Andra meningar

Meningar kan vara av många slag. Det finns meningar som bildas av ord och som är menade att mena något. När vi inte förstår något kan vi fråga: hur menar du? Vissa meningar bär kanske ingen mening alls, det kan vara nonsens-meningar eller meningar som är så otydliga att de ingenting betyder för läsaren. Andra meningar kan vara så meningsfulla att de, i bästa fall, ger nya insikter och kanske ny mening åt något vi tidigare funderat över.

Vi talar också om meningar i betydligt större sammanhang än enbart ordsammansättningar. Vad är meningen med allt? Finns det någon mening i det som sker? Vad är meningen med livet? Jag tror att de flesta känner igen sig i dessa frågor, som berör livets innersta och nära villkor.

Meningen med livet som sådant funderar jag inte längre över, inte sedan jag för några år sedan läste Owe Wikströms ord om att älska livet mer än dess mening (blogginlägg 1/5 -12). Det innebär inte att det alltid är lätt att älska livet, som kan vara tufft och svårt. Vi har säkert alla dagar då det är svårt att känna varaktig glädje. Även det bästa av liv kan upplevas som meningslöst.

Frågan om det finns mening i det som sker är förstås omöjlig att svara på, och det finns säkert en mängd olika uppfattningar om det. Själv kan jag ibland tänka att det finns eller fanns en mening med något som hänt, men det kan ju lika gärna vara en efterhandskonstruktion. Dock kan jag intuitivt ganska ofta känna om det är rätt läge för något så att säga. Man "känner av" ord, stämningar och något som "ligger i luften" och försöker handla efter det. Men tyvärr finns det också många tillfällen då jag misslyckas, då intuition eller förmåga att handskas med en situation eller ett vägval fallerar. Ett vet jag säkert: jag tror inte att allt i livet är förutbestämt, utan att vi har våra fria val och ett "uppdrag" att handla så gott vi kan.

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd" skrev Karin Boye. Att uppnå sina mål kan leda till att man känner en viss tomhet, innan man vet vad nästa mål kan vara. "Det är vägen som är mödan värd ..." En förutsättning är då att man vet vart man ska. Troligtvis måste man veta ungefär var man är också. Annars kan det bli som när jag och några vänner kört vilse och stannade vid en bensinmack för att fråga om vägen: "Vi vet inte var vi är och vi vet inte vart vi ska" blev frågan. Jo, vi visste vart vi skulle men eftersom vi inte visste vår position visste vi inte om vi skulle köra mot Göteborg eller Stockholm. När vi väl fått veta att vi befann oss i Laxå gick det mycket lättare för oss att hitta rätt väg!

Alltså, veta var man är och veta vart man ska - två förutsättningar för att ha ett mål och en riktning att gå mot. Och kanske är även den eventuella upplevelsen av meningslöshet en förutsättning för meningsfullhet, ungefär som man säger att upplevelsen av att något är tråkigt är en förutsättning för kreativitet.

Dagsrapport

Idag en underbar vinterdag med snö, sol och takdropp! Vem kan säga att de inte gillar vintern en sån här dag?

Nu blir dagarna längre hela tiden och det känns som att man kan börja andas igen, på något vis. Själv har jag sportlov men kommer, som lärare ofta gör, jobba ikapp lite grann. Ändå är det mest en njutning, dessa dagar, då jag kan gå upp när jag vill, planera dagen hur jag vill, och göra det jag känner för.

Jag hoppas alla andra också får en skön vecka, denna vecka på gränsen mellan vinter och vår. Sportlovet brukar kännas som finalen på vintern, avslutat av Vasaloppet, en av de mest genuina av svenska traditioner. Kanske kommer även jag att delta där någon gång, det är i alla fall en dröm som kanske är orealistisk men som jag vill ha kvar. Så kanhända står jag där i Mora någon gång i framtiden, i den framtid när jag har mer luft i mitt liv och har fler dagar att planera efter eget tycke.

Lärares professionalitet

Att vara professionell är viktigt och på något sätt självklart inom alla yrken. Man har lärt sig en profession, ett yrke, och förväntas klara av det utifrån den utbildning man har. Med växande erfarenhet går arbetet antagligen allt bättre och man utvecklas i sin profession.

Även lärare är utbildade inom sitt yrke. Under utbildningen lär man sig pedagogik och didaktik, man går igenom olika metoder och förhållningssätt, man sätter sig in i läroplaner och kursplaner, man lär sig om betygssättning och bedömning. Man är alltså utbildad till pedagog och lärare. Man kommer ut till en skolvärld som inte alltid riktigt motsvarar det man lärt sig, eftersom verkligheten är mer mångfacetterad och föränderlig, än man kanske var medveten om. Många nya lärare tycker också att man har fått för lite praktik innan man får ansvar för undervisningsgrupper. Men man lär sig, genom egna erfarenheter och genom samarbete med kollegor. Man blir och är professionell.

Dock ifrågasätts lärares professionalitet  väldigt ofta, från många olika håll och på flera sätt. Politiker, föräldrar och tjänstemän utan pedagogisk utbildning har synpunkter på hur jobbet ska utföras, ofta endast utifrån sina egna erfarenheter och utan riktiga insikter i hur skolan ser ut idag. Man vill ge betyg tidigare, eller tror att många avstämningspunkter och arbetsplaner är lösningen. Det senare verkar man dock ha fått upp ögonen för och förhoppningsvis är en del av de administrativa bördorna på väg bort.

En annan av senaste tidens tecken på att man inte litar på lärarnas yrkesskicklighet är införandet av s k rutavdrag för study-buddies, som det så vackert heter (studiekamrat låter kanske för töntigt). Skolan/lärarna har inte klarat sitt uppdrag bra nog, eleverna klarar inte kunskapskraven (eller har inte lyssnat och förstått uppgifterna), alltså låter vi studenter jobba extra med detta, för de vet väl bättre?

Jag är inte negativ till att elever får hjälp med läxor och uppgifter. Jag tror också det kan finnas skickliga studenter som kan hjälpa elever, trots att dessa studenter inte samarbetar med skolan och alltså inte säkert vet vad eller hur en uppgift var tänkt att lösas, eller är insatta i vad kunskapskraven säger. Men varför inte sätta in tillräckliga resurser i skolan istället, där det finns utbildade pedagoger? När man litar till krafter utanför skolan blir det alltid de familjer som har råd att betala, som ser till att deras barn får denna hjälp. Även med rutavdrag blir det ju en kostnad och det kräver dessutom en aktiv handling från förälderns sida. Låt istället skolan hjälpa eleverna, ge lärarna mer tid att ägna sig åt sina elever under lektionstid och sätt gärna in läxhjälp på eftermiddagarna, för alla elever och med lärarna själva som studiekamrater.

Om man sen också inser att det är undervisning som pågår under lektionerna och att det viktigaste av allt är att eleverna deltar aktivt, lyssnar och gör de uppgifter som lärarna utifrån sin pedagogiska erfarenhet och kunskap utformar, då kanske vi kan få en skola med bättre resultat och mer jämlikhet.

Näthat

Under veckan har media varit fyllt av mycket uppmärksamhet kring Uppdrag gransknings program om näthat mot kvinnor. Det är i och för sig inget nytt med näthat och hårda ord på nätet. Det har ju redan lett till stängda kommentarsfält och strängare regler för netikett, tyvärr välbehövligt i en värld där en del tycks tro att yttrandefrihet innebär rätten att säga vad som helst.

Det var oerhört starkt berörande att i tv-rutan få se och höra kvinnor läsa upp de grova hatord som skrivits till och om dem. Kvinnorna läste en efter en upp mail där män uttryckte sitt förakt för kvinnorna och deras arbete eller åsikter. Många av mailen innehöll hot om mord eller sexuella övergrepp av våldskaraktär. Det är svårt att förstå ilskan hos de män som skrivit detta, men den finns tydligen. Varför, frågar jag mig? Varför angriper man kvinnorna, istället för att sakligt diskutera frågan eller ämnet? Fegt, säger jag, fegt och uselt!

Som en följd av programmet har det diskuterats en mängd olika åtgärder från samhällets sida, bl a strängare lagar som ska göra det enklare att åtala den som kränker och hotar andra på nätet. Idag är det lätt att gömma sig bakom en anonym fasad, och många uttryck som jag tycker är kränkande är visst inte åtalbara med gällande lagstiftning. Bra om man ändrar på detta!

Men problemet är ju egentligen inte nätet och möjligheten för var och en att uttrycka sig, eller att vi kan nå många på ett enkelt sätt. Lagar kan vi ändra, men räcker det? Problemet är ju i grunden vad det är som gör vissa män så hatiska mot kvinnor? Jag tror i och för sig att många män också utsätts för hot och hat, men inte av samma karaktär. Jag har i alla fall inte hört att någon man hotats att bli sexuellt förnedrad. Varför hatar vissa män starka kvinnor? Varför tror vissa män att det är ok att förnedra kvinnor, bara för att de är kvinnor?

Det är sorgligt och bedrövligt att vissa inte har den inre spärr som säger att man inte får hota andra eller uttrycka sig hatiskt. Det är förfärligt att några tror att hat och hot är rätt väg att gå. Jag saknar ibland den kanske gammaldags moral som sa: "Om du inte har något gott att säga, kan du vara tyst". Och som minsta krav på oss som medmänniskor borde gälla att aldrig angripa någon som person, utan att vi ska kunna prata sakligt om olika ämnen och åsikter.