Gemenskap och utanförskap

Ser på minneskonsert för offren i Oslo och på Utöya. Den förmedlar en så fin och stark känsla av att vi måste hålla ihop och dela tankar och känslor kring det som hände förra veckan. Musik och texter kan här, som alltid, fylla våra hjärtan och sinnen och hjälpa till att ge uttryck för och tolka det vi känner.
   Mitt i detta goda kan jag ändå inte låta bli att erinra mig de nyheter av mörkare slag, som allteftersom har berättats för oss, om dem som håller med eller  t o m hyllar Anders Behring Breivik. Det finns de som förstår honom och menar att hans agerande bara är en konsekvens av en felaktig politik som tillåtit alltför mycket invandring. Att vilja förstå en gärningsman är en sak, men hans agerande kan därför inte automatiskt ursäktas. Oskyldiga ungdomar, som visserligen tillhörde ett av Breivik hatat parti, dödades kallblodigt. Det kan aldrig vara ok att mörda på det viset!
   Och hur handskas vi med detta, att alla inte känner delaktighet i den demokratiska öppenhet som vi lever i? Hur ska vi ställa oss till dem som avvisar ett mångkulturellt samhälle? Hur ska vi undvika att motsättningarna ökar? Detta är svåra frågor som inte får glömmas bort eller slätas över. Vi, och framför allt alla makthavare, måste våga ta itu med dessa frågor, prata om dem och försöka hitta vägar som leder mot ett mer medmänskligt samhälle, där alla känner tillhörighet till den gemenskap som bl a konserten i Oslo är exempel på.

Allas lika värde

För mig är det självklart att alla människor är lika mycket värda. Med det menar jag att vi alla har ett grundläggande värde, och att alla ska behandlas med lika mycket respekt. Först när detta förhållande motbevisats kan jag ändra denna värdering.
   En kallblodig mördare som mejar ner oskyldiga människor eller på annat sätt förstör andras liv, han eller hon är inte värd samma respekt och tillit, det är självklart. Livet är det heligaste vi har, och det är okränkbart. Ändå måste vi lyssna även på den som begått sådana brott, vi måste lyssna helt enkelt därför att han/hon inte ska få komma undan med sitt brott utan måste ställas till svars. Det är inte säkert att personen känner skam eller skuld, men det är ändå den enda vägen vi kan gå. Och dom ska sedan fällas av en domstol, jag har rätt att tycka illa om personen men jag har inte rätt att döma ut straff.
   Jag upplever att många idag ser lite tvärtom på detta med respekt och allas lika värde. En del säger att respekt är något man måste förtjäna, de utgår alltså från att deras medmänniskor inte har ett grundläggande lika-värde med dem själva. De misstror andra, tills motsatsen bevistas. Jag vet inte varför de har den utgångspunkten, kanske har de blivit svikna, kanske har de inte känt tillit och trygghet i sitt liv ... det är möjligt att det finns en psykologisk förklaring, som jag inte känner till.
   Jag vet bara, att det sättet att tänka är helt främmande för mig. För mig visar det på en negativ människosyn, där man misstror sina medmänniskor. Så vill och kan inte jag leva och tänka. Humanismen som jag är fostrad i säger mig att vi alla, även jag (vilket jag nog glömt bort ibland) har lika mycket värde. För mig är det bara om man gör något ont och oförlåtligt, som detta värde minskas. Och detta är också viktigt: vi gör varandra illa på olika sätt, men mycket kan förlåtas. Vi måste älska, repektera och tolerera varandra precis som vi är, med våra olika sätt att tänka och vara. Och det är för mig utgångspunkten i alla möten.

Terror och utanförskap

Illdåden i Norge kommer att påverka oss för lång tid framåt. Ingen kan väl förstå att något sådant kan hända. Vad man än har för politisk åsikt så är mord och dråp aldrig försvarbara, och allra minst mot oskyldiga unga.
   I dagens DN tog Anne Holt upp detta med hur en sådan man kan utvecklas från barn till en kallblodig mördare. Självklart finns det ingen enkel förklaring, det enda vi vet är att han var missnöjd med samhället sådant det ser ut, och attackerade det parti som han såg som mest invandrarvänligt. Att då angripa de unga medlemmarna i ungdomsförbundet såg han som ett sätt att hindra nyrekrytering av socialdemokratiska politiker. Om det får den effekt han avsåg, det vet vi inte än ...
   Anne Holt berör också detta, att en stor del av norska folket nu står upp, enade, och säger att de inte tänker vika ner sig, att de försvarar frihet, demokrati och medmänsklighet i ett öppet samhälle. Och det är bra, såklart ... men hur enade de och vi än står, så kvarstår problemet med dem som känner utanförskap, som inte delar dessa värderingar, och som kanske snarare nu känner ännu starkare att deras röster inte blir hörda. Att visa enighet är bra, men det får knappast dem som inte delar dessa värderingar att ge upp sina tankar. Deras känsla av främlingskap i samhället riskerar istället att bli än större. Om det finns någon annan väg att gå, än den som nu visas, det vet jag inte. Vet bara att frågan är både stor och svår, och kräver kloka insatser och mycket eftertanke för att på något sätt försöka förhindra att fler, liknande dåd sker.