Vi går mot ett nytt år. Det gångna året har varit rätt tufft, men med ljusglimtar och hopp om bättre tider framöver. Som den eviga optimist jag är, slutar jag aldrig hoppas, även om det kommer mörka stunder.
Jag kan se tillbaka på ett år som inte inneburit så mycket bloggande, men väl annat skrivande - och mycket mental vila. Jag har tvingats dra ner på tempot i livet, successivt genom flera år, och i år äntligen kommit ner mer i varv och lärt mig, eller tvingats av överlevnadsdrift, att stänga ute stressande intryck från omvärlden bättre. Man tänker nog inte på hur många intryck vi möter varje dag, när man är ung, pigg och frisk. Då är det ofta stimulerande (för de flesta) med mycket aktivitet, ljud och saker på gång. Att det en dag kan bli för mycket, eller rättare sagt att det kan lagra på sig alltför mycket genom åren, som man både vill ta in och inte kan värja sig mot pga grupptryck, sociala sammanhang, förväntningar och annat, det märker man inte förrän det gått för långt. Som med all sjukdom, kan jag tänka. Man lever på, tills det tar stopp.
Jag vet inte, om läkare, och en del andra, tror att man hittar på, är inbillningssjuk eller bara vill ha medömkan och sympati, när man lider av mental utmattning eller hjärntrötthet. Så är det inte! Ingen vill väl vara sjuk? Inte jag i alla fall. Däremot vet jag att jag haft svårt att tydligt förklara och stå på mig om hur svårt det varit med stress och överbelastning på jobbet, med tusen saker att hålla i huvudet (nja, nästan i alla fall!), när man ser att andra klarar biffen. Vill vara duktig flicka ... och som så många likasinnade har jag kämpat på tills jag var i botten.
Ändå, ändå: kroppen har denna förunderliga egenskap, att den vill och kan läka, om den får chansen. Nej, inte alla sjukdomar, det vet jag mycket väl. Många blir sjuka och får leva, eller dö, med en svår sjukdom. Och jag kommer nog aldrig bli lika uthållig som jag var en gång, jag kommer nog, några år till i alla fall, få leva med risk för högre uttröttbarhet än en del. Men vem går opåverkad genom livet? Vem kan leva utan att få skavanker och olika symptom på att man faktiskt levt och gjort saker? Men jag vet, att jag kan bli bättre, jag vet att om jag lyssnar på min kropps signaler så får jag bra dagar. Om jag fortsätter med meditationer och avslappning, tysta stunder och mindfulness, tar pauser innan jag blir för trött, motionerar, äter och sover som jag ska, då mår jag ändå rätt bra för det mesta numera.
Jag kan inte göra allt jag gjorde förr, jag måste dra mig undan ljud och socialt umgänge mer än den del. Men jag kan leva och njuta av livet, och jag ser fram emot ett mycket bättre år nästa år, än vad delar av 2014 var. Det var ett år som började i kamp och svarta hål, men slutade med att bli ett rätt bra år, på så sätt att jag under sommaren och hösten fick respons för mina problem. Mer balans, mer glädje och mer samvaro, liksom mer skrivande och bloggande är mina förhoppningar inför det nya året.
Därmed önskar jag alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
onsdag 31 december 2014
tisdag 30 december 2014
Vad är läsning?
(En enkel text utan anspråk på att vara heltäckande - förstås!)
Frågan i rubriken är förstås retorisk, alla vet ju vad läsning är. Man avkodar en text av något slag, den må vara kort eller lång, och tanken är att man också ska förstå den, dvs avkoda den rätt.
Spelar det då någon roll vad man läser? Att kunna läsa är viktigt för att ta del av information och nyheter, för att läsa textremsor på film och tv, för att veta vad det är man handlar osv. Men sen då, spelar det någon roll? Om jag läser instruktioner till ett spel på internet, eller korta nyheter i gratistidningen, det är väl lika bra som att läsa långa tråkiga böcker? Eller varför läsa, när man kan se filmer istället?
Men om man tror detta är allt vad gäller läsning, då har man missat något. Väldigt många texter skrivs inte bara för att förmedla information, nyheter och händelser. Det finns förstås böcker som bygger endast på en spännande handling, men oftast finns det mycket mer även i dessa verk. Det finns saker som är underförstådda i både faktaböcker och skönlitteratur, som man förväntas förstå genom tidigare kunskaper eller genom att man får tänka lite själv, dra slutsatser om hur något förhåller sig eller fantisera om hur det ska gå.
I själva verket är de bästa böckerna oftast de som ger utrymme för läsarens egna tankar, där man inte "skrivs på näsan" vad allt betyder utan där man själv får möjlighet att t ex gissa vem mördaren är innan det skrivs ut. Spänningen i texten bygger på författarens möjlighet att hålla oss i väntan, att dra ut på det han/hon vill berätta och samtidigt kanske förmedla insikter om andra sätt att leva än vårt eget, vi får vet mer om andras tankar och sätt att se på verkligheten, eller ta del av deras drömmar, framgångar eller tillkortakommanden.
Vi kan jämföra våra liv, vi kan se att kanske även vi har möjligheter, vi kan få hopp och tro inför framtiden, vi kan slås ner och vara ledsna eller arga en stund, när något tråkigt hänt i en bok, vi kan få tröst. Vi kan uppleva så många fler liv, och göra det inifrån, med utrymme för tankar och möjlighet att stanna upp, på ett helt annat sätt än när man ser en film. Det är därför jag gillar läsning, och tycker att det är den viktigaste kulturyttringen i vår värld! För den är så enkel att ta med sig, så relativt billig (det finns bibliotek!), så lätt att pausa i när man är trött, så enkel att plocka fram igen när man åter har tid. Den är tillgänglig för alla, utan annan entréavgift än läsförmågan. Jag älskar även teater, gillar många filmer, går ofta på museer och ser på konst (även den ger mycket utrymme för egna tolkningar), lyssnar mycket på musik. Alla behövs, men boken är oöverträffad. Tryckt, digital eller uppläst, det spelar ingen roll, även om jag själv föredrar den tryckta formen.
Boken är bara bäst!
Frågan i rubriken är förstås retorisk, alla vet ju vad läsning är. Man avkodar en text av något slag, den må vara kort eller lång, och tanken är att man också ska förstå den, dvs avkoda den rätt.
Spelar det då någon roll vad man läser? Att kunna läsa är viktigt för att ta del av information och nyheter, för att läsa textremsor på film och tv, för att veta vad det är man handlar osv. Men sen då, spelar det någon roll? Om jag läser instruktioner till ett spel på internet, eller korta nyheter i gratistidningen, det är väl lika bra som att läsa långa tråkiga böcker? Eller varför läsa, när man kan se filmer istället?
Men om man tror detta är allt vad gäller läsning, då har man missat något. Väldigt många texter skrivs inte bara för att förmedla information, nyheter och händelser. Det finns förstås böcker som bygger endast på en spännande handling, men oftast finns det mycket mer även i dessa verk. Det finns saker som är underförstådda i både faktaböcker och skönlitteratur, som man förväntas förstå genom tidigare kunskaper eller genom att man får tänka lite själv, dra slutsatser om hur något förhåller sig eller fantisera om hur det ska gå.
I själva verket är de bästa böckerna oftast de som ger utrymme för läsarens egna tankar, där man inte "skrivs på näsan" vad allt betyder utan där man själv får möjlighet att t ex gissa vem mördaren är innan det skrivs ut. Spänningen i texten bygger på författarens möjlighet att hålla oss i väntan, att dra ut på det han/hon vill berätta och samtidigt kanske förmedla insikter om andra sätt att leva än vårt eget, vi får vet mer om andras tankar och sätt att se på verkligheten, eller ta del av deras drömmar, framgångar eller tillkortakommanden.
Vi kan jämföra våra liv, vi kan se att kanske även vi har möjligheter, vi kan få hopp och tro inför framtiden, vi kan slås ner och vara ledsna eller arga en stund, när något tråkigt hänt i en bok, vi kan få tröst. Vi kan uppleva så många fler liv, och göra det inifrån, med utrymme för tankar och möjlighet att stanna upp, på ett helt annat sätt än när man ser en film. Det är därför jag gillar läsning, och tycker att det är den viktigaste kulturyttringen i vår värld! För den är så enkel att ta med sig, så relativt billig (det finns bibliotek!), så lätt att pausa i när man är trött, så enkel att plocka fram igen när man åter har tid. Den är tillgänglig för alla, utan annan entréavgift än läsförmågan. Jag älskar även teater, gillar många filmer, går ofta på museer och ser på konst (även den ger mycket utrymme för egna tolkningar), lyssnar mycket på musik. Alla behövs, men boken är oöverträffad. Tryckt, digital eller uppläst, det spelar ingen roll, även om jag själv föredrar den tryckta formen.
Boken är bara bäst!
lördag 27 december 2014
Jag - en människa
Vi använder ofta definitioner för att förstå både vilka vi själva och andra är. Människor verkar helt enkelt ha ett inneboende behov av att ordna och strukturera verkligheten. Vi kan då få syn på maktstrukturer och samhällsordningar, vi kan få syn sociala skillnader och missförhållanden, samtidigt som andra definitioner hjälper oss att förstå vetenskapens värld.
Jag är själv en medelålders kvinna, som enligt gängse maktdefinitioner bär på några "positiva" drag genom att jag är vit, medelklass och välutbildad. Men jag är också en person som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av kön och ålder, bakgrund eller utseende. Och jag kan ibland säga mig vara diskriminerad just därför att vi har ojämlika maktförhållanden i samhället. Jag är väl medveten om att jag inte överlag tillhör dem som har makt. Men jag vill inte att andra ska definiera vem jag är utifrån sådana kriterier. För jag, liksom du, vet ju att vi är så mycket mer.
Andra verkar mer benägna att på ett identitetspolitiskt sätt definiera sig som man, kvinna, ung, vit, färgad, homosexuell, medelklass eller annat, ofta som ett sätt att tydliggöra just maktstrukturer och diskriminering. "Se, jag har blivit kränkt för att jag är kvinna/man/färgad/lesbisk/fattig!" Tyvärr i många fall sant, men inte säkert enda anledningen till den orättvisa man upplever. Ofta säger man då också att andra inte kan förstå eller uttala sig om saken. Det är sant. Det är den som upplever sig vara diskriminerad som själv vet hur det känns. Dock måste man kunna lita på att även andra kan sätta sig in i situationen, om de vill och försöker. Allt annat blir att bygga murar helt i onödan.
Det jag funderar på är om det finns en risk att man problematiserar sig själv väl mycket genom dessa etiketter. Ser jag kanske ner på mig själv, om jag främst ser mig som en kvinna i en värld dominerad av män? Måhända riskerar jag att då se mig själv som ett offer, utsatt för andras förakt. Den självbilden är knappast stärkande för självförtroendet. Och så finns ett annat problem, nämligen om jag etikettererar mina medmänniskor utifrån dessa begrepp, och definierar dem främst utifrån kön, ålder, hudfärg, religion och så vidare. När jag gör det, bidrar jag till ett polariserat samhälle.
Runt omkring mig ser jag en mängd människor. Alla ser olika ut och har haft olika möjligheter i livet. Men de och jag är först och främst just människor. Vi har alla ett grundläggande människovärde, och om jag utgår från det, kan jag kräva mina mänskliga rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en missgynnad minoritet, utan för att jag är människa och därför hävdar min rätt till lika värde och behandling som mina medmänniskor.
Jag önskar att vi ser bortom alla etiketter, att vi inte debatterar utifrån var man är född eller vilken kultur man tillhör, vilket kön eller utbildning man har. Om vi istället talar om mänskliga rättigheter, och ser oss alla som människor, kan vi kanske runda de minor som idag läggs ut i politiken. Då hamnar vi inte heller i att vissa folkgrupper är problem, utan då är alla som inte får sina mänskliga behov och rättigheter tillgodosedda ett problem som vi som samhälle måste ta hand om. Unga, gamla, kvinnor, män, oavsett ursprung, i ett jämlikt samhälle.
Kanske är jag naiv, kanske missar jag något väsentligt. Insikten att vi behöver definitioner för att tydliggöra strukturer har jag. Men tanken att vi djupare sett i första hand är människor och ska ses som det är starkare. Jag är en människa, liksom du. Allt annat är ord vi inte behöver i våra möten. De döljer mer är de avslöjar.
Ps (4/1 -15). Rekommenderar Leif Zerns utmärkta artikel i DN, om teater men också just om identitet och hur man kan se på det: http://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-ar-kunna-byta-skepnad
Jag är själv en medelålders kvinna, som enligt gängse maktdefinitioner bär på några "positiva" drag genom att jag är vit, medelklass och välutbildad. Men jag är också en person som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av kön och ålder, bakgrund eller utseende. Och jag kan ibland säga mig vara diskriminerad just därför att vi har ojämlika maktförhållanden i samhället. Jag är väl medveten om att jag inte överlag tillhör dem som har makt. Men jag vill inte att andra ska definiera vem jag är utifrån sådana kriterier. För jag, liksom du, vet ju att vi är så mycket mer.
Andra verkar mer benägna att på ett identitetspolitiskt sätt definiera sig som man, kvinna, ung, vit, färgad, homosexuell, medelklass eller annat, ofta som ett sätt att tydliggöra just maktstrukturer och diskriminering. "Se, jag har blivit kränkt för att jag är kvinna/man/färgad/lesbisk/fattig!" Tyvärr i många fall sant, men inte säkert enda anledningen till den orättvisa man upplever. Ofta säger man då också att andra inte kan förstå eller uttala sig om saken. Det är sant. Det är den som upplever sig vara diskriminerad som själv vet hur det känns. Dock måste man kunna lita på att även andra kan sätta sig in i situationen, om de vill och försöker. Allt annat blir att bygga murar helt i onödan.
Runt omkring mig ser jag en mängd människor. Alla ser olika ut och har haft olika möjligheter i livet. Men de och jag är först och främst just människor. Vi har alla ett grundläggande människovärde, och om jag utgår från det, kan jag kräva mina mänskliga rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en missgynnad minoritet, utan för att jag är människa och därför hävdar min rätt till lika värde och behandling som mina medmänniskor.
Jag önskar att vi ser bortom alla etiketter, att vi inte debatterar utifrån var man är född eller vilken kultur man tillhör, vilket kön eller utbildning man har. Om vi istället talar om mänskliga rättigheter, och ser oss alla som människor, kan vi kanske runda de minor som idag läggs ut i politiken. Då hamnar vi inte heller i att vissa folkgrupper är problem, utan då är alla som inte får sina mänskliga behov och rättigheter tillgodosedda ett problem som vi som samhälle måste ta hand om. Unga, gamla, kvinnor, män, oavsett ursprung, i ett jämlikt samhälle.
Kanske är jag naiv, kanske missar jag något väsentligt. Insikten att vi behöver definitioner för att tydliggöra strukturer har jag. Men tanken att vi djupare sett i första hand är människor och ska ses som det är starkare. Jag är en människa, liksom du. Allt annat är ord vi inte behöver i våra möten. De döljer mer är de avslöjar.
Ps (4/1 -15). Rekommenderar Leif Zerns utmärkta artikel i DN, om teater men också just om identitet och hur man kan se på det: http://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-ar-kunna-byta-skepnad
tisdag 16 december 2014
Lättare sagt än gjort - eller vad menar de?
Jag läste en intervju med Björn Söder i DN 14 dec. Han sa då bl a att "om det blir för många nationer i nationalstaten - då kan det bli problem". Frågan är hur han menar? Vilka problem menar han beror på "för många nationer i nationalstaten"? Var går gränsen för "för många"? Förresten, kan man tala om olika nationer i nationalstaten? Även om jag är svensk när jag åker utomlands, så skulle jag inte se mig som "en nation" för det, jag är ju bara en, som är på besök i ett annat land. Hela talet om nationer i en nationalstat är så märkligt och försåtligt, och påståendena från Söder om problem med "många nationer" blir inte alls utvecklade i intervjun. Är en människa en nation? Är det just de s k "nationerna" som är problemet? Hur? Enligt artikeln hade en andäktig tystnad följt på hans ord, och kanske utvecklar han sedan tanken i talet som citeras, men det förefaller inte så att döma av fortsättningen. Vi får i alla fall inte veta mer.
Enligt Söder är det också uppenbart att Malmö har problem eftersom ekonomin där är usel, och detta ska bero på invånarna, dvs invandrarna som Malmö enligt Söder har alldeles för många av. Men var är logiken i det han säger? Hur kan man så säkert koppla ihop dessa olika faktorer? Var finns analysen? Vad han menar förstår vi nog utifrån andra påståenden, men att svänga sig med ord och fraser och koppla ihop företeelser utan att kunna förklara hur de skulle ha samband, det är inte hållbara argument.
Outvecklade och tvärsäkra påståenden kan vem som helst uttala och säga sig stå för. Men vad man menar och hur man mer exakt kommit fram till sina påståenden är ofta höljt i dunkel - av skäl som kan vara taktiska eller helt enkelt för att man inte vet mer än vad man i sitt inre känner, utan att ha utvecklat och analyserat denna känsla. Att gå endast på känsla är ett osäkert gungfly, som lätt leder vilse. Analysen kan istället visa att problem har en helt annan orsak än man trodde, precis som i all forskning. Fast alla vågar ju inte närmare undersöka och analysera. Så får vi ett samhälle grundat på tyckanden, och inte på hållbara argument och lösningar.
För en tid sedan flög Fredrik Reinfeldt över Sverige. I en intervju sade han att han slagits av att Sverige var så stort (jaså, visste han inte det?!) och att det borde finnas plats för alla där. Men det är ju inte utrymmet som avgör ett lands förmåga att ta hand om samtliga invånare på ett bra och jämlikt sätt! En plats i skogen ger inget levebröd eller en bostad med värme. Problemet är ju så mycket större än en fråga om area, och det vet ju förstås Reinfeldt mycket väl. Men varför säger han då så? Visionärt, sa en som jag pratade med. Nja, det anser inte jag, som vill se praktiska förslag på hur vi ska använda vår jord så att resurserna räcker till alla. Och då måste vi verkligen inkludera alla: arbetslösa, ungdomar utan bostad eller jobb, sjukskrivna som kunde klara andra arbeten, handikappade, flyktingar, samtliga som inte har det vi menar ingår i dräglig levnadsnivå: bostad och mat för dagen. En del behöver få bidrag, men för självkänslan är det nog bättre att få en inkomst genom rimlig sysselsättning.
Ett tredje exempel: I skolan sägs det sedan många år, att alla elever ska nå målen för minst godkänt. Ja, det är självklart att man måste ha ett sådant mål. Tror jag. Men följdfrågan hur det ska gå till och vilka resurser som kommer sättas in, den utvecklas inte, och tillräckliga resurser finns det förstås sällan. Alltså åter igen: Lätt att säga, men svårt att göra. Målet finns, men inte en reell och praktisk vilja att verkligen sätta in alla medel, när kommunernas skattekronor ska gå till så mycket.
Så, vad menar ni? Vad finns mer konkret bakom orden? Jag frågar utan att själv ha svar eller reell makt. Men när valdagen kommer hamnar förhoppningsvis min makt, min röst på ett parti som visat tydligt hur man vill skapa ett mer jämlikt samhälle, för alla.
Enligt Söder är det också uppenbart att Malmö har problem eftersom ekonomin där är usel, och detta ska bero på invånarna, dvs invandrarna som Malmö enligt Söder har alldeles för många av. Men var är logiken i det han säger? Hur kan man så säkert koppla ihop dessa olika faktorer? Var finns analysen? Vad han menar förstår vi nog utifrån andra påståenden, men att svänga sig med ord och fraser och koppla ihop företeelser utan att kunna förklara hur de skulle ha samband, det är inte hållbara argument.
Outvecklade och tvärsäkra påståenden kan vem som helst uttala och säga sig stå för. Men vad man menar och hur man mer exakt kommit fram till sina påståenden är ofta höljt i dunkel - av skäl som kan vara taktiska eller helt enkelt för att man inte vet mer än vad man i sitt inre känner, utan att ha utvecklat och analyserat denna känsla. Att gå endast på känsla är ett osäkert gungfly, som lätt leder vilse. Analysen kan istället visa att problem har en helt annan orsak än man trodde, precis som i all forskning. Fast alla vågar ju inte närmare undersöka och analysera. Så får vi ett samhälle grundat på tyckanden, och inte på hållbara argument och lösningar.
För en tid sedan flög Fredrik Reinfeldt över Sverige. I en intervju sade han att han slagits av att Sverige var så stort (jaså, visste han inte det?!) och att det borde finnas plats för alla där. Men det är ju inte utrymmet som avgör ett lands förmåga att ta hand om samtliga invånare på ett bra och jämlikt sätt! En plats i skogen ger inget levebröd eller en bostad med värme. Problemet är ju så mycket större än en fråga om area, och det vet ju förstås Reinfeldt mycket väl. Men varför säger han då så? Visionärt, sa en som jag pratade med. Nja, det anser inte jag, som vill se praktiska förslag på hur vi ska använda vår jord så att resurserna räcker till alla. Och då måste vi verkligen inkludera alla: arbetslösa, ungdomar utan bostad eller jobb, sjukskrivna som kunde klara andra arbeten, handikappade, flyktingar, samtliga som inte har det vi menar ingår i dräglig levnadsnivå: bostad och mat för dagen. En del behöver få bidrag, men för självkänslan är det nog bättre att få en inkomst genom rimlig sysselsättning.
Ett tredje exempel: I skolan sägs det sedan många år, att alla elever ska nå målen för minst godkänt. Ja, det är självklart att man måste ha ett sådant mål. Tror jag. Men följdfrågan hur det ska gå till och vilka resurser som kommer sättas in, den utvecklas inte, och tillräckliga resurser finns det förstås sällan. Alltså åter igen: Lätt att säga, men svårt att göra. Målet finns, men inte en reell och praktisk vilja att verkligen sätta in alla medel, när kommunernas skattekronor ska gå till så mycket.
Så, vad menar ni? Vad finns mer konkret bakom orden? Jag frågar utan att själv ha svar eller reell makt. Men när valdagen kommer hamnar förhoppningsvis min makt, min röst på ett parti som visat tydligt hur man vill skapa ett mer jämlikt samhälle, för alla.
måndag 15 december 2014
Medveten frånvaro
Jag har en längre tid varit medvetet frånvarande från bloggen. En allmän social trötthet och mental utmattning vid alltför många intryck gjorde att jag behövde pausa från sociala medier i synnerhet, och tyvärr från en del socialt liv i allmänhet.
Vilan var nödvändig och den relativa avkopplingen från internet var välgörande. Vila behöver jag fortfarande. Men lusten att uttrycka sig finns också!
Ibland hör man uttrycket: "syns man inte så finns man inte". För mig är det ett förfärligt sätt att påverka oss till att tro att man endast eller mest lever i sociala sammanhang, som kändis eller uppskattad twittrare. Den världen, dvs samma som den där min blogg svävar runt, är ju den sekundära. Det primära i våra liv är förstås allt det som finns runt oss i det dagliga umgänget med familj, arbetskamrater, vänner, grannar, tjejen i livsmedelsbutiken som säger "hej", kort sagt det verkliga livet. Där finns vi alla. Och ibland möts vi också via den eter som numera förenar oss med så många. Kul att se er här!
Vilan var nödvändig och den relativa avkopplingen från internet var välgörande. Vila behöver jag fortfarande. Men lusten att uttrycka sig finns också!
Ibland hör man uttrycket: "syns man inte så finns man inte". För mig är det ett förfärligt sätt att påverka oss till att tro att man endast eller mest lever i sociala sammanhang, som kändis eller uppskattad twittrare. Den världen, dvs samma som den där min blogg svävar runt, är ju den sekundära. Det primära i våra liv är förstås allt det som finns runt oss i det dagliga umgänget med familj, arbetskamrater, vänner, grannar, tjejen i livsmedelsbutiken som säger "hej", kort sagt det verkliga livet. Där finns vi alla. Och ibland möts vi också via den eter som numera förenar oss med så många. Kul att se er här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)