Årsslut och nya förhoppningar

Vi går mot ett nytt år. Det gångna året har varit rätt tufft, men med ljusglimtar och hopp om bättre tider framöver. Som den eviga optimist jag är, slutar jag aldrig hoppas, även om det kommer mörka stunder.

Jag kan se tillbaka på ett år som inte inneburit så mycket bloggande, men väl annat skrivande - och mycket mental vila. Jag har tvingats dra ner på tempot i livet, successivt genom flera år, och i år äntligen kommit ner mer i varv och lärt mig, eller tvingats av överlevnadsdrift, att stänga ute stressande intryck från omvärlden bättre. Man tänker nog inte på hur många intryck vi möter varje dag, när man är ung, pigg och frisk. Då är det ofta stimulerande (för de flesta) med mycket aktivitet, ljud och saker på gång. Att det en dag kan bli för mycket, eller rättare sagt att det kan lagra på sig alltför mycket genom åren, som man både vill ta in och inte kan värja sig mot pga grupptryck, sociala sammanhang, förväntningar och annat, det märker man inte förrän det gått för långt. Som med all sjukdom, kan jag tänka. Man lever på, tills det tar stopp.

Jag vet inte, om läkare, och en del andra, tror att man hittar på, är inbillningssjuk eller bara vill ha medömkan och sympati, när man lider av mental utmattning eller hjärntrötthet. Så är det inte! Ingen vill väl vara sjuk? Inte jag i alla fall. Däremot vet jag att jag haft svårt att tydligt förklara och stå på mig om hur svårt det varit med stress och överbelastning på jobbet, med tusen saker att hålla i huvudet (nja, nästan i alla fall!), när man ser att andra klarar biffen. Vill vara duktig flicka ... och som så många likasinnade har jag kämpat på tills jag var i botten.

Ändå, ändå: kroppen har denna förunderliga egenskap, att den vill och kan läka, om den får chansen. Nej, inte alla sjukdomar, det vet jag mycket väl. Många blir sjuka och får leva, eller dö, med en svår sjukdom. Och jag kommer nog aldrig bli lika uthållig som jag var en gång, jag kommer nog, några år till i alla fall, få leva med risk för högre uttröttbarhet än en del. Men vem går opåverkad genom livet? Vem kan leva utan att få skavanker och olika symptom på att man faktiskt levt och gjort saker? Men jag vet, att jag kan bli bättre, jag vet att om jag lyssnar på min kropps signaler så får jag bra dagar. Om jag fortsätter med meditationer och avslappning, tysta stunder och mindfulness, tar pauser innan jag blir för trött, motionerar, äter och sover som jag ska, då mår jag ändå rätt bra för det mesta numera.

Jag kan inte göra allt jag gjorde förr, jag måste dra mig undan ljud och socialt umgänge mer än den del. Men jag kan leva och njuta av livet, och jag ser fram emot ett mycket bättre år nästa år, än vad delar av 2014 var. Det var ett år som började i kamp och svarta hål, men slutade med att bli ett rätt bra år, på så sätt att jag under sommaren och hösten fick respons för mina problem. Mer balans, mer glädje och mer samvaro, liksom mer skrivande och bloggande är mina förhoppningar inför det nya året.

Därmed önskar jag alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Vad är läsning?

(En enkel text utan anspråk på att vara heltäckande - förstås!)

Frågan i rubriken är förstås retorisk, alla vet ju vad läsning är. Man avkodar en text av något slag, den må vara kort eller lång, och tanken är att man också ska förstå den, dvs avkoda den rätt.

Spelar det då någon roll vad man läser? Att kunna läsa är viktigt för att ta del av information och nyheter, för att läsa textremsor på film och tv, för att veta vad det är man handlar osv. Men sen då, spelar det någon roll? Om jag läser instruktioner till ett spel på internet, eller korta nyheter i gratistidningen, det är väl lika bra som att läsa långa tråkiga böcker? Eller varför läsa, när man kan se filmer istället?

Men om man tror detta är allt vad gäller läsning, då har man missat något. Väldigt många texter skrivs inte bara för att förmedla information, nyheter och händelser. Det finns förstås böcker som bygger endast på en spännande handling, men oftast finns det mycket mer även i dessa verk. Det finns saker som är underförstådda i både faktaböcker och skönlitteratur, som man förväntas förstå genom tidigare kunskaper eller genom att man får tänka lite själv, dra slutsatser om hur något förhåller sig eller fantisera om hur det ska gå.

I själva verket är de bästa böckerna oftast de som ger utrymme för läsarens egna tankar, där man inte "skrivs på näsan" vad allt betyder utan där man själv får möjlighet att t ex gissa vem mördaren är innan det skrivs ut. Spänningen i texten bygger på författarens möjlighet att hålla oss i väntan, att dra ut på det han/hon vill berätta och samtidigt kanske förmedla insikter om andra sätt att leva än vårt eget, vi får vet mer om andras tankar och sätt att se på verkligheten, eller ta del av deras drömmar, framgångar eller tillkortakommanden.

Vi kan jämföra våra liv, vi kan se att kanske även vi har möjligheter, vi kan få hopp och tro inför framtiden, vi kan slås ner och vara ledsna eller arga en stund, när något tråkigt hänt i en bok, vi kan få tröst. Vi kan uppleva så många fler liv, och göra det inifrån, med utrymme för tankar och möjlighet att stanna upp, på ett helt annat sätt än när man ser en film. Det är därför jag gillar läsning, och tycker att det är den viktigaste kulturyttringen i vår värld! För den är så enkel att ta med sig, så relativt billig (det finns bibliotek!), så lätt att pausa i när man är trött, så enkel att plocka fram igen när man åter har tid. Den är tillgänglig för alla, utan annan entréavgift än läsförmågan. Jag älskar även teater, gillar många filmer, går ofta på museer och ser på konst (även den ger mycket utrymme för egna tolkningar), lyssnar mycket på musik. Alla behövs, men boken är oöverträffad. Tryckt, digital eller uppläst, det spelar ingen roll, även om jag själv föredrar den tryckta formen.

Boken är bara bäst!

Jag - en människa

Vi använder ofta definitioner för att förstå både vilka vi själva och andra är. Människor verkar helt enkelt ha ett inneboende behov av att ordna och strukturera verkligheten. Vi kan då få syn på maktstrukturer och samhällsordningar, vi kan få syn sociala skillnader och missförhållanden, samtidigt som andra definitioner hjälper oss att förstå vetenskapens värld.

Jag är själv en medelålders kvinna, som enligt gängse maktdefinitioner bär på några "positiva" drag genom att jag är vit, medelklass och välutbildad. Men jag är också en person som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av kön och ålder, bakgrund eller utseende. Och jag kan ibland säga mig vara diskriminerad just därför att vi har ojämlika maktförhållanden i samhället. Jag är väl medveten om att jag inte överlag tillhör dem som har makt. Men jag vill inte att andra ska definiera vem jag är utifrån sådana kriterier. För jag, liksom du, vet ju att vi är så mycket mer.

Andra verkar mer benägna att på ett identitetspolitiskt sätt definiera sig som man, kvinna, ung, vit, färgad, homosexuell, medelklass eller annat, ofta som ett sätt att tydliggöra just maktstrukturer och diskriminering. "Se, jag har blivit kränkt för att jag är kvinna/man/färgad/lesbisk/fattig!" Tyvärr i många fall sant, men inte säkert enda anledningen till den orättvisa man upplever. Ofta säger man då också att andra inte kan förstå eller uttala sig om saken. Det är sant. Det är den som upplever sig vara diskriminerad som själv vet hur det känns. Dock måste man kunna lita på att även andra kan sätta sig in i situationen, om de vill och försöker. Allt annat blir att bygga murar helt i onödan.

Det jag funderar på är om det finns en risk att man problematiserar sig själv väl mycket genom dessa etiketter. Ser jag kanske ner på mig själv, om jag främst ser mig som en kvinna i en värld dominerad av män? Måhända riskerar jag att då se mig själv som ett offer, utsatt för andras förakt. Den självbilden är knappast stärkande för självförtroendet. Och så finns ett annat problem, nämligen om jag etikettererar mina medmänniskor utifrån dessa begrepp, och definierar dem främst utifrån kön, ålder, hudfärg, religion och så vidare. När jag gör det, bidrar jag till ett polariserat samhälle.

Runt omkring mig ser jag en mängd människor. Alla ser olika ut och har haft olika möjligheter i livet. Men de och jag är först och främst just människor. Vi har alla ett grundläggande människovärde, och om jag utgår från det, kan jag kräva mina mänskliga rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en missgynnad minoritet, utan för att jag är människa och därför hävdar min rätt till lika värde och behandling som mina medmänniskor.

Jag önskar att vi ser bortom alla etiketter, att vi inte debatterar utifrån var man är född eller vilken kultur man tillhör, vilket kön eller utbildning man har. Om vi istället talar om mänskliga rättigheter, och ser oss alla som människor, kan vi kanske runda de minor som idag läggs ut i politiken. Då hamnar vi inte heller i att vissa folkgrupper är problem, utan då är alla som inte får sina mänskliga behov och rättigheter tillgodosedda ett problem som vi som samhälle måste ta hand om. Unga, gamla, kvinnor, män, oavsett ursprung, i ett jämlikt samhälle.

Kanske är jag naiv, kanske missar jag något väsentligt. Insikten att vi behöver definitioner för att tydliggöra strukturer har jag. Men tanken att vi djupare sett i första hand är människor och ska ses som det är starkare. Jag är en människa, liksom du. Allt annat är ord vi inte behöver i våra möten. De döljer mer är de avslöjar.


Ps (4/1 -15). Rekommenderar Leif Zerns utmärkta artikel i DN, om teater men också just om identitet och hur man kan se på det: http://www.dn.se/arkiv/kultur/teater-ar-kunna-byta-skepnad 

Lättare sagt än gjort - eller vad menar de?

Jag läste en intervju med Björn Söder i DN 14 dec. Han sa då bl a att "om det blir för många nationer i nationalstaten - då kan det bli problem". Frågan är hur han menar? Vilka problem menar han beror på "för många nationer i nationalstaten"? Var går gränsen för  "för många"?  Förresten, kan man tala om olika nationer i nationalstaten? Även om jag är svensk när jag åker utomlands, så skulle jag inte se mig som "en nation" för det, jag är ju bara en, som är på besök i ett annat land. Hela talet om nationer i en nationalstat är så märkligt och försåtligt, och påståendena från Söder om problem med "många nationer" blir inte alls utvecklade i intervjun. Är en människa en nation? Är det just de s k "nationerna" som är problemet? Hur? Enligt artikeln hade en andäktig tystnad följt på hans ord, och kanske utvecklar han sedan tanken i talet som citeras, men det förefaller inte så att döma av fortsättningen. Vi får i alla fall inte veta mer.

Enligt Söder är det också uppenbart att Malmö har problem eftersom ekonomin där är usel, och detta ska bero på invånarna, dvs invandrarna som Malmö enligt Söder har alldeles för många av. Men var är logiken i det han säger? Hur kan man så säkert koppla ihop dessa olika faktorer? Var finns analysen? Vad han menar förstår vi nog utifrån andra påståenden, men att svänga sig med ord och fraser och koppla ihop företeelser utan att kunna förklara hur de skulle ha samband, det är inte hållbara argument.

Outvecklade och tvärsäkra påståenden kan vem som helst uttala och säga sig stå för. Men vad man menar och hur man mer exakt kommit fram till sina påståenden är ofta höljt i dunkel - av skäl som kan vara taktiska eller helt enkelt för att man inte vet mer än vad man i sitt inre känner, utan att ha utvecklat och analyserat denna känsla. Att gå endast på känsla är ett osäkert gungfly, som lätt leder vilse. Analysen kan istället visa att problem har en helt annan orsak än man trodde, precis som i all forskning. Fast alla vågar ju inte närmare undersöka och analysera. Så får vi ett samhälle grundat på tyckanden, och inte på hållbara argument och lösningar.

För en tid sedan flög Fredrik Reinfeldt över Sverige. I en intervju sade han att han slagits av att Sverige var så stort (jaså, visste han inte det?!) och att det borde finnas plats för alla där. Men det är ju inte utrymmet som avgör ett lands förmåga att ta hand om samtliga invånare på ett bra och jämlikt sätt! En plats i skogen ger inget levebröd eller en bostad med värme. Problemet är ju så mycket större än en fråga om area, och det vet ju förstås Reinfeldt mycket väl. Men varför säger han då så? Visionärt, sa en som jag pratade med. Nja, det anser inte jag, som vill se praktiska förslag på hur vi ska använda vår jord så att resurserna räcker till alla. Och då måste vi verkligen inkludera alla: arbetslösa, ungdomar utan bostad eller jobb, sjukskrivna som kunde klara andra arbeten, handikappade, flyktingar, samtliga som inte har det vi menar ingår i dräglig levnadsnivå: bostad och mat för dagen. En del behöver få bidrag, men för självkänslan är det nog bättre att få en inkomst genom rimlig sysselsättning.

Ett tredje exempel: I skolan sägs det sedan många år, att alla elever ska nå målen för minst godkänt. Ja, det är självklart att man måste ha ett sådant mål. Tror jag. Men följdfrågan hur det ska gå till och vilka resurser som kommer sättas in, den utvecklas inte, och tillräckliga resurser finns det förstås sällan. Alltså åter igen: Lätt att säga, men svårt att göra. Målet finns, men inte en reell och praktisk vilja att verkligen sätta in alla medel, när kommunernas skattekronor ska gå till så mycket.

Så, vad menar ni? Vad finns mer konkret bakom orden? Jag frågar utan att själv ha svar eller reell makt. Men när valdagen kommer hamnar förhoppningsvis min makt, min röst på ett parti som visat tydligt hur man vill skapa ett mer jämlikt samhälle, för alla.

Medveten frånvaro

Jag har en längre tid varit medvetet frånvarande från bloggen. En allmän social trötthet och mental utmattning vid alltför många intryck gjorde att jag behövde pausa från sociala medier i synnerhet, och tyvärr från en del socialt liv i allmänhet.

Vilan var nödvändig och den relativa avkopplingen från internet var välgörande. Vila behöver jag fortfarande. Men lusten att uttrycka sig finns också!

Ibland hör man uttrycket: "syns man inte så finns man inte". För mig är det ett förfärligt sätt att påverka oss till att tro att man endast eller mest lever i sociala sammanhang, som kändis eller uppskattad twittrare. Den världen, dvs samma som den där min blogg svävar runt, är ju den sekundära. Det primära i våra liv är förstås allt det som finns runt oss i det dagliga umgänget med familj, arbetskamrater, vänner, grannar, tjejen i livsmedelsbutiken som säger "hej", kort sagt det verkliga livet. Där finns vi alla. Och ibland möts vi också via den eter som numera förenar oss med så många. Kul att se er här!

Medveten närvaro i nuet

Mindfulness är ett begrepp som används ofta numera. Att vara medvetet närvarande, som det brukar översättas, framhålls kanske främst som ett sätt att hantera stress och få mer sinnesro. Man ska bland annat undvika att oroa sig såväl kring det förgångna som framtiden, och inte heller döma sig själv och sina handlingar, utan endast notera verkligheten omkring sig, eller sin egen kropp, ingående. Meditation och yoga kan förknippas med mindfulness.

Att meditera betyder att lyssna på sitt inre och därmed stilla sig. Man kan fokusera på olika kroppsdelar, vilket känns lugnt och avslappnande. Ännu lättare är det för mig att följa andningen. Andningsvågen blir en rörelse som inte är stillastående men ändå gör mig fokuserad. Andningen ska vara naturlig, men automatiskt blir den nog lite lugnare när man bara andas och inte tänker på annat. Jag har glädjen att ha en guidad meditation som hjälper mig, med lugn musik i bakgrunden och en stilla röst till vägledning. Trots att jag lyssnat så ofta på den, känner jag direkt hur axlarna sjunker ner och friden sprider sig i mig, när jag hör de första tonerna.

Själva termen mindfulness är inte ny, utan sägs gå tillbaka på buddhistisk visdom cirka 2500 år tillbaka i tiden. Fast vi behöver inte åka till Asien för att finna gammal livsvisdom med ungefär samma tankeinnehåll. Jag tänker på det kulturella arv, förknippat med västerländsk filosofi och religion, som i alla fall jag bär med mig. Jag tror att många läst och minns de här orden, kanske broderade på en väggbonad hemma hos någon gammal släkting: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, och idag hjälper Herren (en fras som tydligen inte kommer ordagrannt från Bibeln, vilket jag trodde). Även om man inte tror på Gud så säger de oss att vi ska leva i nuet och inte oroa oss.  Eller ta frasen: Gör er inga bekymmer om morgondagen (från Bibeln).

Uppenbarligen har vi människor i alla tider behövt lära oss att koppla av från bekymmer, och att leva medvetet i det nuvarande. Carpe diem (från Horatius) är ytterligare ett exempel som innebär att vi ska njuta av dagen och ta vara på den stund som är just här och nu.

Men hur fångar man dagen? Hur är man medvetet närvarande? Jag måste erkänna att jag har lite svårt för att, som det ibland föreslås, långsamt äta ett äpple, och känna efter hur varje tugga känns. Jo, ett tag går det bra, men jag är inte så intresserad av att fastna i äppelsmak, struktur etc. För mig är medveten närvaro något annat och jag tänker mig det som något mer avslappnat än att fastna i koncentrerad uppmärksamhet.

För om jag ska beskriva ett ögonblick och vad jag gör, om jag ska observera varje detalj och stanna upp i vardagliga ting och bara notera dem, så låter det bra och enkelt. Men om det kräver koncentration, blir det som den koncentration som jag använder när jag skriver och beskriver, eller när jag vill fånga ett ögonblick och kunna läsa om det efteråt. Ska jag observera med ord måste jag använda ord och vara mentalt observant.

Mindfulness ska vara avspännande och få mig att släppa tankar, alla tankar även på nuet. Så tänker jag om detta begrepp. Jag gillar väldigt mycket uttrycket "att bara vara". När jag bara är i ögonblicket så observerar jag med alla mina sinnen: jag ser med ögonen, lyssnar på ljud, känner temperatur, vind och annat, använder näsan för att urskilja dofter, och njuter kanske av smaken på något gott. Men jag gör det utan koncentration, utan att fokusera, tar bara in med öppna sinnen. Jag är avslappnad och alla tankar läggs åt sidan. Jag bara ser och upplever, så som det kanske är meningen att man ska i mindfulness. Men noterar, det gör jag inte. Inte enligt min vokabulär. Och det är kanske där ett problem ligger. Vi tolkar ord annorlunda. Dessutom har vi säkert olika sätt att finna frid och ro, precis som vi är olika i mycket annat.

Sinnesro är också ett ord jag gillar. Det handlar förstås om samma sak, och om att inte oroa sig i onödan eller hela tiden. För mig är sinnesro ibland att jag löst något bekymmer eller klarat av något jag tänkt göra så att jag kan koppla av, men det innebär också att jag lägger undan planer och problem till ett tillfälle då jag kan ta hand om det. Allt behöver och ska inte lösas på en gång. Och jag tror att vi alla behöver minst en sinnesro-dag i veckan, då vi inte ägnar oss åt problemlösning utan bara är, precis som vi är.

Om livsvärden och tillit

Konkurrens, prestation, kommersialism, jakt på pengar (och lycka?), krig, maktdemonstrationer, längtan efter "gillanden" och "följare", dvs populäritet - det är inte hela bilden av vår verklighet speglad genom media, även om det alltför ofta kan tyckas så.

Nej, det finns annat, som ligger närmare vårt dagliga liv och som jag tror vi alla värderar högst, när vi stannar upp och ger oss tid att tänka efter.  Jag talar om gemenskap, kärlek, vänskap och fred. Och även dessa finns i mediavärlden, så klart!

Häromveckan hittade jag tidskriften Good News Magazine på jobbet, och fick äntligen något värdefullt att ägna mig åt under rasten. Tidskriften vill berätta om goda insatser som görs för att skapa ett bra liv på vår planet, alltså inte endast för sig själv och ekonomiskt. Den vill sprida kunskap och inspiration kring goda nyheter, samt berätta om människor som på olika sätt sprider godhet.

Igår dök ett annat exempel upp, filmen I am , skapad av Tom Shadyac 2012. I intervjuer och fantastiska bilder från såväl djur- som människoriket vill han visa att vi är skapade för gemenskap, inte konkurrens. Han bar fram budskapet om kärlekens makt, och om att det naturliga för oss inte är krig och strid, inte maktkamp och konkurrens, utan samarbete och gemenskap. Darwin talade t ex endast två gånger i sitt verk Om arternas uppkomst om att den bäst anpassade överlever , medan han nämnde kärlek 95 gånger. För att överleva behövde djur, och människan, samarbeta och kunna enas demokratiskt.

Ja, detta vet vi ju. Men varje röst som för fram goda budskap är viktiga, inte minst för att jag som människa ska känna gemenskap med likatänkande, och veta att jag inte är ensam i en överkommersialiserad och konkurrensinriktad värld som kan upplevas som främmande.

Desmond Tutu var en av dem som intervjuades i "I am". För några år sedan läste jag en bok av honom där han förklarade varför dåliga nyheter är de som får störst plats. Det är för att vi förväntar oss det goda av varandra. Vi förväntar oss som av en naturlag att livet ska ge oss det goda, och hoppas att inga olyckor ska hända samt att sjukdomar och fattigdom ska hålla sig borta. Därför blir alla "brott" mot det goda en nyhet, något som bryter det idealmönster vi vill leva med.

Här tycker jag vi börjar närma oss begreppet tillit. Tillit innebär att vi litar på varandra och på att medmänniskan vill oss gott. Utan tillit till varandra blir däremot livet en kamp, om uppmärksamhet, om kärlek, om makt och pengar. Tillit i det digitala samhället var temat för förra veckans Filosofiska rummet - ännu ett tips för dem som liksom jag funderar kring dessa frågor.

Gertrud

Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud som nu ges på Dramaten i Stockholm har med rätta hyllats i flera recensioner. Igår såg även jag den - såg, lyssnade och tog in. Jag påmindes om varför Söderberg tidigt blev en av mina favoritförfattare; en författare med särskild förmåga att med små medel och precist språk skildra människan och hennes tankar. Jag påmindes om ett antal fantastiska verk av hans hand: förutom Martin Bircks ungdom och ett antal oförglömliga noveller (eller historietter som han kallade en samling) är det främst Doktor Glas och Den allvarsamma leken som gjort Söderberg känd; samt pjäsen Gertrud. Hans vilja och känsla för att utforska både livets vägar och kärlekens väsen är såväl insiktsfulla som intressanta.

I Gertrud möter vi en kvinna som vågar sätta både sann kärlek och, i mer mogen ålder, även sig själv i fokus. Makt och ära är ingenting värt, för henne är det sanningen och att vara trogen sitt inre som är det väsentliga. Hon har älskat och hon har blivit älskad, hon har tagit emot kärlek av konvention och hon har upplevt både förälskelse, äventyr och äktenskap. Men att bli älskad tillbaka av den man själv älskar är inte givet. Och ska man då välja tvåsamheten? Ska man leva i en relation som bygger på att endast den ena älskar, och den andra spelar ett spel för att få gemenskap eller en position? Gertrud vet eller kommer fram till vad hon tänker om detta.

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet", är ett välkänt citat ur pjäsen. Och visst är det sant att vi alla innerst inne är ensamma. Även när vi umgås med andra kan vi uppleva ensamhet. Men vi kan också mötas i denna ensamhet, tala och öppet lyssna på varandra. Vi kan uppleva gemenskap på olika plan, i små och stora grupper. Vi kan också finna att ensamhet inte nödvändigtvis och i alla sammanhang är något ont. Det handlar nog om att komma till freds med sig själv och livets olika faser.

Slutligen vill jag ge en stor eloge till de fantastiska skådespelarna som i en förtätad pjäs, både vad gäller miljö och stämning, förmedlade detta mästerstycke. Det var stort att uppleva!

Om trötthet, kreativitet och självkritik

Efter många veckors arbete som uteslutit så gott som alla egna tankar återkommer jag till min blogg. De pauser jag fått från mitt jobb har ägnats åt återhämtning genom motion, umgänge och rent slappande. Tankeverkstaden har varit på semester så att säga, den har vilat, inte för att jag velat utan av nödvändighet; bränslet var slut och har endast räckt till att upprätthålla det jag försörjer mig på och som också kräver tankeförmåga. Jag lider fortfarande av hjärntrötthet, eller mental utmattning, vilket gör att jag ofta måste begränsa alla slags intryck som tränger på eller som jag kan välja eller välja bort: sociala medier, radio, tv, film, musik, läsning - och skrivande.

Men ett liv utan tankar är tomt och meningslöst, ett liv utan kreativitet och med nya insikter blir fattigt för mig. Så visst har jag lyssnat och läst och fått nya intryck, och kanske lite mer förståelse för några aspekter av vårt samhälle och dagens tidsanda. När jag så får lite mer luft omkring mig, med chans att koppla bort jobbet och tid att landa i mig själv, ledig tid då jag kan stanna upp och reflektera, då vaknar lusten att skriva igen.

Och äntligen fick jag tid att läsa den långa essän Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, en intressant genomgång och analys av det, som Han skriver, neurotiska samhälle som vi lever i idag, grundat i överdriven positivitet och med prestationstryck som följd. Han skriver bland annat om just detta att vi behöver vila för att vara kreativa, men också att vi behöver acceptera trötthet för att ge oss tid att tänka efter, inte bara tänka vidare - och rusa vidare. I en mening blir trötthetssamhället då något välkommet, en möjlighet just att stanna upp och "inte-göra". Hans essä är välskriven och oerhört intressant - läs den! (Eller läs mer om den i Maria Küchens recension.)

På något sätt tycker jag att Hans tankar passar väl ihop med radioprogrammet Filosofiska rummet, som den 26 januari tog upp frågan Självkritiken som samhällsfenomen. Medan vi förr var samhällskritiska och angrep strukturer, riktar vi nu kritiken mot oss själva. Det är vi som individer som inte lyckats hantera vår livsväg, genom att inte forma oss själva tillräckligt väl mot de mål vi vill uppnå. Det är vi som individer som ska prestera, som ska förändra inte bara oss själva utan även våra förutsättningar. Vad man glömmer bort om man är alltför självkritisk är ju dock, att ingen agerar i ett tomrum. Vi är alla beroende av andra, av arv och miljö, av tur och omständigheter som leder till nya jobb, rätt utbildning och rätt kontakter. I en individualistisk värld som den vi lever i försvinner lätt solidaritet och samhällsengagemang. Det paradoxala är att alla på något sätt ska vara lika idag, precis som Han skriver, inget ses som annorlunda utan på sin höjd som exotiskt, samtidigt som individualismen ju innebär att vi ska visa vår egenart. Den som går mot strömmen allt för mycket ses fortfarande som annorlunda, och att protestera mot hur strukturer ser ut blir svårt och kanske övermäktigt i en värld där fokus ligger på att förverkliga sitt eget liv.

Det finns förstås fler nyanser och aspekter av detta. Det är ändå ytterst tankeväckande att ta del av dessa sätt att tolka en tid och ett samhälle som i all sin globalitet på något sätt blivit väldigt liten, som en by där alla känner varann och förväntar sig att alla ska följa samma mönster - samtidigt som vi ser många som odlar sin egen unika livsväg, och som visar sin egen individualitet, utan att kanske bry sig om vare sig prestation eller karriär. De behövs!

Självkritik har jag själv ägnat mig åt, inte minst för att hitta vägar att leva utan trötthet och "hjärnstrejk", och har då prövat de vanliga vägar som finns: meditation, avslappnings- och andningsövningar, yoga, kbt med stresshantering, med mera. Det hjälper, men räcker inte. Strukturen jag jobbar inom är alltför överfylld av stimuli och önskemål, liksom hela vår värld. Mycket kan jag stänga ute, men inte allt. Alltså måste jag vara gammaldags strukturkritisk och säga att allt går inte att lösa genom att säga till individen att ändra sig. Utmattande och tröttande strukturer måste också ändras, eller överges. Luft och frihet skapar kreativitet och glädje, stängda väggar och vägar skapar endast trötthet. Och vem vill vara trött?

Så blev det 2014

Jag inleder detta år med en lätt travesti på Eyvind Johnssons "Nu var det 1914", första delen i hans självbiografiska svit Romanen om Olof. Det känns lite svindlande att det gått hundra år sedan den tid han skildrar, en tid som jag själv inte upplevt men som ändå, genom berättelser som förmedlas genom generationer, känns rätt nära. Mina mor- och farföräldrar levde då, men det var ett Sverige som var mycket annorlunda än idag, då utvandringen till Amerika fortfarande pågick men invandringen var liten. Och så var det startåret för det första stora världskriget. Att vi sedan haft en enorm utveckling på så gott som alla områden behöver och tänker jag inte fördjupa mig i.

Egentligen tänkte jag inte alls titta bakåt i årets första blogginlägg, tvärtom har jag nu blicken riktad framåt mer än någonsin. För det är ju så, att årsskiften kan bli som ett slags nystart. Nyårslöften avstår jag från, och tänker att varje dag ger oss möjlighet att starta om och göra bättre. Men årsskiftet blir ändå speciellt, kanske mycket för att det kommer samtidigt som året vänder och vi går mot ljusare tider. Det ger anledning att se framåt!

Ett nytt år är förstås inte alls annorlunda än det gamla mer än genom en siffra, och vilken beteckning de tidpunkter som passerar och kommer har, är också helt godtyckligt - men överenskommet. Jag tänker ändå att det har en viss vikt, och att vi får lite slags psykologisk hjälp när alla dagar inte heter likadant, och årstider, månader och år delar in vår tid. Struktur och ordning gör att livet inte bara flyter samman i en enda sammanhängande massa utan konturer.

Jag har alltså inga nyårslöften, men däremot en del önskningar och förhoppningar. Jag vill till exempel finna mer tid att skriva, inte bara blogginlägg som ju kommer med rätt oregelbunden intervall beroende på hur mycket tid jag har "över", men också mer tid att skriva annat.

Jag hoppas också på mer tid att umgås med släkt och vänner, och mindre tid att drunkna i vad gäller arbetet. Det är viktigt att ha ett arbete både för försörjning och för att känna att man finns i ett sammanhang. Men jobbet är inte allt, och därför vill jag gärna vara en av alla som visar på andra värdefulla aspekter av livet. För mig är ord och text, samtal och dialog ovärderliga följeslagare på livets väg. Utan ord blir livet fattigt för mig. Det sägs att en bild kan säga mer än tusen ord, men jag håller inte med. Orden är det som förenar oss och våra tankar - eller hur!