Mindfulness är ett begrepp som används ofta numera. Att vara medvetet närvarande, som det brukar översättas, framhålls kanske främst som ett sätt att hantera stress och få mer sinnesro. Man ska bland annat undvika att oroa sig såväl kring det förgångna som framtiden, och inte heller döma sig själv och sina handlingar, utan endast notera verkligheten omkring sig, eller sin egen kropp, ingående. Meditation och yoga kan förknippas med mindfulness.
Att meditera betyder att lyssna på sitt inre och därmed stilla sig. Man kan fokusera på olika kroppsdelar, vilket känns lugnt och avslappnande. Ännu lättare är det för mig att följa andningen. Andningsvågen blir en rörelse som inte är stillastående men ändå gör mig fokuserad. Andningen ska vara naturlig, men automatiskt blir den nog lite lugnare när man bara andas och inte tänker på annat. Jag har glädjen att ha en guidad meditation som hjälper mig, med lugn musik i bakgrunden och en stilla röst till vägledning. Trots att jag lyssnat så ofta på den, känner jag direkt hur axlarna sjunker ner och friden sprider sig i mig, när jag hör de första tonerna.
Själva termen mindfulness är inte ny, utan sägs gå tillbaka på buddhistisk visdom cirka 2500 år tillbaka i tiden. Fast vi behöver inte åka till Asien för att finna gammal livsvisdom med ungefär samma tankeinnehåll. Jag tänker på det kulturella arv, förknippat med västerländsk filosofi och religion, som i alla fall jag bär med mig. Jag tror att många läst och minns de här orden, kanske broderade på en väggbonad hemma hos någon gammal släkting: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, och idag hjälper Herren (en fras som tydligen inte kommer ordagrannt från Bibeln, vilket jag trodde). Även om man inte tror på Gud så säger de oss att vi ska leva i nuet och inte oroa oss. Eller ta frasen: Gör er inga bekymmer om morgondagen (från Bibeln).
Uppenbarligen har vi människor i alla tider behövt lära oss att koppla av från bekymmer, och att leva medvetet i det nuvarande. Carpe diem (från Horatius) är ytterligare ett exempel som innebär att vi ska njuta av dagen och ta vara på den stund som är just här och nu.
Men hur fångar man dagen? Hur är man medvetet närvarande? Jag måste erkänna att jag har lite svårt för att, som det ibland föreslås, långsamt äta ett äpple, och känna efter hur varje tugga känns. Jo, ett tag går det bra, men jag är inte så intresserad av att fastna i äppelsmak, struktur etc. För mig är medveten närvaro något annat och jag tänker mig det som något mer avslappnat än att fastna i koncentrerad uppmärksamhet.
För om jag ska beskriva ett ögonblick och vad jag gör, om jag ska observera varje detalj och stanna upp i vardagliga ting och bara notera dem, så låter det bra och enkelt. Men om det kräver koncentration, blir det som den koncentration som jag använder när jag skriver och beskriver, eller när jag vill fånga ett ögonblick och kunna läsa om det efteråt. Ska jag observera med ord måste jag använda ord och vara mentalt observant.
Mindfulness ska vara avspännande och få mig att släppa tankar, alla tankar även på nuet. Så tänker jag om detta begrepp. Jag gillar väldigt mycket uttrycket "att bara vara". När jag bara är i ögonblicket så observerar jag med alla mina sinnen: jag ser med ögonen, lyssnar på ljud, känner temperatur, vind och annat, använder näsan för att urskilja dofter, och njuter kanske av smaken på något gott. Men jag gör det utan koncentration, utan att fokusera, tar bara in med öppna sinnen. Jag är avslappnad och alla tankar läggs åt sidan. Jag bara ser och upplever, så som det kanske är meningen att man ska i mindfulness. Men noterar, det gör jag inte. Inte enligt min vokabulär. Och det är kanske där ett problem ligger. Vi tolkar ord annorlunda. Dessutom har vi säkert olika sätt att finna frid och ro, precis som vi är olika i mycket annat.
Sinnesro är också ett ord jag gillar. Det handlar förstås om samma sak, och om att inte oroa sig i onödan eller hela tiden. För mig är sinnesro ibland att jag löst något bekymmer eller klarat av något jag tänkt göra så att jag kan koppla av, men det innebär också att jag lägger undan planer och problem till ett tillfälle då jag kan ta hand om det. Allt behöver och ska inte lösas på en gång. Och jag tror att vi alla behöver minst en sinnesro-dag i veckan, då vi inte ägnar oss åt problemlösning utan bara är, precis som vi är.