Om att skriva sant

 Jag har nyss läst ut Jesper Högströms hyllade bok om "Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" - eller som boken heter: "Jag vill skriva sant". Det var en på många sätt gripande läsning. Jo, jag visste att Tora Dahl inte behandlades som en jämlike bland alla dessa 30-40-talsförfattare, de flesta mycket välkända och uppburna såväl då som senare: Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Erik Lindegren med flera. Maken Knut Jaensson känner jag till från studierna i litteraturvetenskap, och många författare kom och gick i villan på Lidingö. Att äta middag och sova där var vanligt, inte minst för Ekelöf och Lindegren, vilket jag inte visste innan, inte heller att det dracks så mycket och att det var så många kärleksförhållanden med varandra och andra, inom och utom gruppen.

   Jag visste att Tora Dahl ofta fick stå i köket och laga mat, diska och hålla sig undan från männen, många gånger med dörren på glänt för att ändå försöka ta del av diskussionerna mellan författarna, alltså männen. Men inte visste jag att det var så illa som det skildras. Det är ingen rolig läsning att ta del av hennes dagboksanteckningar, där hon luftar frustration över att inte bli sedd och lyssnad på, osäkerhet kring sina förälskelser som får ersätta det snart avsvalnade förhållandet med Knut, och ilska över oförrätter från gäster. Uppmuntran och stöd i sitt skrivande fick hon föga, och inte heller tid att ägna sig åt skrivandet så som hon ville. Ibland, särskilt om sommaren, åkte hon ut och bodde i skärgården, och då skrev hon mer. Samtidigt bildades då nya kärlekspar på hemmaplan. Mycket känslor var i farten, av olika slag!

   I en dagbok skriver man ofta av sig, och inte alltid vill man att andra ska läsa den. Men Tora Dahl bevarade sina dagböcker så att de skulle kunna läsas 50 år efter att de avslutades, och föreställde sig att någon skulle läsa dem långt efter hennes död. Att vi därmed får en, för mig i alla fall, ny och i många fall föga smickrande bild av de stora författarna som hon lärde känna inpå livet, är på många sätt tankeväckande. Vad vet vi om de beundrade konstnärerna? Är de stöd för varandra, är de vänner, är de inkluderande och respektfulla mot såväl män som kvinnor? De har temperament och vill få beröm, de diskuterar hej vilt och de talar bakom ryggen på varandra. Ja, så som det kan vara i många sammanhang, förstås. De är människor, och inget annat, och det är det som skildras i Högströms bok, där han binder ihop texten väl, med många citerade utdrag ur dagböckerna, blandat med en stram sammanfattning utan många kommentarer kring det hela. Här får Tora Dahl komma fram, i all sin ynkedom och storhet - för det är stort att vilja berätta.

   Tora Dahl skrev mest "sagor" kring aktuella händelser och situationer under dessa år, men de texterna vann inga stora segrar . Först långt efter att hon lämnat villan, Knut var död och hon själv var 67 år, började hon skriva den serie hon hela tiden velat men blivit avrådd från av sin omgivning. Fosterbarn följdes av sju böcker till om Gunborg, som blev mycket hyllade och omtyckta. Hon skrev också ett par böcker där hon beskrev livet på Parkvägen ur sitt perspektiv, vilka blev omtalade.

   Jag tror Tora Dahl skulle tyckt om det fina arbete som Jesper Högström gjort, när han med stor respekt för henne sammanställt dagböckerna och gett oss en nära skildring av hur livet på Parkvägen var för henne. Tora Dahl fick där uppleva mycket av god närhet med de unga poeterna, både fysiskt och mentalt, men också smärta och nedstämdhet. Hon gick vidare ut ur det, och visade därmed stor styrka och självbevarelsedrift.

Pensionärsliv - frihetens lov

 Livet som pensionär var och är efterlängtat. Jobbets stress och krav, tröttande uppgifter och upprepande av mötesrutiner, påbud och eviga bedömningar och betygssättningar är det en stor lättnad att slippa. Att pandemins påverkan på arbetet, med oro för smittan men till en början inga restriktioner alls, "för det är svårt att skapa avstånd i en skola", och sedan distansundervisning med elever som försvann bakom skärmar, svåra att nå och svåra att stötta och hjälpa så som jag var van, det kändes inte bra. Utmanande ja, men svårt att klara av så som jag ville. Det fanns många ljuspunkter i mitt arbete, med fantastiska kollegor och elever som var glada, trevliga och intresserade av att utvecklas och göra sitt skolarbete. Allt det visste jag att jag skulle sakna. Men de ljuspunkterna fanns inte på samma sätt när distansarbete och distansundervisning införts, helt eller delvis, så det blev under sista läsåret en slags avtoning av mitt arbetslivs goda sidor.

Nog anade vi att sommarens respit från hög smittspridning kunde avta när höst och vinter kom, och nya vågor ta kraft. Det var därför ett enormt frihetens behag att inte behöva återgå till arbetet i mitten av augusti. Njuta av sensommaren, träna genom jogging och promenader eller gympa framför datorn, mer tid att läsa böcker av allehanda slag, tid att lyssna på kulturprogram, gå på föreläsningar och bibliotek, och tid att ha lugna förmiddagar. Träffa släkt och vänner på ett enklare sätt, och ha tid göra det man vill. Rensa bland gamla saker och papper tar sin tid, och väcker minnen av sådant jag alldeles glömt bort. Gamla brev från ungdomen var en skatt att hitta, och härliga att få läsa igen. En hel del av dem behöll jag. Dödstädar gör jag inte! Ekonomin är förstås inte densamma, men jag njuter av att äga min tid, och det är också en rikedom.

Och så skrivandet. Där vill jag göra mer, och skriva mer! Välkommen att hänga med!