Ett skrivande minne

Min blogg är en vän som jag inte alltid har tid med, tyvärr. När jag ser överblicken över mina inlägg på den, är ojämnheten i antalet publicerade inlägg påfallande. 2016 var ett magert år såtillvida, med bara två inlägg varav ett på årets sista dag. Jag skrev annat, som jag ville fokusera på, och lämnade bloggen därhän. Innan dess hade jag haft en hyfsat tät publiceringstakt, särskilt under 2012 -13. Då var bloggen både avkoppling och en slags ventil, där jag kunde släppa ut tankar jag gick och bar på.
 
För skrivandet är så suveränt när det gäller detta att fundera och formulera sig. Visst tycker jag väldigt mycket om att diskutera och samtala med en levande samtalspartner om viktiga ting, men det blir alltför sällan tyvärr. Så mycket av det vi säger till varandra är rätt ytligt. Vi har sällan tid att komma till verkliga samtal, verkar det som. Eller så vill man inte, för samtal kan också bli jobbiga och beröra sådant som man helst inte vill gräva i, i alla fall inte med vem som helst. Kanske vill man inte tala om politik, för att inte stöta sig med vänner, eller om annat där man vet att åsikterna går isär.

Ändå och därför: Vad vore vi utan skriften? Text är där vi kan både bevara och förnya tankar, föra vidare dem och minnas.
   På olika sätt antecknar vi vad vi ska göra i en kalender, vi skriver dagbok eller blogg, inköpslistor, anteckningar från möten, och att-göra-listor. En del skriver memoarer (om vi är berömda, vilket jag inte är) eller texter för publicering på olika sätt - eller för att redovisa kunskaper. Hur skulle vi kunna lära oss, eller minnas saker, om vi inte hade skriften? För mig är också min kalender (både fysisk och digital) och mina noteringar av olika slag en slags "extern hårddisk", som avlastar minnet, något att gå tillbaka till när jag vill.

Vi kan uppleva och leva flera liv genom att läsa andras berättelser, eller försvinna in i fantasivärldar som ger nya perspektiv. Mycket av detta finns även i film, men nästan all film har ett skrivet manus som grund - för att minnas det man vill ha med!
 
Skriften är i min mening också oöverträffad när det gäller att snabbt få en överblick över skeenden, och den hindras inte heller av någons uppläsning (som en ljudbok), eller ett muntligt, kanske filmiskt berättande som går i långsam eller alltför snabb takt för just min uppfattning. Bilder fyller en funktion och kan säga mycket, men är ofta mer fria för tolkning.
   Därför kommer texter säkert finnas kvar, och kanske öka i betydelse, även om vi idag ser många tendenser att alltmer gå över till bild och ljud för att berätta eller förmedla något - men jag tror inte att de kan ersätta det nyanserade uttrycket i ord som vi kan fyllas av, i egen takt.

Nytt år

2017 kom med terror, så som vi vant oss, tyvärr. Attacken på en nattklubb i Istanbul var förfärlig. Varför någon vill göra sånt, är vi så många som inte förstår. Ja, kan någon förstå det? Förutom förövarna själva förstås.

Och kall luft och ymnigt snöfall drar in oss i våra hem, alla vi som har ett varmt hem att förskansa oss i. Tacksamheten är stor över denna bostad, där jag kan betrakta snöyran utanför men slipper utsätta mig för den. Jag hör hur vinden tar i runt knuten vid balkongen. Genom fönstret ser jag att snötäcket på balkongbordet redan är några centimeter tjockt. Rumsfönstret som vetter åt ett annat håll har fått ett spetsmönster av snö klistrat mot sig, och vita gardiner på sidan. Världen är annorlunda och ny, men ändå inte. Den har bara fått nya kläder, vita kläder som döljer det gråbruna som finns under. Tänk om det var så lätt att dölja all ondska som finns, att bara pudra över med snö, eller något annat. Istället är det många som lider, med djup sorg inom sig, som bara sakta kommer att tona bort.

Och här sitter jag, med en kopp varmt te och utan nämnvärda bekymmer, just nu, förutom en envis huvudvärk. Jag har lugna dagar nu när det är lov. Jag läser (äntligen tid till det!), jag skriver, jag fixar saker hemma som blivit liggande, städar (det går bra att "julstäda" efter jul!), går dagliga promenader, och vilar.

Vilan innebär tid att bara vara, att reflektera och komma ner i mig själv. Arbetsdagarnas tempo och uppgifter blir avlägsna. Att få vara sig själv, och för sig själv, är vila i sig. Jag rullar ut dagen framför mig efter behag, har kanske några sysslor som bör göras i tankarna, men när, och om, de verkligen blir gjorda, är en annan sak. Nu gör jag som det mig lyster.

Hoppas ni och jag får njuta av flera sådana dagar framöver. Vi behöver lugnet, som omväxling mot de ibland alltför intensiva arbets- och umgängesperioder som många av oss får och även ofta vill ha. Det får bara inte bli för mycket av det, så att vi glömmer bort oss själva och vad vi värderar högst i livet.

Gott nytt år önskas alla, med betoning på gott, dvs att året må innehålla många goda dagar!