Många tycker att man ska hålla fast vid sin åsikt, och inte vingla hit och dit, eller som man säger, vända kappan efter vinden. Och visst är det så. I alla fall anser även jag att man ska stå för det man tycker, och inte säga än det ena, än det andra, beroende på vem man pratar med. Så långt håller jag med. Och jag är själv inte rädd varken för att säga vad jag tycker, eller för att hålla fast vid min åsikt även om jag får mothugg.
Men det händer också att man får nya insikter, kanske genom ett möte med någon, genom att man läser något eller tar del av en debatt. Och dessa nya insikter, baserade på nya argument eller på nya erfarenheter måste ju kunna leda till att man ändrar sig och tänker och tycker annorlunda mot förut.
Vi människor är inte beständiga i så måtto att vi är färdiga varken i kropp, själ eller tanke redan vid så kallad vuxen ålder (vad nu det är, men låt oss säga kring 20 år). Vi lär oss nytt, vi träffar på nya tankar eller får lära oss på annat sätt att livet kan se annorlunda ut mot vad man först tänkt.
Ofta har möten med nya människor fått mig att se livet ur en ny synvinkel. Ett yttrande, ibland sagt i all hast, kan få mig att fundera och kanske tänka om. Egna erfarenheter kan leda till att grunden för min livssyn ändras. Och mina en gång rätt säkra grundvalar har skakat, men när de åter stabiliserats har de nya insikterna gett mig större förståelse för livet. Jag misstänker att resan inte är slut, utan att mitt inre kommer att fortsätta utvecklas. För det är ju som Kierkegaard säger, att vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Och i det perspektivet ser jag detta att ändra åsikt mer som ett tecken på flexibilitet och en vilja till förändring. Det är faktiskt rätt spännande att upptäcka att ens åsikter kan förändras!