Årsslut - för alla och envar

Vid årets slut kommer många tillbakablickande reportage, krönikor och artiklar i alla media. Jag gillar det, för det ger mig en chans att reflektera över vad som hänt, och påminnas om saker jag glömt. Det kan gälla händelser, företeelser eller personer som haft inflytande på något sätt. Vi påminns också om dem som gått bort, detta år t ex Nelson Mandela och Doris Lessing, men också bloggaren Kristian Gidlund, vars sjukdom, bortgång och sätt att dela sina tankar inför slutet grep många, inte bara mig. En liten tankeställare blir det alltid, när vi påminns om att livet är ändligt och att vi faktiskt har ansvar för vad vi gör med det.

En del tillbakablickar som jag läst ger mig mest en känsla av utanförskap. Artister och låtar som jag kanske känner igen när jag hör dem men inte vet namnet på, lustiga nyhetsinslag och tv-program som jag aldrig sett, eller "flugor" och händelser som gick mig obemärkt förbi. Då påminns jag om hur vi alla ser och upplever livet ur vårt eget perspektiv. Mediafolk som skriver om dataspel, twitterinlägg eller tekniska nyheter lever i en helt annan värld än jag, känns det som, för att nämna några exempel. Det som är viktigt för dig, är kanske ointressant för mig - förstås! Det gemensamma och övergripande finns mest i det som är mer bestående än dagsländorna, ett ord som inte tillhör nyordslistan för 2013 men som alltid är aktuellt. Selfie är däremot ett ord i nyordslistan som fått spridning under året, ett tecken på att vi gör saker på egen hand och vill visa upp oss själva, men också på att tekniken förändrats så att det blivit lättare att ta bilder på sig själv.

Slutligen rekommenderar jag alla att lyssna på Tomas Sjödins vinterprat, om bl a kärlek och om vikten av att vila. Vila för att finna lugn i sitt liv, vila för att visa omtanke, vila för att vi behöver det.

Och så önskas alla ett gott nytt år!

Julbrev

Seden att skriva julbrev är väl på utdöende, och jag kan inte påstå att jag själv varit särskilt flitig med att skriva just julbrev. Men julkort har jag skickat och fått varje år. Mängden har minskat, både i utkorgen och i inkorgen så att säga - eller brevlådan. Men än så länge fortsätter jag envist att skicka iväg en bunt kort, och gläds mycket åt de hälsningar som kommer, kanske särskilt från vänner som jag inte hör av så ofta.

Hälsningar kommer idag på så många sätt, vi önskar god jul åt alla håll och på alla möjliga vis. De vittnar alla om omtanke om våra medmänniskor, men också om insikt i och förståelse för att vi alla behöver en rofylld paus mitt i vinterns mörker, tid att träffas, prata, äta lite gott och vila från rutiner och stress.

Själv ser jag utöver det fram emot att få tid att läsa och skriva, och få utrymme att utveckla de embryon till tankar som annars lätt drunknar i arbetets brus och medias flöde, men också att gå några längre promenader, att helt enkelt få tid att bara vara, och leva i nuet.

Det mörka nu vi har mitt i vintern är dock något många tycker är svårt att fördra. Själv tänker jag att mörkret visserligen är jobbigt, men en övergående fas som vi inte kommer undan, och man får göra det bästa möjliga av även denna tid. Att tända ljus och vara glad att bo i ett varmt hem räcker en bit, och varma hälsningar från släkt och vänner gör också livet lättare!

Jag hoppas alla läsare får känna värme och glädje under den kommande helgen, och önskar er alla en riktigt god jul!

Advent

Mina dagar och kvällar upptas av arbete och vila, terminen fyller livet och ger föga utrymme för tankar. Adventsmusik och belysningar ger ändå aningar om en kommande helg med avkoppling och kanske lite stillhet, det som vi så väl behöver i en brusande värld.

Jag är förstås inte den enda som känner en önskan att slippa i alla fall något av informationsflödet och pressen att hinna med allt det som förväntas. Jag kan släppa "bullbakskraven" (fast jag tycker det är avkopplande att baka!) och städning och julhandel kan man lägga på sin egen nivå. Men det är främst i arbetslivet de flesta har svårt att styra kraven och stressen.

I en liten recension av Jonas Thente i DN igår läser jag om essän "Trötthetssamhället" av Byung-Chal Han, som tryckts i flera länder och nu också i Sverige. Han säger bland annat att så kallad multi-tasking snarast är "en regression och vanligt bland djur som lever i vilt tillstånd" (citat Thente), och att vi lever i ett överdopat trötthetssamhälle. Ja, vad var det jag sa, är jag böjd att säga. Signalerna är tydliga och de som inte redan dignat under bördan kommer att göra det, så småningom. Om man inte stannar upp och väljer en annan väg, ett annat liv, ett annat sätt att leva, inte så att vi måste avsäga oss all teknik och all information, men så att vi använder det på rätt sätt, ett lagom sätt som också ger utrymme för ett liv med eftertanke och lugn samvaro.

Det känns gott att veta att denna essä blir spridd och uppskattad, och att vi tydligen är många som vill se andra sätt att leva. Boken kommer högt på min önskelista denna jul!

Möte med Bertil P

För några år sedan upptäckte jag av en slump en poet som jag inte tidigare känt till. Kanske var det inte en slump heller, ibland känns det som om saker kommer i ens väg när man behöver eller är redo för dem. Det var när vi röjde i ett hus, som jag fann några böcker och började bläddra i dem. Snabbt bestämde jag mig för att lägga dessa verk åt sidan och ta hem dem. Något i den sparsmakade men ändå rena tonen gjorde texten lätt att förstå och full av känsla, och jag ville läsa mer av denna poet som var okänd för mig trots mina studier i litteraturvetenskap, men som skrev rakt in i mitt hjärta.

Bertil Petterson, som poeten bakom böckerna heter är, har jag senare förstått, mest känd för Blå Tummen, ett radioprogram han gjorde tillsammans med Lasse O'Månsson (även redaktör för skämttidningen Mad). Petterssons poesi är huvudsakligen absurd samtidigt som han leker med orden, läser jag i tidningsklipp.

Men de böcker jag fann innehöll mestadels kärleksdikter. Han skrev orden "en människa gör ingen sommar, men två kan göra vintern mindre kall". Han skrev en diktsamling som heter Brunnen som är du, och en som heter Mötesplatser, bland många andra. Jag tar då och då fram någon av dem och följer textens rader. De följande är ur Mötesplatser:

"För dig själv
blir du
småningom
en vanesak

Andra människor
är dina äventyr"

Så enkelt uttryckt, och med så mycket insikt i människors liv. Vi behöver möten för att utvecklas, vi vill möta andras tankar och närhet, erfarenheter och liv. Det behöver inte vara djupa filosofiska eller politiska samtal, det räcker att tala lite om vad som hänt sen sist, eller berätta om någon upplevelse man haft. Vi närmar oss varandra genom småpratet, och kan ibland nå djupare, om vi ger samtalet tid att växa och utvecklas.

Dikten talar om människor som äventyr, vilket kanske inte är vad vi automatiskt associerar med ordet "äventyr". Vi tänker nog något riskfyllt, kanske en resa genom oländig terräng eller med många svårigheter. Men i grunden, och när man gjort några resor, kan man upptäcka att det är själva mötet med andra som är äventyret. Och vi behöver inte åka långt för att uppleva äventyret människan.

"-------
Ett är sant:
det finns ingen sanning

Men det finns plötsliga mötesplatser,
tillfälliga sammanträffanden och
någon gång ord
som verkar som hjärtmassage"

Jag är glad över slumpen, eller ödet, som förde Bertil Pettersson i min väg. Hans ord kom ur ett tillfälligt sammanträffande av ett slag som jag önskar alla får uppleva då och då, och hans ord är så rika och nyanserade, i all sin avskalade form. De får mig att återigen tänka att utan ord vore vi ingenting. Man kan mötas på andra sätt också, men orden är ofta starten med vilka vi når varandra. Bara vi ger oss tid att lyssna.

Monica och kungen

Två kulturupplevelser har kantat min väg de senaste veckorna, två sceniska framföranden med både likheter och skillnader.

Först var det Monica Z, denna fantastiska film med toner av 60-tal i både bild, musik, design och persongalleri. En riktig nostalgitripp för oss som var med då! Må vara att jag var liten då, men musiken och personerna har levt kvar länge och designen känns hemtam.

Men filmen är inte bara detta. Det som framför allt fångade mig, och jag tror resten av den fulltaliga salongen, var baksidan av framgångssagan. Vad är framgång värt, om man inte är lycklig och älskad? Det var ett högt pris Monica fick betala för att nå sina mål, och även om filmen slutar i lycka (med en i sig ovanligt fånig och konstig scen som jag helst vill glömma) så vet vi att livet inte var slut där. Livet är inte slut när vi står på topp, det fortsätter med toppar och dalar. Filmen bör ses för sin smärta och svärta, sin underbara musik och härliga skådespelarprestationer, sin glättiga, ljusa ton i glada, tidstypiska, men också allmängiltiga scener, och för sin värme i personporträtten.

Förra veckan följde jag en helt annan person i en helt annan tid och i ett annat format, nämligen den "äkta" scenen teater. Sven Wollter spelade med enastående inlevelse och närhet till karaktären en åldrad Kung Lear, omgiven av döttrar, familj och vänner. Narren som gjorde spratt och kom med visa ord, och "dåren" som den äkta sonen till vännen Gloucester förvandlade sig till, eftersom den som är på botten inte kan sjunka lägre och det gav honom möjlighet att nära följa och rätta till missförhållanden, dessa båda förde in humor och värme i en skildring som precis som filmen Monica Z visade en av framgångens baksidor. I detta fall den tid som kommer efter maktens tid, den tid då det visar sig vem som är en sann vän eller dotter, och vem som är förblindad av pengar och ställning.

Som gammal vill Lear lämna sitt rike till döttrarna, men de som mest betygade honom sin kärlek svek honom och tog ifrån honom hans värdighet. Endast den dotter som inte broderade ut sin kärlek till honom i vackra ord, visade sig i handling älska och vörda honom. Och det vet vi ju, att orden i sig inte betyder något. Det är i våra handlingar som vi visar vilka vi är.

Det är fantastiskt att en fyrahundra år gammal pjäs fortfarande känns så aktuell. Samtidigt är det helt naturligt, för vi människor är oss lika, med samma behov och längtan. Vi söker kärlek, vänskap och gemenskap. Vi vill ha uppskattning och bekräftelse. Och det är när vi uppskattar varandra för dem vi är, inte för det vi gör eller har, som vi visar äkta kärlek och vänskap.

Knausgårds vardag - och min

I ett år har jag läst Knausgårds Min kamp. Del 6 som är tjock som en bibel ligger nu på mitt bröst om kvällarna, lika fascinerande som de tidigare fem delarna, om än med fler långa utläggningar om t ex litteraturens roll, vilka gör läsningen långsammare. Jag läser med penna i handen för att markera och kunna återkomma.

Knausgård är 12 år yngre än jag, och man. Ändå känner jag så väl igen hans tankar, han är som jag. Han förklarar själv varför i denna del, för när han går in på djupet av sitt hjärta och sina känslor, sina tankar och sitt förnuft, kommer han fram till just detta att vi är lika och desamma, alla människor. Inte nytt kanske, men något vi alltför ofta glömmer bort. Behovet av att strukturera vår värld och därför kategorisera och skapa grupper av vi och dom, att se andras kön, etnicitet, ålder eller kultur (för att nämna blott några exempel) som något av vikt, leder också till att människan inom oss alltför lätt göms och glöms.

Något som fascinerar mig är hur Knausgård berättar, så att det blir spännande att följa hans text, utan annan dramaturgi än den som livet ger. Han följer inga dramatiska kurvor och upphäver de berättarknep man vanligtvis använder. I hans text finns alltså synbarligen inget påhittat eller scener som läggs till för att skapa spänning eller nya dimensioner, även om han förstås varit tvungen att återskapa dialoger och scener ur minnet. Han beskriver och gestaltar helt enkelt sitt liv, med djupdykningar in i tankevärlden som inte känns tillrättalagda utan bara öppna och nakna. Så är det också ett hans största dilemman i denna del, öppenheten och att han har skrivit saker som kan såra och som gör andra upprörda. Har han rätt till detta? frågar han sig. Och svaret som återkommer är att det är sitt liv som han skildrar, och han har rätt till sitt eget liv.

När han och vi andra skriver så gör vi förstås ändå ett val. Varje händelse och sekund skildras inte - men hos Knausgård kan det verka så. Han beskriver minutiöst vardagen så som den ser ut hemma hos honom. Varje steg med barnen, varje cigarett och kaffekopp, varje fläck på golvet och klädesplagg i högar skildras. Vardagen är en stor del av våra liv, och rätt många dagar bär inte på så mycket mer spänning än om man ska hinna till jobbet, säga rätt saker i rätt tid, eller komma ihåg att köpa smör. I vardagen ser vi livet, det gemensamma som vi alla lever. Knausgård är med i nuet, han skildrar en slags mindfulness men ändå inte, för ofta är han någon annanstans i tankarna, så som vi väl alla ofta är. Att stanna upp och inse att vardagen är det liv vi lever, och vi bara har ett här och nu, är min egen reflektion kring detta.

Visst är det ändå fiktion som Knausgård skriver, för så fort vi sätter pennan till papperet eller trycker på datorns tangenter så väljer vi vad vi ska skriva, och hur vi ska framställa det. Men Knausgård skriver på ett för mig nytt sätt, så nära, öppet och tätt inpå det som upplevs som helt igenom hans egna tankar och upplevelser, och det är oavlåtligt fascinerande, kanske inte minst för mig som läst så mycket fiktion fram till för några år sedan, som förlorat mig i så många världar och personer, levt så många olika liv - tills jag kände att jag läst allt, det fanns inga nya intriger, inga intressanta berättelser eller personer som jag inte redan träffat och läst om.

Haruki Murakami blev då en räddning med sin magiska realism, annorlunda och fantasieggande, och jag läste i ett par år nästan enbart hans verk. Och så kom Knausgård, och öppnade dörren till vardagliga händelser som jag själv kunde minnas eller känna igen, skildrade på ett annorlunda och nära sätt, med ett mod och en öppenhet som förbluffar. Livet är ju oftast bara en lång rad vardagar som vi kan leva i öppenhet och närhet om vi vill, eller avskärmade och stängda för såväl det svåra som det vackra, när så krävs. Vi väljer själva.

Poeten Stig Johansson skrev för många år sedan: "Alla dess dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet." Ja, vardagen är livet, men livet rymmer mer än grå tristess. Vi kan finna skönhet och närhet, om vi vill, om inte annat så genom en författare som vågar komma nära oss.

App, app, app!

Som liten lärde jag mig några olika räkneramsor, ni vet sådana där som man använder för att utse "den som är". "Ole dole doff "är kanske fortfarande gångbar, om nu barn fortfarande leker lekar som kull, burken och annat. Men det hoppas jag de gör! Just den ramsan ledde också till ett särskilt verb som mina barn använde, "att ola", dvs att räkna eller läsa ramsan. Jag vet inte om ordet ola spred sig, men jag tycker det är ett utmärkt exempel på hur språket lever och ständigt nyskapas, inte minst när det finns språkluckor som behöver fyllas igen.

Men det är egentligen en annan ramsa som runnit upp i mitt huvud de senaste dagarna, föranlett av de otaliga annonser och informationskanaler som ropar ut att man ska skaffa den eller den appen. "App, lapp, sa att du slapp" brukade vi räkna när jag var liten (är lite osäker på om detta bara är slutet av ramsan, men detta är vad jag minns). Och "app, lapp sa att jag slapp" känner jag inför bombardemanget av appar, och annat, som vill ta vår uppmärksamhet och visserligen hjälpa oss med allt möjligt, men samtidigt undrar jag hur vettigt det är med ständig teknikutveckling av detta slag. Det finns väl andra och större problem i världen?

Vi har också en verklighet utanför våra vanliga fönster (alltså inte fönstren mot den stora cybervärlden), med höstvackra träd och susande vind, som jag tror är mycket mer välgörande för alla människor, än otaliga tidsbesparande digitala skärmverktyg. Och så länge jag har tankeförmåga kvar vill jag hellre lägga mer tid på att själv fixa och klara vardagen, än att appa och zappa mig fram genom livet.

Dessutom, vi har klarat oss utmärkt i flera tusen år utan appar. Väl medveten om att vi lever i en annan tid säger jag ändå: app, lapp, glad att jag slapp (skaffa appar - för det gör jag inte, än så länge i alla fall!).

Mässa för böcker och läsning

Bok- och biblioteksmässa ... det räcker med de orden för att få mig att börja drömma om att åka dit. Ändå dröjde det ända till i år innan jag kom iväg till denna mässa i Göteborg. Det var en mångsidig, stimulerande och omväxlande upplevelse!

För mig var det inte de olika mässtånden med sin under eftermiddagen växande trängsel som lockade. Där kunde man visserligen göra fynd och botanisera bland all slags litteratur som man kanske inte ens visste fanns, men min bokhunger och samlarlust är inte som förr. Jag vill inte fylla på mina bokhyllor, utan snarare rensa ut så att jag bara behåller de mest värdefulla böckerna. E-böcker är praktiskt, och pocketböcker billiga. Och så finns ju bibliotek!

Nej, det var seminarier och öppna debatter som lockade mig mest, samt att befinna mig i en värld full av kultur och litteratur, med bokintresserade, öppna, spännande människor som ville tala om och dela med sig av det fantastiska som finns i ordet och språket.

Lärorikt och med massor av möjligheter att lyssna på intressanta författare och journalister var det inte minst i DN:s monter, där ett digert program avverkades och där jag flera gånger blev stående för att lyssna, mellan de seminarier som jag valt ut i förväg. Seminarier som handlade om läsning, om hur vi ska stimulera intresset för läsning och öka läsförståelsen främst bland unga, och om den litteraturutredning som presenterades dessa dagar. Intressant och med många kloka ord, men det väckte också frågor och tankar hos mig.

Ja, pojkar läser inte så mycket konstaterades det. Jo, vi vet det. Men hur ska man handskas med det, frågar jag mig? Ett svar kom Petter med, rapparen som just kommit med en bok, och som själv började läsa på allvar först i vuxen ålder. Hans förslag är att man går via rap och musik - bra! Vi måste finna fler ingångar till läsning. Men Petter är också ett exempel på att det aldrig är för sent att ta sig in i böckernas värld.

Det talades också mycket om att man ska väcka lust till läsning och böcker. Men måste man ha lust att läsa, för att göra det? Vi bokälskare kanske tänker att alla ska känna samma glädje i orden, men jag är inte säker på att det är rätt utgångspunkt. Varför vill vi att läsförståelsen ska öka? Det är väl för att alla bättre ska kunna tillgodogöra sig text, och förstå vad de läser? Ett slags demokratiuppdrag, så att säga. Utan den kunskapen är det lättare att bli lurad både som konsument och väljare, svårare att utbilda sig och sköta ett arbete som innebär textkontakt, besvärligare att förstå omvärlden. Då undrar jag, om det inte räcker att säga att man ska och behöver träna sin läsförståelse, och att man tränar de olika lästekniker som finns, med frågeställningar, diskussioner och samtal om texter, precis som man tränar löpning för att få god kondition, eller borstar tänderna för att behålla sitt leende och sin tuggförmåga. Varför fokusera på att det ska vara lustfyllt?

När jag diskuterar texter med elever undviker jag värderande ord, och recensioner är förbjudna, eftersom jag anser att sådana omdömen lätt döljer själva texten och sätter gränser för textförståelsen. Det spelar ingen roll om man gillar texten eller inte, man kan och ska prata om den och lära sig att förstå den bättre oavsett hur bra eller dålig den är! Jag njuter av att se elever försvinna in i texter och fastna i en annan värld, men det är inte det läsundervisningen handlar om. Den handlar om att bättre förstå och tolka budskap, språk och de handlingar och personer som beskrivs. Om det sen upplevs som kul och lustfyllt att läsa så är det förstås en bonus, men det kan väl inte vara målet? Målet måste vara att kunna tillgodogöra sig en texts olika dimensioner och nå bra eller mycket god läsförståelse, trots att det kan upplevas som lika jobbigt som ett maratonlopp (eller jobbigare, beroende på vem du frågar!).

Livets tillfälligheter - eller det är så det är

För några år sedan tog jag tåget till Provence, efter att ett förhållande tagit slut. Sommaren skulle inte bli som jag trott, så nu var det läge att uppfylla en gammal tågluffardröm och samtidigt få nya intryck och fokus. Resmålet i Provence skulle ta mig genom hela Europa, även om jag som medelåldring på egen hand inte luffade runt, utan reste direkt till en destination via nattåg från Köpenhamn och några timmar i Paris.

I liggvagnen fick jag sällskap av ett känt ansikte, en journalist och författare som med sin väninnan också skulle åka till Provence (dock inte samma ort som jag). Vi utbytte erfarenheter om hur svårt det är att boka tågbiljett genom Europa - hon hade skrivit en krönika i DN om just detta, publicerad bara några dagar efter att jag själv bokat min resa vid ett besök i SJ:s resebyrå, där hon beskrev samma erfarenheter som mina egna - och dyrare än flyg. Att boka via nätet var omöjligt, på telefon besvärligt, och nog var det vansinnigt att flyg var både billigare och enklare, med tanke på miljö och faktiska kostnader. Nu hade vi alltså, som av en tillfällighet, hamnat i samma kupé. Vi var alla rörande överens om att tåg var att föredra med sina möjligheter att se landskap och natur, och att låta själen hinna med på resan.

I höst har denna författare kommit med en bok som handlar om hur svårt den dumpade kvinnan i ett förhållande har att inse faktum. Mannen ser inte på deras förhållande på samma sätt som hon, han vill inte ha samma närhet och distanserar sig när hon söker just det. Otaliga sms och samtal blir aldrig besvarade, men hon inser ändå inte vad det betyder. Hon, en intelligent och skarp kvinna, förlorar sig i kärlekens irrgångar.

Det är ingen nyckelroman, säger Lena Andersson, när jag lyssnar på en intervju om boken vid bokmässan i Göteborg, men hon har vid olika tillfällen haft just de känslor hon beskriver, och det är väl något som gäller för allt äkta skrivande. Kvinnan är naiv, säger Lena, och kan inte förstå hur mannen kan tänka annorlunda än hon själv. Han är otydlig men håller henne kvar, hon misstolkar och hoppas. Och själv känner jag så väl igen mig i det som beskrivs. Det är kanske inte en tillfällighet att jag känner att boken talar till mig, då den ger en beskrivning av hur kärlek kan upplevas, eller hur förhållandet mellan man och kvinna är, men jag tänker också att Lena Andersson här beskriver en aspekt som inte uppmärksammats så mycket förut, i vår tid med ständig tillgänglighet och möjlighet att söka den andra. Men även om hon älskar, är det han som bestämmer ramarna.

Jag vet inte om det motsatta förhållandet är vanligt, jag vet bara att kvinnor ofta är just så här hoppfulla och villiga att förlåta. Förra veckan intervjuades Marianne Lindberg de Geer i kulturmagasinet Sverige! och hon uttryckte samma förbehållslösa kärlek och "jakt" på den man hon älskade. I efterhand kunde hon se klarare, förstås, och hon ifrågasatte nu varför, samt vad som får (vissa) kvinnor att bete sig så här.

Kanske lär vi oss alla med tiden hur vi ska handskas med kärlekens tillfälligheter och hur vi ska styra på dess väg. Eller är det alltid mannen som styr, liksom han är den som alltid styr bilen medan kvinnan sitter bredvid? Kanske är mannen vid ratten en symbol för hur maktbalansen är, eller också visar det bara att kvinnor gärna blir körda, ledda, omhändertagna - och älskade. Men jag vill ändå tänka, att liv ska levas på lika villkor, och att äkta kärlek är jämställd.

Om tankar och liv

Inga tankar är unika. Vi bara formulerar dem på olika sätt, eller fokuserar på att visa och upptäcka just de tankar och aspekter som är viktiga för oss, just där och då. Mina tankar är påverkade av liv, litteratur, utbildning och kultur, ja av allt som rör sig omkring mig och oss.

Att dela sina tankar med en lyssnare, betraktare eller läsare kan skapa gemenskap.

Att läsa andras tankar, lyssna på musik eller se på konst ger mig perspektiv på mig själv.

Om jag inte glömde så mycket skulle jag vara mycket klokare. Ibland kanske det är bra att glömma. Glömda tankar kan ändå vara införlivade med min tankevärld - tror jag.

Att inget förvänta sig är ett sätt att möta livet. Att hoppas är en grund för att klara av livets motgångar.

Att leva är att följa den väg man tror på - eller där man hamnat.

Att tömma huvudet på tankar ibland, och bara vila i dagen och stunden, är välgörande.

Att leva enkelt och se vad som händer, utan planer och bekymmer, är inte så dumt!

Helst ska vi vara friska!

Förra veckan gick jag till läkaren. Efter att ha hälsat blir första kommentaren från henne: Åh, vad du ser pigg och fräsch ut! Jag svarar att det är jag inte, utan att det är en mask jag bär för att känna mig lite gladare när jag ser mig i spegeln. Jag vet att ögonen är trötta och jag talar långsamt som jag ofta gör numera, då jag söker efter ord och lugna samtal där hjärnan hänger med.

Nu var jag inte alls där för att tala om min trötthet, utan i ett annat rutinärende, så jag kunde snabbt lugna henne denna gång. Men jag tänker att hennes sätt att möta mig stänger en dörr för eventuella samtal om min hälsa. Att med öppna öron och sinnen lyssna på vad patienten har för ärende, innan hon uttalar sig, borde väl ingå i läkares uppgifter? Hur ska de annars fånga upp och förstå hälsoläget? Jag vet att denna läkare inte är unik. Omsorgen sträcker sig ofta till att lugna den man tror är orolig i onödan, och det är ju bra! Men varför inte lyssna först?

Idag planeras för en framtida sjukvård och äldrevård där teknologi ska hjälpa till att övervaka den som är sjuk och självskanning på hemmaplan ska kunna ersätta "onödiga" läkarbesök. Tanken är att det ska finnas mer tid över för empati inom vården, om rutinärenden klaras av på annat sätt (se regeringskansliets rapport från LEV-projektet, Framtidens vård och omsorg). Jo, det låter nog bra med mer empati. Men hur, när och var ska den förmedlas? Ska det vara särskilda empatimottagningar? Jag tror mer på det vanliga mänskliga mötet, att omsorgspersonal får tid att prata med den de besöker, att läkare inte behöver känna stress över att hinna med ett antal patienter och att vi alla, oavsett yrke, får mer tid och ro att mötas, lyssna och dela livet. Då skapar vi naturliga tillfällen att visa empati, oavsett om den vi möter är frisk eller inte.

Mörkrets furstar

Mörkt utanför fönstret denna lördagskväll. Men det behöver inte vara mörkt inne hos oss. Nu menar jag inte detta att vi har lampor och ljus att tända. Det jag tänker på är att vi inte får låta höstmörkret krypa under skinnet på oss och göra sinnet mörkt. Visst är det alltid lite tungt när det så tydligt syns att året vänt och vi går mot mörkare och mörkare dagar och kvällar. Jag gillar det inte!

Men vad hjälper det? Det finns saker vi inte kan göra något åt, till exempel tidens gång och vädret. Alltså är det bara att acceptera att vi nu får kortare dagar, och snart blir det säkert mer höstlikt väder. Det är inte pessimism att säga det, det är bara den verklighet vi lever i.

 Jag är tacksam över den långa fina sommar och sensommar vi haft. Jag har njutit av ljumma vindar och sol i ögonen, lätta kläder och tunna skor. Nu kommer dagar då jag inte kan låta blicken svepa över skog, sjö och äng under långa ljusa kvällar - men jag har minnena kvar. Jag kan ta fram bilder i huvudet, om jag känner för det. Och jag vet att både höst och vinter brukar ha många vackra dagar. Det finns också en skönhet i lövens höstskrud, gråa trädstammar, dimma som lättar, snöflingor som dansar ... men  nu går jag händelserna långt i förväg!

Med tankens makt kan vi skapa rum där mörkrets furstar inte får plats. Med musik, ord och konst kan vi få andra upplevelser än de som består av att njuta av sol och grönt gräs. Kultur i alla dess former kan skapa en gemenskap och känsla av att vi alla hör ihop, vi har samma behov och kanske liknande tankar. Samvaro med familj och vänner ger värme av annat slag än solens strålar. Det gäller även om vi möts via nät eller telefon! Jag söker själv ofta ensamhet för återhämtning och tystnadens ro, men olika media finns där närhelst jag vill få kontakt med yttervärlden. Så hur mörkt det än är där ute, så kan vi alltid mötas i någon form, och dela ljus och värme med varandra. Vi ses och hörs, eller hur?

Livet återupptas

När jag sätter på datorn efter att ha haft den i viloläge kommer texten "Windows återupptas" upp på skärmen. Och så känns även livet ibland. Jag har just haft ett par dagar med stresshuvudvärk (som läkaren kallar det, själv säger jag tryck på hjärnan). All tankeverksamhet förlamas då och kroppen (hjärnan) säger mig att nu måste jag stänga av alla intryck, alla ljud och mycket av den text som ständigt strömmar runt och mot oss. Något annat går inte. Total hjärnvila är det enda som gäller, vilket inte innebär att jag hela tiden vilar kroppen. Det viktiga är att tömma huvudet på alla tankar och funderingar, och bara vara i mig själv. Då kan pyssel med disk eller tvätt, eller andra praktiska ting i maklig takt kännas välgörande och avledande. För att hjärnan är trött innebär inte nödvändigtvis att kroppen vill sova, eller att man är sömnig hela tiden, även om jag förstås vilar och sover mer de dagarna.

Det går inte heller ta värktabletter och sova bort det onda, som vid vanlig huvudvärk. Att man dessutom ser ut ungefär som vanligt, möjligen med lite tröttare ögon, gör att tillståndet hjärntrötthet är svårt att förstå för den som inte själv lider av det. Precis som med andra erfarenheter så är det först när man själv upplevt det som man riktigt kan förstå.

Just nu kan jag ändå säga att livet återupptas efter ett par dagars vila. Tystnad, att få göra saker i min egen takt, att prata med andra i lugn och ro utan stress och intensitet, det är något av vad som krävs och som jag önskar det fanns mer av i vårt samhälle. För jag vet, att jag inte är den enda som påverkats negativt med hjärntrötthet. En del har haft sjukdomar eller råkat ut för olyckor, andra har som jag stressat sönder sin hjärna. Att bygga upp den igen går, men det går långsamt och med återfall så fort man gör för mycket.

"Känn dig själv", detta gamla uttryck från antiken är fortfarande gångbart. Att känna sig själv och veta vad man kan och förmår är något man ständigt får omvärdera, känns det som. Övermodigt kan jag tro att jag är som förut, men riktigt som förr blir det aldrig igen. Och det får vara bra ändå. Det finns, trots allt, de som har det värre, mycket värre, och jag har mycket att vara tacksam för. Hjärntrötthet botas med vila - det är bra.

Ps. Självklart är det förfärligt trist och jobbigt att inte vara som förr och inte klara det som andra kan. Men jag lever i den här kroppen och med det här huvudet, alltså är det bara att anpassa sig. Och efter flera år med detta vet jag lite bättre hur jag måste handskas med mina begränsningar för att hålla dem någotsånär i schack. Ds

Statsbesök

Vi har gått in i september men sommarvärmen dröjer sig kvar. Ett upphaussat besök av Barack Obama förändrade Stockholms gator idag, ja inte bara gatorna inne i stan utan även längs hela vägen från Arlanda där man stängde av broar, undergångar och vägar, allt för att skydda den man som har så mycket makt men som just därför ett tänkbart mål för terrordåd. I detta med livets skörhet är han lika maktlös som vi alla, och behöver mer skydd än någon.
   Att så många dessutom skulle vara intresserade av att se en svart bil åka förbi trodde jag inte, men rapporterna på tv talade sitt tydliga språk, med bilder på folk som kantade vägarna och tog kort som nog inte blev så tydliga. Till och med Göran Greider ville visst vinka, efter att först ha läst upp en dikt som väl egentligen var kritisk mot det stora landet och dess politik och makt. Och elever ville under lektioner följa planets väg på datorn, som om detta att följa en symbol som flyttar sig på en karta betyder något.

Själv har jag funderat kring dagens nyhet att Sverige ger asyl till alla flyktingar från Syrien, en nyhet som kom samma dag som vi tar emot den president som kanske kommer angripa just det landet för att visa att kemisk krigföring inte tolereras. Är detta dubbelmoral, eller är det ett sätt att markera var vi står? Jag förstår inte. Jag är bara förundrad över dagens händelser och nyheter.

Ytors bedrägliga sken

Ett leende ansikte och piffiga kläder betyder inte automatiskt att det inre är glatt och tjusigt. Tvärtom fungerar kläder, smycken och smink nog ofta som ett yttre skal som döljer hur man egentligen mår. Så är det i alla fall för mig.

När jag på morgonen, trött och morgonsur, väljer vad jag ska ha på mig, blir det gärna (om jag mår någotsånär bra) kläder som kan pigga upp och göra mig på gott humör. En färg som bryter mot det jag hade dagen innan, kombinerat med en scarf eller halsband, gör det lite roligare att ge sig av till jobbet. En riktigt seg morgon kan jag känna att nu måste jag ha andra örhängen än de vanliga pärlorna, eller boots med lite högre klack. Kanske kavaj som ger mig en känsla av mer pondus och kraft. Jag sträcker på ryggen och lägger an en yta som kan möta omvärlden med stolthet. Huvudtrycket är i schack efter nattens sömn och kanske går även denna dag att kontrollera.

När jag sedan är på jobbet och möter kollegor ler jag glatt, i alla fall om det är efter förmiddagskaffet, eller ännu hellre efter klockan tolv, och min hjärna och mina sinnen hunnit vakna. Jag tycker ju om att möta folk och är egentligen utåtriktad och social! Att all min energi går åt till att göra just det jag vet att jag ska och som jag har avgränsat tydligt för mig själv, det syns inte utåt. En enda fråga för mycket som handlar om att göra något mer, eller något som lägger ett streck i räkningen kan göra att min samling brister och att jag tvärt svarar "inte nu" eller "det kan jag inte". Och den som frågat förstår inte vad som hänt ...

Samarbete med andra kanske man tror kan underlätta för den som känner att den egna kapaciteten brister. Men inte för den som är hjärntrött. Då har man fullt upp att klara sina egna tankebanor. Att sätta sig in i hur andra tänker och följa deras tal blir en stor ansträngning som frestar på hjärnan för den som behöver lugn och ro, avgränsade uppgifter med möjlighet att ta paus när det behövs, och möjlighet att stänga av yttre intryck (vilket ingår i typisk stressbehandling). Att bli lämnad i fred och få jobba för sig själv är i dagens arbetsliv aningen suspekt, nu när vi ska dela allt och vara en stor familj i gemenskap över jobb- och fritidsgränser.

Eller? Kan man i dessa så kallade individualistiska tider få vara något av en enstöring? Kan man få vara en fri individ som tänker och agerar självständigt? Kan man få stänga av en del av de otaliga intryck som översvämmar vår värld och bara vara som man är? Helt enkelt en social varelse men i behov av ensamhet för att finna kraft.

Man är inte lat för att man inte gör allt och man är inte sur för att man inte orkar med allt. Det är bara så livet är helt enkelt, just då.

Olyckshändelser

Det är en underbar sensommarsöndag. Solen skiner över vårt vackra land och en behaglig värme omger oss. Jag känner mig tillfreds med livet och tar en liten cykeltur.

Så kommer jag förbi en station där jag ser att trafiken är inställd mellan ett par stationer på grund av olyckshändelse. Dagen får en ny ton av moll, då allvaret i livet gör sig påmint. Olyckor händer, det vet vi. Men olyckor vid tågsträckor har tyvärr ofta en tragisk bakgrund.

Varje olycka är en för mycket. Men att jag dessutom tycker att man allt oftare hör om olyckor vid spår gör mig beklämd. Jag vet förstås inte bakgrunden till alla dessa "olyckor", men ibland får vi veta mer om en olycka och förstår att någon valt att sluta sitt liv framför ett tåg. Då frågar jag mig: Vad är det som händer i vårt samhälle? Varför är vi så dåliga på att ta hand om varandra?

Livet är skört, och en dag som denna känner jag än mer vikten av att vi måste vårda och vörda det. Vi måste stötta varandra och finnas till för varandra, så att alla kan känna att livet är värt att leva och att varje dag är en gåva.

Litteratur- och kulturfest!

Idag upplevde jag en härlig och givande dag med litteratur och kultur i högsätet. De goda samtal som jag tycker alltför ofta saknas i vårt samhälle fick gott om utrymme i Sigtuna litteraturfestival, som i år hölls för andra gången. Precis som förra året fanns det massor av högintressanta programpunkter, där det enda tråkiga var att man inte hinner gå på alla (en del finns dock att se via nätet i efterhand).

Detta år blev det de stora samlingarna som lockade mig mest. Mariakyrkan bjöd först på Tomas Sjödin som talade om "Det händer när du vilar" (Boken med samma titel kommer ut senare i höst). Att utgå från vilan som bas, istället för att se vilan som något rekreerande efter arbetet, är en välkommen tanke som vi behöver lyfta fram. Att vila är att släppa taget, och att omskapas, är andra ord jag bär med mig. Det handlar om att våga släppa kontrollen och kanske om att göra det man djupast inom sig vill, som Sjödin sa. Det kan vara svårt att vila för oro, leda och rastlöshet hotar - men om vi "genomlider" dessa väntar en större ro och djupare vila.

Så lyssnade jag på ett samtal mellan Henning Mankell och KG Hammar, lett av Marika Griehsel, även det med mycket intressanta frågeställningar och tankar. "Vad ger mening i våra liv?" var ämnet, och något entydigt svar gavs naturligt nog inte - men att vi vet att vi lever och att livet är ändligt är något som skiljer oss från djuren. Min mening hänger ihop med andras mening, och vikten av solidaritet och att finna mening i relationer och sammanhang var andra tankar som känns både sanna och viktiga att minnas - för nog är det så att vi ibland glömmer att stanna upp och minnas just detta. Livet hastar på och vi dras med. Men bara dumma människor har bråttom, sa Mankell utifrån ett afrikanskt tänkesätt. Han talade också om skillnaden mellan kunskap och information. Idag behöver vi inte kunna något, tror vi ...vi kan ju hitta kunskap på nätet. Men kunskap är förmågan att kritiskt hantera information, som Mankell uttryckte det. Tack, och instämmer till fullo, säger jag! Och att tolkning av information är något som måste växa fram inom mig, utifrån den kunskap har redan har, var Hammar och Mankell överens om.

Jag avslutade dagen med att lyssna på ett samtal kring mindfulness, med bl a Åsa Nilsonne. Vad begreppet innebär kan kännas otydligt, men en beskrivning är att det handlar om att hantera sin inre strålkastare och vara medvetet men också känslomässigt närvarande.
   "Det finns ingen sanning innan den är upplevd" förmedlade Marie Ryd, vetenskapsjournalist, i samma samtal, och så är det nog. För min sanning utgår nog alltid från mig själv. Kanske accepterar jag andras sanningar, men först efter att ha prövat dem mot min egen inre kompass, tänker jag.

Mer kultur och samtal än ren skönlitteratur blev det alltså för mig idag. Men all litteratur handlar väl egentligen om att beskriva livsfrågor och relationer, inom och utom oss. Dagens samtal, som mina sammanfattande ord här bara ger ett litet smakprov av, var välgörande och gav mig både sinnesro och glädje över att ha fått möta så många kloka tankar, och människor. För vi var många som lyssnade, och många som ville höra. Det gläder mig!

Pappersmänniska

Jag är en pappersmänniska. Papper omger mig i form av böcker, tidningar, anteckningsblock, tapeter på väggar, hushållspapper, servetter med mera.

Jag läser helst på papper, skriver gärna anteckningar på papper, uppskattar papperets möjlighet till överblick och snabbt bläddrande. Det tryckta ordet känns beständigt, det skrivna finns där lika beständigt så länge jag vill. Jag kan stryka över, radera, ändra och anteckna snabbt och enkelt med ett penndrag.

Jag läser och skriver mycket även digitalt. Det jag skriver där glider så småningom bort i fjärran och ersätts med nya ord, om det gäller sociala uppdateringar eller mail. Bloggens ord står kvar så länge nätet lever, men "högen" av worddokument i datorn blir lätt otympligt stor och blir kvar till en sysslolös dag då man hittar sina ord, från en tid man knappt minns. Det är gömda dokument, som ingen utan min kod kommer läsa efter mig, till skillnad från de brev och anteckningar vi kan hitta efter våra förfäder.

Det jag läser digitalt är lika beständigt som det tryckta, men känns mer flyktigt och svårfångat - samtidigt som det ofta är lättare att återfinna med hjälp av sökfunktioner. Ändå, när fönstret där orden står släcks, eller jag bläddrat vidare i min e-bok, då är det som att de orden inte finns kvar på samma sätt som de tryckta och pappersskrivna.

Kanske är det bara en vana grundad i min miljö och uppväxt. Kanske kommer en sådan vana helt försvinna för nya generationer. Innan vi hade papper och tryckta böcker, var det muntlig tradering (tradera = överföra muntligt, icke att förväxla med företaget som bygger sitt namn på det engelska ordet) som förde berättelser och kunskap vidare. Det ledde säkert till små, kanske omärkliga ändringar, eller att budskapet blev ett helt annat efter ett antal traderingar. Med tryckta böcker fick vi ord som stod kvar så som de var menade från början - och nu har vi artiklar på media där vi själva kan gå in och ändra "sanningen" till det ibland orimliga, som den sida som hävdar att hästar inte finns.

Frågan är om detta kommer förändra vårt sätt att tänka och använda hjärnan? Forskare har redan konstaterat att våra minnen är sämre, då vi idag inte behöver minnas på samma sätt, allt finns ju att söka. Så kanske är det andra funktioner i hjärnan som kommer utvecklas mer, när orden mestadels finns i etern istället för på papper. Kanske blir det andra talanger och begåvningar som får tillfälle att växa fram, så att ingen så småningom saknar det tryckta och på papper skrivna ordet. Själv har jag svårt att tro det, men det säger kanske mer om mig än om mänsklighetens förmågor.

Saker jag inte förstår - tutti frutti

Lite osorterade tankar om allehanda:

Varför är det ok att tre-fyra män har en show som heter "Ladie's night" med enbart kvinnlig publik, när motsatsen närmast skulle ses som diskriminerande och sexistiskt?

Varför anses vita, smala vindkraftverk vara fula, medan grå, stora kärnkraftverksbyggnader aldrig bedöms just för sitt utseende?

Varför skrattar man åt en man som klär ut sig till kvinna, samtidigt som en kvinna klädd i manskläder har "attityd"?

Varför subventioneras flygresor mer än tågresor?

Varför har vi så svårt att se varandra som de människor vi är, istället för att döma efter utseende, kön etc?

Varför är det alltid bättre med en man, i alla yrken?

Varför äter vi sådant som förstör vår jord när det produceras?

Varför uppskattar vi yttre makt och skönhet, när vi inom oss vet att det är inre skönhet och egenmakt över våra liv som egentligen räknas?

Med mera ... fler exempel finns säkert!

Sommarens bästa

Vilken underbar sommar! Och nästan hela augusti kvar, med sensommarens förhoppningsvis ljumma kvällar och vackra dagar. Men för mig som jobbar i skolan börjar allvaret (jobbet) nästa vecka, och det är dags att summera en del av sommarens höjdpunkter.

Bästa stränderna: 
- Tobisvik utanför Simrishamn, för sin underbara kustlinje där jag gick i strandkanten (vattnet är ofta kallt där), närheten till staden, solen som värmde och de runda sandkornen.
- Tredenborg utanför Sölvesborg, för den mjuka sanden, solen och hedväxterna och den underbara simturen i klart, rent, salt vatten med sikt ner mot den vattrade sandbottnen.
- Domsten för utsikten mot Öresund och Danmark, det vackra hedlandskapet och solnedgångarna.

Bästa café- och matställena:
- Kivik strand för den urläckra kakan, ett mycket trevligt sällskap och den nära kontakten med det blåskimrande havet.
- Hylkegården mellan Brantevik och Skillinge, för den absolut godaste rabarberkakan jag någonsin ätit och den lummiga trädgården med vy mot Östersjön.
- Caféet vid Keramik Haget nära Löttorp, för den fantastiska mackan med salami, brieost och fikonmarmelad samt världens godaste bullar!
- Måns Byckare i Simrishamn för den goda äggakagan med knaprigt fläsk och rårörda lingon.

Bästa böckerna (böcker til lyst):
- Little Bee av Chris Cleave. Gripande, spännande och välskriven.
- Mörk jord av Belinda Bauer, oerhört spännande in i det sista och med fascinerande karaktärsporträtt av en brottslings tankeliv (tack DN för sju gratis e-böcker i sommar!).
- En kvinnas hjärta av Agneta Sjödin, med lite tvekan eftersom en del känns väl tillrättalagt och New Age-igt, men där finns också livsvisdom som stärker alla singlar.

Bästa promenad- och cykelturerna:
- Antuna runt, min härliga långpromenadfavorit i traditionell svensk landsbygd med välhållna byggnader, böljande åkermark, skogsvägar, underbara vildhallon och en vacker bro över Väsbyån.
- Cykeltur söderut från Simrishamn till Brantevik, en riktig pärla med sina smala gator, underbara gamla Skånehus och närhet till havet.
- Promenad i Domsten söderut mot de ovanliga campingstugorna i Kulla Gunnarstorp, tillsammans med hunden Maja som jag passade en vecka.

Bästa restipsen:
- Tåget, oöverträffat för avkoppling under resan.
- Vandrarhem, särskilt det i Simrishamn med fin service och ett utmärkt läge.

Bästa vännerna och släkten:
Ni vet själva vilka ni är, ni som förgyllt min sommar genom generösa inbjudningar för kortare eller längre besök! Mycket mer kan berättas, om vänner från förr som jag träffat, om vänner som hälsat på eller som jag fikat eller druckit vin med, vänner som jag haft långa telefonsamtal med, fester och middag med eller utan dans som jag varit på - och sommaren fortsätter!

Vilka är dina höjdpunkter denna sommar?

Lycka och värde

Förra veckan fick jag tid och ro att avsluta Nina Björks utmärkta bok Lyckliga i alla sina dagar. Den kom ju redan förra året, och i vintras läste jag första halvan. Recensioner jag läst hade talat om för mig att den innehöll intressanta tankar och åsikter om hur vi lever idag, och den skapade ju också debatt.

Att ifrågasätta vårt samhälle, som så mycket bygger på ett flöde i ekonomin, för att inte säga ständigt ökande kapitaltillgångar och värdeutveckling är kanske lite som att svära i kyrkan. Vi är alla beroende av att kunna försörja oss, på något sätt, och många jobb bygger på produktion av mer eller mindre nyttiga saker som företagen vill sälja in till oss. Men nog skulle jag, precis som Björk, gärna se mindre av löneslavande, och mer av tid för att leva. Livet är inte nya saker och konsumtion, och vi kan ha visioner om andra sätt att leva.

Nina Björk visar bland annat hur samtliga politiska partier idag känner sig bundna av kapitalismen. De kanske inte säger det rakt ut på det sättet, men andemeningen i deras budskap säger det. Den politiska visionen är en och densamma oavsett parti. Det anses t ex omöjligt att ändra fokus, så att vi skulle kunna sträva mot en större möjlighet att disponera vår livstid lite annorlunda. Inte bara jobba för att ha råd att köpa saker och låta andra sköta våra barn, hus, städning med mera, utan att kunna stanna upp och själv göra sakerna, att det också kan ses som ett värde i sig att vara med sina barn, att städa sin toalett etc. För vems skull låter vi andra göra det? Ja, troligtvis en arbetsgivare som köper våra tjänster så att vi inte hinner själva utan arbetar så att vi kan betala någon annan att göra det. Egentligen är det rätt konstigt, och förlorarna är inte bara vi själva, utan många gånger också och inte minst våra barn och ungdomar.

Jag arbetar själv och trivs med den stimulans det ger, framför allt med den mänskliga kontakten i mitt jobb. Samtidigt känner jag av bristen på tid att umgås med barn, släktingar och vänner, eller bara vara för mig själv. Alla dessa uppdrag och roller som vi ges är kanske inte vad vi själva önskar utan något som pådyvlas oss utifrån. Och ju mer upptagna vi blir av dessa roller, desto mindre tid får vi att reflektera över vad vi gör. Man är fast i en modell, även jag är och har varit det. Men det betyder inte att vi absolut tvunget måste fortsätta att vara det.

Sokrates som är lite av min husgud ifrågasatte och frågade ungefär så här: "varför gör du detta? Hur gör du? Vad leder det till?"  Nina Björk är på samma sätt kritisk, i betydelsen ifrågasättande, och lyckas på ett tydligt sätt belysa våra roller, våra skuldkänslor som mammor (något sällan pappor har), hur företag tänker för att få oss att köpa mer och mycket annat. Kärnfrågan är vad som är värdefullt i livet, och vad som gör oss lyckliga. Det kan vara obekvämt att läsa och förstå hur saker hänger ihop och att ta del av Björks analyser, men de är viktiga. Om vi vill, kan vi vända skutan!

Det finns många böcker och artiklar som handlar om mindfulness och/eller om andra sätt att leva, än det stressande livspussel många av oss ägnar sig åt. Det finns många som ifrågasätter och vill peka i andra riktningar. Samtidigt är det som att vi lever med två olika verkligheter, en som säger "jobba, jobba, jobba så du kan uppleva och köpa en massa saker, och få bra pension", och en som säger "ta det lugnt, vad är viktigt i livet, stressa mindre, njut av dagen". Kanske väljer vi olika beroende på ålder och fas i livet, men det handlar om mer än vårt eget privatliv. Det handlar om ett mänskligt och hållbart samhälle, med jämlikhet och respekt - om vi bara hinner stanna upp och tänka efter.

Sommarresor och fri tid

Sommarvärmen håller sig kvar denna torra juli som inte alls liknar förra årets - tack för det! Då fick man vara beredd på en skur mest varje dag. Nog föredrar jag dagar som dessa, med sol och värme. Visst kan det kännas alltför varmt, men lösningen är rätt enkel: jag håller mig i skuggan eller inomhus med balkongdörren öppen.

Min sommar har hittills bestått av många roliga, trevliga och mysiga möten med vänner och släkt, i olika former, men också tid för mig själv och för egna upptäcktsfärder. Tåget mot Skåne - Blekinge har fått transportera mig mer än en gång, med rogivande rälsdunk och vyer över vårt vackra land. På tåget kopplar jag av, läser lite eller slumrar till. Det är semester!

Till Öland begav jag mig istället med buss, vilket mer känns som en lång, svettig och trång transport. Då måste man vara beväpnad med tålamod, böcker, musik och, får jag erkänna, en påse godis. Men det går, det med!

Jag har ingen bil numera, och tillhör därmed kanske framtiden. Jag har nämligen hört att västvärlden nu anses ha nått "car peak", dvs toppen av bilinnehav. Färre ungdomar tar körkort, och i takt med att fler bor i städer där man inte behöver bil, och där det ofta är svårt att hitta parkeringsplats, minskar bilägandet.

Det är förstås lite av en vanesak att vara utan bil, och det passar inte alla faser i livet, eller platser. Bor man på landet, eller har familj och barn som ska skjutsas, är bilen oöverträffad. Men för mig är det frihet att inte ha bil.

Och sommarens frihet, där jag styr mina dagar själv, ger mig också allt tid i världen att cykla, gå till fots eller vänta på bussar. Livet är med mig hela tiden, liksom tiden. Om jag är hemma eller på ett försenat tåg är egalt - jag bara är, där jag är. Jag är tacksam över att slippa känna press och stress, och hoppas alla läsare också har en skön och fri sommar!

Åldersnoja - nej tack!

Idag såg jag en blänkare om kvinnor som "vägrar vara sin ålder". Jaha, stackare, var min spontana första reaktion.

Men visst, jag hade också svårt att inse och acceptera min ålder rätt länge, talade inte gärna om den, kände mig ung och vital, yngre än hur jag trodde man skulle vara vid den åldern. För visst är det någon slags uppfattning om hur man "ska" vara som får oss att säga detta vanliga: känner mig yngre än vad jag är.

Numera är jag tillfreds med min ålder, jag är den jag är och min ålder (57) betyder att jag levt och fått erfarenheter som gör mig tryggare och säkrare, hela tiden. Livet börjar efter 40, sägs det. Jo, så kände jag då. Men allt eftersom livets dagar går och kommer blir visserligen insikten om att jag inte kan göra allt och inte har alla möjligheter kvar större. Men det gör inget! Jag har en massa minnen och upplevelser kvar, som jag inte vill vara utan. Och jag har kvar en vilja att leva och uppleva, kanske inte med samma stress och nyfikenhet som förr, utan andra upplevelser utifrån de erfarenheter livet gett mig.

För viktigare än att se ung ut är för mig detta, att bättre förstå mig själv och att känna värdet av att vara just jag - utan inbilskhet men så att jag kan tycka om mig själv som jag är. Åter citerar jag Kirkegaard: Vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Livet för mig utgår från mitt eget perspektiv, så att förstå livet blir att förstå mig själv. Men också mig själv i relation till andra förstås. Vi är i sammanhang och påverkas av varandra.

Och påverkan är det media och företag ständigt ägnar sig åt, när de t ex vill få oss att köpa vissa produkter eller förändra oss för att se yngre ut. Men det är inte åldern i sig som är problemet, utan hur vi mår. Sen kanske någon skulle säga det är fel att tona håret, som jag ibland gör - men om det gör mig gladare så får det vara så. Utseendet är inte oviktigt, men jag ser inte vitsen med att se ut som trettio om man inte är det. Det handlar om hur vi ser på oss själva och andra, och det är så trist med åldersfixeringen idag.

Därför vill jag stoppa undan åldersnojan i ett oåtkomligt fack. Ålder och erfarenhet - ja tack!

Feminism

På senaste tiden har jag stött på ett par kvinnor som tydligt och med humor förklarat varför feminism behövs.

Det är tyvärr inte ovanligt idag, att feminism ses som något förbehållet manhaftiga kvinnor som hatar män (man kan ju undra varför de är manhaftiga om de hatar män) och som inte bryr sig om sitt utseende. Klädstilen hos feminister tror en del måste vara icke-feminin (varför?) och överlag antas feministiska kvinnor ta avstånd från typiskt kvinnliga sätt att vara och leva - men det är ju inte det som är vitsen med feminism. Män däremot kan ofta plocka politiskt korrekta poäng genom att påpeka att de är feminister - ja, i alla fall vad gäller lika lön, och i alla fall i teorin. I praktiken finns det inga manliga yrkesgrupper som skulle gå med på att stå tillbaka i löneförhandlingar till förmån för kvinnoyrken. Nä, där går visst en orubblig gräns.

Feminismen är illa sedd på en del håll, kanske mer än de flesta är medvetna om, och det beror förstås på de maktstrukturer som vi lever under. Tyvärr blir debatten ofta ensidig och utan insikt i sakförhållanden av vikt. Därför vill jag tacka Nina Ruthström, som i Gotlandsnytt i Sommarprat 30 juni klargjorde och gav många exempel på både stora och små saker som visar hur ojämlikheten slår. Lyssna och tänk efter! Jag har till exempel också undrat varför de Lego-bitar som fanns när jag var liten och var likadana för alla barn, numera har ersatts av pojk- respektive flickmodeller. Svaret är förstås givet, frågan är bara varför vi konsumenter inte säger ifrån, eller agerar på något sätt?

Nästa kvinna som jag med stort nöje ägnade mig åt under några dagar heter Caitlin Moran. Av en slump hittade jag hennes bok Konsten att vara kvinna (2011) och började läsa den. Hon sveper med stor humor över både rollen som kvinna och ung sådan, och väjer inte för någon del av kvinnors liv. Roliga och pricksäkra beskrivningar av både stort och smått, och mycket som man kanske aldrig tänker på - i alla fall inte jag, även om jag är ytterst medveten om ojämlikheten mellan könen.

Jag anser inte att kvinnor ska särbehandlas, lika lite som män ska det. Självklart är vi olika, så som alla människor är. Men, det viktiga är att vi inte ska värderas olika utifrån kön, vare sig det gäller klädstil, lön, uppförande eller annat. Det är alltför lätt att falla i fällor som att ha olika förväntningar på skolresultat, vem som ska ta hand om disken, eller karriärmöjligheter, beroende på kön. Det är inte könet som ska värderas, utan det man gör, och hur man gör det - om man nu alls måste värdera. Jag skulle hellre se det som att vi ska respektera alla och ge alla samma värde, oavsett prestation. Det betyder inte att alla ska ha lika lön, utan att vi är lika mycket värda oavsett lön eller betyg, till exempel.

Och om mannen servar bilen för att han gillar det, och kvinnan tar hand om tvätten för att hon tycker det är ok, så är det bara en arbetsfördelning, ingenting annat. Men när det män gör möts med större aktning och respekt, och traditionellt kvinnliga göromål förringas (särskilt om de utförs av en man), så som ofta sker idag, då har vi ett ojämlikt samhälle - tyvärr.

Njutningar i det lilla

Jag njuter ofta av små ting i livet och har de senaste åren tränat mig i att stanna upp och ta tillvara på ögonblicket som det är. Våra liv består av en massa ögonblick, och det enda vi har är nuet - framtiden vet vi inget om, och det förflutna kan vi inte göra något åt. Det kallas ibland mindfulness. Medveten närvaro är en svensk översättning som också beskriver det hela. Latinets Carpe diem som betyder fånga dagen är ett annat sätt att uttrycka vikten av att vi njuter av de ögonblick vi just upplever. De behöver inte vara storstilade, det finns så mycket gott redan i vardagen, om vi bara tar oss tid att tänka efter. Det finns olika övningar man kan göra för att öka sin medvetenhet om stunden, som exempelvis meditation.

Men häromdagen tänkte jag att det inte går att leva i nuet hela tiden, och ta in omvärlden varje sekund. När jag gick en härlig promenad i vacker natur så tänkte jag verkligen på detta, att försöka ha sinnet öppet mot varje intryck som kom emot mig. Grönskan, havet, fågelsången, stigen, husen, blommorna, varje löv ... och sen kanske ta emot även resten av dagen lika öppet, njuta av varje matbit som kom i min mun, varje klunk kaffe ... Jo, visst går det väl, men om det känns som en ansträngning att ständigt tänka på detta faller ju syftet. Och jag förstår ju att det inte är så det är tänkt.

Det finns så mycket annat i livet som ger ljus och glädje. Fantasin, förmågan att minnas och att glädjas åt något roligt som väntar är också viktiga. Vi kan flyga iväg på tankens vingar och föreställa oss både möjliga och omöjliga världar, och utan den förmågan skulle livet kännas fattigt.

Jag vill njuta av stunden, men är också tacksam för möjligheten att fantisera, drömma och planera. Jag vill stanna upp och njuta när livet är gott, eller i alla fall inte ont. Onda tider får man uthärda och vissheten om att det alltid brukar ljusna, förr eller senare, den har livet gett mig.

Om sorger och bedrövelser - och lite ilska

Dagens rubrik är rätt sorglig, men jag väljer den ändå - ämnet ska inte förskönas eller sopas under mattan.

Det är svårt att tala om sorger. Inte bara för den som kanske känner behov av att öppna sig och blotta sitt inre, trots att det gör ont, utan också för att det är sällan vi kommer i möten där det finns någon som verkligen vill lyssna och ta in det svåra.

Sorger och besvikelser drabbar oss alla. Men det är som att vi vill helst inte veta av dem hos andra (eller oss själva). Det är lättare att släta över eller börja tala om annat för att "gaska upp" den som bär på något svårt.

Men sorger behöver luftas och lyftas fram i ljuset för att kunna bearbetas. Att inte möta sorgen, bedrövelsen, eller ilskan för den delen, hos en medmänniska innebär att man förringar den, den erkänns inte som en äkta känsla, det är inte OK att ha dessa känslor.

Visst finns det förtretligheter, som t ex mina borttappade nyinköpta "sun covers" (solglasögon), bortglömda på en stationsbänk och försvunna 10 minuter senare (hoppas upphittaren blev glad i alla fall!), vilket först gjorde mig både arg och ledsen, men där en medmänniska som sätter saken i rätt perspektiv kan få mig på gott humör igen. Men då handlar det om petitesser som är relativt enkla att åtgärda. Det går inte att jämföra med verklig sorg eller ledsenhet över något. Då man känner riktig sorg är det så viktigt att man verkligen bli tagen på allvar och får dela sina känslor med någon som kan och vill lyssna, länge och kanske flera gånger - men hur ofta mäktar vi med det? Hur bemöter vi den som har sorg?

Sorg och ilska är starka känslor av helt olika karaktär. Sorgen går på djupet och kan bita sig fast länge. Att vara ledsen är inte riktigt samma sak, men i båda fallen kan det hända att man gråter. Ilska brukar vara intensiv till en början men gå över. De två känslorna sorg och ilska möts ibland i mig, om jag blir så arg att jag börjar gråta - inte av sorg eller för att jag är ledsen, utan av ilska. Å andra sidan kan något jag sörjer över gå över till ilska, som ett sätt att bearbeta känslan. Denna ilska kan vara helt obefogad eller ologisk, men blir ändå en kanal ut ur sorgen - och ilska ebbar ju ut, så småningom.

Ändå skulle jag hellre lyfta upp själva sorgen i ljuset, och få ett erkännande att det är OK att sörja - att vi alla kan sörja i vår egen rätt, utan att någon annan börjar tala om sin egen sorg. För det är inte ovanligt att vi bemöter andra med att börja tala om oss själva, kanske som ett sätt att visa att man förstår eller delar erfarenheten. Jag gör det själv, men har blivit uppmärksam på fenomenet och försöker förändra mitt beteende. För varje sorg, varje besvikelse, varje ledsamhet måste få sin egen uppmärksamhet och stå i centrum, innan den kan förminskas och kanske bli uthärdligare. Tror jag.

Jag är i grunden en positiv människa och brukar inte fastna i sorg, ledsenhet eller ilska särskilt länge. Men den överdrivna vilja till optimism som präglar vårt samhälle idag tror jag inte är bra. Ibland är något sorgligt, och då måste det få vara så - det kommer att gå över, men måste få sin tid. Och ingen annan kan säga hur lång tid det "får" eller kan ta, för vi är alla olika, och varje händelse är unik för varje unik individ.

Sommar

Medan havet svallar utanför fönstret i en sommarblåsig dag, jag tror nästan det är storm, lyssnar jag på dagens Sommar-program med Kristian Gidlund . Livet i sin kärna, skuggat av döden, är vad han beskriver, öppet och ändå poetiskt, gripande men också hoppfullt på något sätt. För hans ord är så nakna och påtagliga, så vackra i sin enkelhet. Livets väsentligheter, som vi behöver påminnas om.

Lyssna du också, via länken ovan.

Licensfrågan

Jag känner mig rätt kluven till den dagsaktuella frågan om avgift för datorinnehav = tv-licens. Å ena sidan har vi vår gamla licensavgift, som vi haft i en massa år och betalar för att kunna få reklamfria tv-och radioproduktioner. Det känns fel att man ska kunna smita undan den avgiften genom att enbart se tv via dator. Men å andra sidan innebär inte datorinnehav att man automatiskt ser på tv - förstås.

Problemet uppstod när SVT bestämde sig för att lägga ut alla program okodade på nätet. Ett i och för sig bra initiativ som ger oss alla tillgång till en guldgruva med arkiv såväl som nya program. Men eftersom SVT betalar sina produktioner med licensavgiften blev det inte så enkelt, och i domstol har avgjorts att det är rätt av Radiotjänst att kräva licensavgift av alla som skulle kunna se SVT-program via något annat medel än just en tv-apparat. Då gäller det väl också smartphones, med sin lilla eller något större skärm ... för var drar vi gränsen?

Att ersätta licensen med en allmän skatt som alla betalar känns orimligt. Tv-program är inte livsnödvändiga på samma sätt som vård, skola, omsorg och infrastruktur. Vi kan överleva utan tv, och det finns de som aldrig eller nästan aldrig ser på tv-program, och som kanske inte ens har en tv-apparat. Många ungdomar ägnar sig mer åt en mängd andra media än åt tv-tittande, och åtskilliga vuxna bryr sig inte särskilt mycket om tv-tablån. Själv ser jag sällan något regelbundet, men jag vet andra som har tv som ett stadigt sällskap.

Friheten att slippa tv och därför inte betala licensavgift måste värnas, likaväl som jag väljer om eller vilken tidning jag vill prenumerera på. Hur avgiftsfrågan kommer lösas visar sig. Intressantare är egentligen den mycket större frågan om vår världs komplexitet, där cyberrymdens fingrar slingrar sig in och påverkar på sätt som vi inte anade för bara några år sedan. Murar faller ofta överraskande, och hur livet blir på andra sidan är oförutsägbart - det är väl en av livets kryddor att vi ständigt får nya frågor att brottas med. Om det sen gäller stora livsfrågor eller mer påtagliga frågor som just avgifter och skatter är oväsentligt. Alla frågor har ändå en slags värdegrund där vi kan visa vår grundton i livet. I min grundton ingår frihet och ansvar - det går väl ihop?

Samtal i midsommartid

Häromveckan satt jag på pendeltåget, rätt nära en pojke och hans pappa. Inget konstigt med det, kanske. Massor av människor reser med tåg varje dag. Men det som var ovanligt var att pappan satt och berättade om historiska händelser för sin son. Pappan var kanske 35, pojken 9-10 år, och jag hörde bl a hur pappan berättade om hur Leif Eriksson kom till Vinland, dvs det som nu kallas Newfoundland i USA. Det var så fantastiskt att se och höra deras samspel, och att ta del av hur någon överhuvudtaget berättade så mycket och länge under hela tågresan, med det innehållet. Det var ovanligt, och glädjande!

För jag saknar ofta dessa samtal, då man utbyter både kunskap och tankar utan stress och hets. Kanske var pappan särskilt insatt i historia, men det förtar inte känslan av att jag såg något som känns ganska ovanligt i den miljön. Samtalen brukar annars mycket handla om något kul man gjort, eller om vardagslivet i allmänhet. Fast allra mest är man van vid att folk hänger vid sina plattor av olika slag, och på sin höjd pekar på någon nyupplagd bild eller läser meddelanden av skilda slag.

Det är väl så, att trenden att skriva så mycket på bloggar och sociala medier handlar om att bli sedd och hörd. I en tid då det sällan finns utrymme för samtal vill man ändå bli lyssnad på (läst). Vad man missar är det riktiga, genuina samtalet där man utbyter tankar och åsikter. Skrivna kommentarer kan inte ersätta det direkta gensvaret, och vi behöver samtal för att tillsammans förstå saker bättre.

Jag önskar att alla får tid och möjlighet till goda samtal och samvaro i midsommar. I den ljusa natten då vi (i alla fall jag) inte vill gå och lägga oss, utan istället dra i oss det dyrbara nattljuset så länge som möjligt, borde det finnas utrymme för det. Eller kommer man se ett otal gamnackar som hänger över sina plattor runt midsommarborden? Det är också ett sätt att umgås, men man missar direktkontakten med dem som finns nära. Ta vara på tiden och närvaron, och njut av ljuset och samtalen - det vill jag i alla fall själv göra.

"Staten och kapitalet"

Det borde inte vara någon överraskning för någon att vi är väl övervakade idag. Vi lämnar digitala spår efter oss var vi går, även i den s k "köttvärlden" (irl) genom att vi handlar med kort, använder mobil och annat. Vi vet också att vi bör vara försiktiga med vad vi lägger ut på nätet eller skriver på sociala medier - eller vi förstår i alla fall att det är öppet för alla att läsa.

Det var välkommet med avslöjandena från Edward Snowden om USA:s dataspionage, även om jag inte alls är förvånad. Allt som svävar i cyberrymden är lättåtkomligt för den som vill söka. Numera har nog de flesta gått över till gratistjänster som finns via nätet, istället för att ha en epostlåda installerad och skött av internetlevernatör. Vi har självmant gått med på att träda in i "Storebror ser dig" - världen och Georg Orwell kunde nog aldrig ana att hans dystopi 1984 (skriven 1948) skulle få sådant genomslag utan myndigheters tvång. Istället har företag sålt in bekvämligheten i att leva digitalt, och vi har vant oss.

Vem är det egentligen som tjänar på vårt digitala beteende? Ju mer beroende vi blir, desto fler smartphones, laptops och surfplattor säljs. Ju fler bekväma sajter där vi kan ladda hem eller strömma filmer, eller lyssna på musik, kanske samtidigt som vi kopplar ihop det med Facebook, Twitter o Instagram, desto lättare för företagen att övervaka och sälja in nya produkter efter behov som vi inte har, men som skapas.

"Staten och kapitalet sitter i samma båt" sjöng Ebba Grön, och vi traskar snällt i fällan. Inte är det av godhet som Google och Apple ger oss sina produkter. De vill tjäna pengar, förstås. Så förvånad kan ingen vara - nu handlar det mer om hur man ska förhålla sig.

Kritiskt tänkande finns, både bland gamla och unga. Jag säger inte att vi ska avskaffa internet, men signaler som de Snowden väcker behövs för att öka vår medvetenhet om vad bekvämligheten kostar och hur vi ska hantera den. Du sköna nya värld skrev Aldous Huxley 1932, en annan välkänd framtidsdystopi. Den världen är här, och vi bestämmer hur vi handskas med den. Mycket som vi skriver och gör på nätet är förstås helt ointressant för andra än de närmaste. Men vi har faktiskt fortfarande makten att själva bestämma vad och hur vi visar oss digitalt. Kanske kommer det också bli en analog revival nu, eller så vänjer vi oss och glömmer - så som det ofta blir.

Framgångar och tillbakagångar

En liten reflektion om hur livet kan kännas gå bakåt ... Låt mig försöka förklara:

I dag handlar så mycket om att vara lyckad, glad, ung och framgångsrik. Men vi är inte evigt unga, framgångar kanske uteblir, och glädjen kan svika för att man exempelvis drabbats av sjukdom, blivit ensam eller förlorat arbetet. I en värld där man just ska vara glad och positiv är det få som vill lyssna på eländesskildringar, istället kommer uttryck som "gaska upp dig", "det blir bättre" eller "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Och det är förstås ett sätt att visa att man bryr sig, med positiva tillrop och uppmaningar att hoppfullt streta på med sitt liv. Sen kanske det inte alltid räcker - vi vet inte allt om varandra och om vilka vägar man redan gått.

Själv jag lever med ett slags osynligt handikapp som påverkar mig och har gjort livet lite annorlunda mot förr. Osynligt, för att det inte syns, handikapp för att jag själv känner av att huvudet inte vill fungera som det gjorde, och dessutom protesterar genom att blockeras och ge en slags huvudvärk när intrycken blivit för många. Jag tänker själv att alltför mycket tankeverksamhet, planering och bedömning, kombinerat med stress och viljan att vara duktig, har gjort hjärnan överansträngd eller kanske utsliten (nja, inte riktigt ... men inte lika snabb och uthållig som förr). En omvärld med massor av intryck som lockar (böcker, artiklar, musik och mycket annat) har säkert bidragit. Och så uppstår en slags mental blockering eller hjärntrötthet. Samtidigt kan jag vara pigg rent kroppsligt, dvs full av energi och vilja att göra saker där man inte behöver tänka, det blir rent av avkopplande att städa och plocka disk.

Jag är av naturen en aktiv person som är nyfiken på det mesta, eller har varit. Jag har sugit i mig andras tankar och velat förstå men också vara till lags, jag har betraktat och lyssnat av, och dragit egna slutsatser som jag nog ibland framfört på ett väl tvärsäkert sätt, på ungdomars vis. Jag har mognat (tänker jag), och insett saker om mig själv. Tidigare levde jag bara på, stabil i någon slags optimism om att allt ordnar sig och kanske även utan att bearbeta svårigheter. Men när kroppen (hjärnan) börjar svika, tidsperspektivet snävar in och möjligheterna i livet minskar tvingas man inse sina begränsningar. Livet är inte en ständigt pågående utveckling mot något nytt och med högre vyer. Jag är inte längre lika sugen på att läsa och ta in en massa, eller lyssna på oändliga haranger (ursäkta!). Jag har ibland svårare att uttrycka mig muntligt och att hitta ord snabbt. Skriva klarar jag bättre tack och lov, då jag får formulera mig i min egen takt, utan att bli avbruten om jag släpper ordet. Sen vet jag ju inte hur väl budskapen i det jag skriver går fram, men jag hoppas det!

Det är faktiskt rätt skönt att bara vara bland folk utan att alltid prata så mycket med dem. Det finns en särskild ro i att sitta på café eller strosa i en galleria, man är då delaktig i en mänsklig gemenskap men kan vila huvudet. Det är ett lugnare sätt att leva, och kanske är det bara en naturlig tidens gång, som jag börjar känna av. Utan att känna mig gammal har jag ändå fått lite andra perspektiv efter dryga femtio år - och underligt vore det ju annars. Livet förändras, och vi med det.

Junivärme

Solig morgon med frukost på balkongen. Nere vid fotbollsplanen går ett råddjur med två kid. Det är ljuvliga försommardagar med nationaldag, prinsessbröllop och ledighet i vårt vackra land. Just nu känns livet extra lätt, när man slipper gå och frysa med uppdragna axlar och armarna tätt intill kroppen för att inte förlora någon kroppsvärme.

Värmen och ljuset känns mer och mer dyrbara för varje år. Och värmen omkring oss gör oss också mer öppna och glada, känns det som. Jag undrar vad de första människorna i vårt land tänkte om klimatet, och under vilken årstid de kom hit? De var vandrare som måste ha funnit något här, kanske en fristad från förföljelse, en möjlighet att bo och odla mark, eller jaga vilda djur. Men jag tror nog, att det var under våren eller sommaren de kom hit, kanske efter en lång vandring. Naturen var förstås annorlunda då, och klimatet inte som idag, men ljuset måste ha varit detsamma. Det förtrollande ljuset som dröjer sig kvar under långa kvällar och väcker fantasi och vemod.

Detta är början på en tid för vila och återhämtning, samtidigt som livet omkring oss växer och sprudlar bland träd, blommor och djur. Det är nu vi kan leva det enkla livet, ta med oss mat ut i naturen, lägga oss i hängmattan eller på stranden, glömma allt vad stress heter och bara vara - och för min del mer tid att skriva - hoppas jag!

Maskerad i en öppen tid

Idag är det inte ovanligt att folk maskerar sig när de deltar i olika manifestationer. Guy Fawkes-masken har t ex blivit populär och ses i många sammanhang. Ursprungligen var den symbol för mannen som deltog i ett uppror mot brittiska parlamentet, men numera används den av många som vill protestera mot myndigheter, bank och makt av olika slag. Och maskerade rånare eller brottslingar har väl alltid funnits. Rånarluvan kan också vara användbar under kalla vinterdagar för att skydda sig mot pinande vind på fjället, förstås!

Det jag funderar på är att vi i vårt till synes öppna samhälle, där vi delar privatliv hej vilt över nätet, och där man får vara beredd på att bli fotograferad, filmad eller avlyssnad nästan varsomhelst (tänk bara om alla hade de nya Google-glasögonen där man kan filma nästan obemärkt, bara genom att säga till glasögonen att göra det, och ny avlyssningsutrustning, genom exempelvis en vilande mobil, vilket lär vara på väg), så har vi ändå behov av att vara privata och gömma oss. Man vill och vågar inte visa sitt ansikte när man protesterar mot något, utan sätter på en mask av något slag. Sen sätter man sig kanske vid datorn och utsätter någon för nätkränkning eller mobbing under ett anonymt namn.

Jag tycker inte alls det är konstigt att man vill värna ett privatliv och ha sin egen sfär. Men jag ser det som ett trendbrott, att medan vi förr höll känslor inom oss eller enbart delade dem med nära vänner eller familj, och öppet talade om våra åsikter och vågade stå för dem i debatter, så är det idag tvärtom. Man delar känslor och privatliv, men gömmer sina åsikter. Man är rädd för polaritet och konflikt. Och även i partipolitik märks det: alla partier verkar idag tycka samma sak för att inte stöta sig med någon väljare - men under den maskerade ytan, med eller utan synlig mask, hyser man åsikter som man inte vågar stå för, eller kanske känner att man inte klarar av att debattera och argumentera för.

Det är möjligt att jag nu hårdrar min analys en aning, men det står jag för, i så fall!

(Guy Fawkes-masken kallas även "V for Vendetta-mask", efter filmen där den förekom.)

En annan framtid

Samtidigt som jag går med funderingar kring framtid och minnen (som igår) så pågår annat i samhället runt oss. Ungdomar som inte känner sig ha någon framtid reagerar genom att kasta sten, bränna bilar och delta i upplopp. Frustrationen är tydlig och begriplig. Det är inte heller första gången vi ser sådana här händelser. Växande klyftor i ett samhälle där inte alla får ta del eller känna sig delaktiga i ett meningsfullt sammanhang skapar förstås ilska mot dem som man ser har, men inte delar med sig. På sätt och vis är det en friskhetstecken att man reagerar och vill visa att man fått nog och inte vill tiga längre.

Vad jag önskar är att man försökte kanalisera denna ilska på ett annat sätt. Det är inte OK att bränna oskyldiga människors bilar, eller förstöra byggnader som tillhör oss alla, eller för den delen att gömma sig bakom huvor och masker för att delta i förstörelsen. Det måste finnas andra sätt, och det är viktigare att vi/någon visar de vägarna, än att sätta in fler poliser eller medborgarpatruller. De kan bara dämpa och visa att yttringarna slår fel, och de gör förstås ett bra jobb, men det behövs mer.

För någon månad sedan såg jag ett demonstrationståg i Stockholm. Det var som en återupplevelse av 60-70-talen att höra trummor och skanderande människor, som kom tågande från Sveavägen ner mot Sergels torg. De gick under banderoller och verkade företräda lite olika grupper men gick enade i detta tåg, allt medan deras olika paroller hördes vida omkring. Dessa människor ville visa sina åsikter, de gjorde det öppet och med kraft. Säkert arbetar de också i olika föreningar med sina hjärtefrågor, och att åka till Stockholm och demonstrera är förstås bara ett av sätten man kan använda för att åstadkomma förändring. Sådana yttre manifestationer visar åsikter för allmänheten, men politiskt arbete gentemot olika partier och organisationer sker ju ofta under många år och i det tysta.

Vi har en lång tradition med folkrörelser som arbetat och arbetar för att förbättra människors villkor. Jag önskar att alla dessa frustrerade ungdomar får möjlighet att skapa eller komma in i sådana sammanhang där de kan känna att det de gör spelar roll. Jag önskar att alla partier verkligen tar problemet på allvar och skapar bättre möjligheter för ungdomar att få jobb. Bättre skola behövs för att lägga grunden, vilket kräver ordentligt med resurser i form av personal som är utbildad och kunnig. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi släpper rädslan och individualismen, samtidigt som vi vågar möta varandra som de vi är, olika och unika, var och en med sin rätt att få ett gott liv. Inte alls enkelt, men vi kan alla välja vilken grundvärdering vi vill leva efter, och försöka påverka vår omgivning genom samtal och möten utan våld.

Framtid

Jag lever mot framtiden, samtidigt som det förgångna finns med mig. Minnen dyker upp, ibland nästan utan att jag vet varifrån, de nuddar vid mig och försvinner, precis som så många möten gör: vi träffas, kanske delar vi varandras liv eller dagar i någon mån, och så glider vi vidare, bort mot nya möten. Det finns de som finns kvar sedan alltid, och de som kommer och för alltid finns med mig på något sätt. Andra sjunker undan, men även de har en gång delat tid och plats med mig, vi har kanske pratat eller skrattat, och så "poff", är de borta!

Det förgångna är en källa till glädje och minnena är värdefulla. Jag är tacksam över så mycket gott som jag varit med om, inte minst förmånen att ha fått två underbara barn. Jag har upplevt många fantastiska glädjerika dagar. Det finns i mitt liv också dåliga dagar, som för alla. Men de är inget att bevara, endast som en vetskap om att livet inte är bra varje sekund är de värda att minnas. Kanske behöver vi dem för att helt uppskatta de goda dagarna.

Men jag lever inte i det förgångna, utan med blicken riktad framåt. Framåt, men här och nu. Livet står inte stilla och det går inte att backa bandet. Sånt som varit bra i form av vänskap, kärlek och närhet vill jag förstås bära med mig framåt på min väg. Just nu känns det som att vägen ska vika av, och att det är dags att gå åt ett nytt håll. Om eller hur jag lyckas, det återstår att se. Jag testar gärna olika vägar, och har ingen känsla av att man måste följa samma linje hela livet. Det finns mycket att upptäcka och göra!

 Ikväll såg jag kulturprogrammet Sverige, där man bl a intervjuade två glaskonstnärer i Småland. De hade skapat en så vacker miljö omkring sig, och verkade leva ett gott liv så som de själva ville. Så vill jag också känna, att det jag gör känns värdefullt utan att stressa sönder mig, och att jag får tid att ta vara på livet, får tid att stanna upp och reflektera, och inte bara rusa på. Och visst, en dag som denna, då jag både hunnit med cykeltur och skogspromenad, då får jag min tid, tid att känna lukt av syren, hägg och liljekonvaljer, tid att bara vara i solsken och grönska. I naturen finner jag ro och kraft, men det kan även finnas i konst, musik, litteratur eller i enkel samvaro med andra eller mig själv. Livet är värdefullt, och det behöver jag ständigt påminna mig om för att till fullo uppskatta dagarna jag får.

Vårsång

Vi är mitt i vårens sprängfyllda tid, mitt i en grönskande värld full av fågelsång och underbara vårblommor. Blåsipporna har bleknat och vitsipporna börjar sloka, medan maskrosor och hägg sprider färg och doft.

Denna tid är den mest underbara av alla, och snabbt rinner dagarna iväg, fulla av jobb och aktiviteter. Jag minns hur det var när barnen var små, och det var den ena utflykten efter den andra, brännbollsturneringar och fotbollsmatcher avlöste varandra, och rätt som det var så blev det midsommar och semester.

Nu är livet lite lugnare, men dagarna i vårens tid lika få. Jag försöker stanna upp och njuta, titta ut genom fönstret eller gå promenader i skogen, för att på något sätt suga ut det mesta möjliga av vårens tid. Idag gick jag längs med sjön där näktergalarna sjöng. Det är något speciellt med just deras sång, så varierad och annorlunda mot alla andra fåglars, även om koltrast, bofink och lärka också är välkomna och drillar vackert. Som vanligt stannade jag upp och lyssnade ett tag, och mindes andra platser och tider där jag också låtit mig uppfyllas av den välmodulerade sången som går upp och ner, pausar, sisar och kluckar.

Idag är det pingstafton, vilket är lätt att glömma numera då annandag pingst försvunnit från vår almanacka. Hänryckningens tid, kallas det. För mig är det lätt att fyllas av hänryckning när jag står en ljum vårkväll och fylls av vårfåglars sång, omgärdad av gröna buskar och träd. Vi kan inte stanna tiden, men vi kan stanna upp och vila ett tag, andas in vårdofterna och bara finnas till.

Förutsättningar

Det är lätt att förutsätta att andra tänker som vi, eller att alla andra har samma förutsättningar. Självklart vet vi att levnadsvillkor kan se väldigt olika ut, men det verkar vara naturligt att utgå från sig själv och sitt eget sätt att tänka och leva i de flesta frågor. Sen lär vi oss att se saker på andra sätt genom möten av olika slag, såklart.

Jag förutsätter själv att de flesta har tillgång till en dator och internet. Det är något så naturligt idag. Många äldre har det inte, men de förutsätts visst klara sig ändå. Och det gör de, förstås!

Själv har jag valt att inte ha en smartphone, eller ens en mobil med internet i. Jag ser inte behovet. Men det verkar vara något som man förutsätts ha, med tanke på hur folk pratar kring det, och dessutom med överflödet av appar som man förväntas vilja ladda ner till sin mobil. Vissa appar funkar också för datorer, men många program är tänkta att man ska använda mobilt, i en laptop eller vanligast smartphone. Överallt ser man hur det görs reklam för den ena mer finurliga appen efter den andra, allt för att man ständigt ska kunna vara förberedd på allt, verkar det som. Och inget behöver man kunna eller veta, tror jag, allt kan man alltid söka på nätet eller med hjälp av en app.

Det är förstås ofta i media, eller på mitt it-inriktade jobb, som jag hör eller läser om detta, och det står ju som alltid var och en fritt att välja hur man vill leva och vad man vill köpa. Många appar är gratis eller väldigt billiga, efter vad jag hört. Men själv klarar jag mig utmärkt utan dem! Jag önskar bara att journalister och informatörer också insåg att man fortfarande kan leva, och leva mycket gott, utan att ständigt vara uppkopplad. Och jag önskar att man inte alltid (nästan) hänvisade till information på nätet, en app eller en QR-kod. Vi är många som INTE lever våra liv med ständig uppkoppling.

Och faktiskt tror jag att det kommer bli en back-lash så småningom, när folk upptäcker att livet, det lever vi här och nu, inte i en förgänglig och ständigt föränderlig cyberrymd. Fler och fler kommer lägga undan sina opersonliga mobiler och börja prata med varandra och tänka själva, istället. Eller vad tror du? Förutsätter jag  nu att alla är som jag? Nja, nog vet jag att många, både gamla och unga, har behov av mer än digitala möten.  Och som i fråga om all teknik, så lär vi oss så småningom att använda den klokt och på ett sätt som passar oss - det tror jag absolut!

Ps. Jag är inte teknikfientlig eller särskilt gammaldags - men med åren kommer kanske en viss kritisk inställning till neofili - ni som läst min blogg förr vet vad det är!
Ds.

Skrivläge

I Knausgårds del 5 av Min kamp läser jag om hans författarmödor. För en som själv försöker få ihop texter känns det så skönt att få ta del av hans svårigheter och långsamhet i produktionen. Några sidor på en månad, eller 15 sidor eller mer, som han efter lång tids skrivande förkastar, det gör att jag själv inte behöver känna mig helt misslyckad.  Jag vet ju att skrivande ofta är en långsam process. Och när man samtidigt arbetar för sin försörjning så är det inte helt lätt att finna tid och ro för det som ligger där inom en och pockar på att få komma ut i skrift.

Jag är full av beundran för de författare som säger att de jobbat heltid som advokat, lärare eller annat, och samtidigt skrivit hela böcker på kvällar, morgnar och semestrar . Vilken arbetskapacitet de verkar ha, och disciplin! Då känner jag mig som en improduktiv latmask, som drömmer om att skriva men inte gör det. Och så tänker jag på mina projekt och karaktärer, som jag lämnat där de är, i väntan på att få gå vidare i sin text. Men Knausgård, han skriver så att jag förstår att alla steg kan leda framåt, och att även stillastående kan leda till något, så småningom.

Jag är ingalunda någon författare, utan kallar mig helst skribent (=en som skriver). Och i helgen blir det en hel skrivdag för mig, med tips, gensvar och förhoppningsvis lika givande diskussioner som vi brukar ha kring texter och skrivande. Jag behöver dessa tillfällen, inte för att jag alltid tycker jag har något att visa upp, men för att sätta press på mig att skriva. Lärorikt brukar det alltid vara, och väldigt kul!

Ljudföroreningar

Dagens rubrik syftar inte direkt på föroreningar i form av smuts. Det är bara ett sätt att uttrycka känslan av förlorad tysthet och färre möjligheter till ett liv i lugn och ro. På platser som förr var lugna oaser, som t ex tåg och buss, där man kunde slumra till en stund eller bara sitta och fundera, får vi nu finna oss i att ständigt tvingas lyssna på andras samtal med osynliga vänner och familj. Häromdagen stod jag på busshållplatsen då en tjej fick ett samtal från Kina, och genast började hon tala mycket högt med vem-det-nu-var. Att en mobil är just det, dvs rörlig, var inget hon tänkte på, lika lite som andra brukar göra det. I det här fallet blev det jag som förflyttade mig tjugo meter bort, för att slippa höra en för mig helt ointressant konversation. Vad är det som gör, att folk inte visar minsta hänsyn till omgivningen utan verkar tro att vi andra ska eller vill höra allt om dem och deras liv? Och varför talar folk så högt när de talar i mobil? Är de av så usel kvalité, vår tids smartphones?

Jag hörde för nån vecka sen om en forskare som undersökt vår koncentrationsförmåga om samtal samtidigt pågick i närheten. Tydligen är vår hjärna funtad så, att vi omedvetet försöker fylla i och förstå samtal där vi inte hör båda parterna. Samtal där vi hör båda de samtalande är lättare att bortse från, då kan vi koppla bort samtalet och fortsätta med vårt arbete eller studier, medan det är biologiskt betingat att lyssna på och försöka fylla i ett samtal utan hörbar mottagare. Som de sociala varelser vi är har antagligen de som velat samarbeta och förstå varandra fört sina gener vidare, tänker jag. Hursomhelst kändes det skönt att få en förklaring och bättre förståelse av sig själv - tack för den forskningen!

Väldigt många löser ljudföroreningsproblemet genom att sätta pluggar i öronen och gå in i en egen musikvärld. Ibland, rätt ofta, är hörlurarna av dålig kvalitet och läcker ljud, vilket den lyssnande inte verkar bry sig ett skvatt om. Hårdrock flera säten bort tvingar medpassagerare att dra upp volymen på sin egen musik, eller att själv ta fram sin musikspelare. Och så blir vi än mer instängda i vår egen värld, en ljudlig värld där vi får färre stunder av tystnad. (Samtidigt tror jag de naturliga småsamtalen som innebär att underhålla ett slags socialt kitt blir färre, men det får jag ta upp en annan gång.)

Hemma kan jag välja att inte se på tv eller lyssna på något. Och oftast slipper jag också störande ljud från grannar - tack för det! I tystnad växer ens egna tankar, och eftertankar får plats att gro. Visst vet jag att musik kan fungera avkopplande, och vi kan inte tänka jämt. Men någon stund utan ljud och aktivitet behöver vi säkert alla, varje dag.

Orden som förenar oss

Äntligen en liten tankepaus från jobbet, det jobb som både kan vara givande och kul, och väldigt, väldigt tröttande med sin uppsjö av uppgifter som ska skötas. Egna tankar och reflektioner får inte det utrymme jag önskar under arbetsintensiva dagar. Att det också ligger en tillfredsställelse i känslan av att jobbet fungerar bra är förstås positivt, men arbetet är inte hela livet. Tid för andrum och återhämtning är något vi alla också behöver.

I veckan läste jag om kritikern Thomas Anderbergs bortgång. Jag har läst en del av hans kritik under åren, ofta utan att tänka mer än att det varit bra fast det inte alltid rört mina främsta intresseområden. Sen läste jag hans artikel "Allt det vi inte blir" i DN 29/3 och fångades av både det starka innehållet (bara titeln är ju i sig väldigt talande och tankeväckande) och hans sätt att beskriva sitt liv eller rättare sagt slutet av det. Sjukdomen har sitt grepp om honom, han skriver om frågan om hur människor sett på livet, och livet efter döden, och om sin egen förlust av språket till följd av hjärntumören: "Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig" skriver Anderberg, och jag tänker på hur jag själv sett på skrivandet som ett sätt att bevara ögonblick och fästa dem vid mig, samtidigt som de fästs på papperet, att skrivandet blir ett sätt att leva mer och att fånga ögonblicket. Och jag tänker också på hur jag själv numera ibland tvingas tala långsammare då tankarna och orden inte vill komma på plats snabbt nog. I mitt fall beror det på stress, men upplevelsen av att orden undflyr en känner jag så väl igen.

Kanske borde jag ha upptäckt mer av Anderbergs språk- och tankevärld innan han försvann från oss. Men så är det ju ofta, att vi tar så mycket för givet och tror att det ska finnas kvar för evigt. Hans ord kommer jag förstås kunna gå tillbaka till precis som till andra texter, musik och konst. Att de kunde vara så sällsamt vackra blev en sen upptäckt för mig, men ändå en källa till någon slags glädje. Glädje över språkets förmåga att ge oss bilder för allt livet bjuder, även det svåra, kanske. Och när han avslutar med "... när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden" ser jag framför mig hur allas våra liv så småningom kommer skingras. Vackert och gemenskapsskapande. Vi är alla delar av detta stora, livet som för oss är stort och viktigt, men som i ett större sammanhang bara är en pytteliten och kanske obemärkt del.

Jag vill ta vara på livet så länge jag har det. Och genom orden, både andras och mina egna, känner jag mig ofta mer levande, mer delaktig i livet.

Om att nätverka

Det talas mycket om vikten av att nätverka. Ett nätverk är väl i och för sig bara ett annat ord för att omge sig med släkt och vänner, eller bekanta, som blir en eller flera grupper där man umgås, tipsar om jobb eller pushar och stöttar varandra, kanske i en karriär. Detta är ju inget nytt, även förr var kontakter viktiga för att få jobb, stiga i graderna eller bli känd.

Med en hårdnande arbetsmarknad har dock vikten av nätverk blivit än mer tydlig. Arbetsförmedlingen fungerar rätt dåligt när det gäller just att förmedla jobb, har vi läst. Man lägger istället mycket av ansvaret på individen, som ska nätverka och skaffa jobb på egen hand. I en individualiserad värld är det upp till var och en att forma sin framtid. Med hjälp av rätt föräldrar, eller genom att vara född och bo på en speciell plats ges du möjlighet att nå framgång. Om man saknar "rätt" nätverk ligger man sämre till. Meriter och utbildning räcker inte. Kontakter är vägen till framgång!

Även på nätet ska man gärna nätverka. Facebook, Instagram, bloggar och twitter är melodin för dagens medvetna människor. Att ha många läsare, eller "gillare" innebär för de allra flesta ingen större ekonomisk vinning, men mer en känsla av att vara populär, tänker jag. Kanske ger det också en känsla av att kunna påverka andra, vilket förstås är en drivkraft för många skribenter. De som har skrivandet som en inkomstkälla har förstås sina goda skäl för att nätverka och bli mer uppmärksammade.

Men hur viktigt är nätverk för oss andra? Själv känner jag mest att andras ord översvämmar min verklighet, både på jobbet och på fritiden, i så många olika former. Jag läser dagstidningar och en del för mig värdefulla tidskrifter. Jag läser skönlitteratur en stund varje dag. Men jag hinner inte ta del av hela utbudet av intressanta texter, jag hinner inte läsa alla uppdateringar, jag hinner varken söka eller läsa andras bloggar regelbundet. Jag lyssnar på radio men tycker sällan att tv har något väsentligt att erbjuda.

Jag har alltid läst väldigt mycket. Litteratur och text är på något sätt mitt liv. Men jag har kommit till en punkt då jag hellre skriver än läser. Det är som att all in-put som jag fått behöver en out-put. Min blogg blir ett andningshål, där jag kan skriva mina egna tankar. Visst är mycket påverkat av sånt jag läst, sett eller hört, det förnekar jag inte. Men att nätverka, i meningen "läsa och länka till andras bloggar för att få fler besökare", som man brukar tipsas om, det hinner jag inte. Sen blir jag förstås mycket glad om andra läser mig och har någon slags behållning av mina ord. Jag tänker att jag inte är unik utan att mina erfarenheter kanske delas av andra. Det är roligt att ha läsare till bloggen! Men jag skriver för mig själv, för att få utlopp för ett inre behov, inte för att bli känd som "den där bloggerskan" :)

Nätverk är ju som en slags "klubb" för likasinnade, ungefär som de engelska klubbar vi känner från tv-serier och filmer. Om man har tillträde till klubben är man "inne", annars är man "ute". Sen må det handla om feminism, rasism, sexism, politik, musik eller vad som helst. Nätverket innesluter alla de som tycker lika/känner varann/har tid att nätverka och utesluter (kanske) en massa andra människor som inte har tid eller förmåga att nätverka. Jag tar gärna del i nätverk, och behöver mänsklig närhet lika mycket som alla andra. Att nätverka får dock aldrig gå ut över min egen frihet och mitt eget välmående. Jag, och du, behöver ju också våra fredade zoner där vi får bara vara, utan tvång och stress. Min blogg är för mig en sådan zon.

Att leva i okunskap

Jag är en sån som ofta är nyfiken och som drivs av en vilja att förstå. Det gäller förstås inte allt, för det finns sånt som inte påverkar min vardag och som jag därför lämnar därhän, till exempel universums uppkomst, eller sånt som jag känner är alltför komplicerat och svårt för mig.

Jag är främst intresserad av livets mer vardagsnära problem, av hur vi människor fungerar och tänker, och kanske varför vi beter oss på vissa sätt. Filosofi, psykologi, religion och andlighet, sociologi ... allt detta fängslar mig, liksom hur kulturen skildrar detta i olika former.

Häromdagen var jag på Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet i Stockholm, och det var oerhört fascinerande. Jag förstod att Hilma af Klint inte ville att hennes abstrakta konst skulle visas för en omvärld som hon inte trodde var mogen för den. Minst 20 år efter hennes död skulle den få vila innan den fick ställas ut offentligt. Men var det ett rimligt ställningstagande? Jag är inte säker på det. Ändå kan jag ju inte annat än respektera hennes val. Jag tror att hon var rädd för andras åsikter om en konst som låg henne så nära och som var så personlig, samtidigt som den var ny och okänd för den stora publiken. När man visar sin inre värld blir man ju samtidigt sårbar och känslig för andras tyckanden. Konst i alla dess former är på något sätt som ens barn, som man vill skydda från allt ont. Att ändå våga visa detta inre kan trots det kännas som en befrielse för många. Hilma af Klint ville inte då, och vi får vara glada att tavlorna bevarades så att vi idag får ta del av denna spännande värld.

I möten med andra kan jag ställa frågor för att få veta mer om dem och deras tankar, och i mötet med konst kan jag tala med andra om hur de uppfattar saken. Men ett säkert svar är ändå ofta svårt att få. Mycket blir ju tolkningar och egna uppfattningar, som är mer eller mindre sanna. Och jag tänker att det kan ha sin fördel att inte alltid veta säkert, och att inte alltid kräva säkra svar. Exakt vad Hilma af Klint ville få fram vet jag inte, men det var tankeväckande och intressant, och väldigt tilltalande med de vackra färgerna och geometriska mönstren. Och min upplevelse räcker, jag behöver inte förstå.

Men ibland tvingas jag lämna saker därhän utan att det känns så lätt. Det finns frågor som känns angelägna för att jag ska kunna gå vidare i en process eller för att kunna gripa mig an en frågeställning. Kanske ställer jag frågan fel, eller så finns det inget svar, just då i alla fall. Och det ligger en viss befrielse i att acceptera (eller i alla fall försöka acceptera) att jag inte kan eller kommer  att förstå allt. Pudelns kärna är nog att inse när den punkt kommit, då jag inte längre ska söka svaren på de gåtor som gäckar mig i livet.