Neofil och stofil

Häromdagen hörde jag på Spanarna hur Göran Everdahl använde ordet neofil. Jag har aldrig hört ordet förut, men välkomnar det i min vokabulär! Att vara neofil innebär att man är överdrivet benägen att se allt nytt som mycket bättre än det gamla (Svensk uppslagsbok). Och jag ser många exempel på detta i min omvärld, där man verkar tänka att allt nytt per automatik är bättre än det gamla och att varje ny sak ska göra världen bättre och/eller människan lyckligare, klokare eller få ett enklare liv.

Men så enkelt är det ju inte. Utvecklingen går framåt vad gäller prylar, inte minst tekniska. Men människan är densamma, och det är vi som ska handskas med prylarna. Det finns också gammal kunskap som är värd att bevara. Att producera texter går inte alltid snabbare och enklare på en dator där det finns mycket som distraherar. Kunskap behöver bearbetas och den långsamma processen har sina poänger vid inlärning av t ex ord och sammanhang. Internet ger oss information, men kunskapen att hantera den är en annan sak. Det kritiska sinnet behövs, även inför ett slagord som "om du bara lyssnar efter vad folk vill höra skapar du aldrig något nytt". Nej, just det. Jag skulle i det nya vilja se att man bevarar det goda i det gamla, och inte okritiskt förgapar sig i ny teknik. Tekniken är medel, men inte mål, varken i skolan eller i samhället. Vi ska använda de medel som passar bäst i varje situation.

När man levt ett tag har man sett många nyheter komma och gå. Skeptisismen inför nyheter kanske växer, eller det kritiska sinnet som vill se vad vi har för egentlig nytta av det nya. Det innebär inte att man är bakåtsträvande, men att man har fått ett mer nyktert sinne inför det nya. Kanske blir man då betraktad som stofil, vilket leder in mig på det andra ordet som jag funderat kring de senaste dagarna. Jag skulle gärna vilja kalla mig för stofil, och det med stolthet! Men ordet används visst bara om män? Vad kallas en kvinna som är lite egen eller ett original? Kan inte kvinnor vara det? Även kvinnor måste få vara stofiler! Härmed bestämmer jag mig för att vara stofil, att ha mina egna åsikter och stå för att kanske vara motvalls, utan att vilja kallas motvallskäring vilket har en mycket mer negativ klang än stofil. Leve alla stofiler!

Författardag

Gårdagens författardag gav många goda intryck. En hel dag fylld av intressanta författare som presenterade sig själva och sina böcker skänkte mig inspiration, glädje och läslust!

En av de mest fängslande var kanske Mats Kempe som mycket levande berättade hur det kom sig att han började skriva. Det startade redan innan hans födelse ... och en familjs historia kunde så leda till en roman. Elisabeth Åsbrink hade på även hon genom personliga upplevelser och kontakter fått stoff och intresse för att skriva sin Och i Wienerwald står träden kvar. Flera författare berättade om hur de börjat skriva, och hur de tänker om skrivande - även det mycket givande!

Diktläsning av Mattias Alkberg gav lust att läsa mer av honom, Stefan Einhorn talade varmt om godhet och ondska (och puffade för sin nya bok!), Sara Lundberg berättade om Vita streck vilket fick mig att känna att även jag ska läsa de två bilderböckerna om Vita. Och många fler berättade och inspirerade ... När så Per Nilsson avslutade med att tala om det roliga och häftiga i att tala om böcker med skolklasser blev det en härlig avslutning på en väldigt fin dag på Polstjärnan.

Litteraturdagen avslutades för mig med att jag åkte förbi biblioteket och hämtade den bok jag väntat på i några veckor, Murakamis 1Q84, första delen. Ska bli kul att äntligen läsa den!

Ensamhet och gemenskap

Under natten och dagen har snön fallit, yrt och dalat ner, världen har svepts in ett mjukt vitt skyddande täcke, och visst är det skönt och uppfriskande att äntligen omges av vintervädrets ljus. Jag gillar snön på ett barnsligt vis!

Dagens läsning har gett mig ännu ett perspektiv på detta med ensamhet och gemenskap. Henry Nouwen skriver: "Gemenskap är inte frånvaro av ensamhet, utan den plats där vi respekterar, skyddar och med aktning möter varandras ensamhet."

Ingen annan kan fylla vår ensamhets djup, bara vi själva. Vi är alla ensamma innerst inne, men det är som det ska vara. Vi måste vara det, och leva medvetna om det. Och när vi är starka i vår ensamhet går det också att mötas i gemenskap, utan att tära på varandra och med full respekt för en annans behov av avskildhet.

Tidstecken

Språket är något som ständigt förändras och utvecklas. I talspråket kommer nya ord in, som slang, gruppspråk eller kanske yrkesspråk. Så småningom börjar vi kanske använda några av dem även i skriftspråk. Ord och uttryck kan fungera som gruppmarkörer och ibland utesluta dem som inte är med i gruppen.

I språket ingår även tecken. Vi har vant oss vid smileys och och andra tecken som symboliserar ord och uttryck. Förkortningar som lol och irl sprider sig, och när de blir vanliga har de som myntade uttrycken oftast redan övergett dem. Nyhetens behag är viktigt, och gamla ord och uttryck ersätts av nya.

Sedan en tid tillbaka omges vi även av underliga svartvita tecken, som ett slags sammelsurium-punktkod. Jag har förstått att det är koder som används för applikationer till smartphones, eller för att man ska länkas till en internetsida. Det som förvånat och stört mig lite är att de dykt upp utan närmare förklaring till vad de är och hur de används. Det är som ett språk enbart för invigda. Igår såg jag en sådan svartvit punktruta infogad i en reklamskylt, som faktiskt hade en liten förklaring: "Läs av koden så får du veta mer". Jaha, och läsa av med vadå? Var lär man sig det? (Jodå, jag har gissat och hittat rätt svar till hur man gör!)

Det jag vill komma till är just dessa koders funktion av att inne- och utesluta. För dem som är "inne" är koderna självklara. Men en del, kanske många, befinner sig utanför denna gemenskap. Själv är jag gärna nedkopplad så mycket som möjligt och har inte ens internet i mobilen. Och kanske börjar jag bli så gammal att jag kommer att upptäcka fler och fler signaler och koder i samhället som är rena grekiskan för mig? Må så vara, de är bara utanverk och skilda från det verkliga livet - irl!

En förändrad tatuering

Läser om den nya filmen baserad på Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. I den amerikanske versionen har Lisbeth Salander förvandlats från att vara en viljestark, intelligent kvinna som inte "tar skit", till en kvinna som kuvas och på filmaffischen mest ser ut som ett sexobjekt, fjättrat av en man.

Jag har inte sett någon av filmerna men läste boken när den var rätt ny. Lisbeth är en tuffing som drivs av hämndbegär, och det med all rätta. Hon är inte kvinnlig på det sätt som vi är vana att se i media. Skildringen är målande och tydlig. En del scener i boken är så starka att jag har svårt att tänka mig att se dem filmade, det räcker med de fasansfulla bilder som målas upp i mitt huvud utifrån texten. Kanske är jag överkänslig, jag ser ju sällan våldsfilmer, men jag vill inte heller förråas och vänja mig vid den typen av scener.

Jag undrade lite när jag först hörde att det även skulle komma en amerikansk version av The Girl with the Dragon Tattoo, som den heter på engelska. En så ny film, varför skulle man göra om den redan? Den hade ju redan slagit världen över. Ville man helt enkelt passa på att tjäna mer pengar i en annan produktion? Men nu tänker jag att kvinnobilden i den första filmen störde en mansdominerad världsbild. Kvinnor som är starka utmanar männens maktposition. Vi tror att vi lever i ett jämlikt samhälle i Sverige. Vi tror kanske att det finns jämlikhet i hela västvärlden, eller kanske i hela världen. Att man så snart vill komma med en version som starkt skiljer sig från Stieg Larssons bok visar att det tyvärr inte är så. Kvinnan ska veta sin plats, mannen är starkast, och ve den som försöker utmana den uppfattningen.

Andra gåvor

Jag har flera gånger betonat behovet av tystnad och lugn i min blogg. Kanske verkar jag då som en eremit som vill dra mig undan världen. Men så är det inte.

Samvaron med familj och goda vänner, då jag får skratta, umgås och prata, är förstås också oerhört viktig i mitt liv, liksom jag tror i alla andras. Glädjen i livet och åt livet är det som gör att tillvaron bär, och det skapar en grund att stå på. Utan kontakter är vi allena och har ingen att spegla frågor med eller finna stöd hos.

Det som saknas är ibland balansen. Med ett arbete som ofta innebär rätt mycket prat och "surr" kan huvudet bli väldigt trött och man behöver dra sig undan. Det är inte alltid i klassrummet som det känns mest surrigt, det kan lika väl vara i personalrummet eller arbetsrummet, där vi behöver kunna tala med varandra. Och i klassrummet kan en dag fylld med genomgångar, diskussioner och/eller muntliga läxförhör och uppgifter i längden bli påfrestande.

Det är då jag söker tystnaden, det är då jag vill dra mig undan och bara vara. Sen, när jag fått min egen tid, uppskattar jag desto mer de gåvor som familj och vänner är!

Gåvan från havet

Oftast har jag bara läst en bok en enda gång. Jag kanske gillade den jättemycket, men läste inte om den ändå. Jag vet att jag ibland varit rädd att boken skulle förlora glansen på nåt sätt, att den inte skulle hålla för omläsning. Men oftast har det varit för att jag velat gå vidare och läsa nästa bra bok! En enda bok läste jag om direkt när jag var klar med den, det var Underdog av Torbjörn Flygt som jag fortfarande håller som en absolut favorit.

Gåva från havet läste jag nog första gången när jag var runt 25-30. Kanske var det innan jag fick barn. Jag tänker idag jag att jag då inte alls uppskattade den på samma sätt som jag gör nu. Nu kan jag identifiera mig mycket mer med Anne Morrow Lindbergh och det hon skriver. Hon söker sig till den ensamma ön för att få lugn och ro. Och jag söker mig idag ofta till ensamhetens tystnad av samma skäl. Jag är förstås inte helt ensam, jag har mina barn och släkt, och vänner som betyder mycket. Men jag uppskattar idag mer att få s k egen tid då jag kan göra ingenting.

Lindbergh hittar olika snäckor på stranden, som för henne kommer att symbolisera olika saker. En snäcka kallas Månsnäcka, och Lindbergh tänker ta med den hem så att den kan ligga på hennes bord och påminna om det goda i ensamheten. Lindbergh är mån om att behålla sin kärna, som hon tycker att hon återfunnit på ön, och det hon kallar sin ö-egenskap. Ö-egenskapen behövs för att hon ska kunna hämta styrka till resten av familjen och hennes uppgifter och skrivande. Hon skriver till snäckan:" Du kommer att påminna mig om att jag måste försöka vara ensam en del av varje år, åtminstone en vecka eller några dagar, och en del av varje dag, åtminstone en timme eller några minuter." (Gåva från havet, s 49)

Jag tror att vi alla behöver sådana stunder, då vi stänger ute alla impulser från omvärlden (hur kul de än är!). Jag vet att det i alla fall är viktigt för mig själv. Och jag är glad att jag läste Gåva från havet igen, nu med andra ögon och erfarenheter än förra gången.

Varaktighet

Vi vill ofta ha mer av det vi tycker om. Ett jullov får gärna vara längre än två veckor, tänker jag nu. En god måltid tar jag gärna mer av.
   Men lika lite som ett evigt jul- eller sommarlov i långa loppet skulle kännas optimalt, lika lite skulle jag fortsätta njuta av den goda middagen i all evighet. Vi behöver omväxling som en kontrast. Endast då uppskattar vi till fullo ledigheten eller maten.

Jag läste nyss om Gåva från havet av Anne Morrow Lindbergh. Hon har i boken valt att bo på en ö under ett par veckor, och där tänker hon över livet och njuter av att vara ensam. Hon har fem barn och maken Charles Lindbergh är framgångsrik och berömd. Men det är här hon får tid att vara för sig själv och fundera över sin roll. Redan då, i mitten av 1950-talet, var kvinnor stressade och splittrade, även om de inte yrkesarbetade. Hon känner att hon inte räcker till för allt.
   Hon funderar också över hur förhållanden ändras över tid och hur svårt det är att hålla kvar vid lyckliga ögonblick. Så minns hon en indisk filosof som sagt att problemet för oss ofta är att vi vill ha just varaktighet, att vi glömmer tidsbegreppet. Om vi stannar kvar i ett visst ögonblick utesluter vi andra möjligheter, vi utesluter utveckling. Precis som växter har en inneboende utveckling, så har allt liv det.
   "Varaktighet är inget kriterium på äkthet. Trollsländans dag eller svärmarens natt är inte värdelös bara därför att dess flykt är kort. Värdet behöver inte vara proportionellt mot tid, mot varaktighet, mot kontinuitet." (Gåva från havet, 1961, s 65)
   Vi kan inte hålla kvar ögonblicken, men vi kan bevara dem som skatter som vi bär med oss.

Jullov

Jullov och lugna dagar för mig att vila i. Dagar då jag gör lite vad jag vill och inte så mycket. Tid för promenader, att gå och plocka lite hemma, sova och vila. Läsa lite, skriva lite ... få vara mig själv och i mig själv. Sticka en stund samtidigt som jag ser ett eftertänksamt naturprgram, eller lyssnar på musik. Men hela tiden utan press eller stress, behovet att ständigt fylla tiden med aktiviteter finns inte. Nej, tvärtom vill jag fylla tiden så lite som möjligt dessa dagar.
   Det finns ett annat jag som är fokuserat och aktivt, ett jag som är uppmärksam och noggrann, som gör en arbetsinsats och som visst trivs med det arbete jag har. Men detta jag får så sällan tid att reflektera över vad jag gör eller varför. Detta jag kan nästan gå under av trötthet efter en dag eller två på jobbet. Detta jag behöver lägga all ledig tid på just återhämtning och att vila i tysthet. Detta jag lever förstås (och är tacksam för att ha ett arbete), men styrs av andra - så som de flestas jobb förstås är.

 Jag läser några ord som min pappa skrev i sin dagbok när han var något yngre än vad jag är nu. Han arbetade mycket, men sökte också stunder för avkoppling, i naturen, i dikt, musik och måleri. Han skrev:  "Jag blev som en maskin/inlåst i vanor/och överhopad av slit."
   Och jag tänker att allt går igen, att jag gör som han. Han insåg förstås, liksom jag, att han helst ville ändra på detta. Han fick aldrig möjlighet till det. Min önskan är att jag själv ska bryta vanor och kasta av mig slit, finna nya sätt att arbeta och mer tid att göra ingenting. Mycket tid "att leva" så som man själv vill önskar jag även alla andra detta nya år!