Ytors bedrägliga sken

Ett leende ansikte och piffiga kläder betyder inte automatiskt att det inre är glatt och tjusigt. Tvärtom fungerar kläder, smycken och smink nog ofta som ett yttre skal som döljer hur man egentligen mår. Så är det i alla fall för mig.

När jag på morgonen, trött och morgonsur, väljer vad jag ska ha på mig, blir det gärna (om jag mår någotsånär bra) kläder som kan pigga upp och göra mig på gott humör. En färg som bryter mot det jag hade dagen innan, kombinerat med en scarf eller halsband, gör det lite roligare att ge sig av till jobbet. En riktigt seg morgon kan jag känna att nu måste jag ha andra örhängen än de vanliga pärlorna, eller boots med lite högre klack. Kanske kavaj som ger mig en känsla av mer pondus och kraft. Jag sträcker på ryggen och lägger an en yta som kan möta omvärlden med stolthet. Huvudtrycket är i schack efter nattens sömn och kanske går även denna dag att kontrollera.

När jag sedan är på jobbet och möter kollegor ler jag glatt, i alla fall om det är efter förmiddagskaffet, eller ännu hellre efter klockan tolv, och min hjärna och mina sinnen hunnit vakna. Jag tycker ju om att möta folk och är egentligen utåtriktad och social! Att all min energi går åt till att göra just det jag vet att jag ska och som jag har avgränsat tydligt för mig själv, det syns inte utåt. En enda fråga för mycket som handlar om att göra något mer, eller något som lägger ett streck i räkningen kan göra att min samling brister och att jag tvärt svarar "inte nu" eller "det kan jag inte". Och den som frågat förstår inte vad som hänt ...

Samarbete med andra kanske man tror kan underlätta för den som känner att den egna kapaciteten brister. Men inte för den som är hjärntrött. Då har man fullt upp att klara sina egna tankebanor. Att sätta sig in i hur andra tänker och följa deras tal blir en stor ansträngning som frestar på hjärnan för den som behöver lugn och ro, avgränsade uppgifter med möjlighet att ta paus när det behövs, och möjlighet att stänga av yttre intryck (vilket ingår i typisk stressbehandling). Att bli lämnad i fred och få jobba för sig själv är i dagens arbetsliv aningen suspekt, nu när vi ska dela allt och vara en stor familj i gemenskap över jobb- och fritidsgränser.

Eller? Kan man i dessa så kallade individualistiska tider få vara något av en enstöring? Kan man få vara en fri individ som tänker och agerar självständigt? Kan man få stänga av en del av de otaliga intryck som översvämmar vår värld och bara vara som man är? Helt enkelt en social varelse men i behov av ensamhet för att finna kraft.

Man är inte lat för att man inte gör allt och man är inte sur för att man inte orkar med allt. Det är bara så livet är helt enkelt, just då.

Olyckshändelser

Det är en underbar sensommarsöndag. Solen skiner över vårt vackra land och en behaglig värme omger oss. Jag känner mig tillfreds med livet och tar en liten cykeltur.

Så kommer jag förbi en station där jag ser att trafiken är inställd mellan ett par stationer på grund av olyckshändelse. Dagen får en ny ton av moll, då allvaret i livet gör sig påmint. Olyckor händer, det vet vi. Men olyckor vid tågsträckor har tyvärr ofta en tragisk bakgrund.

Varje olycka är en för mycket. Men att jag dessutom tycker att man allt oftare hör om olyckor vid spår gör mig beklämd. Jag vet förstås inte bakgrunden till alla dessa "olyckor", men ibland får vi veta mer om en olycka och förstår att någon valt att sluta sitt liv framför ett tåg. Då frågar jag mig: Vad är det som händer i vårt samhälle? Varför är vi så dåliga på att ta hand om varandra?

Livet är skört, och en dag som denna känner jag än mer vikten av att vi måste vårda och vörda det. Vi måste stötta varandra och finnas till för varandra, så att alla kan känna att livet är värt att leva och att varje dag är en gåva.

Litteratur- och kulturfest!

Idag upplevde jag en härlig och givande dag med litteratur och kultur i högsätet. De goda samtal som jag tycker alltför ofta saknas i vårt samhälle fick gott om utrymme i Sigtuna litteraturfestival, som i år hölls för andra gången. Precis som förra året fanns det massor av högintressanta programpunkter, där det enda tråkiga var att man inte hinner gå på alla (en del finns dock att se via nätet i efterhand).

Detta år blev det de stora samlingarna som lockade mig mest. Mariakyrkan bjöd först på Tomas Sjödin som talade om "Det händer när du vilar" (Boken med samma titel kommer ut senare i höst). Att utgå från vilan som bas, istället för att se vilan som något rekreerande efter arbetet, är en välkommen tanke som vi behöver lyfta fram. Att vila är att släppa taget, och att omskapas, är andra ord jag bär med mig. Det handlar om att våga släppa kontrollen och kanske om att göra det man djupast inom sig vill, som Sjödin sa. Det kan vara svårt att vila för oro, leda och rastlöshet hotar - men om vi "genomlider" dessa väntar en större ro och djupare vila.

Så lyssnade jag på ett samtal mellan Henning Mankell och KG Hammar, lett av Marika Griehsel, även det med mycket intressanta frågeställningar och tankar. "Vad ger mening i våra liv?" var ämnet, och något entydigt svar gavs naturligt nog inte - men att vi vet att vi lever och att livet är ändligt är något som skiljer oss från djuren. Min mening hänger ihop med andras mening, och vikten av solidaritet och att finna mening i relationer och sammanhang var andra tankar som känns både sanna och viktiga att minnas - för nog är det så att vi ibland glömmer att stanna upp och minnas just detta. Livet hastar på och vi dras med. Men bara dumma människor har bråttom, sa Mankell utifrån ett afrikanskt tänkesätt. Han talade också om skillnaden mellan kunskap och information. Idag behöver vi inte kunna något, tror vi ...vi kan ju hitta kunskap på nätet. Men kunskap är förmågan att kritiskt hantera information, som Mankell uttryckte det. Tack, och instämmer till fullo, säger jag! Och att tolkning av information är något som måste växa fram inom mig, utifrån den kunskap har redan har, var Hammar och Mankell överens om.

Jag avslutade dagen med att lyssna på ett samtal kring mindfulness, med bl a Åsa Nilsonne. Vad begreppet innebär kan kännas otydligt, men en beskrivning är att det handlar om att hantera sin inre strålkastare och vara medvetet men också känslomässigt närvarande.
   "Det finns ingen sanning innan den är upplevd" förmedlade Marie Ryd, vetenskapsjournalist, i samma samtal, och så är det nog. För min sanning utgår nog alltid från mig själv. Kanske accepterar jag andras sanningar, men först efter att ha prövat dem mot min egen inre kompass, tänker jag.

Mer kultur och samtal än ren skönlitteratur blev det alltså för mig idag. Men all litteratur handlar väl egentligen om att beskriva livsfrågor och relationer, inom och utom oss. Dagens samtal, som mina sammanfattande ord här bara ger ett litet smakprov av, var välgörande och gav mig både sinnesro och glädje över att ha fått möta så många kloka tankar, och människor. För vi var många som lyssnade, och många som ville höra. Det gläder mig!

Pappersmänniska

Jag är en pappersmänniska. Papper omger mig i form av böcker, tidningar, anteckningsblock, tapeter på väggar, hushållspapper, servetter med mera.

Jag läser helst på papper, skriver gärna anteckningar på papper, uppskattar papperets möjlighet till överblick och snabbt bläddrande. Det tryckta ordet känns beständigt, det skrivna finns där lika beständigt så länge jag vill. Jag kan stryka över, radera, ändra och anteckna snabbt och enkelt med ett penndrag.

Jag läser och skriver mycket även digitalt. Det jag skriver där glider så småningom bort i fjärran och ersätts med nya ord, om det gäller sociala uppdateringar eller mail. Bloggens ord står kvar så länge nätet lever, men "högen" av worddokument i datorn blir lätt otympligt stor och blir kvar till en sysslolös dag då man hittar sina ord, från en tid man knappt minns. Det är gömda dokument, som ingen utan min kod kommer läsa efter mig, till skillnad från de brev och anteckningar vi kan hitta efter våra förfäder.

Det jag läser digitalt är lika beständigt som det tryckta, men känns mer flyktigt och svårfångat - samtidigt som det ofta är lättare att återfinna med hjälp av sökfunktioner. Ändå, när fönstret där orden står släcks, eller jag bläddrat vidare i min e-bok, då är det som att de orden inte finns kvar på samma sätt som de tryckta och pappersskrivna.

Kanske är det bara en vana grundad i min miljö och uppväxt. Kanske kommer en sådan vana helt försvinna för nya generationer. Innan vi hade papper och tryckta böcker, var det muntlig tradering (tradera = överföra muntligt, icke att förväxla med företaget som bygger sitt namn på det engelska ordet) som förde berättelser och kunskap vidare. Det ledde säkert till små, kanske omärkliga ändringar, eller att budskapet blev ett helt annat efter ett antal traderingar. Med tryckta böcker fick vi ord som stod kvar så som de var menade från början - och nu har vi artiklar på media där vi själva kan gå in och ändra "sanningen" till det ibland orimliga, som den sida som hävdar att hästar inte finns.

Frågan är om detta kommer förändra vårt sätt att tänka och använda hjärnan? Forskare har redan konstaterat att våra minnen är sämre, då vi idag inte behöver minnas på samma sätt, allt finns ju att söka. Så kanske är det andra funktioner i hjärnan som kommer utvecklas mer, när orden mestadels finns i etern istället för på papper. Kanske blir det andra talanger och begåvningar som får tillfälle att växa fram, så att ingen så småningom saknar det tryckta och på papper skrivna ordet. Själv har jag svårt att tro det, men det säger kanske mer om mig än om mänsklighetens förmågor.

Saker jag inte förstår - tutti frutti

Lite osorterade tankar om allehanda:

Varför är det ok att tre-fyra män har en show som heter "Ladie's night" med enbart kvinnlig publik, när motsatsen närmast skulle ses som diskriminerande och sexistiskt?

Varför anses vita, smala vindkraftverk vara fula, medan grå, stora kärnkraftverksbyggnader aldrig bedöms just för sitt utseende?

Varför skrattar man åt en man som klär ut sig till kvinna, samtidigt som en kvinna klädd i manskläder har "attityd"?

Varför subventioneras flygresor mer än tågresor?

Varför har vi så svårt att se varandra som de människor vi är, istället för att döma efter utseende, kön etc?

Varför är det alltid bättre med en man, i alla yrken?

Varför äter vi sådant som förstör vår jord när det produceras?

Varför uppskattar vi yttre makt och skönhet, när vi inom oss vet att det är inre skönhet och egenmakt över våra liv som egentligen räknas?

Med mera ... fler exempel finns säkert!

Sommarens bästa

Vilken underbar sommar! Och nästan hela augusti kvar, med sensommarens förhoppningsvis ljumma kvällar och vackra dagar. Men för mig som jobbar i skolan börjar allvaret (jobbet) nästa vecka, och det är dags att summera en del av sommarens höjdpunkter.

Bästa stränderna: 
- Tobisvik utanför Simrishamn, för sin underbara kustlinje där jag gick i strandkanten (vattnet är ofta kallt där), närheten till staden, solen som värmde och de runda sandkornen.
- Tredenborg utanför Sölvesborg, för den mjuka sanden, solen och hedväxterna och den underbara simturen i klart, rent, salt vatten med sikt ner mot den vattrade sandbottnen.
- Domsten för utsikten mot Öresund och Danmark, det vackra hedlandskapet och solnedgångarna.

Bästa café- och matställena:
- Kivik strand för den urläckra kakan, ett mycket trevligt sällskap och den nära kontakten med det blåskimrande havet.
- Hylkegården mellan Brantevik och Skillinge, för den absolut godaste rabarberkakan jag någonsin ätit och den lummiga trädgården med vy mot Östersjön.
- Caféet vid Keramik Haget nära Löttorp, för den fantastiska mackan med salami, brieost och fikonmarmelad samt världens godaste bullar!
- Måns Byckare i Simrishamn för den goda äggakagan med knaprigt fläsk och rårörda lingon.

Bästa böckerna (böcker til lyst):
- Little Bee av Chris Cleave. Gripande, spännande och välskriven.
- Mörk jord av Belinda Bauer, oerhört spännande in i det sista och med fascinerande karaktärsporträtt av en brottslings tankeliv (tack DN för sju gratis e-böcker i sommar!).
- En kvinnas hjärta av Agneta Sjödin, med lite tvekan eftersom en del känns väl tillrättalagt och New Age-igt, men där finns också livsvisdom som stärker alla singlar.

Bästa promenad- och cykelturerna:
- Antuna runt, min härliga långpromenadfavorit i traditionell svensk landsbygd med välhållna byggnader, böljande åkermark, skogsvägar, underbara vildhallon och en vacker bro över Väsbyån.
- Cykeltur söderut från Simrishamn till Brantevik, en riktig pärla med sina smala gator, underbara gamla Skånehus och närhet till havet.
- Promenad i Domsten söderut mot de ovanliga campingstugorna i Kulla Gunnarstorp, tillsammans med hunden Maja som jag passade en vecka.

Bästa restipsen:
- Tåget, oöverträffat för avkoppling under resan.
- Vandrarhem, särskilt det i Simrishamn med fin service och ett utmärkt läge.

Bästa vännerna och släkten:
Ni vet själva vilka ni är, ni som förgyllt min sommar genom generösa inbjudningar för kortare eller längre besök! Mycket mer kan berättas, om vänner från förr som jag träffat, om vänner som hälsat på eller som jag fikat eller druckit vin med, vänner som jag haft långa telefonsamtal med, fester och middag med eller utan dans som jag varit på - och sommaren fortsätter!

Vilka är dina höjdpunkter denna sommar?