Sommar

Medan havet svallar utanför fönstret i en sommarblåsig dag, jag tror nästan det är storm, lyssnar jag på dagens Sommar-program med Kristian Gidlund . Livet i sin kärna, skuggat av döden, är vad han beskriver, öppet och ändå poetiskt, gripande men också hoppfullt på något sätt. För hans ord är så nakna och påtagliga, så vackra i sin enkelhet. Livets väsentligheter, som vi behöver påminnas om.

Lyssna du också, via länken ovan.

Licensfrågan

Jag känner mig rätt kluven till den dagsaktuella frågan om avgift för datorinnehav = tv-licens. Å ena sidan har vi vår gamla licensavgift, som vi haft i en massa år och betalar för att kunna få reklamfria tv-och radioproduktioner. Det känns fel att man ska kunna smita undan den avgiften genom att enbart se tv via dator. Men å andra sidan innebär inte datorinnehav att man automatiskt ser på tv - förstås.

Problemet uppstod när SVT bestämde sig för att lägga ut alla program okodade på nätet. Ett i och för sig bra initiativ som ger oss alla tillgång till en guldgruva med arkiv såväl som nya program. Men eftersom SVT betalar sina produktioner med licensavgiften blev det inte så enkelt, och i domstol har avgjorts att det är rätt av Radiotjänst att kräva licensavgift av alla som skulle kunna se SVT-program via något annat medel än just en tv-apparat. Då gäller det väl också smartphones, med sin lilla eller något större skärm ... för var drar vi gränsen?

Att ersätta licensen med en allmän skatt som alla betalar känns orimligt. Tv-program är inte livsnödvändiga på samma sätt som vård, skola, omsorg och infrastruktur. Vi kan överleva utan tv, och det finns de som aldrig eller nästan aldrig ser på tv-program, och som kanske inte ens har en tv-apparat. Många ungdomar ägnar sig mer åt en mängd andra media än åt tv-tittande, och åtskilliga vuxna bryr sig inte särskilt mycket om tv-tablån. Själv ser jag sällan något regelbundet, men jag vet andra som har tv som ett stadigt sällskap.

Friheten att slippa tv och därför inte betala licensavgift måste värnas, likaväl som jag väljer om eller vilken tidning jag vill prenumerera på. Hur avgiftsfrågan kommer lösas visar sig. Intressantare är egentligen den mycket större frågan om vår världs komplexitet, där cyberrymdens fingrar slingrar sig in och påverkar på sätt som vi inte anade för bara några år sedan. Murar faller ofta överraskande, och hur livet blir på andra sidan är oförutsägbart - det är väl en av livets kryddor att vi ständigt får nya frågor att brottas med. Om det sen gäller stora livsfrågor eller mer påtagliga frågor som just avgifter och skatter är oväsentligt. Alla frågor har ändå en slags värdegrund där vi kan visa vår grundton i livet. I min grundton ingår frihet och ansvar - det går väl ihop?

Samtal i midsommartid

Häromveckan satt jag på pendeltåget, rätt nära en pojke och hans pappa. Inget konstigt med det, kanske. Massor av människor reser med tåg varje dag. Men det som var ovanligt var att pappan satt och berättade om historiska händelser för sin son. Pappan var kanske 35, pojken 9-10 år, och jag hörde bl a hur pappan berättade om hur Leif Eriksson kom till Vinland, dvs det som nu kallas Newfoundland i USA. Det var så fantastiskt att se och höra deras samspel, och att ta del av hur någon överhuvudtaget berättade så mycket och länge under hela tågresan, med det innehållet. Det var ovanligt, och glädjande!

För jag saknar ofta dessa samtal, då man utbyter både kunskap och tankar utan stress och hets. Kanske var pappan särskilt insatt i historia, men det förtar inte känslan av att jag såg något som känns ganska ovanligt i den miljön. Samtalen brukar annars mycket handla om något kul man gjort, eller om vardagslivet i allmänhet. Fast allra mest är man van vid att folk hänger vid sina plattor av olika slag, och på sin höjd pekar på någon nyupplagd bild eller läser meddelanden av skilda slag.

Det är väl så, att trenden att skriva så mycket på bloggar och sociala medier handlar om att bli sedd och hörd. I en tid då det sällan finns utrymme för samtal vill man ändå bli lyssnad på (läst). Vad man missar är det riktiga, genuina samtalet där man utbyter tankar och åsikter. Skrivna kommentarer kan inte ersätta det direkta gensvaret, och vi behöver samtal för att tillsammans förstå saker bättre.

Jag önskar att alla får tid och möjlighet till goda samtal och samvaro i midsommar. I den ljusa natten då vi (i alla fall jag) inte vill gå och lägga oss, utan istället dra i oss det dyrbara nattljuset så länge som möjligt, borde det finnas utrymme för det. Eller kommer man se ett otal gamnackar som hänger över sina plattor runt midsommarborden? Det är också ett sätt att umgås, men man missar direktkontakten med dem som finns nära. Ta vara på tiden och närvaron, och njut av ljuset och samtalen - det vill jag i alla fall själv göra.

"Staten och kapitalet"

Det borde inte vara någon överraskning för någon att vi är väl övervakade idag. Vi lämnar digitala spår efter oss var vi går, även i den s k "köttvärlden" (irl) genom att vi handlar med kort, använder mobil och annat. Vi vet också att vi bör vara försiktiga med vad vi lägger ut på nätet eller skriver på sociala medier - eller vi förstår i alla fall att det är öppet för alla att läsa.

Det var välkommet med avslöjandena från Edward Snowden om USA:s dataspionage, även om jag inte alls är förvånad. Allt som svävar i cyberrymden är lättåtkomligt för den som vill söka. Numera har nog de flesta gått över till gratistjänster som finns via nätet, istället för att ha en epostlåda installerad och skött av internetlevernatör. Vi har självmant gått med på att träda in i "Storebror ser dig" - världen och Georg Orwell kunde nog aldrig ana att hans dystopi 1984 (skriven 1948) skulle få sådant genomslag utan myndigheters tvång. Istället har företag sålt in bekvämligheten i att leva digitalt, och vi har vant oss.

Vem är det egentligen som tjänar på vårt digitala beteende? Ju mer beroende vi blir, desto fler smartphones, laptops och surfplattor säljs. Ju fler bekväma sajter där vi kan ladda hem eller strömma filmer, eller lyssna på musik, kanske samtidigt som vi kopplar ihop det med Facebook, Twitter o Instagram, desto lättare för företagen att övervaka och sälja in nya produkter efter behov som vi inte har, men som skapas.

"Staten och kapitalet sitter i samma båt" sjöng Ebba Grön, och vi traskar snällt i fällan. Inte är det av godhet som Google och Apple ger oss sina produkter. De vill tjäna pengar, förstås. Så förvånad kan ingen vara - nu handlar det mer om hur man ska förhålla sig.

Kritiskt tänkande finns, både bland gamla och unga. Jag säger inte att vi ska avskaffa internet, men signaler som de Snowden väcker behövs för att öka vår medvetenhet om vad bekvämligheten kostar och hur vi ska hantera den. Du sköna nya värld skrev Aldous Huxley 1932, en annan välkänd framtidsdystopi. Den världen är här, och vi bestämmer hur vi handskas med den. Mycket som vi skriver och gör på nätet är förstås helt ointressant för andra än de närmaste. Men vi har faktiskt fortfarande makten att själva bestämma vad och hur vi visar oss digitalt. Kanske kommer det också bli en analog revival nu, eller så vänjer vi oss och glömmer - så som det ofta blir.

Framgångar och tillbakagångar

En liten reflektion om hur livet kan kännas gå bakåt ... Låt mig försöka förklara:

I dag handlar så mycket om att vara lyckad, glad, ung och framgångsrik. Men vi är inte evigt unga, framgångar kanske uteblir, och glädjen kan svika för att man exempelvis drabbats av sjukdom, blivit ensam eller förlorat arbetet. I en värld där man just ska vara glad och positiv är det få som vill lyssna på eländesskildringar, istället kommer uttryck som "gaska upp dig", "det blir bättre" eller "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Och det är förstås ett sätt att visa att man bryr sig, med positiva tillrop och uppmaningar att hoppfullt streta på med sitt liv. Sen kanske det inte alltid räcker - vi vet inte allt om varandra och om vilka vägar man redan gått.

Själv jag lever med ett slags osynligt handikapp som påverkar mig och har gjort livet lite annorlunda mot förr. Osynligt, för att det inte syns, handikapp för att jag själv känner av att huvudet inte vill fungera som det gjorde, och dessutom protesterar genom att blockeras och ge en slags huvudvärk när intrycken blivit för många. Jag tänker själv att alltför mycket tankeverksamhet, planering och bedömning, kombinerat med stress och viljan att vara duktig, har gjort hjärnan överansträngd eller kanske utsliten (nja, inte riktigt ... men inte lika snabb och uthållig som förr). En omvärld med massor av intryck som lockar (böcker, artiklar, musik och mycket annat) har säkert bidragit. Och så uppstår en slags mental blockering eller hjärntrötthet. Samtidigt kan jag vara pigg rent kroppsligt, dvs full av energi och vilja att göra saker där man inte behöver tänka, det blir rent av avkopplande att städa och plocka disk.

Jag är av naturen en aktiv person som är nyfiken på det mesta, eller har varit. Jag har sugit i mig andras tankar och velat förstå men också vara till lags, jag har betraktat och lyssnat av, och dragit egna slutsatser som jag nog ibland framfört på ett väl tvärsäkert sätt, på ungdomars vis. Jag har mognat (tänker jag), och insett saker om mig själv. Tidigare levde jag bara på, stabil i någon slags optimism om att allt ordnar sig och kanske även utan att bearbeta svårigheter. Men när kroppen (hjärnan) börjar svika, tidsperspektivet snävar in och möjligheterna i livet minskar tvingas man inse sina begränsningar. Livet är inte en ständigt pågående utveckling mot något nytt och med högre vyer. Jag är inte längre lika sugen på att läsa och ta in en massa, eller lyssna på oändliga haranger (ursäkta!). Jag har ibland svårare att uttrycka mig muntligt och att hitta ord snabbt. Skriva klarar jag bättre tack och lov, då jag får formulera mig i min egen takt, utan att bli avbruten om jag släpper ordet. Sen vet jag ju inte hur väl budskapen i det jag skriver går fram, men jag hoppas det!

Det är faktiskt rätt skönt att bara vara bland folk utan att alltid prata så mycket med dem. Det finns en särskild ro i att sitta på café eller strosa i en galleria, man är då delaktig i en mänsklig gemenskap men kan vila huvudet. Det är ett lugnare sätt att leva, och kanske är det bara en naturlig tidens gång, som jag börjar känna av. Utan att känna mig gammal har jag ändå fått lite andra perspektiv efter dryga femtio år - och underligt vore det ju annars. Livet förändras, och vi med det.

Junivärme

Solig morgon med frukost på balkongen. Nere vid fotbollsplanen går ett råddjur med två kid. Det är ljuvliga försommardagar med nationaldag, prinsessbröllop och ledighet i vårt vackra land. Just nu känns livet extra lätt, när man slipper gå och frysa med uppdragna axlar och armarna tätt intill kroppen för att inte förlora någon kroppsvärme.

Värmen och ljuset känns mer och mer dyrbara för varje år. Och värmen omkring oss gör oss också mer öppna och glada, känns det som. Jag undrar vad de första människorna i vårt land tänkte om klimatet, och under vilken årstid de kom hit? De var vandrare som måste ha funnit något här, kanske en fristad från förföljelse, en möjlighet att bo och odla mark, eller jaga vilda djur. Men jag tror nog, att det var under våren eller sommaren de kom hit, kanske efter en lång vandring. Naturen var förstås annorlunda då, och klimatet inte som idag, men ljuset måste ha varit detsamma. Det förtrollande ljuset som dröjer sig kvar under långa kvällar och väcker fantasi och vemod.

Detta är början på en tid för vila och återhämtning, samtidigt som livet omkring oss växer och sprudlar bland träd, blommor och djur. Det är nu vi kan leva det enkla livet, ta med oss mat ut i naturen, lägga oss i hängmattan eller på stranden, glömma allt vad stress heter och bara vara - och för min del mer tid att skriva - hoppas jag!

Maskerad i en öppen tid

Idag är det inte ovanligt att folk maskerar sig när de deltar i olika manifestationer. Guy Fawkes-masken har t ex blivit populär och ses i många sammanhang. Ursprungligen var den symbol för mannen som deltog i ett uppror mot brittiska parlamentet, men numera används den av många som vill protestera mot myndigheter, bank och makt av olika slag. Och maskerade rånare eller brottslingar har väl alltid funnits. Rånarluvan kan också vara användbar under kalla vinterdagar för att skydda sig mot pinande vind på fjället, förstås!

Det jag funderar på är att vi i vårt till synes öppna samhälle, där vi delar privatliv hej vilt över nätet, och där man får vara beredd på att bli fotograferad, filmad eller avlyssnad nästan varsomhelst (tänk bara om alla hade de nya Google-glasögonen där man kan filma nästan obemärkt, bara genom att säga till glasögonen att göra det, och ny avlyssningsutrustning, genom exempelvis en vilande mobil, vilket lär vara på väg), så har vi ändå behov av att vara privata och gömma oss. Man vill och vågar inte visa sitt ansikte när man protesterar mot något, utan sätter på en mask av något slag. Sen sätter man sig kanske vid datorn och utsätter någon för nätkränkning eller mobbing under ett anonymt namn.

Jag tycker inte alls det är konstigt att man vill värna ett privatliv och ha sin egen sfär. Men jag ser det som ett trendbrott, att medan vi förr höll känslor inom oss eller enbart delade dem med nära vänner eller familj, och öppet talade om våra åsikter och vågade stå för dem i debatter, så är det idag tvärtom. Man delar känslor och privatliv, men gömmer sina åsikter. Man är rädd för polaritet och konflikt. Och även i partipolitik märks det: alla partier verkar idag tycka samma sak för att inte stöta sig med någon väljare - men under den maskerade ytan, med eller utan synlig mask, hyser man åsikter som man inte vågar stå för, eller kanske känner att man inte klarar av att debattera och argumentera för.

Det är möjligt att jag nu hårdrar min analys en aning, men det står jag för, i så fall!

(Guy Fawkes-masken kallas även "V for Vendetta-mask", efter filmen där den förekom.)