Nygamla böcker

Gjorde två lyckade bokförvärv idag. Först bytte jag en bok mot Olof Lagercrantz "Vårt sekel är reserverat åt lögnen". Sen hittade jag en konstbok om Cezanne på Stadsmissionen, med bl a bilder av flera av hans konstverk.

Det ska bli särskilt intressant att läsa Lagercrantz-boken, som innehåller ett urval av hans artiklar från 1938 till 1993. Han är i mina ögon en mästare i att presentera författare, politiska skeenden och kulturliv. Jag tror även att han inspirerat mig rätt mycket, liksom jag fann att Anne Morrow Lindbergh gjort. Självklart har jag inte läst allt av honom, särskilt inte äldre artiklar. Men hans böcker om Dante och Strindberg är för mig fantastiska verk, och nog minns jag en del av hans senare litteraturkritik som alltid var tydlig och välskriven.

Lite märkligt är det förstås att upptäcka att jag nu går tillbaka till tidigare läsupplevelser. Rena berättelser och fiktion lockar mig inte som förr, det är som att jag redan läst alla intriger ... vilket jag förstås inte gjort. Den enda nya författare som lockar idag mig är Murakami, men så är ju hans berättelser så annorlunda mot alla andra. Hans magiska realism är fängslande och känns ny och spännande att läsa. Man kan ju undra hur Lagercrantz hade sett på hans verk?

December

Julen kommer närmare, liksom terminsslutet. Denna tid på året, då mörkret sluter sig om oss och man helst vill krypa ner i soffan med en filt om benen och kanske läsa ett ord eller två, då man vill dricka glögg och titta på ljuslågors fladdrande, då måste man, i alla fall som lärare, stoppa undan alla sådana tankar och istället fokusera på arbete. Nu måste alla elevuppgifter rättas så att betyg kan sättas, och det finns ingen respit.

Nåja, det är en övergående period, och sen blir det jul och lov. Julen kan firas på det sätt man själv vill och orkar. Visst finns det traditioner att hålla fast vid, men det är också rätt skönt att befria sig från måsten. Viktigast av allt vid jul är för mig att få ta det lugnt, äta lite gott och umgås med familjen. När sen granen glittrar och friden sänker sig, när jag får tid att gå en lång skön promenad och kanske ringa nån vän, då blir det tid att vara den jag är, innerst inne. Bakom yrkesrollen finns ett jag som inte planerar, sätter mål och bedömer, som inte tillrättavisar eller leder grupper. Ett jag som kan vila i sig själv, så som jag vill.

Luckor

Det finns en lucka i mitt liv, en minneslucka som också blev en annans, i hennes berättelse. Hennes berättelse börjar, märkligt nog, just i en lucka. Vad som sedan händer blir till två olika berättelser, ja i själva verket är det två parallella händelseförlopp som får sin start just i den lucka som hon just öppnat ...

Medan jag ser en blå kofot i min högra ögonvrå, springer hon bakom min rygg tvärs genom en postlokal, bort till toaletten och tryggheten bakom en låst dörr. En trygghet som förstås är skenbar, för inget ser hon, och inget vet hon om vad som händer därutanför.

Min lucka kommer efter att jag sett den blå kofoten. Jag vet inte hur jag hamnade i kassavalvet ca tio meter därifrån. Jag vet bara att jag står inne i valvet, helt plötsligt, utan att veta hur jag kommit dit. Riktat mot min mage har jag ett avsågat hagelgevär. Genom luckan som hon, min kollega, öppnat har två rånare trängt sig in, och en av dem har motat in mig i valvet.

Det fnns ögonblick då hela livet snurrar runt i ens huvud, det finns tillfällen då man som man säger ser döden i vitögat. Det är inget jag önskar någon annan ska uppleva. Ändå är det ett tillfälle som format mig, och som på något sätt känns värdefullt som en erfarenhet.

Många år senare kommer min kollega att skriva en novell som handlar om rånet. Den publiceras i en bok med lokala berättelser. Det märkliga när jag läser den är att jag inte alls finns med, min upplevelse är som raderad ur hennes minne. Kanske lyckades hon aldrig ta in den i sitt medvetande, trots att jag vet att alla vi som var med efteråt berättade för varandra om hur just vi hade upplevt det hela. Kanske blev det en minneslucka för henne, p g a chocken, liksom jag fick min lucka i mitt minne.

Dessa två minnesluckor säger också något om vår förmåga att uppfatta omvärlden och om att ha överblick. När vi är mitt i en situation är det svårt att ha överblick. Först efteråt eller på en annan plats kan vi, kanske, förstå vad som hände. Med distans till våra upplevelser är det lättare att förstå dem.

Är goda råd dyra?

Är vi inte ibland alltför ivriga att ge andra råd i olika siuationer? Det enda jag vill ha är ofta ett par öron som lyssnar, utan att kommentera eller komma med förslag på lösningar. Tror jag hört att män oftare än kvinnor är lösningsinriktade och därför missförstår en kvinnas berättelse om något som hänt eller något hon känner, t ex, och vill lösa problemet åt henne. Men det är inte min uppfattning att män överlag är sådana. Visst finns de, men jag har nog mött minst lika många kvinnor som, förstås helt välmenande, vill ge råd. Och alla har sitt förslag, utifrån hur de själva löst problemet ...

Kanske är det för att man vill bli av med samtalsämnet, kanske är det t o m för att man hellre vill tala om sig själv, kanske är det för att man helt uppriktigt tror att man har en bra lösning. Jag vet, att jag själv förr ofta varit alltför snabb att ge råd, kanske innan jag lyssnat klart på min medmänniska. Med åren och tiden har jag dock alltmer förstått att det inte alltid är så att man vill ha ett råd. Jag vet, att jag själv ofta bara vill lufta något, för att kunna lägga ifrån mig det eller för att klargöra saken för mig själv. Att formulera mig utåt innebär ofta att jag förstår bättre, jag tänker så att säga medan jag talar och medan jag hör vad jag säger.

Och framför allt har jag, genom egna upplevelser, insett att man aldrig ska ge råd till den som inte bett om det. Det räcker så gott att lyssna! Och jag är glad att jag har ett par sådana medmänniskor omkring mig - tack för att ni lyssnar och väntar tills ni vet om jag vill ha ett råd eller om jag bara vill prata av mig.

Jag, vi eller man

Jag har hört att "man" helst inte ska använda ordet "man" när man talar om sina egna tankar och åsikter. Jag kan delvis hålla med, för visst blir det mer opersonligt och det blir lättare att gömma sina egna tankar då.
   Samtidigt innebär ju pronominet "man" att man inbegriper fler än sig själv i det man talar om, fast som en odefinierad massa. Det innebär att man tror att fler tycker likadant, eller att man vet det eftersom man hört eller läst det.
    Själv tycker jag det är värre med dem som säger "vi" och med det vill inbegripa även mig, utan att ha frågat mig om jag håller med. Det kan hända på en arbetsplats, en familj eller i ett kompisgäng, att någon anser sig sitta inne med mandat att tala för alla och, tror jag, i all välmening, säger "vi" istället för "jag". Eller också är det inte i välmening, utan bara att han/hon tänker att han/hon vet bäst? Jag vet inte, vet bara att själv vill jag vara noga med att inte säga "vi" om jag inte vet säkert att alla tycker som jag.
   Ibland tycker jag också att "man" passar bra, om jag känner att detta egentligen inte handlar om min egen åsikt. "Man vill så mycket", kan jag säga, fast egentligen vill jag kanske inte det innerst inne, utan dras med av andra ... eller glömmer bort mig själv. Då är jag "man" och inte "jag". Det kan ske för att jag vill vara vänlig mot den jag talar med. Det är inte alltid lätt eller ens rätt att hävda sin egen vilja och/eller tanke. Om det gäller småsaker kan det vara helt onödigt. Men i stort, och när det gäller sånt som är centralt för mig, då måste jag hävda mitt eget jag och stå stark i mig själv. Bara då visar jag ju vem jag är, bara då kan jag bli sedd som den jag är.

Medmänniskor och jaget

"Man har bara sig själv"

Att påstå något sådant är förstås inte helt sant. Vi omges av medmänniskor som påverkar oss, stödjer oss eller bara finns där. Vi utbyter tankar och information med varandra. Och därmed är det också rätt att säga "no man is an island".
   Men denna ö behöver också mogna och växa i ensamhet. De andra öarna ligger på sina platser, och hur de än försöker komma dig nära kan de aldrig förstå dig helt. Om tider blir bistra kan de bistå med råd och stöd, men aldrig rida ut stormen åt dig. Det måste du göra själv - och därför påstår jag att man bara har sig själv. Och, som Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov, man måste först lära sig att stå ut med sig själv, för att kunna mogna. Att fly in i andra världar, må det vara böcker, filmer eller spel, blir kanske ett sätt att döva smärta och stoppa undan obehagliga tankar. Men de finns kvar där, och återkommer, ända tills du gått igenom dem ända ner till det svarta djupet. Därmed vill jag inte förkasta all form av fiktion, men jag tänker att var sak har sin tid, och lagom är bäst, i allt.

   Sociologiskt talar man ibland, har jag lärt mig, om att man blir till i samband med andra. Jag tänker, att det är där man är initialt, kanske främst i barndom och ungdom men förstås även senare i livet. Det sker genom att man tar del av och får intryck från dem man möter, och deras ord och tankar kan bli pusselbitar när jag formar min egen värld.
   Men mitt jag finner jag, som Erich Fromm säger, inom mig. Och detta jag måste jag låta komma fram. För min del handlar det om att ha luckor i tiden, s k egen tid, då jag kan komma tillbaka till mig själv och det som är viktigt för mig. En promenad i skog och mark, en meditation eller någon eftertänksam text eller musik är saker som ger mig sinnesro och "hemkänsla" i mig själv.

Nyss fann jag på vinden en gammal klassiker, Gåva från havet av Anne Morrow Lindbergh. Jag bläddrade lite i den och trots att tiden och miljön är en annan, känns den väldigt aktuell än i dag. Det ska bli spännande att läsa om den, nu 56 år efter att den gavs ut och ca 30 år efter att jag själv läste den. Då var jag ung ... men jag tror att tankegodset i den stämmer väl överens med hur jag tänker och tänkt om livet.