Ibland hittar vi guldkorn, saker som ger lyster åt våra liv. Men de är inte alltid så synliga eller tydliga. Guldkorn kan vara sådant man förut passerat, men inte lagt märke till eller fångats av. Kanske var man inte mogen eller redo för just det mötet, just då. Troligen var det så när jag förut läste poesi. Fångades av en del, men var för otålig för att riktigt öppna mig för ordens djupa, eller för all del ibland ytliga, betydelse. Detta att i få ord sätta ord på en upplevelse eller tanke, så som poeter kan, kräver mer lugn än jag hade förr, då jag visserligen slukade texter och böcker med ohejdbar vana, men mer i romanform. Bokläsningen gav så mycket, jag fick ta del av så många liv, leva på så många olika platser, lära mig så mycket om andra (utan att lärdomen egentligen var något syfte, mer en bieffekt).
Nu, i takt med att huvudet inte vill ta emot lika mycket, därför att hjärnan på något sätt är intrycksmätt, trött på att ständigt överösas av ord, ljud och händelser, har poesin fått en viktigare ställning i mitt läsande. Först för att jag märkte att de korta texterna gick bättre att läsa än långa romaner, hjärnan släckte inte ner eller protesterade med tryckande värk, sedan för att jag upptäckte hur mycket mer man kan själv läsa in i när man tolkar dikter. De skriver en inte på näsan, de förmedlar (i bästa fall) en känsla och tankar att sjunka ner i, fördjupa sina egna funderingar och känna en delaktighet med andra, både poeten och flera läsare. För det som en säger, är ofta allmänmänskligt, om inte för alla och alltid, men nog tänker jag att andra läsare också bör uppleva det jag gör. Och gör de inte det, så är vi i alla fall två, som möts i orden.
Bertil Pettersson (inte så allmänt känd, men värd att lära känna) som jag förut skrivit om, har varit en ständig följeslagare de senaste åren med sin finstämda lyrik. Harry Martinson är en av dem jag på senare tid läst mer av, och läst med nya ögon. Och så Gunnar Ekelöf, den store, som förut känts svår och kanske är det också, i vissa verk. Men många av hans dikter är allmänt uppskattade, och nu finner jag att om man bara ger orden tid att sjunka in, läser om och låter dikten växa fram långsamt, då öppnar sig ett universum och en gemenskap som är en verklig ordens gemenskap. Då får dikten makt att skänka min dag en djupare mening, långt från ytlig stress och de tusen intryckens värld. Orden ger frihet åt tanken, en frihet som också kan får större utrymme under lediga, fria dagar om sommaren.
I Envoi skriver Ekelöf:
"Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar