Djupt rotat - och oföränderligt?

Dödssynden (To Kill a Mockingbird är den engelska titeln) av Harper Lee är en klassiker som jag känt till, men inte förrän nu kommit mig för att läsa. Under våren läste jag en del om den och dess uppföljare (egentligen en föregångare men inte utgiven förrän nu på engelska, svensk översättning kommer i augusti), och bestämde mig för att det var dags att fylla denna läslucka. Därmed blev detta sommarens första läsupplevelse, och jag läste med stigande spänning och stor fascination.

Boken, som kom ut 1960, är fantastiskt välskriven och intressant, med perspektiv på livet i USA sett ur en flickas ögon. Vi får ta del av hennes barndom med skola, lekar och fantasier, mycket upplevt tillsammans med hennes bror och en kamrat, men vi får också lära känna många andra personer i staden. Flickans pappa Atticus Finch är advokat och en ovanligt klok och balanserad person, som lär sina barn jämlikhet och att alla människor är lika mycket värda, samt att ingen ska dömas pga sin hudfärg. Som advokat åläggs han vara försvarare i ett mål mot en färgad man, och försvarar honom med övertygande bevis och väl övervägd argumentation. Hur det går avslöjar jag inte, utan rekommenderar alla som inte läst den att göra det!

Att läsa om hur fördomar frodas i amerikanska Södern vid den tiden känns också, tyvärr, skrämmande aktuellt med tanke på dådet i Charleston förra veckan. Efterspelet, med bl a kritik mot sydstatsflaggan, avslöjar motsättningar som i alla fall inte jag var medveten om fortfarande existerade där. Det är som om inget hänt på de över 50 år som gått sedan Harper Lee skrev sin bok. Och jag frågar mig varför dessa motsättningar fortsätter årtionde efter årtionde, och vad som krävs för att vi alla ska inse att vi faktiskt i grunden bara är just människor allihop, oavsett hudfärg, kön, religion och ålder. Vi är människor, och lika mycket värda, inte minst och kanske främst, som Atticus säger, inför lagen.

Jag undrar också om vi kunde göra mer, om det finns en kritisk punkt där lagen tidigt borde säga ifrån och gripa in, för att förhindra våld och terror? Vi blir bestörta när illasinnade dåd inträffar (nu även i Tunisien, mot oskyldiga symboliska turister från demokratiska samhällen), och de skyldiga grips ofta (eller möter döden på ett eller annat sätt) men kan vi göra något innan hatet fått växa till fruktansvärda händelser? Kan vi påverka sinnelag och tankemönster, och på sikt utrota fördomar och hat som endast bygger på våra olikheter? Ja, just nu känns det inte så. Men att ge upp tanken på lika värde går inte heller för mig, så jag får fortsätta tro på människors inre goda, precis som Atticus, som rakryggat hela tiden vidhöll sin tro på rättvisa och respekt för andra.