Hyllning till skriften

Mitt behov av att påpeka saker
tycka saker, skriva saker
är väl egentligen rätt löjligt

Folk tycker ändå som de vill, har sin uppfattning klar - så varför bry sig om att plita ner ord?

Ändå är det så här, att jag med mina ord får utrymme, tar plats i en värld där vi är många osynliga, många som inte har företräde i den verklighet som "räknas", den som syns och klickas på i media. Men vem bestämmer? Om jag nu vill tycka, säga och tänka saker, så gör jag det. Och om nån lyssnar är det bra, men om inte ... så har jag ändå fått sätta mina ord på pränt.

Jag älskar skriften, jag älskar orden som skrivs ner. Inte just mina, utan alla ord. All text som förmedlar händelser, tankar och idéer, och som just är skriven och därför förblir, den högaktar jag. Jag läser Seneca, 2000 år efter han skrev sina ord. Och de orden är tröst och vägledning, de talar till mig om vad som är viktigt i livet, trots avståndet i tid. Han är en människa, liksom jag.
   Jag läser min huspoet Bertil Pettersson, som i få, välvalda ord och rader kan förmedla tankar och känslor vi kan ha inför livet, kärlek, ensamhet och mänsklighet så att jag får nya bilder av det inom mig.
   Och jag läser Jamaica Kincaid, som visar hur kolonialismen förstört hennes ö Antigua, på ett påtagligt, tydligt sätt med omtagningar, parenteser och en retorisk emfas som fängslar.

Texter förmedlar detta, och de förblir. De försvinner inte som ljud fladdrar bort och man står kvar och försöker minnas hur det där kloka sades, minns känslan men har inga tydliga ord att hänga upp det på. Jag älskar orden och skriften som kan hjälpa mig att bevara känslor, tankar och dagar, som kan ge mig inblick i nya liv och dagar, andras liv och år - och därmed även mitt eget.

Därför, och av många andra skäl, menar jag att texten är det viktigaste vi har. Ja, förutom kärleken till varandra, vänskapen och närheten förstås. Men återigen: hur skulle vi kunna förmedla dem utan ord? Bevara dem utan skrift? Och vi kan uppleva närhet genom ord, utan att finnas nära varandra. Tankar, klädda i ord, och nedskrivna så de kan läsas, ger en mental närhet som skapar gemenskap. Därför är texten det vi vänder oss till, vi som vill nå närhet inte bara i fysisk mening, utan även mental. Och den mentala närheten är viktigast, på något sätt, inte bara för att den är avståndslös, utan också för att den kan lägga grunden för en möjlig fysisk närhet.

Jag skriver, alltså är jag. Nära mig själv.
Jag läser, alltså är jag. Nära andra.
Och ibland är mina ord, det jag skriver, nära andra.

Läsa och dela? Eller?

Ett av mina fönster mot världen har vilat länge nu. Ibland har jag kikat på bloggen, och sett att jag haft en del besök, trots allt. Och de tankar jag publicerat här är väl fortfarande giltiga, på något sätt, även om jag lagt en del av dem bakom mig, så där som man gör. Roligt är det i alla fall, att läsare uppenbart hittat hit. Hur mycket var och en läser, det vet man ju inte ... precis som en undersökning nu visat: väldigt många delar och gillar texter på nätet, trots att de inte läst dem! Ja, så sprids rykten och skapas uppmärksamhet kring artiklar, fast många kanske egentligen inte gillat eller förstått innehållet - om de läst igenom det först.

Själv är jag en sådan som inte "jagar i flock", som jag kallar det. Det spelar ingen roll varifrån ett inlägg eller en artikel kommer, om det så är min bästa vän, någon betrodd person eller välkänd källa - jag kan inte förmå mig att gilla eller dela något, utan att veta vad det är för innehåll. Jag vill kunna stå för det jag säger eller tycker helt enkelt.

Det är som en hets, detta att snabbt vilja bekräfta att man sett det som florerar på nätet. Så blir man en i flocken, på gott om man är medveten om vad man gör och vet att man sympatiserar med budskapet, på ont om man aningslöst följer med en trend, bara för att en kändis, en kompis eller ett företag framhåller det goda i detta.

Reflektion och att "tänka själv" behövs mer än någonsin idag, när informationsflödet är gigantiskt och det är svårt att sovra. Tack och lov finns fortfarande kanaler som hjälper oss. En oberoende tidning med skickliga journalister, forskare som är obundna av företag, och radioprogram som granskar media och makt - det är något att ta vara på! Där får jag och andra hjälp att tänka och förstå. Tack för att ni finns!

Så blev det några rader igen på min blogg, min kanal där jag reder ut egna tankar och tvingas fundera på hur jag uttrycker mig. Det gillar jag!


Nej, jag är inte släkt med någon på Bonniers eller SR/Svt, eller andra med makt att synas i media, kanske jag bör tillägga :)