Livets tillfälligheter - eller det är så det är

För några år sedan tog jag tåget till Provence, efter att ett förhållande tagit slut. Sommaren skulle inte bli som jag trott, så nu var det läge att uppfylla en gammal tågluffardröm och samtidigt få nya intryck och fokus. Resmålet i Provence skulle ta mig genom hela Europa, även om jag som medelåldring på egen hand inte luffade runt, utan reste direkt till en destination via nattåg från Köpenhamn och några timmar i Paris.

I liggvagnen fick jag sällskap av ett känt ansikte, en journalist och författare som med sin väninnan också skulle åka till Provence (dock inte samma ort som jag). Vi utbytte erfarenheter om hur svårt det är att boka tågbiljett genom Europa - hon hade skrivit en krönika i DN om just detta, publicerad bara några dagar efter att jag själv bokat min resa vid ett besök i SJ:s resebyrå, där hon beskrev samma erfarenheter som mina egna - och dyrare än flyg. Att boka via nätet var omöjligt, på telefon besvärligt, och nog var det vansinnigt att flyg var både billigare och enklare, med tanke på miljö och faktiska kostnader. Nu hade vi alltså, som av en tillfällighet, hamnat i samma kupé. Vi var alla rörande överens om att tåg var att föredra med sina möjligheter att se landskap och natur, och att låta själen hinna med på resan.

I höst har denna författare kommit med en bok som handlar om hur svårt den dumpade kvinnan i ett förhållande har att inse faktum. Mannen ser inte på deras förhållande på samma sätt som hon, han vill inte ha samma närhet och distanserar sig när hon söker just det. Otaliga sms och samtal blir aldrig besvarade, men hon inser ändå inte vad det betyder. Hon, en intelligent och skarp kvinna, förlorar sig i kärlekens irrgångar.

Det är ingen nyckelroman, säger Lena Andersson, när jag lyssnar på en intervju om boken vid bokmässan i Göteborg, men hon har vid olika tillfällen haft just de känslor hon beskriver, och det är väl något som gäller för allt äkta skrivande. Kvinnan är naiv, säger Lena, och kan inte förstå hur mannen kan tänka annorlunda än hon själv. Han är otydlig men håller henne kvar, hon misstolkar och hoppas. Och själv känner jag så väl igen mig i det som beskrivs. Det är kanske inte en tillfällighet att jag känner att boken talar till mig, då den ger en beskrivning av hur kärlek kan upplevas, eller hur förhållandet mellan man och kvinna är, men jag tänker också att Lena Andersson här beskriver en aspekt som inte uppmärksammats så mycket förut, i vår tid med ständig tillgänglighet och möjlighet att söka den andra. Men även om hon älskar, är det han som bestämmer ramarna.

Jag vet inte om det motsatta förhållandet är vanligt, jag vet bara att kvinnor ofta är just så här hoppfulla och villiga att förlåta. Förra veckan intervjuades Marianne Lindberg de Geer i kulturmagasinet Sverige! och hon uttryckte samma förbehållslösa kärlek och "jakt" på den man hon älskade. I efterhand kunde hon se klarare, förstås, och hon ifrågasatte nu varför, samt vad som får (vissa) kvinnor att bete sig så här.

Kanske lär vi oss alla med tiden hur vi ska handskas med kärlekens tillfälligheter och hur vi ska styra på dess väg. Eller är det alltid mannen som styr, liksom han är den som alltid styr bilen medan kvinnan sitter bredvid? Kanske är mannen vid ratten en symbol för hur maktbalansen är, eller också visar det bara att kvinnor gärna blir körda, ledda, omhändertagna - och älskade. Men jag vill ändå tänka, att liv ska levas på lika villkor, och att äkta kärlek är jämställd.

Om tankar och liv

Inga tankar är unika. Vi bara formulerar dem på olika sätt, eller fokuserar på att visa och upptäcka just de tankar och aspekter som är viktiga för oss, just där och då. Mina tankar är påverkade av liv, litteratur, utbildning och kultur, ja av allt som rör sig omkring mig och oss.

Att dela sina tankar med en lyssnare, betraktare eller läsare kan skapa gemenskap.

Att läsa andras tankar, lyssna på musik eller se på konst ger mig perspektiv på mig själv.

Om jag inte glömde så mycket skulle jag vara mycket klokare. Ibland kanske det är bra att glömma. Glömda tankar kan ändå vara införlivade med min tankevärld - tror jag.

Att inget förvänta sig är ett sätt att möta livet. Att hoppas är en grund för att klara av livets motgångar.

Att leva är att följa den väg man tror på - eller där man hamnat.

Att tömma huvudet på tankar ibland, och bara vila i dagen och stunden, är välgörande.

Att leva enkelt och se vad som händer, utan planer och bekymmer, är inte så dumt!

Helst ska vi vara friska!

Förra veckan gick jag till läkaren. Efter att ha hälsat blir första kommentaren från henne: Åh, vad du ser pigg och fräsch ut! Jag svarar att det är jag inte, utan att det är en mask jag bär för att känna mig lite gladare när jag ser mig i spegeln. Jag vet att ögonen är trötta och jag talar långsamt som jag ofta gör numera, då jag söker efter ord och lugna samtal där hjärnan hänger med.

Nu var jag inte alls där för att tala om min trötthet, utan i ett annat rutinärende, så jag kunde snabbt lugna henne denna gång. Men jag tänker att hennes sätt att möta mig stänger en dörr för eventuella samtal om min hälsa. Att med öppna öron och sinnen lyssna på vad patienten har för ärende, innan hon uttalar sig, borde väl ingå i läkares uppgifter? Hur ska de annars fånga upp och förstå hälsoläget? Jag vet att denna läkare inte är unik. Omsorgen sträcker sig ofta till att lugna den man tror är orolig i onödan, och det är ju bra! Men varför inte lyssna först?

Idag planeras för en framtida sjukvård och äldrevård där teknologi ska hjälpa till att övervaka den som är sjuk och självskanning på hemmaplan ska kunna ersätta "onödiga" läkarbesök. Tanken är att det ska finnas mer tid över för empati inom vården, om rutinärenden klaras av på annat sätt (se regeringskansliets rapport från LEV-projektet, Framtidens vård och omsorg). Jo, det låter nog bra med mer empati. Men hur, när och var ska den förmedlas? Ska det vara särskilda empatimottagningar? Jag tror mer på det vanliga mänskliga mötet, att omsorgspersonal får tid att prata med den de besöker, att läkare inte behöver känna stress över att hinna med ett antal patienter och att vi alla, oavsett yrke, får mer tid och ro att mötas, lyssna och dela livet. Då skapar vi naturliga tillfällen att visa empati, oavsett om den vi möter är frisk eller inte.

Mörkrets furstar

Mörkt utanför fönstret denna lördagskväll. Men det behöver inte vara mörkt inne hos oss. Nu menar jag inte detta att vi har lampor och ljus att tända. Det jag tänker på är att vi inte får låta höstmörkret krypa under skinnet på oss och göra sinnet mörkt. Visst är det alltid lite tungt när det så tydligt syns att året vänt och vi går mot mörkare och mörkare dagar och kvällar. Jag gillar det inte!

Men vad hjälper det? Det finns saker vi inte kan göra något åt, till exempel tidens gång och vädret. Alltså är det bara att acceptera att vi nu får kortare dagar, och snart blir det säkert mer höstlikt väder. Det är inte pessimism att säga det, det är bara den verklighet vi lever i.

 Jag är tacksam över den långa fina sommar och sensommar vi haft. Jag har njutit av ljumma vindar och sol i ögonen, lätta kläder och tunna skor. Nu kommer dagar då jag inte kan låta blicken svepa över skog, sjö och äng under långa ljusa kvällar - men jag har minnena kvar. Jag kan ta fram bilder i huvudet, om jag känner för det. Och jag vet att både höst och vinter brukar ha många vackra dagar. Det finns också en skönhet i lövens höstskrud, gråa trädstammar, dimma som lättar, snöflingor som dansar ... men  nu går jag händelserna långt i förväg!

Med tankens makt kan vi skapa rum där mörkrets furstar inte får plats. Med musik, ord och konst kan vi få andra upplevelser än de som består av att njuta av sol och grönt gräs. Kultur i alla dess former kan skapa en gemenskap och känsla av att vi alla hör ihop, vi har samma behov och kanske liknande tankar. Samvaro med familj och vänner ger värme av annat slag än solens strålar. Det gäller även om vi möts via nät eller telefon! Jag söker själv ofta ensamhet för återhämtning och tystnadens ro, men olika media finns där närhelst jag vill få kontakt med yttervärlden. Så hur mörkt det än är där ute, så kan vi alltid mötas i någon form, och dela ljus och värme med varandra. Vi ses och hörs, eller hur?

Livet återupptas

När jag sätter på datorn efter att ha haft den i viloläge kommer texten "Windows återupptas" upp på skärmen. Och så känns även livet ibland. Jag har just haft ett par dagar med stresshuvudvärk (som läkaren kallar det, själv säger jag tryck på hjärnan). All tankeverksamhet förlamas då och kroppen (hjärnan) säger mig att nu måste jag stänga av alla intryck, alla ljud och mycket av den text som ständigt strömmar runt och mot oss. Något annat går inte. Total hjärnvila är det enda som gäller, vilket inte innebär att jag hela tiden vilar kroppen. Det viktiga är att tömma huvudet på alla tankar och funderingar, och bara vara i mig själv. Då kan pyssel med disk eller tvätt, eller andra praktiska ting i maklig takt kännas välgörande och avledande. För att hjärnan är trött innebär inte nödvändigtvis att kroppen vill sova, eller att man är sömnig hela tiden, även om jag förstås vilar och sover mer de dagarna.

Det går inte heller ta värktabletter och sova bort det onda, som vid vanlig huvudvärk. Att man dessutom ser ut ungefär som vanligt, möjligen med lite tröttare ögon, gör att tillståndet hjärntrötthet är svårt att förstå för den som inte själv lider av det. Precis som med andra erfarenheter så är det först när man själv upplevt det som man riktigt kan förstå.

Just nu kan jag ändå säga att livet återupptas efter ett par dagars vila. Tystnad, att få göra saker i min egen takt, att prata med andra i lugn och ro utan stress och intensitet, det är något av vad som krävs och som jag önskar det fanns mer av i vårt samhälle. För jag vet, att jag inte är den enda som påverkats negativt med hjärntrötthet. En del har haft sjukdomar eller råkat ut för olyckor, andra har som jag stressat sönder sin hjärna. Att bygga upp den igen går, men det går långsamt och med återfall så fort man gör för mycket.

"Känn dig själv", detta gamla uttryck från antiken är fortfarande gångbart. Att känna sig själv och veta vad man kan och förmår är något man ständigt får omvärdera, känns det som. Övermodigt kan jag tro att jag är som förut, men riktigt som förr blir det aldrig igen. Och det får vara bra ändå. Det finns, trots allt, de som har det värre, mycket värre, och jag har mycket att vara tacksam för. Hjärntrötthet botas med vila - det är bra.

Ps. Självklart är det förfärligt trist och jobbigt att inte vara som förr och inte klara det som andra kan. Men jag lever i den här kroppen och med det här huvudet, alltså är det bara att anpassa sig. Och efter flera år med detta vet jag lite bättre hur jag måste handskas med mina begränsningar för att hålla dem någotsånär i schack. Ds

Statsbesök

Vi har gått in i september men sommarvärmen dröjer sig kvar. Ett upphaussat besök av Barack Obama förändrade Stockholms gator idag, ja inte bara gatorna inne i stan utan även längs hela vägen från Arlanda där man stängde av broar, undergångar och vägar, allt för att skydda den man som har så mycket makt men som just därför ett tänkbart mål för terrordåd. I detta med livets skörhet är han lika maktlös som vi alla, och behöver mer skydd än någon.
   Att så många dessutom skulle vara intresserade av att se en svart bil åka förbi trodde jag inte, men rapporterna på tv talade sitt tydliga språk, med bilder på folk som kantade vägarna och tog kort som nog inte blev så tydliga. Till och med Göran Greider ville visst vinka, efter att först ha läst upp en dikt som väl egentligen var kritisk mot det stora landet och dess politik och makt. Och elever ville under lektioner följa planets väg på datorn, som om detta att följa en symbol som flyttar sig på en karta betyder något.

Själv har jag funderat kring dagens nyhet att Sverige ger asyl till alla flyktingar från Syrien, en nyhet som kom samma dag som vi tar emot den president som kanske kommer angripa just det landet för att visa att kemisk krigföring inte tolereras. Är detta dubbelmoral, eller är det ett sätt att markera var vi står? Jag förstår inte. Jag är bara förundrad över dagens händelser och nyheter.