Demoner

I torsdags såg jag pjäsen Demoner av Lars Norén. Det var en pjäs som bjöd visst motstånd och som krävde både eftertanke och diskussion , i alla fall för mig och mitt sällskap. Detta inte alls sagt som någon negativ kritik mot pjäsen, tvärtom! Det lättuggade är ofta det lätt glömda, och att få fundera över text och mening känns enbart stimulerande.

I en avskalad scenografi baserad på svart och metall cirkulerar Frank och Katarina, medelålders och trötta på varandra. De talar, som så ofta hos Norén, var och en om sitt och sina egna tankar och känslor. Där de möts blir det konflikt och hårda ord.

I en lägenhet under dem bor Jenna och Tomas, ett yngre par med barn. Frank är intresserad av Jenna, och ber dem komma upp. Katarina å sin sida visar intresse för Tomas. Men det är främst Frank som blir huvudperson, och i viss mån urnan med hans mammas stoft - som ska jordfästas dagen därpå. Frank söker nya kickar, uppfattar jag det som, och är lika less på sitt liv som Katarina, som säger att hon inte står ut med det liv hon lever. Hon vill nå honom på ett närmare plan och att han ska öppna sig och visa sig sårbar ... vilket han inte gör. Samtidigt förstår vi att hon ändå älskar Frank som han är, något som hon till skillnad mot honom uttrycker i ord. Han förödmjukar och utmanar henne, och de verkar fast i en ond cirkel. Kanske hoppas Frank att vänskapen med Jenna och Tomas ska kunna lösa upp denna onda kretsgång, när han bjuder in dem.

Jenna blir som en yngre upplaga av den älskande kvinnan. Hon är sårbar men med tuff yta, symboliserat av den vita bomullsvante hon bär på sin eksemsåriga hand. När vanten slits av faller garden, hon ödmjukar sig inför Tomas och tigger och ber att han ska förlåta henne. För vad är något oklart, men det är tydligt att hon är rädd att han ska lämna henne. Han värjer sig men kommer nog stanna kvar hos henne.

Slutscenen är helt annorlunda, som i ett mjukt, grönt och kärleksfullt paradis. Kärleken övervinner allt men vi måste själva ta hand om våra relationer, blir en eftertanke för mig. Samtidigt visar pjäsen hur vi kanske ofta lever i relationer utan att fullt ut nå fram till varandra, eller våga visa vårt inre och dess sårbarhet.

Jag ser att pjäsen skrevs redan 1982 och kanske är den inte lika väl uppbyggd som flera av Noréns senare pjäser. Men att själv få fundera över innebörd och budskap behöver inte alls vara fel. Inte heller att åter igen få se en bild av relationsproblem som verkar näst intill olösliga - om man inte bestämmer sig för att göra något åt dem.

Onda nyheter

I helgen har man kunnat läsa om hur man i Malmö hittat vapen på ett skoltak och om hur man därför ska träna elever och lärare inför eventuella skolskjutningar. Den svenska modellen handlar om att "inrymma" eleverna så att de inte går ut och möter en angripare eller skytt, en betydligt mer stillsam åtgärd än den utbildning i att skjuta som lärare i vissa delstater i USA fått.

Och inte var det oväntat egentligen att något sådant som en skolmassaker skulle kunna ske även här, bara så oändligt sorgligt. Och inte är det heller någon nyhet att det finns ondska omkring oss och att det finns vettvillingar som handlar utan tanke eller känsla för sina medmänniskor. För kan man vara annat än galen, om man skjuter ner oskyldiga människor av en rätt diffus eller okänd anledning? Vad blir bättre av att skjuta ner folk, urskillningslöst och besinningslöst? Inget så vitt jag kan förstå, och det inser ju skytten också, för han (jag känner bara till manliga förövare) avslutar ofta med att skjuta sig själv.

Det är ett meningslöst våld som är obegripligt. Våld som är ämnat att utöka ett lands gränser eller makt, det kan jag förstå om jag än ogillar det. Men en massaker på barn och ungdomar kan inte ha någon mening. Att någon tydligen planerat att skjuta från ett skoltak, mot vem det än vara må, här i Sverige, känns obehagligt och skrämmande. Den trygga värld som jag önskar fanns åt alla känns alltmer avlägsen. Ändå vill jag fortsätta tro på liv och gemenskap, på kärlek och vänskap. För vad vore vi utan det?

Lite om att skriva och läsa, just idag

Skrivandet kan öppna nya dimensioner som gör text och litteratur än mer levande och intressant, på ett sätt som jag inte riktigt varit medveten om förut. I onsdags var det näst sista gången på den skrivarkurs som jag går på, en kurs som inneburit både många nya kunskaper och råd om skrivande, och mycket givande diskussioner om de texter vi har med oss dit, eller skriver som övningar. Inte minst detta att tala om varandras alster är så spännande och kul, och det är fantastiskt att få ta del av de andra gruppmedlemmarnas verk. Så olika och så mångfacetterade, och så duktiga skribenter ... jag är imponerad och lär mig massor både av kursledaren och de andra deltagarna.

Jag var förr mest en läsare som plöjde böcker men jag blev så småningom alltmer sparsmakad. Jag upphörde nästan att läsa för handlingens skull och fokuserade mer på språket och bilderna som författarna skapade. Böcker måste numera ha mer än en spännande berättelse för att fängsla mig och få mig att vilja läsa ut dem. Många böcker bär också på budskap och insikter, kanske sådant jag redan anat eller insett men som får ny kraft genom en annans ord - det är fint och upplyftande. Att veta att andra tänker som en själv känns alltid gott!

Men framför allt slogs jag häromkvällen av hur själva skrivandet och detta att tala om de texter vi själva skriver ger mig nya perspektiv på texterna och varför de fängslar och griper tag i läsaren (eller inte). Jag har läst litteraturvetenskap, jag har läst massor av böcker och bokrecensioner, jag har läst böcker om läsning och om skrivande, men när jag nu också ägnar mig mer åt att själv skriva texter med tanke på karaktär, konflikt, scen och annat, tycker jag mig komma närmare texterna på ett nytt och annorlunda sätt. Det är som att jag genom att träna mitt skrivande också läser texter mer inifrån, istället för enbart utifrån. Det är en spännande och väldigt rolig upptäckt, och en oväntad bonus till både mitt läsande och skrivande!

Kroppens helighet

Jag läser ett utdrag ur en deckare av en välkänd och skicklig författare. Skildringen av hur en kvinna undertrycks och utsätts för tortyr är väl varken värre eller råare skildrad än andra liknande texter. Idag är det vanligt med övertydliga beskrivningar av hur folk plågas och skändas. Det jag läste idag påminner lite om Millennium-trilogin, det är sådana beskrivningar som känns inpå huden på en själv och får i alla fall mig att rysa av avsmak.

Så läser jag vad Elisabeth Hjorth skriver i DN 7/3 (”En humanism i järnrörens tid”) om att känna sig stå vid nollpunkten, att vi människor är helt lika när det kommer till kritiska punkter: en operation som blottlägger smärtan, en kropp som är utlämnad till andras nåd och välvilja att hjälpa den som tigger, eller andra situationer då allt det yttre tingeltanglet med trender, kläder, status och annat bara faller bort, då vi alla är lika nakna och skyddslösa som då vi föddes.

Och jag undrar: vad är det för skillnad? Varför har det blivit okay att skriva om och filma händelser som innebär att plåga andras kroppar? Hur påverkas vi i vår syn på oss själva och våra medmänniskor när inget,  i det här fallet kroppen, är heligt? Vi kanske skyddar vårt inre genom att stänga av våra känslor, men kroppar plågas, sargas, skändas – och så länge det är fiktivt så hyllas det. Men var går gränsen? När har vi överskridit gränsen för vad som är tolerabelt?

För min egen del är gränsen redan överträdd. Jag avskyr att läsa och/eller se våldsskildringar. Jag tycker de visar ett sådant förakt för andra, en så total brist på medkänsla, att jag vänder mig bort i vämjelse och undrar hur jag ska kunna känna empati med en som lider efter en operation, när samma plåga är något som roar mig under lässtunden vid sängdags? Kan vi skilja på det? Eller är dessa texter tecken på just vår avtrubbning? Är jag helt enkelt överkänslig?

Visst vet jag att våld förekommit i alla tider, i krig och strider, eller som tecken på vem som har makt, eller som en träning inför att visa sin makt. Men det är något annat, än att använda detta våld för att på olika sätt skapa "underhållning". Det är det jag vänder mig emot, i en kanske hopplös kamp för livets helighet. Och där är inte kroppen undantagen, den är ju det skal vi lever i och upplever genom.

Valfrihet?

Kan valfrihet vara tvång? Frågan blev aktuell idag då jag läste om ett förslag som Moderaterna backat om, nämligen att man skulle lagstifta om att valfrihet skulle vara ett tvång, dvs att kommuner skulle vara tvungna att låta alla ha valfrihet kring vårdform och annan välfärd. 

Vilken paradox att ha en sådan lag, säger jag ... Men kanske slipper vi nu denna lag. Läste för övrigt också sista delen av Zarembas utmärkta artikelserie om svensk sjukvård, idag med exempel på hur New public management och Lean production fått alldeles för mycket inflytande inom vården, men också inom skola och omsorg. Trist är det med alla de som tror att alla värden i livet är ekonomiska och administrativa, som tänker att det går att sätta en prislapp och en bestämd tid för varje sjukdom och diagnos. 

Valfrihet som tvång, eller jämlikhet som innebär att några är mer jämlika än andra ... jag kommer osökt att tänka på Orwells Djurfarmen. Den kan nog vara aktuell än idag, tänker jag.