Mitt behov av att påpeka saker
tycka saker, skriva saker
är väl egentligen rätt löjligt
Folk tycker ändå som de vill, har sin uppfattning klar - så varför bry sig om att plita ner ord?
Ändå är det så här, att jag med mina ord får utrymme, tar plats i en värld där vi är många osynliga, många som inte har företräde i den verklighet som "räknas", den som syns och klickas på i media. Men vem bestämmer? Om jag nu vill tycka, säga och tänka saker, så gör jag det. Och om nån lyssnar är det bra, men om inte ... så har jag ändå fått sätta mina ord på pränt.
Jag älskar skriften, jag älskar orden som skrivs ner. Inte just mina, utan alla ord. All text som förmedlar händelser, tankar och idéer, och som just är skriven och därför förblir, den högaktar jag. Jag läser Seneca, 2000 år efter han skrev sina ord. Och de orden är tröst och vägledning, de talar till mig om vad som är viktigt i livet, trots avståndet i tid. Han är en människa, liksom jag.
Jag läser min huspoet Bertil Pettersson, som i få, välvalda ord och rader kan förmedla tankar och känslor vi kan ha inför livet, kärlek, ensamhet och mänsklighet så att jag får nya bilder av det inom mig.
Och jag läser Jamaica Kincaid, som visar hur kolonialismen förstört hennes ö Antigua, på ett påtagligt, tydligt sätt med omtagningar, parenteser och en retorisk emfas som fängslar.
Texter förmedlar detta, och de förblir. De försvinner inte som ljud fladdrar bort och man står kvar och försöker minnas hur det där kloka sades, minns känslan men har inga tydliga ord att hänga upp det på. Jag älskar orden och skriften som kan hjälpa mig att bevara känslor, tankar och dagar, som kan ge mig inblick i nya liv och dagar, andras liv och år - och därmed även mitt eget.
Därför, och av många andra skäl, menar jag att texten är det viktigaste vi har. Ja, förutom kärleken till varandra, vänskapen och närheten förstås. Men återigen: hur skulle vi kunna förmedla dem utan ord? Bevara dem utan skrift? Och vi kan uppleva närhet genom ord, utan att finnas nära varandra. Tankar, klädda i ord, och nedskrivna så de kan läsas, ger en mental närhet som skapar gemenskap. Därför är texten det vi vänder oss till, vi som vill nå närhet inte bara i fysisk mening, utan även mental. Och den mentala närheten är viktigast, på något sätt, inte bara för att den är avståndslös, utan också för att den kan lägga grunden för en möjlig fysisk närhet.
Jag skriver, alltså är jag. Nära mig själv.
Jag läser, alltså är jag. Nära andra.
Och ibland är mina ord, det jag skriver, nära andra.