Första gången jag fick närmare kontakt med mindfulness var under en föreläsning då åhörarna fick varsitt russin i handen. Vi skulle titta, lukta, känna, smaka försiktigt på det, jag tror vi skulle lyssna på det också, vi skulle undersöka russinet på alla sätt innan vi slutligen uppmanades att långsamt stoppa in det i munnen, trycka sönder det mot gommen, tugga och sedan svälja. Hela processen att äta ett russin tog ett par minuter. Så skulle mindfulness vara, fick vi veta. Andra uppmaningar var att dricka sitt kaffe långsamt för att riktigt känna smaken, och framför allt utan att göra något annat än just det, alltså inte tänka på något annat än just kaffesmaken. Vidare skulle man vara medvetet närvarande när man borstade tänderna, känna smaken, känna formen av tandborsten och tänderna, inte tänka på vad man skulle göra härnäst utan vila i stunden.
Senare läste jag svenska böcker om mindfulness, som ett sätt att handskas med stress, med ungefär liknande upplägg. Stanna upp, observera situationen, lukta, lyssna och känn efter hur det känns att vara i skogen, känn och lyssna på gruset på gången, titta på saker omkring dig och se på dem ordentligt. Det verkade handla om att långsamt leva i var sekund. Jag läste på vårdguiden och fick ungefär samma intryck: mindfulness var ett sätt att vara koncentrerad på det man gjorde just då, oavsett vilken petitess i ens liv det gällde.
Jag tyckte inte att beskrivningarna fullt ut gav ledning för att bättre koppla av och koppla bort stress, så som det sades göra. Man skulle ju koncentrera sig mer! Vara mer medveten om vad man gjorde! Notera och observera! Jodå, utan att döma eller värdera, utan att tänka på annat än det man höll på med, och det var ju en god tanke, att inte så att säga planera bort tiden eller bekymra sig så mycket om saker som hänt, eller kanske skulle hända, utan helt enkelt leva i nuet. Carpe diem, som man säger. Och visst försökte jag vara "mindful" eller medvetet närvarande, saktade ner stegen när jag var ute i skogen, betraktade löv och lyssnade på fåglar, eller försökte vara närvarande i stunden, oavsett vad det gällde. Fast egentligen kändes det inte annorlunda än vad jag redan brukat göra, utan att ha namn på det, dvs att njuta av natur och miljö omkring mig, eller komma ihåg att lyssna ordentligt på vad någon sade, utan att låta tankarna vandra iväg, till exempel.
Tänkesätt och filosofier kan ta tid att införliva med sig själv, och förstå på ett djupare plan. Med tiden blev jag bättre på att tömma huvudet på tankar, som ett sätt att minska hjärnstressen och tröttheten. Meditationer som jag fått av en vän följde mig många kvällar, jag lärde mig fokusera på andningen som ett sätt att inte fastna i tankar (och problem). Så stötte jag, efter flera års meditationer, på Jon Kabat-Zinn, den amerikanska forskare som kanske främst av alla spridit meditation och mindfulness som stressreducerande teknik. Jag hittade en mängd Youtube-filmer med föreläsningar, meditationer och korta upplysningsfilmer om flera olika aspekter av mindfulness.
Det som framför allt gör John Kabat-Zinn annorlunda än det jag mött tidigare, är den avslappnade attityd han har. Med lugn röst uppmanar han oss att släppa krav på oss själva, och den önskan vi ofta har att saker och ting skulle vara annorlunda än de är. Istället ska vi sträva efter att acceptera situationen som är just nu, för det är bara nuet vi vet att vi har. Just så har jag i och för sig försökt tänka och leva de senaste åren, eller kanske i många år, alltså att det är nuet som gäller, inte så att jag inte tänker på minnen från förr, eller inte planerar för framtiden. Men jag menar, att man helst inte ska längta bort livet, inte leva för att längta till ett lov, en semester, ett annat liv, utan att varje dag måste få kännas bra nog, hur den än är. För det är den dagen vi har, just nu. Ofta svårt, men ett mål så gott som något. Tanken är inte heller att vi bara ska acceptera det som är dåligt, mer att vi inte ska lägga full energi på att förändra saker hela tiden, eller grubbla över problem var stund.
Jon Kabat-Zinn gör det enkelt att meditera, ofta utifrån andning eller kroppsskanning, väl medveten om att vi alla tappar fokus ibland, så att tankarna flyr till annat än meditationens centralpunkt, men det gör inget. Vi ska aldrig döma oss själva i det. Att känna tacksamhet, att släppa kontrollen och vila med tålamod i nuet, att inte sträva efter så mycket hela tiden, känna tillit till livet och vara snäll mot sig själv är andra delar han betonar. Han visar oss på livets viktiga kärna, och gör det med ett lugn som är välgörande. I ett avsnitt framhåller han att mindfulness även innebär "heartfulness", dvs att vi ska göra saker med hjärtat och känsla, och inte bara på ett medvetet sätt i tanken.
Kabat-Zinn ger därmed det hela en slags andlig dimension, som jag inte funnit i de svenska beskrivningarna, där det talas om prosaiska saker som kaffesmak och tandborstning, tråkiga rutinelement i livet. Kabat-Zinn fokuserar mer på vårt inre och på en djupare sida av livet. Mycket är förstås detsamma, när det gäller beskrivningarna av övningar och tänkesätt, men själva grundtonen och definitionen tycker jag inte är densamma.
Kanske vittnar detta om våra något skilda kulturer, eller också är det annat som gör att jag uppfattar att förklaringarna har olika fokus. Hur som helst har Jon Kabat-Zinn gett mig nya ögon när det gäller vad mindfulness handlar om. Och när Hanna Fahl igår i DN fantiserar om mindfulnessgrupper kring kvantfysik, kan jag bara notera att hon nog är ute i en helt annan dimension och tolkning av begreppet, inte alls så krass som den jag först mötte, men också långt ifrån den närhet och det lugn i nuet som Kabat-Zinn förmedlar.