Tidernas olika attribut

Isen har vikt från sjökanten och gett en flik av öppen sjö närmast land. Koltrasten sjunger, enstaka måsar vågar sig på några sommarlika skrin. Fåglarna är vårens attribut, som känns så uråldriga och så hemtama. Att höra ett för länge sedan tystnat ljud igen väcker något inom mig, liksom doften av jord eller synen av den första vårblomman.
   Antika gudar och historiska personer har attribut som hjälper oss att förstå vilka de är och vad de står för. Vi lär oss betydelsen och tar med dem i vår tolkning av världen, kulturen och samhället.

Andra attribut är mer förgängliga och föränderliga. Modet förstås, med sin föränderliga klädstil. Ja, inte alltid så personligt föränderlig, för vissa verkar ha samma stil genom hela livet. Men de flesta av oss har inte samma typ av väska idag, eller hatt, eller kläder.

Men så finns det sådant som är väsentligt annorlunda. Förr var en cigarett i handen en osviklig markör för den som ville vara tuff. Cigarretten gav en anledning att närma sig gänget, eller hjälpte en att stå nonchalant för sig själv och blåsa rökringar. Idag ser vi istället en smartphone i var mans hand. Är den av rätt märke är det ännu bättre, och då en tydlig markör av vem man är.  Särskilt bland ungdomar blir den ett sätt att visa att man är en som vet vad som gäller, och som vet vad man ska lägga pengar på. Smartphonen betyder också att du alltid har något att vända blicken mot, något att hålla i handen, något att ty dig till. Smartphonen inger attityden av att du är oberoende och stark - fast egentligen väldigt beroende, precis som cigaretten gjorde.

Det är säkert oändligt mycket bättre för hälsan att ha en mobil i handen än en cigarrett. Det förefaller mig, som att största risken är att man missar mötet med sig själv och med sina egna tankar och reflektioner. Nog så allvarligt! Men jag tror, att det rättar till sig med tiden.

Det finns andra attribut som jag hoppas ska förändras i en mer hälsosam riktning. Bilen, den kanske största statussymbolen av alla, och ett attribut som visar vem vi är på vägen, borde det väl vara dags att ersätta med cykeln? Inte minst i staden, där det märkligt nog kör runt en mängd bilar som tycks gjorda för landsbygden, men ägs och körs av dem som vill visa hög status bland de boende i staden eller den fina förorten. Kanske ett sätt att visa sin tillhörighet till landsbygden och stora lantgårdar eller slott? Ja, vad vet jag. Ett attribut som är svårt att missa är det i alla fall, och tanken på miljön och fördelen med att passa på att få motion medan man transporterar sig är nog långt borta för dem som kör dessa bilar.

Jag vet att bilen är praktisk i många fall, och oumbärlig för dem som bor på landet. Jag vill absolut att vi ska ha en levande landsbygd och att folk ska kunna bo där. Men väldigt många som bor mer centralt borde kunna avstå bilen och istället skaffa sig en snitsig cykel! Den kan bli ett riktigt fint attribut!

Religion - i kärlekens och våldets namn

Jag är nog inte den enda som funderar kring religionens olika ansikten idag. Religion har jag mest sett som en tro på en högre makt, en gud (eller flera), som hjälper och kanske styr våra liv. Guden är en i grunden kärleksfull gud som vill gott, någon man ser upp till och vördar. Alla religioner har också en trosgrund, en lära som ger rättesnören med moraliska regler för hur människor ska leva. Att göra gott mot sina medmänniskor, till exempel.

Att också tro på ett liv efter detta, i en obestämd himmel, har för mig känts konstigt. Jag lever här och nu, i den här världen. Det är allt jag vet säkert. Och jag kan använda etiska normer som har sitt ursprung i olika religioner, för att bidra till en bra värld, i min närmiljö men också genom att genomgående försöka stå fast vid mina värdegrunder om tolerans, respekt, allas lika värde samt att älska varandra, i vid bemärkelse, att helt enkelt tro på det goda i människan.
   Talet om ett liv efter detta har jag uppfattat som ett lockbete för alla som stretar på jorden, arbetar i sitt anletes svett och har svårt att få livet att gå ihop. Man fick något att se fram emot, om man skötte sig alltså. Då fick man sin lön, i himlen. En väldigt osäker lön, lika osäker som alla löften om framtida löneförhöjningar när ekonomin så tillåter. Numera klarar vi oss bättre i stora delar av världen, och behöver därför inte längta efter ett himmelrike. Tron på detta eviga liv är inte lika utbredd längre. Trodde jag.

Men många ser inte på religion på mitt troskyldiga, enkla sätt. Religion är för dem inte att göra gott mot sin medmänniska, utan att med alla medel strida för sin egen religion och bekämpa andra. De bryr sig inte om ifall de själva dör samtidigt som de strider. De strider med tro på en belöning i ett liv efter detta, ungefär som kristna gjorde under sina korståg. De står för en tro som inte är kärleksfull, fast de kan säga att det är av kärlek till sin gud som de gör sina dåd. De strider för att skaffa makt åt sin egen religion. De bryr sig inte om tolerans och respekt för oliktänkande, de bryr sig inte om kärlek till alla medmänniskor.

Ofta handlar det om att inte känna den andre. Ofta beror det nog på förutfattade meningar, uppfattningar om den andre som man fått med sig, kanske sedan barnsben. Vi har utbildningar och samhällen där vi lär oss om andra folk och seder, andras historia och religion. Men alla tar inte till sig det. Alla får inte chansen, eller tar inte chansen, att öppet möta andras tankar och liv. Och frågan är hur vi ska handskas med det? Vi kan leva i vårt elfenbenstorn och känna oss ädla och goda, vi kan tala om hur man ska möta den andre, lyssna på varandra och visa respekt. Men vad gör vi? Risken finns att vi stannar i vår bekvämlighetszon och samtalar med likar. Sällan möter vi dem som tycker olika. Och med dagens tendens att skärma av sitt eget nyhetsflöde (kanske för att flödet är alltför stort), så att man bara följer dem man gillar, bara tar del av de nyheter som passar i ens egen världsbild, lär vi få allt större problem att mötas för att samtala och förstå vem den andre är. Och den som inte vill mötas, den möter vi inte.

Ändå känner jag, att det enda jag själv kan göra är att fortsätta tro på ett öppet samhälle med respekt för alla. För i grunden tror jag också, att det inte är hat, utan kärlek till våra nära, våra medmänniskor och till världen, som driver oss och världen framåt.

Nätets sötma

Det finns en otrolig lockelse i internet och alla dess möjligheter. Likt flugan söker sig till sockerbiten, eller nattfjärilen till ljuset, flockas vi idag kring digitala skärmar i en kanske fåfäng jakt på något nytt, något sött, något glatt och ljust - eller sorgligt att förfasas över.

Vad är det i internet som lockar och drar? Medan jag funderar över dess goda sidor, och samtidigt vet dess tidsslukande och ibland tröttande funktion på mig (alltför tröttande många gånger!), dyker det upp artiklar med förklaringar som visar att det inte bara är en känsla jag har, det finns också forskning som visar dess skadliga inverkan på hjärnan. Aftonbladet hade häromdagen en artikel baserad på en betydligt längre men mycket intressant artikel i The Guardian. De visar att multitaskande frigör skadligt stresshormon, och ständig uppkoppling påverkar hjärnan negativt. Samtidigt ger internetsidor oss många positiva kickar, vilka håller oss kvar i dess nät. Även detta förklaras i artikeln.

Så söker jag mer information och googlar ordet slösurfande, som AB använde i sin rubrik, och då blir det riktigt intressant! Toppnoteringarna ger helt motsatt bild: "Slösurfande ökar produktiviteten" menar ett företag som hänvisar till annan forskning, från för några år sedan. Det framhävs att vi behöver mikropauser och att då surfa vid datorn ses som välgörande avbrott, vilka "sannolikt leder till mer fokus och energi"(Jobbsafari).

Att avsändaren till budskapen har olika syften är uppenbart, men också att forskningen gått framåt. Det man "sannolikt" trodde var bra, och ville uppmuntra eller i alla fall godkänna, av anledningar som jag misstänker hängde ihop med bekvämlighet och aningslöshet, berodde nog också på en ovilja att verka bakåtsträvande, kombinerad med en önskan att få ut mesta möjliga produktivitet ur medarbetarna genom att låta dem, och uppmuntra dem till att, göra fler saker samtidigt, t ex surfa om privatsaker medan de väntar i telefon. Och den friheten kan förstås vara bra. Men hur går det om vi ständigt har flera saker samtidigt i huvudet? Uppenbarligen mindre bra.

För något år sedan läste jag Trötthetssamhället av Byung-Chul Han (se Om trötthet, kreativitet och självkritik). Nu har han kommit med en ny bok som heter I svärmen, tankar om det digitala. Han har ett vidare och mer filosofiskt perspektiv, där hela vårt samhällsbygge analyseras. Jag är ännu bara i början av att tränga igenom denna långa essä, men ville nämna den som ytterligare ett exempel på hur en forskare tar upp frågan om den digitala uppkopplingens påverkan på oss och samhället. Jag återkommer säkert till den i bloggen.

För övrigt är jag en av de få (fast inte ensam, det vet jag!) som har en smartphone men medvetet valt att inte ha internet i den. Jag vill inte vara ständigt uppkopplad, jag vill ha mina mikropauser utan internet. Istället ser jag ut genom ett helt vanligt fönster, eller på den helt vanliga gatan vid busshållplatsen, och får välbehövlig hjärnvila. Häng med i denna otrendiga trend, det är skönt att tänka på ingenting!