Lycka och värde

Förra veckan fick jag tid och ro att avsluta Nina Björks utmärkta bok Lyckliga i alla sina dagar. Den kom ju redan förra året, och i vintras läste jag första halvan. Recensioner jag läst hade talat om för mig att den innehöll intressanta tankar och åsikter om hur vi lever idag, och den skapade ju också debatt.

Att ifrågasätta vårt samhälle, som så mycket bygger på ett flöde i ekonomin, för att inte säga ständigt ökande kapitaltillgångar och värdeutveckling är kanske lite som att svära i kyrkan. Vi är alla beroende av att kunna försörja oss, på något sätt, och många jobb bygger på produktion av mer eller mindre nyttiga saker som företagen vill sälja in till oss. Men nog skulle jag, precis som Björk, gärna se mindre av löneslavande, och mer av tid för att leva. Livet är inte nya saker och konsumtion, och vi kan ha visioner om andra sätt att leva.

Nina Björk visar bland annat hur samtliga politiska partier idag känner sig bundna av kapitalismen. De kanske inte säger det rakt ut på det sättet, men andemeningen i deras budskap säger det. Den politiska visionen är en och densamma oavsett parti. Det anses t ex omöjligt att ändra fokus, så att vi skulle kunna sträva mot en större möjlighet att disponera vår livstid lite annorlunda. Inte bara jobba för att ha råd att köpa saker och låta andra sköta våra barn, hus, städning med mera, utan att kunna stanna upp och själv göra sakerna, att det också kan ses som ett värde i sig att vara med sina barn, att städa sin toalett etc. För vems skull låter vi andra göra det? Ja, troligtvis en arbetsgivare som köper våra tjänster så att vi inte hinner själva utan arbetar så att vi kan betala någon annan att göra det. Egentligen är det rätt konstigt, och förlorarna är inte bara vi själva, utan många gånger också och inte minst våra barn och ungdomar.

Jag arbetar själv och trivs med den stimulans det ger, framför allt med den mänskliga kontakten i mitt jobb. Samtidigt känner jag av bristen på tid att umgås med barn, släktingar och vänner, eller bara vara för mig själv. Alla dessa uppdrag och roller som vi ges är kanske inte vad vi själva önskar utan något som pådyvlas oss utifrån. Och ju mer upptagna vi blir av dessa roller, desto mindre tid får vi att reflektera över vad vi gör. Man är fast i en modell, även jag är och har varit det. Men det betyder inte att vi absolut tvunget måste fortsätta att vara det.

Sokrates som är lite av min husgud ifrågasatte och frågade ungefär så här: "varför gör du detta? Hur gör du? Vad leder det till?"  Nina Björk är på samma sätt kritisk, i betydelsen ifrågasättande, och lyckas på ett tydligt sätt belysa våra roller, våra skuldkänslor som mammor (något sällan pappor har), hur företag tänker för att få oss att köpa mer och mycket annat. Kärnfrågan är vad som är värdefullt i livet, och vad som gör oss lyckliga. Det kan vara obekvämt att läsa och förstå hur saker hänger ihop och att ta del av Björks analyser, men de är viktiga. Om vi vill, kan vi vända skutan!

Det finns många böcker och artiklar som handlar om mindfulness och/eller om andra sätt att leva, än det stressande livspussel många av oss ägnar sig åt. Det finns många som ifrågasätter och vill peka i andra riktningar. Samtidigt är det som att vi lever med två olika verkligheter, en som säger "jobba, jobba, jobba så du kan uppleva och köpa en massa saker, och få bra pension", och en som säger "ta det lugnt, vad är viktigt i livet, stressa mindre, njut av dagen". Kanske väljer vi olika beroende på ålder och fas i livet, men det handlar om mer än vårt eget privatliv. Det handlar om ett mänskligt och hållbart samhälle, med jämlikhet och respekt - om vi bara hinner stanna upp och tänka efter.

Sommarresor och fri tid

Sommarvärmen håller sig kvar denna torra juli som inte alls liknar förra årets - tack för det! Då fick man vara beredd på en skur mest varje dag. Nog föredrar jag dagar som dessa, med sol och värme. Visst kan det kännas alltför varmt, men lösningen är rätt enkel: jag håller mig i skuggan eller inomhus med balkongdörren öppen.

Min sommar har hittills bestått av många roliga, trevliga och mysiga möten med vänner och släkt, i olika former, men också tid för mig själv och för egna upptäcktsfärder. Tåget mot Skåne - Blekinge har fått transportera mig mer än en gång, med rogivande rälsdunk och vyer över vårt vackra land. På tåget kopplar jag av, läser lite eller slumrar till. Det är semester!

Till Öland begav jag mig istället med buss, vilket mer känns som en lång, svettig och trång transport. Då måste man vara beväpnad med tålamod, böcker, musik och, får jag erkänna, en påse godis. Men det går, det med!

Jag har ingen bil numera, och tillhör därmed kanske framtiden. Jag har nämligen hört att västvärlden nu anses ha nått "car peak", dvs toppen av bilinnehav. Färre ungdomar tar körkort, och i takt med att fler bor i städer där man inte behöver bil, och där det ofta är svårt att hitta parkeringsplats, minskar bilägandet.

Det är förstås lite av en vanesak att vara utan bil, och det passar inte alla faser i livet, eller platser. Bor man på landet, eller har familj och barn som ska skjutsas, är bilen oöverträffad. Men för mig är det frihet att inte ha bil.

Och sommarens frihet, där jag styr mina dagar själv, ger mig också allt tid i världen att cykla, gå till fots eller vänta på bussar. Livet är med mig hela tiden, liksom tiden. Om jag är hemma eller på ett försenat tåg är egalt - jag bara är, där jag är. Jag är tacksam över att slippa känna press och stress, och hoppas alla läsare också har en skön och fri sommar!

Åldersnoja - nej tack!

Idag såg jag en blänkare om kvinnor som "vägrar vara sin ålder". Jaha, stackare, var min spontana första reaktion.

Men visst, jag hade också svårt att inse och acceptera min ålder rätt länge, talade inte gärna om den, kände mig ung och vital, yngre än hur jag trodde man skulle vara vid den åldern. För visst är det någon slags uppfattning om hur man "ska" vara som får oss att säga detta vanliga: känner mig yngre än vad jag är.

Numera är jag tillfreds med min ålder, jag är den jag är och min ålder (57) betyder att jag levt och fått erfarenheter som gör mig tryggare och säkrare, hela tiden. Livet börjar efter 40, sägs det. Jo, så kände jag då. Men allt eftersom livets dagar går och kommer blir visserligen insikten om att jag inte kan göra allt och inte har alla möjligheter kvar större. Men det gör inget! Jag har en massa minnen och upplevelser kvar, som jag inte vill vara utan. Och jag har kvar en vilja att leva och uppleva, kanske inte med samma stress och nyfikenhet som förr, utan andra upplevelser utifrån de erfarenheter livet gett mig.

För viktigare än att se ung ut är för mig detta, att bättre förstå mig själv och att känna värdet av att vara just jag - utan inbilskhet men så att jag kan tycka om mig själv som jag är. Åter citerar jag Kirkegaard: Vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Livet för mig utgår från mitt eget perspektiv, så att förstå livet blir att förstå mig själv. Men också mig själv i relation till andra förstås. Vi är i sammanhang och påverkas av varandra.

Och påverkan är det media och företag ständigt ägnar sig åt, när de t ex vill få oss att köpa vissa produkter eller förändra oss för att se yngre ut. Men det är inte åldern i sig som är problemet, utan hur vi mår. Sen kanske någon skulle säga det är fel att tona håret, som jag ibland gör - men om det gör mig gladare så får det vara så. Utseendet är inte oviktigt, men jag ser inte vitsen med att se ut som trettio om man inte är det. Det handlar om hur vi ser på oss själva och andra, och det är så trist med åldersfixeringen idag.

Därför vill jag stoppa undan åldersnojan i ett oåtkomligt fack. Ålder och erfarenhet - ja tack!

Feminism

På senaste tiden har jag stött på ett par kvinnor som tydligt och med humor förklarat varför feminism behövs.

Det är tyvärr inte ovanligt idag, att feminism ses som något förbehållet manhaftiga kvinnor som hatar män (man kan ju undra varför de är manhaftiga om de hatar män) och som inte bryr sig om sitt utseende. Klädstilen hos feminister tror en del måste vara icke-feminin (varför?) och överlag antas feministiska kvinnor ta avstånd från typiskt kvinnliga sätt att vara och leva - men det är ju inte det som är vitsen med feminism. Män däremot kan ofta plocka politiskt korrekta poäng genom att påpeka att de är feminister - ja, i alla fall vad gäller lika lön, och i alla fall i teorin. I praktiken finns det inga manliga yrkesgrupper som skulle gå med på att stå tillbaka i löneförhandlingar till förmån för kvinnoyrken. Nä, där går visst en orubblig gräns.

Feminismen är illa sedd på en del håll, kanske mer än de flesta är medvetna om, och det beror förstås på de maktstrukturer som vi lever under. Tyvärr blir debatten ofta ensidig och utan insikt i sakförhållanden av vikt. Därför vill jag tacka Nina Ruthström, som i Gotlandsnytt i Sommarprat 30 juni klargjorde och gav många exempel på både stora och små saker som visar hur ojämlikheten slår. Lyssna och tänk efter! Jag har till exempel också undrat varför de Lego-bitar som fanns när jag var liten och var likadana för alla barn, numera har ersatts av pojk- respektive flickmodeller. Svaret är förstås givet, frågan är bara varför vi konsumenter inte säger ifrån, eller agerar på något sätt?

Nästa kvinna som jag med stort nöje ägnade mig åt under några dagar heter Caitlin Moran. Av en slump hittade jag hennes bok Konsten att vara kvinna (2011) och började läsa den. Hon sveper med stor humor över både rollen som kvinna och ung sådan, och väjer inte för någon del av kvinnors liv. Roliga och pricksäkra beskrivningar av både stort och smått, och mycket som man kanske aldrig tänker på - i alla fall inte jag, även om jag är ytterst medveten om ojämlikheten mellan könen.

Jag anser inte att kvinnor ska särbehandlas, lika lite som män ska det. Självklart är vi olika, så som alla människor är. Men, det viktiga är att vi inte ska värderas olika utifrån kön, vare sig det gäller klädstil, lön, uppförande eller annat. Det är alltför lätt att falla i fällor som att ha olika förväntningar på skolresultat, vem som ska ta hand om disken, eller karriärmöjligheter, beroende på kön. Det är inte könet som ska värderas, utan det man gör, och hur man gör det - om man nu alls måste värdera. Jag skulle hellre se det som att vi ska respektera alla och ge alla samma värde, oavsett prestation. Det betyder inte att alla ska ha lika lön, utan att vi är lika mycket värda oavsett lön eller betyg, till exempel.

Och om mannen servar bilen för att han gillar det, och kvinnan tar hand om tvätten för att hon tycker det är ok, så är det bara en arbetsfördelning, ingenting annat. Men när det män gör möts med större aktning och respekt, och traditionellt kvinnliga göromål förringas (särskilt om de utförs av en man), så som ofta sker idag, då har vi ett ojämlikt samhälle - tyvärr.

Njutningar i det lilla

Jag njuter ofta av små ting i livet och har de senaste åren tränat mig i att stanna upp och ta tillvara på ögonblicket som det är. Våra liv består av en massa ögonblick, och det enda vi har är nuet - framtiden vet vi inget om, och det förflutna kan vi inte göra något åt. Det kallas ibland mindfulness. Medveten närvaro är en svensk översättning som också beskriver det hela. Latinets Carpe diem som betyder fånga dagen är ett annat sätt att uttrycka vikten av att vi njuter av de ögonblick vi just upplever. De behöver inte vara storstilade, det finns så mycket gott redan i vardagen, om vi bara tar oss tid att tänka efter. Det finns olika övningar man kan göra för att öka sin medvetenhet om stunden, som exempelvis meditation.

Men häromdagen tänkte jag att det inte går att leva i nuet hela tiden, och ta in omvärlden varje sekund. När jag gick en härlig promenad i vacker natur så tänkte jag verkligen på detta, att försöka ha sinnet öppet mot varje intryck som kom emot mig. Grönskan, havet, fågelsången, stigen, husen, blommorna, varje löv ... och sen kanske ta emot även resten av dagen lika öppet, njuta av varje matbit som kom i min mun, varje klunk kaffe ... Jo, visst går det väl, men om det känns som en ansträngning att ständigt tänka på detta faller ju syftet. Och jag förstår ju att det inte är så det är tänkt.

Det finns så mycket annat i livet som ger ljus och glädje. Fantasin, förmågan att minnas och att glädjas åt något roligt som väntar är också viktiga. Vi kan flyga iväg på tankens vingar och föreställa oss både möjliga och omöjliga världar, och utan den förmågan skulle livet kännas fattigt.

Jag vill njuta av stunden, men är också tacksam för möjligheten att fantisera, drömma och planera. Jag vill stanna upp och njuta när livet är gott, eller i alla fall inte ont. Onda tider får man uthärda och vissheten om att det alltid brukar ljusna, förr eller senare, den har livet gett mig.

Om sorger och bedrövelser - och lite ilska

Dagens rubrik är rätt sorglig, men jag väljer den ändå - ämnet ska inte förskönas eller sopas under mattan.

Det är svårt att tala om sorger. Inte bara för den som kanske känner behov av att öppna sig och blotta sitt inre, trots att det gör ont, utan också för att det är sällan vi kommer i möten där det finns någon som verkligen vill lyssna och ta in det svåra.

Sorger och besvikelser drabbar oss alla. Men det är som att vi vill helst inte veta av dem hos andra (eller oss själva). Det är lättare att släta över eller börja tala om annat för att "gaska upp" den som bär på något svårt.

Men sorger behöver luftas och lyftas fram i ljuset för att kunna bearbetas. Att inte möta sorgen, bedrövelsen, eller ilskan för den delen, hos en medmänniska innebär att man förringar den, den erkänns inte som en äkta känsla, det är inte OK att ha dessa känslor.

Visst finns det förtretligheter, som t ex mina borttappade nyinköpta "sun covers" (solglasögon), bortglömda på en stationsbänk och försvunna 10 minuter senare (hoppas upphittaren blev glad i alla fall!), vilket först gjorde mig både arg och ledsen, men där en medmänniska som sätter saken i rätt perspektiv kan få mig på gott humör igen. Men då handlar det om petitesser som är relativt enkla att åtgärda. Det går inte att jämföra med verklig sorg eller ledsenhet över något. Då man känner riktig sorg är det så viktigt att man verkligen bli tagen på allvar och får dela sina känslor med någon som kan och vill lyssna, länge och kanske flera gånger - men hur ofta mäktar vi med det? Hur bemöter vi den som har sorg?

Sorg och ilska är starka känslor av helt olika karaktär. Sorgen går på djupet och kan bita sig fast länge. Att vara ledsen är inte riktigt samma sak, men i båda fallen kan det hända att man gråter. Ilska brukar vara intensiv till en början men gå över. De två känslorna sorg och ilska möts ibland i mig, om jag blir så arg att jag börjar gråta - inte av sorg eller för att jag är ledsen, utan av ilska. Å andra sidan kan något jag sörjer över gå över till ilska, som ett sätt att bearbeta känslan. Denna ilska kan vara helt obefogad eller ologisk, men blir ändå en kanal ut ur sorgen - och ilska ebbar ju ut, så småningom.

Ändå skulle jag hellre lyfta upp själva sorgen i ljuset, och få ett erkännande att det är OK att sörja - att vi alla kan sörja i vår egen rätt, utan att någon annan börjar tala om sin egen sorg. För det är inte ovanligt att vi bemöter andra med att börja tala om oss själva, kanske som ett sätt att visa att man förstår eller delar erfarenheten. Jag gör det själv, men har blivit uppmärksam på fenomenet och försöker förändra mitt beteende. För varje sorg, varje besvikelse, varje ledsamhet måste få sin egen uppmärksamhet och stå i centrum, innan den kan förminskas och kanske bli uthärdligare. Tror jag.

Jag är i grunden en positiv människa och brukar inte fastna i sorg, ledsenhet eller ilska särskilt länge. Men den överdrivna vilja till optimism som präglar vårt samhälle idag tror jag inte är bra. Ibland är något sorgligt, och då måste det få vara så - det kommer att gå över, men måste få sin tid. Och ingen annan kan säga hur lång tid det "får" eller kan ta, för vi är alla olika, och varje händelse är unik för varje unik individ.