Orden som förenar oss

Äntligen en liten tankepaus från jobbet, det jobb som både kan vara givande och kul, och väldigt, väldigt tröttande med sin uppsjö av uppgifter som ska skötas. Egna tankar och reflektioner får inte det utrymme jag önskar under arbetsintensiva dagar. Att det också ligger en tillfredsställelse i känslan av att jobbet fungerar bra är förstås positivt, men arbetet är inte hela livet. Tid för andrum och återhämtning är något vi alla också behöver.

I veckan läste jag om kritikern Thomas Anderbergs bortgång. Jag har läst en del av hans kritik under åren, ofta utan att tänka mer än att det varit bra fast det inte alltid rört mina främsta intresseområden. Sen läste jag hans artikel "Allt det vi inte blir" i DN 29/3 och fångades av både det starka innehållet (bara titeln är ju i sig väldigt talande och tankeväckande) och hans sätt att beskriva sitt liv eller rättare sagt slutet av det. Sjukdomen har sitt grepp om honom, han skriver om frågan om hur människor sett på livet, och livet efter döden, och om sin egen förlust av språket till följd av hjärntumören: "Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig" skriver Anderberg, och jag tänker på hur jag själv sett på skrivandet som ett sätt att bevara ögonblick och fästa dem vid mig, samtidigt som de fästs på papperet, att skrivandet blir ett sätt att leva mer och att fånga ögonblicket. Och jag tänker också på hur jag själv numera ibland tvingas tala långsammare då tankarna och orden inte vill komma på plats snabbt nog. I mitt fall beror det på stress, men upplevelsen av att orden undflyr en känner jag så väl igen.

Kanske borde jag ha upptäckt mer av Anderbergs språk- och tankevärld innan han försvann från oss. Men så är det ju ofta, att vi tar så mycket för givet och tror att det ska finnas kvar för evigt. Hans ord kommer jag förstås kunna gå tillbaka till precis som till andra texter, musik och konst. Att de kunde vara så sällsamt vackra blev en sen upptäckt för mig, men ändå en källa till någon slags glädje. Glädje över språkets förmåga att ge oss bilder för allt livet bjuder, även det svåra, kanske. Och när han avslutar med "... när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden" ser jag framför mig hur allas våra liv så småningom kommer skingras. Vackert och gemenskapsskapande. Vi är alla delar av detta stora, livet som för oss är stort och viktigt, men som i ett större sammanhang bara är en pytteliten och kanske obemärkt del.

Jag vill ta vara på livet så länge jag har det. Och genom orden, både andras och mina egna, känner jag mig ofta mer levande, mer delaktig i livet.