Krig och fred

Det finns saker i livet som jag saknar förmåga att förstå. Just nu är gäller det anfallen mot Libyen. Jag kan inte förstå varför fredliga västmakter begår krigshandlingar. Jo, det är säkert eländigt och odemokratiskt i Libyen, men protesterna från västdemokratiska länder har varit ohörbara under massor av år. Nu har man plötsligt (ur mitt perspektiv i all fall) bestämt sig för att säga ifrån. Att FN agerar är bra! Men när det leder till krigshandlingar där även länder som Sverige kan bli inblandade, då undrar jag vad det är för pojkar som är ute och leker i sandlådan. Drömmer alla politiker om att få starta krig?
   All sann demokrati måste byggas underifrån, genom folkets egna handlingar. Vi ska låta det libyska folket skapa sitt land. Vi kan stödja dem, men att gå i strid som nu tror jag inte leder till något gott. Tyvärr finns det många exempel på när Storebror tror han ska ställa allt tillrätta, som det inte alls blir bra. Långa plågsamma tider där civilbefolkning far illa, strider som leder till fallna soldater ... Jag oroar mig för hur detta ska sluta.

Katederundervisning

Björklund har sina ljusa sidor. Idag påpekar han med all rätt att det finns många goda sidor med katederundervisning, i det goda exemplet gärna med samtal som en ingrediens. Vi lär av varandra, och att lyssna på lärares genomgångar och på klasskamraters frågor och tankar tycker jag också är en framgångsrik väg. Självklart ska varje elev också få tillfälle att jobba i sin egen takt med olika uppgifter, men att sätta elever på alltför mycket eget arbete gynnar bara de starka. (Fast de klarar å andra sidan alla undervisningsmetoder)
   Problemet har kanske varit att man förväxlat katederundervisning med kadaverdisciplin? (Varför kadaver finns i detta sammanhang är en annan fråga ...) Hur ska man kunna lära sig nytt om man mest ska söka själv, i den djungel av information som vi lever i idag? Läraren ska handleda elever till kunskap, men det sker både genom genomgångar och genom vettiga uppgifter, där de på egen hand kan finna kunskap - och kanske få en aha-upplevelse på köpet. Heureka!

Jakten på lyckan

Hanna Hellquist har i en serie program varit på jakt efter lyckan. Att det finns många sätt att söka efter den är uppenbart, och det har varit intressant att följa Hanna i alla hennes möten med olika människor som på något sätt säger sig ha en väg till lyckan.
    Men samtidigt är det på ett sätt lite skrämmande att det finns så många olika sorters "terapier" som folk ägnar sig åt för att vara/bli lyckliga, och kanske t o m betalar för. Skratterapin, t ex ...jo, det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, men att gå till en särskild grupp för att skratta verkar lite överdrivet tycker jag.
   I sista programmet var det någon som skrivit till Hanna och undrat varför hon gör det så komplicerat. "Något att göra, någon att älska och något att se fram emot" sade den personen var den enkla vägen till lycka ... och det låter mycket klokt och mycket bra. Men inte är det en enkel väg! Många saknar tyvärr en eller flera av de sakerna ... och inte är det enkelt att t ex finna kärlek, eller ett jobb för den som är arbetslös. Sant är dock, att de sakerna räcker för lycka. Mer behöver vi inte, det håller jag med om.
   Tur är det, att det också finns många andra sätt att vara lycklig på. Jag tror, att viktigast av allt är att försöka lyssna på sitt inre. Där finns nog fröet till lycka för just mig, och just dig ... gäller bara att hitta det!

Närhet och avstånd

 ”När vi en gång accepterat att också mellan dem som står varandra närmast föreligger ett oändligt avstånd, kan ett underbart liv sida vid sida växa fram, om vi lyckas älska detta som gör det möjligt för oss att se varandra klart avtecknade mot himlen. ” Rilke

Avstånd kan behövas för att se klart ... ändå söker vi/jag mer efter närhet än avstånd. Kanske dags att tänka om, att låta avstånden finnas för att på det sättet bättre förstå? Och sedan sakta närma sig, avlägsna sig, närma sig ... inte fastna i det ena eller andra läget, utan vara rörlig mellan de olika polerna, och på det sättet kanske få klarare ögon och sinne.

Att se varandra och samtala

Ingen är profet i sitt eget land, sägs det. Jag tänker att det även kan betyda att de vänner och den familj du har omkring dig saknar eller brister i förmåga att se ditt rätta jag. Självklart gäller det även mig: ser jag vem den andre är? Viktigast ändå, att försöka se den andra som den det är, inte som jag tänker att han/hon ska vara (som en klok son sa en gång).

   I ett samtal där motparten inte har förutfattade meningar om vem jag är kan jag genom att lyfta mina tankar och pröva dem, finna mitt inre jag. Det är viktigt att pröva sina tankar i samtal, säger Owe Wikström, och det håller jag med om. Jag prövar ofta tankar och har idéer som jag vill testa mot andra. Genom att tala om dem ser jag sedan klarare vad jag menar.

   Den som kan lyssna  och fråga, kanske ställa prövande frågor, blir mycket värdefull i sådana samtal. Och när motparten också vill tala, lär jag mig något om den personen, vilket kan väcka saker inom mig själv. Svaren behöver inte uttalas, men tankar kring frågor som väcks kan prövas. Viktigast i samtalen är då inte att motparten får veta vilka svar man funnit (om man inte vill), utan att man själv får större insikt om sig själv.

   Bättre att lyssna och ställa frågor, än att ge svar - bra att komma ihåg i många sammanhang!

Språkets goda och onda

Språket, detta att vi kan uttrycka tankar och känslor, är på gott och ont. Ont, därför att vi lätt sårar varandra, eller missförstår varandra, medvetet eller omedvetet. Vi kan också bli ställda till svars för något vi sagt eller gjort, och tvingas förklara oss, utan att det alltid finns förklaringar som vi är medvetna om. Ibland saknar vi ord för något vi känner och "vet", och språkets begränsningar kan då bli tydliga.

  
Det goda är, förstås, att vi annars inte skulle vara de vi är. All kunskapsutveckling och överföring av tankar bygger på att vi kan föra vidare information och begrepp. Vi kan även visa med gester och miner, och det kan vara nog så tydligt. Men vi ser inte alltid varandra, och ibland räcker inte gester till. Så visst är språket viktigt, i många sammanhang.

   Men det kan också vara skönt att då och då slippa förklara hur man tänker, eller varför man agerar som man gör. Att bara bli accepterad för den man är och möta tolerans för vad man gör, det blir att leva i trygghet med varandra.

Olof och melodierna

Livet innehåller både högt och lågt. Idag i DN en "hyllning" till Olf Lagercrantz, hyllning inom citationstecken eftersom inte alla hyllar honom. Han var kontroversiell i vissa avseenden, men för mig främst en lysande introduktör till författarskap som jag aldrig skulle läst på egen hand. Dantes Gudomliga komedi beskriver han både lättillgängligt och intresseväckande. Lagercrantz kunde något som få klarar idag, det är uppenbart när man läser kultursidorna: han kunde berätta med finess och ackuratess om litteratur, så att det var lätt att följa med och förstå. Allvarligt talat, hur många kulturskribenter, recensenter och övriga som "härjar" på kultursidorna kan det? Att skriva enbart för en inre krets, som jag uppfattar det ibland (och jag är ändå inte helt obildad och tycker jag borde förstå...), vad tjänar det till? Ju fler man kan nå, desto bättre väl?
   Nåväl, en finess med Lagercrantz, som jag ser det, är just detta att kunna förena ett till synes enkelt språk, med att skriva om "högkultur" så att det blir sant folkbildande. Blandning av högt och lågt, om man så vill ...
   Och faktiskt, ikväll när andra chansen av Melodifestival ska gå av stapeln: det finns kanske mer att hämta i texter och melodier där, än vad vi tror? Ytan kan ha ett djup ...

Lärarrollen

Jag har redan i några inlägg berört min arbetssituation som lärare. För en tid sedan skrev jag också en insändare som publicerades i Dagnes Nyheter 13/2:

"Det talas mycket om skolans kris och lärares kompetens idag. Och visst finns det brister ... men varför talar man inte mer med de som berörs mest, nämligen lärarna?

Det finns oerhört mycket kompetens bland lärarna redan idag.  Låt oss bara få TID nog att jobba med huvuduppgiften! Politiker och tjänstemän, ni måste inse att det tar tid och kraft att förbereda bra lektioner, och tid att bedöma elevarbeten.

    Att vara lärare är i mina ögon lite som att vara skådespelare – men de får mycket tid att repetera innan de ska upp på scen, medan vi förväntas kunna gå in i klassrum och göra bra framträdanden utan särskilt mycket förberedelse. Inspiration växer ur tid för reflexioner, vilka ger insikter för vidare arbete med en elev eller klass. Och säg nu inte att vi har mycket planeringstid, för den äts upp av konferenser, dokumentationer av olika slag mm, mm. Vi får fler och fler arbetsuppgifter som stjäl tid och energi från planering och bedömning.

   Vill man skapa en bättre skola, satsa då på den lärarkår vi har. Färre undervisningtimmar är en väg att bättre klara uppdraget. För kompetensen finns, den blir bara strypt i dagens skola!"

En av de saker jag upplever som problematiskt med att vara lärare idag är att skolan förväntas klara av så många uppdrag. Med de resurser vi har, är det inte lätt att klara allt så som vi vill, och andra önskar. Självklart måste vi göra vårt yttersta för att ge alla uppväxande barn en bra skolgång, på alla vis. Men ibland känns det som att samhällets förväntingar på vad vi ska förmå är alltför stora. Vi som jobbar i skolan är bara vanliga människor ...

Lärarminne

När jag var ny som lärare berättade en förälder om en lärare som deras barn haft i sexan, innan han började hos oss, alltså i en annan skola. Denna lärare var så fantastisk och engagerad … och föräldern bertättade att han visste att läraren var kvar länge varje kväll i skolan, för att förbereda, planera och så … Att ha en sån lärare är förstås fantastiskt och så engagerade personer behövs! 

  
Kanske inte hållbart för alla dock .... Det finns hos mig en dröm om ett annat liv, där jag kan planera och reflektera i min egen takt utan att splittras … tills bläckfisken (jag) tappar armarna i sin ansträngning, eller huvudet går i spinn … och ger upp. Just nu en tid av återhämtning, sportlov ... och förhoppningvis ger det nya krafter :).

  

Att älska livet

Att älska livet mer än dess mening (Owe Wikström)

   Att se det sköna i allt. Det sköna då som ett utvidgat begrepp, estetiskt sett faller inte allt skapat in under det begreppet, långt ifrån. Dock brukar det finnas en tanke bakom allt skapat, och skönheten sägs ju ligga i betraktarens öga. Alltså kan det som ter sig som en enkel nyttosak för mig, vara vackert i någon annans ögon. Så det som är skapat av människan är nog alltid skönt ur någon synvinkel.

   Det som är skapat i naturen är alltid vackert, tror jag de flesta skulle hålla med om. Sedan förstör människan delar av det skapade. Det mesta förvaltas dock väl – vi njuter av vacker natur av skiftande slag över hela världen.

   Att älska livet är förstås mer än bara det sköna vi ser i naturen. Det är människors samvaro och gemenskap, likaväl som vår ensamhet (som är nödvändig). Det är musik, bild och text som skapats av människor och som talar till oss – också en slags gemenskap!

   När jag betraktar en tavla samspelar konstnären med mig, jag ser det han/hon uttryckt och får se en bit av hans inre, tolkat utifrån min erfarenhet och känsla. Detsamma gäller text och musik. Vissa bilder, texter och låtar talar inte till mig, av olika skäl, men de talar nog till någon. Stor konst utmärks väl av en komplexitet som vi inte omedelbart förstår, som vi måste ägna tid åt att tränga in i – och då blir utbytet desto större!

     Arbete är ju inte alltid något ont utan något som fyller vår dag och våra liv med aktivitet och glädje. Inte alltid roligt, men det ger våra liv innehåll och i bästa fall mening. Att göra nytta för andra kan vara en mening som ger tillfredsställelse. Ett leende, ett tack kan göra dagen ljus och lätt.

   I mitt jobb ser jag ju ofta utveckling som ger både mig och eleven en sorts glädje. Samspelet med unga är ju i sig stimulerande och tvingar mig att ständigt tänka nytt. Just nu känns det allt svårare, med alla de kringuppgifter som även ska göras.

Livet

Livet är nära förbundet med arbetslivet. För mig är jobbet så krävande, att jag känner att hela livet påverkas.
   Ändå är det i alla fall för mig det liv som levs utanför jobbet, som är det mest väsentliga. Då kan jag vara mig själv på ett annat sätt, utan att fylla rollen som duktig arbetstagare. För duktiga, det tror jag de flesta vill vara. Jag vill att min arbetsgivare ska tycka att jag gör ett bra jobb, och jag blir mer tillfreds med mig själv också, när jag känner att jobbet flyter på och ger resultat. Och jobbet är nödvändigt, för att få en inkomst.
   Balansen är svår att få, mellan jobb och fritid, det vet vi alla. Jag försöker prioritera på jobbet, så att orken ska finnas kvar efter arbetstid. Oftast misslyckas jag dock ... och jag vet att det är så för många. Något fel är det på hur vi ordnar våra liv, om det inte finns kraft kvar till det vi tycker är viktigast. Och tyvärr har vi inte själva makten över våra liv fullt ut. Men det jag inte kan göra något åt, det får jag acceptera. Och det jag kan påverka, det får jag jobba med. Det kan ta tid, men ingen annan förändrar ditt liv åt dig.
   Och mitt mål? Att leva så att jag skadar så få som möjligt och kan leva mitt eget liv så gott som möjligt. Ett gott liv betyder inte ett liv i överflöd, utan ett liv i harmoni och balans, där jag ska få tid till eftertanke och kunna njuta av dagen, så som den är. Det enda jag vet, är att jag lever nu, idag, och i nuet kan jag finna harmoni och "lycka".

Tankeblogg

Att starta en tankeblogg låter kanske märkvärdigare än vad jag menar att det ska vara. Min avsikt är att skriva en del tankar om livet och skolan. Om någon hittar hit, vill läsa och kommentera mina tankar så är det bara roligt!
   Skriva om skolan? Ja, det är ju ett ämne som många har åsikter om. Och eftersom jag är lärare, så är det ju ett område som ligger nära till hands för mig.
   Och allt ingår i livet, det liv vi har fått som en gåva. Inte känns det alltid som just en gåva, men så länge jag finns här vill jag försöka se positivt och leva positivt. Vi får alla törnar av livet, men det är ju så livet är ...