Nygamla böcker

Gjorde två lyckade bokförvärv idag. Först bytte jag en bok mot Olof Lagercrantz "Vårt sekel är reserverat åt lögnen". Sen hittade jag en konstbok om Cezanne på Stadsmissionen, med bl a bilder av flera av hans konstverk.

Det ska bli särskilt intressant att läsa Lagercrantz-boken, som innehåller ett urval av hans artiklar från 1938 till 1993. Han är i mina ögon en mästare i att presentera författare, politiska skeenden och kulturliv. Jag tror även att han inspirerat mig rätt mycket, liksom jag fann att Anne Morrow Lindbergh gjort. Självklart har jag inte läst allt av honom, särskilt inte äldre artiklar. Men hans böcker om Dante och Strindberg är för mig fantastiska verk, och nog minns jag en del av hans senare litteraturkritik som alltid var tydlig och välskriven.

Lite märkligt är det förstås att upptäcka att jag nu går tillbaka till tidigare läsupplevelser. Rena berättelser och fiktion lockar mig inte som förr, det är som att jag redan läst alla intriger ... vilket jag förstås inte gjort. Den enda nya författare som lockar idag mig är Murakami, men så är ju hans berättelser så annorlunda mot alla andra. Hans magiska realism är fängslande och känns ny och spännande att läsa. Man kan ju undra hur Lagercrantz hade sett på hans verk?

December

Julen kommer närmare, liksom terminsslutet. Denna tid på året, då mörkret sluter sig om oss och man helst vill krypa ner i soffan med en filt om benen och kanske läsa ett ord eller två, då man vill dricka glögg och titta på ljuslågors fladdrande, då måste man, i alla fall som lärare, stoppa undan alla sådana tankar och istället fokusera på arbete. Nu måste alla elevuppgifter rättas så att betyg kan sättas, och det finns ingen respit.

Nåja, det är en övergående period, och sen blir det jul och lov. Julen kan firas på det sätt man själv vill och orkar. Visst finns det traditioner att hålla fast vid, men det är också rätt skönt att befria sig från måsten. Viktigast av allt vid jul är för mig att få ta det lugnt, äta lite gott och umgås med familjen. När sen granen glittrar och friden sänker sig, när jag får tid att gå en lång skön promenad och kanske ringa nån vän, då blir det tid att vara den jag är, innerst inne. Bakom yrkesrollen finns ett jag som inte planerar, sätter mål och bedömer, som inte tillrättavisar eller leder grupper. Ett jag som kan vila i sig själv, så som jag vill.

Luckor

Det finns en lucka i mitt liv, en minneslucka som också blev en annans, i hennes berättelse. Hennes berättelse börjar, märkligt nog, just i en lucka. Vad som sedan händer blir till två olika berättelser, ja i själva verket är det två parallella händelseförlopp som får sin start just i den lucka som hon just öppnat ...

Medan jag ser en blå kofot i min högra ögonvrå, springer hon bakom min rygg tvärs genom en postlokal, bort till toaletten och tryggheten bakom en låst dörr. En trygghet som förstås är skenbar, för inget ser hon, och inget vet hon om vad som händer därutanför.

Min lucka kommer efter att jag sett den blå kofoten. Jag vet inte hur jag hamnade i kassavalvet ca tio meter därifrån. Jag vet bara att jag står inne i valvet, helt plötsligt, utan att veta hur jag kommit dit. Riktat mot min mage har jag ett avsågat hagelgevär. Genom luckan som hon, min kollega, öppnat har två rånare trängt sig in, och en av dem har motat in mig i valvet.

Det fnns ögonblick då hela livet snurrar runt i ens huvud, det finns tillfällen då man som man säger ser döden i vitögat. Det är inget jag önskar någon annan ska uppleva. Ändå är det ett tillfälle som format mig, och som på något sätt känns värdefullt som en erfarenhet.

Många år senare kommer min kollega att skriva en novell som handlar om rånet. Den publiceras i en bok med lokala berättelser. Det märkliga när jag läser den är att jag inte alls finns med, min upplevelse är som raderad ur hennes minne. Kanske lyckades hon aldrig ta in den i sitt medvetande, trots att jag vet att alla vi som var med efteråt berättade för varandra om hur just vi hade upplevt det hela. Kanske blev det en minneslucka för henne, p g a chocken, liksom jag fick min lucka i mitt minne.

Dessa två minnesluckor säger också något om vår förmåga att uppfatta omvärlden och om att ha överblick. När vi är mitt i en situation är det svårt att ha överblick. Först efteråt eller på en annan plats kan vi, kanske, förstå vad som hände. Med distans till våra upplevelser är det lättare att förstå dem.

Är goda råd dyra?

Är vi inte ibland alltför ivriga att ge andra råd i olika siuationer? Det enda jag vill ha är ofta ett par öron som lyssnar, utan att kommentera eller komma med förslag på lösningar. Tror jag hört att män oftare än kvinnor är lösningsinriktade och därför missförstår en kvinnas berättelse om något som hänt eller något hon känner, t ex, och vill lösa problemet åt henne. Men det är inte min uppfattning att män överlag är sådana. Visst finns de, men jag har nog mött minst lika många kvinnor som, förstås helt välmenande, vill ge råd. Och alla har sitt förslag, utifrån hur de själva löst problemet ...

Kanske är det för att man vill bli av med samtalsämnet, kanske är det t o m för att man hellre vill tala om sig själv, kanske är det för att man helt uppriktigt tror att man har en bra lösning. Jag vet, att jag själv förr ofta varit alltför snabb att ge råd, kanske innan jag lyssnat klart på min medmänniska. Med åren och tiden har jag dock alltmer förstått att det inte alltid är så att man vill ha ett råd. Jag vet, att jag själv ofta bara vill lufta något, för att kunna lägga ifrån mig det eller för att klargöra saken för mig själv. Att formulera mig utåt innebär ofta att jag förstår bättre, jag tänker så att säga medan jag talar och medan jag hör vad jag säger.

Och framför allt har jag, genom egna upplevelser, insett att man aldrig ska ge råd till den som inte bett om det. Det räcker så gott att lyssna! Och jag är glad att jag har ett par sådana medmänniskor omkring mig - tack för att ni lyssnar och väntar tills ni vet om jag vill ha ett råd eller om jag bara vill prata av mig.

Jag, vi eller man

Jag har hört att "man" helst inte ska använda ordet "man" när man talar om sina egna tankar och åsikter. Jag kan delvis hålla med, för visst blir det mer opersonligt och det blir lättare att gömma sina egna tankar då.
   Samtidigt innebär ju pronominet "man" att man inbegriper fler än sig själv i det man talar om, fast som en odefinierad massa. Det innebär att man tror att fler tycker likadant, eller att man vet det eftersom man hört eller läst det.
    Själv tycker jag det är värre med dem som säger "vi" och med det vill inbegripa även mig, utan att ha frågat mig om jag håller med. Det kan hända på en arbetsplats, en familj eller i ett kompisgäng, att någon anser sig sitta inne med mandat att tala för alla och, tror jag, i all välmening, säger "vi" istället för "jag". Eller också är det inte i välmening, utan bara att han/hon tänker att han/hon vet bäst? Jag vet inte, vet bara att själv vill jag vara noga med att inte säga "vi" om jag inte vet säkert att alla tycker som jag.
   Ibland tycker jag också att "man" passar bra, om jag känner att detta egentligen inte handlar om min egen åsikt. "Man vill så mycket", kan jag säga, fast egentligen vill jag kanske inte det innerst inne, utan dras med av andra ... eller glömmer bort mig själv. Då är jag "man" och inte "jag". Det kan ske för att jag vill vara vänlig mot den jag talar med. Det är inte alltid lätt eller ens rätt att hävda sin egen vilja och/eller tanke. Om det gäller småsaker kan det vara helt onödigt. Men i stort, och när det gäller sånt som är centralt för mig, då måste jag hävda mitt eget jag och stå stark i mig själv. Bara då visar jag ju vem jag är, bara då kan jag bli sedd som den jag är.

Medmänniskor och jaget

"Man har bara sig själv"

Att påstå något sådant är förstås inte helt sant. Vi omges av medmänniskor som påverkar oss, stödjer oss eller bara finns där. Vi utbyter tankar och information med varandra. Och därmed är det också rätt att säga "no man is an island".
   Men denna ö behöver också mogna och växa i ensamhet. De andra öarna ligger på sina platser, och hur de än försöker komma dig nära kan de aldrig förstå dig helt. Om tider blir bistra kan de bistå med råd och stöd, men aldrig rida ut stormen åt dig. Det måste du göra själv - och därför påstår jag att man bara har sig själv. Och, som Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov, man måste först lära sig att stå ut med sig själv, för att kunna mogna. Att fly in i andra världar, må det vara böcker, filmer eller spel, blir kanske ett sätt att döva smärta och stoppa undan obehagliga tankar. Men de finns kvar där, och återkommer, ända tills du gått igenom dem ända ner till det svarta djupet. Därmed vill jag inte förkasta all form av fiktion, men jag tänker att var sak har sin tid, och lagom är bäst, i allt.

   Sociologiskt talar man ibland, har jag lärt mig, om att man blir till i samband med andra. Jag tänker, att det är där man är initialt, kanske främst i barndom och ungdom men förstås även senare i livet. Det sker genom att man tar del av och får intryck från dem man möter, och deras ord och tankar kan bli pusselbitar när jag formar min egen värld.
   Men mitt jag finner jag, som Erich Fromm säger, inom mig. Och detta jag måste jag låta komma fram. För min del handlar det om att ha luckor i tiden, s k egen tid, då jag kan komma tillbaka till mig själv och det som är viktigt för mig. En promenad i skog och mark, en meditation eller någon eftertänksam text eller musik är saker som ger mig sinnesro och "hemkänsla" i mig själv.

Nyss fann jag på vinden en gammal klassiker, Gåva från havet av Anne Morrow Lindbergh. Jag bläddrade lite i den och trots att tiden och miljön är en annan, känns den väldigt aktuell än i dag. Det ska bli spännande att läsa om den, nu 56 år efter att den gavs ut och ca 30 år efter att jag själv läste den. Då var jag ung ... men jag tror att tankegodset i den stämmer väl överens med hur jag tänker och tänkt om livet.

Om att lyssna och tala

Det finns så många ord omkring oss. För mig är de numera mest av ondo. Dvs, inte orden i sig, utan överflödet av dem.
   Häromdagen visades Informationsöverflödet på svt. Själv ser jag sällan på tv. Men detta program, som jag blev uppmärksammad på, innehöll en hel del intressant om människan och vår hjärna. Vi är t ex egentligen inte byggda för att göra mer än en sak samtidigt. Visst kan man "multitaska" en tid, eller ibland, men resultatet blir inte detsamma som om vi ägnar oss helhjärtat åt en sak. Detta är kanske självklart, men lätt att glömma bort i en tid då vi "ska" eller "vill" hinna med så mycket.
   Orden som omger oss är en del av detta informationsöverflöd, och jag väljer att kalla det för ett ordöverflöd. Många vill tala, många använder oceaner av ord för att förklara och breda ut sig. Men hur många orkar lyssna? Det känns som att fler vill tala än lyssna, och med tal avser jag även skrift. Det skrivs mail och sms, man twittrar och bloggar, vi överöses av filmer och reklam med olika budskap. Det finns fler munnar och pennor, än det finns öron och ögon att ta emot det, anser jag. För i detta ordöverflöd verkar det vara viktigare att uttrycka sig, än att lyssna - eftersom vi svårligen kan ta emot allt som sänds. Så det blir den som ropar högst som hörs, kanske ...

 Idag fick vi lyssna på ett föredrag om kunskap och bedömning på jobbet. Efter två timmar kände jag mig ungefär som en elev som inte orkar lyssna längre, och då var det ändå två timmar kvar (jo, vi fick en rast emellan!). Och jag undrar över de dokument och planeringar som lades fram som goda exempel. Även om de är förenklade versioner av Skolverkets kursplaner så är de väldigt ordrika. Och hur vällovligt syftet än känns, nämligen att eleverna ska veta vad de ska lära sig och vad de ska kunna för olika betyg, så betvivlar jag att dessa dokument leder till djupare kunskaper. Jag menar att  dokumentationen främst skrivs för att föräldrar och andra vuxna ska kunna se att vi lärare vet vad vi gör. Jag tror inte att eleverna ens orkar försöka förstå dem. Och varför ska så mycket tid läggas på att producera text, så att det inte finns energi kvar att planera inspirerande undervisning?
   Jag är själv mycket strukturerad och har tydliga planeringar, dock inte alltid nedskrivna. Det beror delvis på tidsbrist, delvis på att jag ibland låter undervisning växa fram i samklang med elevernas behov. Jag stannar upp när det behövs, eller låter en uppgift ta en annan riktning om det finns något intressantare än det jag först tänkte, att ta fasta på. Så får uppgifterna liv, hoppas jag.
   Men detta arbetssätt, som alltid guidas av tydliga kunskapskrav och medvetenhet från min sida, det är visst inte gott nog. Vi lärare är inte betrodda, känns det som. Och det är bara ännu ett bevis på hur oprofessionella vi anses vara, när vi förväntas tiga och ta emot sådana direktiv från högre ort. Tänk om man (dvs de)  nån gång kunde stanna upp och fundera på vad man gör, istället! Då kanske vi kan få en levande skola där inte bokstaven dödar allt intresse.

(Och jo, jag vet att jag nu också sällar mig till dem som använder många ord. För mig en ventil, som du väljer om du vill ta del av eller inte.)

Av en slump såg jag idag 2/12 en s k nyhet på Skolverkets sida. De har tydligen fått många frågor kring det jag ondgör mig över ovan, och glad blev jag! Samtidigt betänksam när jag tänker på all tid som lagts ner, all vånda jag hört i arbetsrummet när det gäller dessa planer, all kraft som offrats. Jo, visst kommer planeringarna fylla en funktion, men ändå ...
http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/Grundskoleutbildning/2.3064/information-om-larares-planering-1.162252

Om att ändra åsikt

Många tycker att man ska hålla fast vid sin åsikt, och inte vingla hit och dit, eller som man säger, vända kappan efter vinden. Och visst är det så. I alla fall anser även jag att man ska stå för det man tycker, och inte säga än det ena, än det andra, beroende på vem man pratar med. Så långt håller jag med. Och jag är själv inte rädd varken för att säga vad jag tycker, eller för att hålla fast vid min åsikt även om jag får mothugg.
   Men det händer också att man får nya insikter, kanske genom ett möte med någon, genom att man läser något eller tar del av en debatt. Och dessa nya insikter, baserade på nya argument eller på nya erfarenheter måste ju kunna leda till att man ändrar sig och tänker och tycker annorlunda mot förut.
   Vi människor är inte beständiga i så måtto att vi är färdiga varken i kropp, själ eller tanke redan vid så kallad vuxen ålder (vad nu det är, men låt oss säga kring 20 år). Vi lär oss nytt, vi träffar på nya tankar eller får lära oss på annat sätt att livet kan se annorlunda ut mot vad man först tänkt.
   Ofta har möten med nya människor fått mig att se livet  ur en ny synvinkel. Ett yttrande, ibland sagt i all hast, kan få mig att fundera och kanske tänka om. Egna erfarenheter kan leda till att grunden för min livssyn ändras. Och mina en gång rätt säkra grundvalar har skakat, men när de åter stabiliserats har de nya insikterna gett mig större förståelse för livet. Jag misstänker att resan inte är slut, utan att mitt inre kommer att fortsätta utvecklas. För det är ju som Kierkegaard säger, att vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Och i det perspektivet ser jag detta att ändra åsikt mer som ett tecken på flexibilitet och en vilja till förändring. Det är faktiskt rätt spännande att upptäcka att ens åsikter kan förändras!

Om att arbeta

Jag har aldrig sett arbetet som det viktigaste i livet. Självklart vet jag hur viktigt det är att ha ett jobb för att ha en struktur på dagen, få en inkomst så att man kan både försörja sig och ha råd att göra lite kul på fritiden samt få en social samvaro. Och jag är av naturen en plikttrogen typ som tar stort ansvar för det jag gör, så när jag jobbar gör jag verkligen det. Ibland har jag nog  t o m alltför lätt att engagera mig och söka lösningar och förbättringar, så att jag ofta glömt att sätta gränsen mot fritiden. Jag tränar fortfarande på att bli bättre på det, men finner det svårt i mitt jobb där det inte finns någon gräns för när man är klar. Det gäller att ha disciplin och säga: detta vill jag göra, och när tiden är slut eller jag märker att huvudet börjar ta slut, då är tiden för arbete slut och jag ska göra något annat. Och även att ha disciplin och se till att ta rast när jag ska.
   Men jag är inte mitt arbete, jag är inte mitt yrke. Den jag är skulle kunna fylla det mesta av årets dagar utan att ha ett jobb att gå till. Jag kan tänka mig att jobba deltid upp i hög ålder, eller jobba ideellt. Jag trivs med att ha saker att göra - men skulle vilja kunna styra min tid mer själv. Att kunna vakna på morgonen och veta att det finns saker att göra, men jag kan själv bestämma om det ska ske idag, eller i vilken ordning jag ska göra dem - det är drömmen!
   Den drömmen kan jag leva när jag har lov. Men under terminen tar jobbet mycket tid, och jag får mindre tid att t ex skriva i den här bloggen. Skrivandet är för mig en ventil, och jag skriver på många ställen. Vissa texter och dagboksanteckningar är privata och inget som är värt ljuset i en blogg. Och om mina inlägg på bloggen nu är rätt glesa, så beror det helt enkelt på att jag just nu väljer att ägna mig åt jobbet, måste göra det kan man säga men det är också ett val eftersom jag vill känna att jag har kontroll över det jag gör. I en värld som är fylld av intryck har jag behov av struktur och kontroll, att avgränsa mina aktiviteter och gå in för en sak i taget.
   Sånt är livet, var sak har sin tid. Arbete just nu, bloggande när jag har tid, och så förstås tid för avkoppling och återhämtning. Och jag är rätt bra på att slappa och koppla av också!

11 september

Idag är nyhetsmedia av alla de slag fyllda av återblickar och artiklar om det som hände för 10 år sedan. Visst var det en fruktansvärd händelse som vi måste minnas... Ändå känns det på något sätt lite västligt självupptaget, att ägna så mycket utrymme åt det. Det som händer i USA, eller där USA deltar, det ges alltid stor plats.
   Att rutiner kring flygsäkerhet förändrades, som är en del av det man tar upp idag, är ju ändå ett mindre problem, ett riktigt i-landsproblem, jämfört med smärtan och sorgen för alla dem som förlorade anhöriga, för att inte tala om fasan för dem som kastade sig ut från de brinnade husen hellre än att dö i lågorna.
   Ja, det var ett angrepp på vår västliga demokrati och inledning (eller fortsättning) på fasansfulla långa krig där många dött, i kampen för det ens land tror på. Det var också ett angrepp på den trygghet vi kanske trott att vi levde i.
   Men jag tänker ändå, att vi kunde ha gått en annan väg, efter attacken. Att hämnas genom krig och därmed öka motsättningar gör bara att våld och otrygghet eskalerar.
   Och bilden på dem som låter sig fotograferas vid Ground Zero känns bara motbjudande. Det är en fasans plats där vi ödmjukt kan sänka våra huvuden i åtanke på alla som dog där, och i tacksamhet för att inte själv vara drabbad. Det är inte en turistattraktion som många andra ... utan en plats för vördnad och eftertanke.

Elitism

Jag skräms en del av den elitism som jag tycker präglar vårt samhälle. Idag är man inte nöjd med att vara en i mängden, nej man vill sticka ut, vara bäst, synas mest, tjäna mest ... och i skolan duger det inte med att nå målen, att klara allt som krävs. Nej, alla ska stimuleras att hela tiden sträva vidare, sikta högre och försöka höja sina betyg.
   Självklart kan jag inte säga att det är fel med att sträva högre och längre. Jag tycker bara att det blir som en hets kring det. Föräldrar vill att deras barn ska börja gå tidigt, eller börja tala tidigt, eller läsa en svårare kurs än andra i samma åldersgrupp. Men varför, egentligen? Vem blir lyckligare för det? Vad har hänt med eftertanken och detta att kunna njuta av dagar och livet?
   På våren citeras ofta den skomakare som hade stängt mellan hägg och syrén. Jag skulle önska att vi alla försökte ha stängt för våra strävanden oftare, och särskilt när det gäller barnen som idag stressas av så mycket i samhället. Tänk om de kunde få uppleva mer bekymmerslöshet och i skolan få en fristad där man visst lär sig saker, men där man också finner tid att vara tillsammans, så att man kan skratta och prata om allt det som egentligen är viktigt i livet: livet i sig.

Vardagsliv II

Detta med att ha ett eget rum, fysiskt eller mentalt, är säkert viktigt för alla. Själv har jag nog alltid sett till att ha lite "egen" tid, och självklart förstår jag att även andra har sådana behov. Virginia Wolf skrev t ex boken "Ett eget rum", som handlar om just det. Och i somras hamnade jag vid ett radioprogram där bl a Märta Tikkanen diskuterade behovet av att finna tid och rum för skrivande.
   Jag kan inte säga att jag saknat ett eget rum, även om jag ibland känt att jag ville få mer tid att skriva och fundera. Men åren med familj, de underbara småbarns-och tonårsåren, de var så fulla av annan glädje att jag inte saknade något. Jag trivdes med livet som det var!
      Nu är jag i en annan fas, då jag har mer tid till att fundera och även till att skriva ner en del tankar. Det är ett rätt så lugnt liv, i alla fall under lediga dagar. Idag lördag gick jag också en lång skön promenad i värme och sol. Det var en härlig promenad som gav ro och frid. Sådana här stunder blir än mer värdefulla för mig under arbetsveckor då jag omges av många människor och av mycket prat och ord.
   Och kanske är det så vist ordnat, att just när vi blir äldre och inte har samma kraft och energi, då får vi mer lugn omkring oss, mer tid till att fundera över hur vi levt och hur livet är. Och livet är en spännande resa! Kanske finns det också någon mening med att jag nu en tid får leva i större ensamhet än jag egentligen vill. Men var sak har sin tid, och "när det är tid att vänta, finns inget annat att göra" som Murakami så träffande skriver i Fågeln som vrider upp världen.

Vardagsliv I

Nu har jobbet kommit igång på allvar! En skola utan elever är tom på något vis, det är ju för deras skull vi är där. Men nu är det liv och rörelse om dagarna, och tiden för mig själv blir mer sparsam även kvällstid. Särskilt så här i början av terminen är det många planeringar som ska göras och grupper som ska komma igång med sitt arbete. Och även om man jobbat i flera år så måste man göra nya planeringar, anpassade efter alla olika elever och klasser och kursplaner.
   Visst är det bra att ha ett jobb som man trivs med och att finner glädje i. Det finns mycket i mitt jobb som är roligt! Ibland är det tungt, men om man lyckas lösa problemen känns det dubbelt så bra sen. Det tryck som jag haft i huvudet i mer än tre år påverkar mig än, men känns hanterbart vissa dagar och kanske kommer det lätta ännu mer framöver, om jag finner fler "verktyg" till avslappning.
   Men mitt liv är inte bara jobbet. Jag ser mig inte i första hand som lärare, utan som människa. Och jag måste se till att avsätta tid för mig själv, tid då jag kan vara bara mig själv. Den tiden använder jag för reflektion och lite skrivande, men också till meditation med hjälp av de väldigt bra guidade meditationer som jag fått och som jag brukar lyssna på flera gånger i veckan. Det är också skönt med den morgonpromenad som jag tar till jobbet istället för att åka buss sista biten. Och idag fick vi njuta av sensommarvärme som kom under dagen och som visst ska bestå imorgon när det är lördag och ledigt. Det ser jag fram emot!

Ord ord ord

Idag har jag producerat en mängd ord. Eller rättare sagt, jag har inte producerat dem själv, utan jag har klippt ihop dem från färdiga dokument. Det är nämligen så vi ska framställa arbetsplaner för vår undervisning enligt de nya kursplanerna. Ja, inte enbart förstås, vi ska även konkretisera (som det heter) de förmågor som undervisningen syftar till att utveckla. Men mycket av arbetet blir ett hopklippande av färdiga meningar. Det finns t o m en särskild länk för "klipp o klistra" på Skolverkets hemsida.
    Självklart är det jätteviktigt och bra att vi idag (liksom igår) tydligt vill visa eleverna vilka kunskapskrav de ska uppfylla för olika betyg! Tydlig dokumentation kan aldrig vara fel, tydliga mål är viktiga att ha, och ingen ska behöva sväva i ovisshet om varför de fått ett visst betyg.
   Problemet är bara, att de dokument, som vi blir ålagda att skriva har ett upplägg som gör dem alltför ordrika och komplicerade. De som skapat mallen för dessa planeringar verkar ha glömt bort vem man vänder sig till - nämligen elever! De är inte så intresserade av att läsa långa ordmassor om syfte, innehåll och bedömning. De vill veta vad de ska göra, och de vill gärna ha bra betyg - men om vi vill konkretisera och hjälpa dem till det behöver vi hitta en annan väg än att gömma oss bakom en massa ord.
   Det skulle kunna vara en intressant uppgift att "översätta" alla kunskapskrav för alla moment i mina ämnen till vettig svenska, anpassad efter målgruppen barn/ungdom, och efter en mall som de kan ta till sig. Men det tidskrävande arbetet finns det visst inte resurser till i dagens skola.
   Så länge jag har jobbat i skolan, sedan 2000, har vi gett eleverna målbeskrivningar och information om vilka kunskaper som krävs för olika betyg. Lika länge har vi hört larmen om att svenska elever får sämre och sämre kunskaper. Tydligen har det arbete vi lagt ner inte gett frukt.
   Jag vet vad jag behöver för att inspirera elever: det är tid för förberedelser av vettiga lektioner med uppgifter anpassade till just den gruppen av individer (och ofta flera individuella lösningar i varje klass). Det är egen inspiration genom att få tid att reflektera, fundera, testa, bolla med kollegor, läsa hur andra gjort, etc. Det är framför allt luft omkring mig, där tankar kan födas och växa. Det är inte en massa ord som skymmer vårt verkliga uppdrag ...
   Jag har hört uttrycket bokstaven dödar. Trots att jag själv kan bli ordrik, och gillar ord, så tänker jag att det ligger något i det. Om vi binder oss alltför mycket vid skrivna ord, kan vi förlora det häftiga i fria tankars svindlande upplevelser, och då menar jag tankar som lever, skapar och är kreativa. Jag tror att glädje och lust att lära är mångfaldigt mycket viktigare för framgångsrikt lärande, än ordrika dokument!
   Dessutom: litar man inte på att lärarna redan vet vad vi gör? Jag ser detta dokumenterande som ett misstroende emot mig som lärare. Jag vet vad jag gör, jag har tydliga planeringar, jag kan motivera alla betyg jag sätter. Jag känner tyvärr inte att dokumentraseriet ger mig inspiration eller större arbetsglädje, istället tynger det mig och skymmer det som är kärnan i mitt yrke: eleven.

Egna tankar och andras

Mycket av det jag skriver om hänvisar till något som jag läst eller hört. Och det är förstås helt naturligt att det blir så. Det andra tänker ger näring åt min egen tankevärld, ibland säkert omedvetet men ofta medvetet.
   Möten med andra är viktigt för att utveckla förståelsen av både mig själv och omvärlden. Jag uppskattar diskussioner och känner ofta att de lever kvar inom mig efteråt. Man brukar tala om "esprit l'escalier" för att beteckna detta med att man först efter ett samtal, när man kommer ut i trappan, kommer på hur man skulle ha svarat. Så är det ofta för mig!
   Jag vill också fortsätta att använda min hjärna så gott jag kan. Att kritiskt läsa och fundera över sådant som sägs och skrivs är viktigt. Men idag känns det ibland som att vi alltför lätt accepterar det myndigheter och andra sprider. Jag tror att informationsflödet är så stort, att vi ofta inte får tid att reflektera över hur och varför något skildras, t ex i press och tv. Men om jag någon gång ibland pratar med andra om det, så märker jag att vi är många som är kritiska till hur t ex nyheter skildras. Pressen har ett stort ansvar, och faktiskt har vi alla som skriver någonstans på nätet också ett ansvar.
   Yttrandefrihet innebär inte att man får säga vad som helst. Det finns en princip som står över yttrandefriheten, och det är att vi aldrig får kränka andra. Diskussioner ska handla om sak, inte person, men även om det är sakfrågor man behandlar gäller det att vara varsam med orden. Det är intressant att följa debatten om kommentarer, sociala medier och det "fria" nätet idag! Jag tänker att det nog var väntat, och en del i en mognadsprocess där vi alla kan behöva tänka till lite. Hur vill vi ha nätet, är den stora frågan som jag hoppas kommer utmynna i ett klokare användande av vårt fria ord.
  

Leva tillsammans

Vi människor är, precis som många djurarter, sociala varelser. Vi har ett biologiskt behov av andra människor för att må bra. Vi behöver någon att tala med, och någon/några att känna närhet med.
    Närheten behöver inte bestå i att leva tillsammans med någon, det kan också vara en annan sorts närhet ... en mental närhet med vänner och släkt. Men vi kan också finna närhet i konsten, i litteraturen och i musiken, t ex. Där kan våra innersta tankar uttryckas av andra, så att vi känner gemenskap och närhet.
    Och om jag själv inte har någon att tala med just då, så kan det skrivna ordet hjälpa mig att få ur mig mina tankar och känslor. Jag är tacksam att det finns så många sätt att få och känna gemenskap!

Sommar summarum

En lång sommar börjar dras mot sitt slut. Vi har ännu några veckor kvar av sommarmånaden augusti, men när jobbet börjar igen nästa vecka blir livet lite annorlunda. Mer inrutat, fler uppgifter som ska hinnas med ... men jag har något med mig in i hösten, minnet av en lång bra sommar. Och visst hinner man med ganska mycket under ett sommarlov!
   Min resa till Provence var väldigt bra på många sätt. Jag fick åka tåg genom Europa, som jag länge drömt om, jag fick uppleva Frankrike och Provence i stilla takt, jag fick lugn och ro för tankar att mogna och djupna. Att vara helt ensam under en vecka, på främmande ort och utan kontakt med yttervärlden via telefon och dator, gjorde att livet skalades av och det blev lättare att se vad som är väsentligt. Att stå ut med sig själv, som en god vän sa, och att stå ut med att vara ensam, det ger tyngd och trygghet. Många stunder ägnades åt att skriva, några åt att läsa, och mycket tid gavs att bara sitta och vara, betrakta livet från ett cafébord, en parkbänk eller ett tågfönster ... att på något sätt vara med i en slags gemenskap men ändå vara utanför, en betraktare, är så avkopplande. Det blir en kravlös tillvaro som ger utrymme och inspiration åt tankar.
   Några dagar under sommaren har också ägnats åt möten med de som finns nära mig, som t ex syskon och deras familjer, men även några vänner. Här finns ett sammanhang där jag hör hemma, och glädjen och godheten i dessa möten bär jag också med mig.
   När höstterminen snart börjar vill jag minnas min sommar, men också se framåt. Planer har börjat gro, drömmar som jag långsiktigt vill förverkliga. Viktigast är dock att leva i nuet, leva och njuta av livet och det goda det ger mig.
  

Verklighetens föreställningar

Vad formar egentligen vår verklighet? Vad är det som styr våra föreställningar om hur livet ska levas?
   Uppenbart är att vi följer mönster. Vi följer i våra föräldrars fotspår, eller hur omgivningen lever. Alla påverkas vi också av det vi ser i filmer och läser i böcker. Andra inspirerar oss, men mönster kan förstås också stänga in oss i uppfattningar om hur man ”ska” leva.
   I en artikel i DN (När verkligheten dikteras av dikten, 29 juli) beskrivs hur unga dokusåpadeltagare idag inte behöver instrueras om hur de ska agera. De har sett så många dokusåpor och vet vad som ska ingå i dem. Det blir teater, helt enkelt. Om dokusåpan idag blivit en fiktion styrd av färdiga mönster betyder väl det att dess roll som dokumentär spelat ut sin roll. Nya gränsöverskridande former behövs i så fall, om man vill försöka skildra verkligheten.
   Nu är det ju alltid svårt att fånga en verklighet. Den blir alltid skildrad ur betraktarens ögon, och de medverkande påverkas av sammanhanget, hur ogärna de än vill. Tänk bara på hur olika vi själva beter och uttrycker oss, beroende på vem vi för tillfället är med!
   Så ska vi överhuvudtaget tala om dokumentärer? Fiktion som plockar fram karakteristiska drag och händelser ur mänskligt liv kanske är ännu bättre när det gäller att beskriva människors liv. Vi har alla ändå vår verklighet, vårt perspektiv och vår egen tolkning av omvärlden. En sann verklighet finns inte och kan inte finnas! Ofta stämmer våra bilder väl överens så att det bara finns små förskjutningar eller skillnader mellan dem. Och då kan vi enas om en slags sanning. Den sanningen är hopfogad av en mängd subjektiv sanningar, som inte motsäger varandra, till en tämligen objektiv bild. Att återge detta fiktivt är kanske en mer sann väg att gå, än att konstruera situationer som uppges vara dokumentära?

Gemenskap och utanförskap

Ser på minneskonsert för offren i Oslo och på Utöya. Den förmedlar en så fin och stark känsla av att vi måste hålla ihop och dela tankar och känslor kring det som hände förra veckan. Musik och texter kan här, som alltid, fylla våra hjärtan och sinnen och hjälpa till att ge uttryck för och tolka det vi känner.
   Mitt i detta goda kan jag ändå inte låta bli att erinra mig de nyheter av mörkare slag, som allteftersom har berättats för oss, om dem som håller med eller  t o m hyllar Anders Behring Breivik. Det finns de som förstår honom och menar att hans agerande bara är en konsekvens av en felaktig politik som tillåtit alltför mycket invandring. Att vilja förstå en gärningsman är en sak, men hans agerande kan därför inte automatiskt ursäktas. Oskyldiga ungdomar, som visserligen tillhörde ett av Breivik hatat parti, dödades kallblodigt. Det kan aldrig vara ok att mörda på det viset!
   Och hur handskas vi med detta, att alla inte känner delaktighet i den demokratiska öppenhet som vi lever i? Hur ska vi ställa oss till dem som avvisar ett mångkulturellt samhälle? Hur ska vi undvika att motsättningarna ökar? Detta är svåra frågor som inte får glömmas bort eller slätas över. Vi, och framför allt alla makthavare, måste våga ta itu med dessa frågor, prata om dem och försöka hitta vägar som leder mot ett mer medmänskligt samhälle, där alla känner tillhörighet till den gemenskap som bl a konserten i Oslo är exempel på.

Allas lika värde

För mig är det självklart att alla människor är lika mycket värda. Med det menar jag att vi alla har ett grundläggande värde, och att alla ska behandlas med lika mycket respekt. Först när detta förhållande motbevisats kan jag ändra denna värdering.
   En kallblodig mördare som mejar ner oskyldiga människor eller på annat sätt förstör andras liv, han eller hon är inte värd samma respekt och tillit, det är självklart. Livet är det heligaste vi har, och det är okränkbart. Ändå måste vi lyssna även på den som begått sådana brott, vi måste lyssna helt enkelt därför att han/hon inte ska få komma undan med sitt brott utan måste ställas till svars. Det är inte säkert att personen känner skam eller skuld, men det är ändå den enda vägen vi kan gå. Och dom ska sedan fällas av en domstol, jag har rätt att tycka illa om personen men jag har inte rätt att döma ut straff.
   Jag upplever att många idag ser lite tvärtom på detta med respekt och allas lika värde. En del säger att respekt är något man måste förtjäna, de utgår alltså från att deras medmänniskor inte har ett grundläggande lika-värde med dem själva. De misstror andra, tills motsatsen bevistas. Jag vet inte varför de har den utgångspunkten, kanske har de blivit svikna, kanske har de inte känt tillit och trygghet i sitt liv ... det är möjligt att det finns en psykologisk förklaring, som jag inte känner till.
   Jag vet bara, att det sättet att tänka är helt främmande för mig. För mig visar det på en negativ människosyn, där man misstror sina medmänniskor. Så vill och kan inte jag leva och tänka. Humanismen som jag är fostrad i säger mig att vi alla, även jag (vilket jag nog glömt bort ibland) har lika mycket värde. För mig är det bara om man gör något ont och oförlåtligt, som detta värde minskas. Och detta är också viktigt: vi gör varandra illa på olika sätt, men mycket kan förlåtas. Vi måste älska, repektera och tolerera varandra precis som vi är, med våra olika sätt att tänka och vara. Och det är för mig utgångspunkten i alla möten.

Terror och utanförskap

Illdåden i Norge kommer att påverka oss för lång tid framåt. Ingen kan väl förstå att något sådant kan hända. Vad man än har för politisk åsikt så är mord och dråp aldrig försvarbara, och allra minst mot oskyldiga unga.
   I dagens DN tog Anne Holt upp detta med hur en sådan man kan utvecklas från barn till en kallblodig mördare. Självklart finns det ingen enkel förklaring, det enda vi vet är att han var missnöjd med samhället sådant det ser ut, och attackerade det parti som han såg som mest invandrarvänligt. Att då angripa de unga medlemmarna i ungdomsförbundet såg han som ett sätt att hindra nyrekrytering av socialdemokratiska politiker. Om det får den effekt han avsåg, det vet vi inte än ...
   Anne Holt berör också detta, att en stor del av norska folket nu står upp, enade, och säger att de inte tänker vika ner sig, att de försvarar frihet, demokrati och medmänsklighet i ett öppet samhälle. Och det är bra, såklart ... men hur enade de och vi än står, så kvarstår problemet med dem som känner utanförskap, som inte delar dessa värderingar, och som kanske snarare nu känner ännu starkare att deras röster inte blir hörda. Att visa enighet är bra, men det får knappast dem som inte delar dessa värderingar att ge upp sina tankar. Deras känsla av främlingskap i samhället riskerar istället att bli än större. Om det finns någon annan väg att gå, än den som nu visas, det vet jag inte. Vet bara att frågan är både stor och svår, och kräver kloka insatser och mycket eftertanke för att på något sätt försöka förhindra att fler, liknande dåd sker.

Värderingar

För ett par veckor sedan läste jag en intressant spalt i DN där Jonas Thente går in på hur krafter vill tömma Sverige på innehåll. Han tar upp företeelserna tronen, altaret och penningpåsen. Och visst kan jag hålla med om att attackerna på de två förstnämnda är häftiga. Kungen ansätts på ett sätt som gör att man undrar om det är Republikanska föreningen som ligger bakom. Kyrkan angrips för att man upplåtit plats för skolavsluningar i sina lokaler, eftersom de flesta moderna skolor saknar en aula (och kanske pga tradition, men jag tror lokalfrågan var huvudsyftet från början). Skolorna har nog samtidigt sett det som lite bekvämt att präster håller i det hela, och man har förstått att kyrkan velat passa på att föra ut sitt budskap. Att Humanisterna angriper detta är bara väntat, de uppvisar en ytterst rabiat attityd mot allt som andas religion, på ett sätt som jag knappast skulle kalla humanistiskt.
   Alltnog, kärnan i Thentes resonemang känns väldigt välfunnen: det är penningpåsen som ogillar att två institutioner har marknadsfördelar och erbjuder något som man inte behöver gå till en galleria för att finna! Alltså angriper man, med hjälp av sina stödtrupper, de värden som inte är ekonomiskt betingade. Heureka, är det enda jag kan säga!

Storstadens nackdelar

Ibland blir jag förvånad över naiviteten hos erkänt skickligt folk, som t ex vetenskapsjournalister. Karin Bojs brukar i DN tydligt kunna redogöra för och resonera kring forskningsresultat av allahanda slag, och jag läser ofta hennes krönikor. Idag rapporterar hon om neurologisk forskning kring psykiska problem, som oftare uppstår i stadsmiljö än på landet.
    En tysk-kanadensisk forskargrupp har kommit fram till att det verkligen är skillnad på hjärnan hos stadsbor och landsbygdsbor. Vid test visade det sig att de som växt upp i storstan hade "kopplingsproblem" mellan två delar av hjärnan, av samma slag som psykiskt sjuka personer brukar ha. Slutsatsen är att det är negativt att bo i storstaden, och att risken för psykiska sjukdomar ökar ju mer vi bor i städer.
   Så kommer slutklämmen, och det är här jag inte är med på resonemanget längre: vi måste hitta vad i stadslivet som är farligt för psyket, och ändra på de faktorerna ...
   Hoppsan, om det var så lätt ... själv är jag övertygad om att orsaken till största delen ligger i mångfalden av intryck som omger alla i staden, samtidigt som man har fler ytliga möten och relationer, än på landet. Vår kropp och vår hjärna är inte stort annorlunda nu, mot förr, och de är skapade i en tid och en värld då mängden dagliga intryck var betydligt färre. De relationer man hade var ganska fåtaliga och mer långvariga, samt byggde på ett större beroende och närhet till varandra.
   Tusentals ljud- och synintryck varje dag, stress att hinna med arbete, fritid, vänner, bussen, handla mat, se på tv, följa med i allt och alla som rör sig ... självklart påverkar det oss! Det skulle ju inte behöva leda till psykisk sjukdom, men att förlora fotfästet i en sådan värld, där man kanske dessutom har svårt att hitta någon att tala med, någon som har tid att sitta ner och lyssna, det är kanske inte så konstigt.
   Vi vill gärna ha enkla svar och lösningar i våra liv, men tillvaron är mer komplex än så. Så tyvärr Karin Bojs, snarare än att hitta enskilda faktorer att ändra på, så menar jag att det handlar om att vi måste lära oss att leva i denna stadsmiljö, att säga nej till en del "kul saker", att skärma av oss från alltför många intryck och välja ett lugnare sätt att leva, gärna i mer nära relation till varandra.
   Kan vi sedan få stadsplanerare att behålla stadens lungor (parker)och begränsa biltrafik, samt förmå de kommersiella krafterna att ta bort lysande, blinkade reklamskyltar och allt musikjingel från butikerna, ja då kanske tillvaron i staden kan bli riktigt dräglig!

Brinnande lön

Idag skrev Gustaf Fridolin i DN om att lärarlönerna måste höjas så att läraryrket blir mer attraktivt, vi får fler sökande till lärarutbildningarna, och fler lärare som brinner för sitt arbete.
   Det är självklart ett utmärkt förslag, läraryrket är viktigt och måste värderas mer. Att utbilda och fostra barn och ungdomar kräver engagemang och intresse för ungas utveckling. Det är ett komplext arbete där man inte bara ska undervisa utan även verka mot mobbing, för jämställdhet mellan pojkar och flickor, mot rasism och främlingsfientlighet, för ett gott samarbete med föräldrar etc. Man ska också dokumentera sin undervisning och elevernas utveckling samt vara kunnig i vilka åtgärder som krävs för barn med särskilda behov av stödåtgärder av olika slag. Varje elev ska mötas på sin individuella nivå och erbjudas stimulans och lämplig undervisning så att var och en kan nå så höga mål som möjligt. Som sagt, ett komplext arbete med höga krav från såväl elever, föräldrar och samhälle. Tyvärr har läraryrket varit undervärderat både lönemässigt och statusmässigt. En väg att höja statusen är förstås lönen!
   Men, det finns fler aspekter av yrket. Det är ett kreativt jobb som kräver tid för planering, reflektion, inspiration till hur man fångar elever i ständigt nya lektioner, samt utvärdering av den egna undervisningen och av elevernas kunskaper. Och här skulle jag vilja se mer än bara en löneförhöjning. Gärna högre lön, men först bättre arbetsvillkor så att man orkar med alla krav som ställs!
   Ingen eld kan brinna utan luft. Jag menar, att luften saknas i läraryrket idag. Vi får inte tid att andas och tänka efter vad vi håller på med. Ständigt på språng mot nya elever, nya lektioner, är det inte lätt att behålla inspirationen och förmågan att fängla. 5-6 gånger per dag ska batterierna vara fulladdade för att möta 20-30 elever per lektion. Inte undra på att lärare är ett av de yrken där utbrändheten är stor, och där många vill och försöker söka sig bort. Då hjälper inga löneförhöjningar ... kvar blir bara aska. Istället är det dags att inse att vi måste ha luft för att kunna hålla elden brinnande!

Ettusen resor

Idag råkade jag gå in i en bokhandel. Väl skyltad på ett bord låg en bok: 1000 places to see before you die, handbok för världsresenären.
   Sedan tidigare finns 1001 filmer du måste se innan du dör, och 1001 böcker du måste läsa innan du dör, och säkert finns det fler guider som ska hjälpa oss i en övermediafierad värld så att vi hittar rätt och inte ödslar tid på "fel" böcker, filmer ... eller, som nu, platser.
   Men jag undrar, blir vi gladare eller lyckligare för att vi läser, ser eller reser till just de utvalda objekten? Ligger inte lite av charmen i att resa just i att själv få upptäcka smultronställen, själv få hitta något som känns alldeles speciellt, just den dagen? Och om jag nu väljer att i resan även inbegripa den inre resa vi gör när vi läser en bok eller ser en film (föralldel, det händer nog när vi lyssnar på musik också), så undrar jag: vem ska bestämma mina resmål? Varför har vi avhänt oss friheten att få nosa oss fram själva, hitta guldkorn och smågrus, söka vidare på livets väg ...
   Jo, jag vet att jag inte behöver läsa dessa böcker. Jag vet också att de kan vara utmärkta guider och ge oss information som hjälper oss att välja rätt. Men ändå: jag ser dem som tecken på att vi har alltför mycket att välja bland, och alltför lite tid att sätta oss in i valen.
   Jag känner också en tveksamhet inför varför vi ska resa till alla dessa platser? Var finner vi lyckan? Är det genom att stressa runt och pricka av olika resmål? Nej, jag tror inte det. Du har alltid dig själv med dig, och det är inom dig själv som din viktigaste resa sker. Att resa till en annan plats kan ge nya perspektiv, stimulans till nya tankar, och insikter i andra sätt att leva. Men att jaga runt på 1000 platser runt världen känns varken befogat för att mitt eget liv ska bli gott, eller vettigt med tanke på miljön och vår planets överlevnad.
 

Skvaller

Ibland kan små detaljer ge nya pusselbitar till att förstå mig själv och hur jag upplever människan och livet. Idag skedde det då jag lyssnade på Spanarna i radions P1. Det jag fastnade för var ett inslag där Jessika Gedin talade om skvaller. Hon tog bl a upp en amerikansk studie om skvallrets funktion. I den framkommer att hjärnan är programmerad att vara intresserad av skvaller då ”det är ett sätt att tillgodogöra sig socialt relevant information om andra människor”. Skvaller (och småprat) blir viktigt när man ska leva tillsammans i stora grupper, och fungerar som ett socialt kitt. Hon berättade också om en engelsk studie där den som skvallrar sägs känna större social tillhörighet.

   Jag som själv inte är intresserad av skvaller i någon hög grad såg i detta resonemang en koppling till det jag kan beskriva som min ”osociala” sida. Att inte vara intresserad av skvaller innebär, om man fullföljer tankegången från de nämnda studierna, att man har inte har lika lätt som de skvallerintresserade att anpassa sig till ett liv i gemenskap. Nu känner jag mig egentligen inte som osocial, tvärtom, men jag trivs med ensamhet och går gärna mina egna vägar, utan att nödvändigtvis alltid ha vänner som följeslagare. En hög grad av självständighet skulle då också kunna tolkas som ointresse för andras liv.

   Men detta att jag inte bryr mig om skvaller, betyder inte att jag är ointresserad av andra. Jag har ett stort intresse för hur folk tänker. Jag bryr mig inte så mycket om det ytliga livet, men mycket om vad som sker på djupet inom oss. Det är ju där den verkliga människan finns, tänker jag.

   Ändå var det en intressant tankeställare som gavs mig idag, och den känns helt logisk och självklar. Eftersom skvaller fungerar som ett socialt kitt, lever de som inte bryr sig om skvaller i en mindre tät gemenskap med andra. Och så vet jag ju att det är.

Orden

Vad skulle livet vara utan orden? Orden som kan uttrycka våra tankar, våra känslor, orden som kan trösta, hjälpa, stötta ... ord kan också stjälpa och såra förstås, men de orden vill jag bortse från just nu.
   Jag tänker på alla låtar som innehåller livserfarenheter och klokskap att dela, dikter där man kommer nära, texter som ger perspektiv. Att få dela tankar med andra gör att man blir mindre ensam, man känner en gemenskap och blir starkare av att veta att andra känt och tänkt lika som en själv.
    I samtalen kan tankar växa och utvecklas och jag förstår bättre både hur jag själv och andra tänker. Det ger nya dimensioner åt livet. Leve orden! Må ni alltid få växa och ge styrka!

Jaget och de andra

Det är viktigt för alla att hitta sin egen botten, den punkt där man har sin trygghet och sitt "själv". Denna botten har vi med oss och vi hittar den inom oss. Men samtidigt definieras denna botten och vår identitet i vårt förhållande till andra. Ingen människa är en ö, vi är ständigt beroende av andra. Vi kan välja hur nära vi vill komma, vi kan välja ståndpunkt, men allt vi gör är satt i relation till andra, oavsett om vi vill det eller inte.
   Genom livet kommer olika faser och förändringar då vi tvingas omvärdera och söka vårt jag på nytt. Jaget kan vara mer eller mindre synligt, och vi kan ibland ha lätt att glömma detta jag och låta oss påverkas av andra. En del tränger sig på, någon söker vi själva, några kanske vill bestämma över oss och påverka oss, åter andra har inga avsikter men får oss ändå att fundera över "vem är jag?"
   Det är lätt att förledas, att smickras, att känna längtan efter närhet. Närhet som är äkta och sann ska vi ta emot. Men den är en sällsynt gåva. De stunder den fattas oss, måste vi ständigt påminna oss att gå tillbaka till vårt eget jag, och inte genast eller alltför lättvindigt söka det någon annanstans än inom oss själva.
   Ändå, att få spegla sin tanke och känsla i den andre gör inte bara livet dubbelt så rikt, nej det gör livet mångdubbelt rikare, som när en spegel speglas i en annan, och det blir en lång rad av speglar, så att vi kan få en känsla av att leva i flera dimensioner.
   Att leva i närhet med andra gör livet rikare, men innan den närheten kan finnas är det inom sig själv man måste finna en botten att stå på, en grund för livet att leva i.

Tiden

Många säger att tiden går så fort, och det gör den på sätt och vis. Men sen jag började omvärdera mitt liv för 3 år sedan känner jag ofta att tiden segar sig fram. På något sätt är varje dag och varje vecka så fyllda av en inre process, så jag kan tänka tillbaka och tänka: var det i morse det hände? Var det för en vecka sen som ...?, och jag utvecklas hela tiden. Möten med andra, och framför allt deras tankar, bidrar till nya insikter, samtidigt som mina egna tankar utvecklas och går på nya vägar.

   Tiden går fort, men genom att låta nuet få betydelse kan jag uppleva det mer. Svårt att förklara, men jag känner att ibland blir minuterna så värdefulla, dagarna så fulla av eftertanke, att tiden känns längre. Tiden går fort när man har roligt, sägs det, och så är det ... men genom att stanna upp och reflektera lite över vad som händer känner jag som att tiden stannar upp lite i alla fall ... genom att vara i nuet och inte bekymra mig om framtiden får livet en tyngd.

   Å andra sidan kan jag fundera på om det är någon slags tomhet som gör att tiden känns gå så långsamt. En väntan och kanske längtan efter något mer, är det det som gör att dagar och veckor verkar gå så sakta - i analogi med att tiden går fort när man har roligt och alltså långsamt när man har tråkigt?

   Jag har ett eget uttryck för hur jag vill uppfatta tiden. Vanligast är väl att säga att tiden går. Jag har också hört de som vill se det som att tiden kommer. Men jag menar att tiden är. Den varken kommer eller går, den bara är, och vi kan inte påverka den, bara leva i den. Tiden är.

  

Yttre betydelse

Vi tar på oss en mask genom de kläder vi väljer. Det är ett sätt att visa vem man är, men kan också vara ett sätt att hålla ihop sig själv, visa en yta som ser bra ut medan det inre är trasigt på olika sätt.

   I tonåren, som ju är en brytningstid, var kläder och utseende mycket viktigt för mig. Att se bra ut betydde att man blev sedd. Kläderna markerade också vilken grupp man ville tillhöra, och så är det förstås fortfarande. Men kläderna hjälpte också i en tid då jag sökte mig själv, ett putsat yttre gav självförtroende och yttre styrka.

   Det känns som att jag är lite i samma situation nu. Lite beroende på att min ekonomiska situation gradvis blivit bättre så köper jag mer kläder än förr. Men det är också så att mitt yttre blir ett sätt att klara dagen. Jag planerar ofta vad jag ska ha på mig på ett helt annat sätt än förr, då brukade jag på morgonen öppna garderoben och på plats undra vad jag skulle dra på mig. Det var inte så noga då, jag hade några uppsättningar som jag varierade, och det var ok så.

   Idag ger det mig glädje och tillfredsställelse att välja och kombinera olika kläder, och att redan på kvällen  tänka på vad jag ska ta på mig nästa dag. Jag känner också större självförtroende och säkerhet på jobbet, och när jag t ex har kavaj på mig känner jag att jag inger större respekt och lugn inför klasserna.

    Samtidigt känner jag det som en mask jag tar på mig, genom att ha snygga kläder kan jag dölja ett inre som är osäkert på vart min väg går, ett inre som har behov av ett lugnare arbetsliv och som längtar efter att slippa spänningshuvudvärken. Jag skapar en bild som inger säkerhet, men jag är osäker och kanske känner mig svag  innerst inne. Mitt yttre blir ett sätt att dölja mina tankar och känslor.

DN tror ... i alla fall på journalistik

Igår Jonas Thente som målade upp historien om hur Nya testamentets evangelier kom till, idag Björn Wiman som i sin krönika utgår från Thentes artikel och "en av historiens bästa berättelser", dvs påskens passionsdrama.

Ibland attackeras Bibeln hårt av t ex Humanisterna, men även av andra. Många pekar på faktafel, eller gillar inte de otroliga händelserna som beskrivs i Bibeln, de känns inte som sanna eller vetenskapliga. Därför är det lite kul att DN-journalister nu utgår från Bibeln när de skriver om vikten av dramatiserade livsberättelser, eller med Joan Didions ord, som Wiman citerar: "We tell ourselves stories in order to live".

Min känsla efter att ha tagit del av Thentes och Wimans texter är att de läser passionsdramat och tror på det, i alla fall som en bra historia! Klart är att de uppskattar berättelsen om Jesu liv som litteratur eller, om jag går till Thentes artikel, som journalistik. Inte illa, i dagens vetenskapsfixerade samhälle! Jag är själv inte journalist, men har för mig att tidningar ska ägna sig åt verklighetsrapportering ... jo, jag vet att det också sägs att en journalist aldrig ska kolla en bra historia (den kan ju vara felaktig), men i det här fallet, där berättelsen kollats så många gånger, och ännu inte punkterats helt, så måste den väl vara sann?

Frågan om något är sant är inte alltid så viktig. Vi behöver berättelser och drömmar, vi behöver något att tro på och leva efter, vi behöver något som kan ge livsmod och inspiration. Och allt behöver inte alltid kunna förklaras eller förstås. Livet är ett mysterium, och att vara öppen för livets berättelser betyder för mig att livet blir rikare.

Världsbilder

Läste en mycket intressant artikel av Jonas Thente idag, där hela Passionshistorien fick en ny vinkel, i alla fall för mig. Han angrep evangelierna utifrån hur dagens journalistik fungerar, och knöt ihop det hela mycket väl, utifrån vår svaghet för fiktion och berättelser. Absolut välskrivet och klokt presenterat! Och visst är det så att vi alla behöver leva i annat än i vår yttre verklighet, vi behöver fantasi och drömmar. Jag menar också att vi kan uppleva känslan av andra verkligheter, när vi öppnar vårt sinne för dem.

I Långfredagsmorgon med Kerstin Wixe 22/4 talades det bl a om yttre och inre verkligheter, om världsbilder och hur vi skapar dem. Lasse Berg talade t ex om att vi har förmåga att skapa inre "Vi"-n där vi innefattar familjen, landet etc ... och om vi tänker att vi är goda, blir vi det. Inga-Britt Ahlenius tog upp att de som kommer med nya världsbilder från t ex resor, de uppfattas som hot. Själv skulle jag utvidga det till att de som väljer andra sätt att leva eller tänka än bland de som lever omkring dem, kan upplevas som hotfulla och angripas på olika sätt (mest verbalt, troligen).

De drömmar vi har, de tankar vi har, kan likaväl som fiktion i form av böcker och filmer ge oss extra dimensioner att leva i, världar som kan kännas väl så verkliga som den värld vi ser omkring oss. Betyder det att man är verklighetsfrånvänd, om man ser dessa världar som stimulerande inslag i sitt liv? Nej, det tycker inte jag. Den yttre verkligheten kan behöva kompletteras med inre världar där vi kan drömma och finna fler dimensioner av livet.

Långfredag

Långfredag idag, och visst är det märkligt att vi än idag minns den man som kortfästes i en stad långt härifrån, för snart 2000 år sedan. Ingen annan har haft ett sådant inflytande i det vi kallar västvärlden. Konst, musik, litteratur, tankar ... hans budskap och liv har präglat och påverkat så många viktiga delar av livet. Ja, själva kärnan, det som jag menar är att leva:  kärlek, medmänsklighet och humanism, den kärnan härrör ur Jesu ord. Det är ord som fortfarande lever i den värdegrund som bl a jag är satt att förmedla till unga människor.

Vi är nog inte alltid medvetna om att kristendomens budskap finns så levande omkring oss. Vi hittar förstås liknande kärleksbudskap i andra religioner. Buddha har många ju likheter med Jesus i det han säger och står för. Jag tror att en anledning till att många västerlänningar attraheras av österländskt tänkande och t ex buddhism, samtidigt som man tar avstånd från religion och kristendom, är att där finns ingen gud, som man kan uppfatta som dömande och orättvis. I buddhismen finner man istället ett meditativt liv där andligheten får en naturlig plats. Kanske passar det också vårt individualistiska samhälle bättre, att ha en tro där du går in i dig själv, än att ha en tro där du ber om hjälp från högre makter.

Jag tycker ofta att det verkar som att man blandar ihop tro och kyrka. Tron är din egen personliga, och du går till kyrkan för att finna gemenskap med andra som har (ungefär) samma tro. (Ungefär, eftersom tron är personlig och kan skilja sig, ibland ganska mycket, mellan olika personer.) Kyrkan står för organisationen, och tyvärr har den genom tiderna alltför ofta missbrukat sin ställning. Det gör att många, än idag, har skräckbilder av dömande präster och en kyrka som stridit för sin sak och en maktposition, och som velat sprida sitt ord på ett ibland brutalt sätt.

Såväl kristendom, judendom som islam, liksom de österländska religionerna, har en kärna av att man ska älska sin nästa och göra gott mot andra människor. Det är det budskapet som vi alla kan ta fasta på, oavsett tro eller icke-tro.

Aprilsommar

Äntligen kan vi njuta av värme efter ännu en lång, kall vinter! Mitt lov inleddes med en skön och solig ridhelg med goda vänner. Inget (tror jag!) kan ge en sådan avkoppling som att till häst genomströva naturen, oavsett om det går i skritt, trav, tölt eller galopp.

Dagar som ger tid till eftertanke har jag annars alltför lite av, trots att det är något som jag verkligen prioriterar. Tv-tittande har nästan ingen plats alls i mitt liv numera, inte heller läser jag lika mycket skönlitteratur som förr. Att koppla av, finna ro och göra ingenting är vad jag vill och behöver på kvällarna, och visst blir det ofta så, när jag kommer hem och är helt slut, och inte orkar annat än att tömma huvudet. Och det får räcka så ... eftertankarna får vänta till loven, eller helgerna, i bästa fall.

Mina arbetsdagar är fyllda av liv och ljud, stress mellan olika uppgifter och ett allmänt högt tempo ... och nog skulle jag även på jobbet vilja ha mer tid till reflektion. Men det saknas, liksom jag tror det gör på många arbetsplatser. Om det finns en stund som är ledig, behövs den för att pusta ut, helt enkelt.

Ibland tänker jag att så har väl arbetslivet varit för många, genom alla tider. Folk slet hårt förr, kanske 12 timmar kroppsarbete per dag. Men ändå: jag inbillar mig att det inte var samma höga tempo som vi har idag, ett i många stycken omänskligt tempo, som alltför ofta leder till psykisk utbrändhet, där människor inte får vara människor, där man inte kan/får vara svag, där man hela tiden förväntas högprestera. Det går ett tag, det går kanske i flera år, men att fortsätta så tar på krafterna.

Just nu har jag ändå några lediga dagar kvar att vila upp mig på, innan jag måste rätta och bedöma en del elevuppgifter. Det är sällan man är helt ledig som lärare, fastän det är lov!

Bloggande

Att blogga är märkligt. Idag kan vi alla publicera oss, utan att behöva gå vägen via ett bokförlag. Men varför lockar det så många? Massor av bloggar skrivs utan att få så värst många läsare, jag är själv en av dem.
   För mig är det lite kittlande bara att tänka att någon kan hitta hit. Det betyder att jag måste tänka på hur jag formulerar mig. Samtidigt innebär det förstås att det är mycket jag inte kan ta upp, mina innersta tankar är förbehållna min dagbok.
   Skrivande har egentligen inte alltid varit något jag  ägnat mig åt i särskilt stor utsträckning. Lite ströanteckningar då och då, om jag bortser från det vanliga tonårsdagboksskrivandet (långt ord jag kom på!). En känsla av att något pockade på hade jag dock i många år, tankar och känslor låg diffust inom mig och väntade på förlösning. För drygt tre år sedan, i samband med skilsmässokrisen, kom det som jag faktiskt upplevde som en förlossning, känslor frigavs och rusade genom mig, och ett flöde av ord, fraser och meningar bara strömmade fram. Under många långa promenader hade jag ständigt en anteckningsbok i bakfickan, under madrassen låg en annan som fick ta emot en ström av ord under långa sömnlösa nätter. Det fanns en tanke om att en gång försöka ge ut det som jag vill beteckna som tankedikter, men idag tänker jag att det kan kvitta.
   Att skriva har dock sedan dess blivit livsnödvändigt för mig. Framför allt är det i stunder som känns svåra eller tunga på något vis, som det är verklig terapi att skriva ner, eller av sig sina tankar. Tankarna klarnar också, och vägen vidare blir tydligare. Och att livet inte är lätt eller som att glida fram på en räkmacka, det vet vi ju! Dock har jag haft stunder av stor lycka under de senaste åren, och känslor jag tidigare dolt bakom ett pansar har jag vågat betrakta, ta fram och även visa ibland.
  Svårt är det dock att hitta dem som man kan möta på djupet, så som jag vill. Och jag förstår varför, för livet är hårt och vi måste skydda vårt inre för att överleva.

Krig och fred

Det finns saker i livet som jag saknar förmåga att förstå. Just nu är gäller det anfallen mot Libyen. Jag kan inte förstå varför fredliga västmakter begår krigshandlingar. Jo, det är säkert eländigt och odemokratiskt i Libyen, men protesterna från västdemokratiska länder har varit ohörbara under massor av år. Nu har man plötsligt (ur mitt perspektiv i all fall) bestämt sig för att säga ifrån. Att FN agerar är bra! Men när det leder till krigshandlingar där även länder som Sverige kan bli inblandade, då undrar jag vad det är för pojkar som är ute och leker i sandlådan. Drömmer alla politiker om att få starta krig?
   All sann demokrati måste byggas underifrån, genom folkets egna handlingar. Vi ska låta det libyska folket skapa sitt land. Vi kan stödja dem, men att gå i strid som nu tror jag inte leder till något gott. Tyvärr finns det många exempel på när Storebror tror han ska ställa allt tillrätta, som det inte alls blir bra. Långa plågsamma tider där civilbefolkning far illa, strider som leder till fallna soldater ... Jag oroar mig för hur detta ska sluta.

Katederundervisning

Björklund har sina ljusa sidor. Idag påpekar han med all rätt att det finns många goda sidor med katederundervisning, i det goda exemplet gärna med samtal som en ingrediens. Vi lär av varandra, och att lyssna på lärares genomgångar och på klasskamraters frågor och tankar tycker jag också är en framgångsrik väg. Självklart ska varje elev också få tillfälle att jobba i sin egen takt med olika uppgifter, men att sätta elever på alltför mycket eget arbete gynnar bara de starka. (Fast de klarar å andra sidan alla undervisningsmetoder)
   Problemet har kanske varit att man förväxlat katederundervisning med kadaverdisciplin? (Varför kadaver finns i detta sammanhang är en annan fråga ...) Hur ska man kunna lära sig nytt om man mest ska söka själv, i den djungel av information som vi lever i idag? Läraren ska handleda elever till kunskap, men det sker både genom genomgångar och genom vettiga uppgifter, där de på egen hand kan finna kunskap - och kanske få en aha-upplevelse på köpet. Heureka!

Jakten på lyckan

Hanna Hellquist har i en serie program varit på jakt efter lyckan. Att det finns många sätt att söka efter den är uppenbart, och det har varit intressant att följa Hanna i alla hennes möten med olika människor som på något sätt säger sig ha en väg till lyckan.
    Men samtidigt är det på ett sätt lite skrämmande att det finns så många olika sorters "terapier" som folk ägnar sig åt för att vara/bli lyckliga, och kanske t o m betalar för. Skratterapin, t ex ...jo, det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, men att gå till en särskild grupp för att skratta verkar lite överdrivet tycker jag.
   I sista programmet var det någon som skrivit till Hanna och undrat varför hon gör det så komplicerat. "Något att göra, någon att älska och något att se fram emot" sade den personen var den enkla vägen till lycka ... och det låter mycket klokt och mycket bra. Men inte är det en enkel väg! Många saknar tyvärr en eller flera av de sakerna ... och inte är det enkelt att t ex finna kärlek, eller ett jobb för den som är arbetslös. Sant är dock, att de sakerna räcker för lycka. Mer behöver vi inte, det håller jag med om.
   Tur är det, att det också finns många andra sätt att vara lycklig på. Jag tror, att viktigast av allt är att försöka lyssna på sitt inre. Där finns nog fröet till lycka för just mig, och just dig ... gäller bara att hitta det!

Närhet och avstånd

 ”När vi en gång accepterat att också mellan dem som står varandra närmast föreligger ett oändligt avstånd, kan ett underbart liv sida vid sida växa fram, om vi lyckas älska detta som gör det möjligt för oss att se varandra klart avtecknade mot himlen. ” Rilke

Avstånd kan behövas för att se klart ... ändå söker vi/jag mer efter närhet än avstånd. Kanske dags att tänka om, att låta avstånden finnas för att på det sättet bättre förstå? Och sedan sakta närma sig, avlägsna sig, närma sig ... inte fastna i det ena eller andra läget, utan vara rörlig mellan de olika polerna, och på det sättet kanske få klarare ögon och sinne.

Att se varandra och samtala

Ingen är profet i sitt eget land, sägs det. Jag tänker att det även kan betyda att de vänner och den familj du har omkring dig saknar eller brister i förmåga att se ditt rätta jag. Självklart gäller det även mig: ser jag vem den andre är? Viktigast ändå, att försöka se den andra som den det är, inte som jag tänker att han/hon ska vara (som en klok son sa en gång).

   I ett samtal där motparten inte har förutfattade meningar om vem jag är kan jag genom att lyfta mina tankar och pröva dem, finna mitt inre jag. Det är viktigt att pröva sina tankar i samtal, säger Owe Wikström, och det håller jag med om. Jag prövar ofta tankar och har idéer som jag vill testa mot andra. Genom att tala om dem ser jag sedan klarare vad jag menar.

   Den som kan lyssna  och fråga, kanske ställa prövande frågor, blir mycket värdefull i sådana samtal. Och när motparten också vill tala, lär jag mig något om den personen, vilket kan väcka saker inom mig själv. Svaren behöver inte uttalas, men tankar kring frågor som väcks kan prövas. Viktigast i samtalen är då inte att motparten får veta vilka svar man funnit (om man inte vill), utan att man själv får större insikt om sig själv.

   Bättre att lyssna och ställa frågor, än att ge svar - bra att komma ihåg i många sammanhang!

Språkets goda och onda

Språket, detta att vi kan uttrycka tankar och känslor, är på gott och ont. Ont, därför att vi lätt sårar varandra, eller missförstår varandra, medvetet eller omedvetet. Vi kan också bli ställda till svars för något vi sagt eller gjort, och tvingas förklara oss, utan att det alltid finns förklaringar som vi är medvetna om. Ibland saknar vi ord för något vi känner och "vet", och språkets begränsningar kan då bli tydliga.

  
Det goda är, förstås, att vi annars inte skulle vara de vi är. All kunskapsutveckling och överföring av tankar bygger på att vi kan föra vidare information och begrepp. Vi kan även visa med gester och miner, och det kan vara nog så tydligt. Men vi ser inte alltid varandra, och ibland räcker inte gester till. Så visst är språket viktigt, i många sammanhang.

   Men det kan också vara skönt att då och då slippa förklara hur man tänker, eller varför man agerar som man gör. Att bara bli accepterad för den man är och möta tolerans för vad man gör, det blir att leva i trygghet med varandra.

Olof och melodierna

Livet innehåller både högt och lågt. Idag i DN en "hyllning" till Olf Lagercrantz, hyllning inom citationstecken eftersom inte alla hyllar honom. Han var kontroversiell i vissa avseenden, men för mig främst en lysande introduktör till författarskap som jag aldrig skulle läst på egen hand. Dantes Gudomliga komedi beskriver han både lättillgängligt och intresseväckande. Lagercrantz kunde något som få klarar idag, det är uppenbart när man läser kultursidorna: han kunde berätta med finess och ackuratess om litteratur, så att det var lätt att följa med och förstå. Allvarligt talat, hur många kulturskribenter, recensenter och övriga som "härjar" på kultursidorna kan det? Att skriva enbart för en inre krets, som jag uppfattar det ibland (och jag är ändå inte helt obildad och tycker jag borde förstå...), vad tjänar det till? Ju fler man kan nå, desto bättre väl?
   Nåväl, en finess med Lagercrantz, som jag ser det, är just detta att kunna förena ett till synes enkelt språk, med att skriva om "högkultur" så att det blir sant folkbildande. Blandning av högt och lågt, om man så vill ...
   Och faktiskt, ikväll när andra chansen av Melodifestival ska gå av stapeln: det finns kanske mer att hämta i texter och melodier där, än vad vi tror? Ytan kan ha ett djup ...

Lärarrollen

Jag har redan i några inlägg berört min arbetssituation som lärare. För en tid sedan skrev jag också en insändare som publicerades i Dagnes Nyheter 13/2:

"Det talas mycket om skolans kris och lärares kompetens idag. Och visst finns det brister ... men varför talar man inte mer med de som berörs mest, nämligen lärarna?

Det finns oerhört mycket kompetens bland lärarna redan idag.  Låt oss bara få TID nog att jobba med huvuduppgiften! Politiker och tjänstemän, ni måste inse att det tar tid och kraft att förbereda bra lektioner, och tid att bedöma elevarbeten.

    Att vara lärare är i mina ögon lite som att vara skådespelare – men de får mycket tid att repetera innan de ska upp på scen, medan vi förväntas kunna gå in i klassrum och göra bra framträdanden utan särskilt mycket förberedelse. Inspiration växer ur tid för reflexioner, vilka ger insikter för vidare arbete med en elev eller klass. Och säg nu inte att vi har mycket planeringstid, för den äts upp av konferenser, dokumentationer av olika slag mm, mm. Vi får fler och fler arbetsuppgifter som stjäl tid och energi från planering och bedömning.

   Vill man skapa en bättre skola, satsa då på den lärarkår vi har. Färre undervisningtimmar är en väg att bättre klara uppdraget. För kompetensen finns, den blir bara strypt i dagens skola!"

En av de saker jag upplever som problematiskt med att vara lärare idag är att skolan förväntas klara av så många uppdrag. Med de resurser vi har, är det inte lätt att klara allt så som vi vill, och andra önskar. Självklart måste vi göra vårt yttersta för att ge alla uppväxande barn en bra skolgång, på alla vis. Men ibland känns det som att samhällets förväntingar på vad vi ska förmå är alltför stora. Vi som jobbar i skolan är bara vanliga människor ...

Lärarminne

När jag var ny som lärare berättade en förälder om en lärare som deras barn haft i sexan, innan han började hos oss, alltså i en annan skola. Denna lärare var så fantastisk och engagerad … och föräldern bertättade att han visste att läraren var kvar länge varje kväll i skolan, för att förbereda, planera och så … Att ha en sån lärare är förstås fantastiskt och så engagerade personer behövs! 

  
Kanske inte hållbart för alla dock .... Det finns hos mig en dröm om ett annat liv, där jag kan planera och reflektera i min egen takt utan att splittras … tills bläckfisken (jag) tappar armarna i sin ansträngning, eller huvudet går i spinn … och ger upp. Just nu en tid av återhämtning, sportlov ... och förhoppningvis ger det nya krafter :).

  

Att älska livet

Att älska livet mer än dess mening (Owe Wikström)

   Att se det sköna i allt. Det sköna då som ett utvidgat begrepp, estetiskt sett faller inte allt skapat in under det begreppet, långt ifrån. Dock brukar det finnas en tanke bakom allt skapat, och skönheten sägs ju ligga i betraktarens öga. Alltså kan det som ter sig som en enkel nyttosak för mig, vara vackert i någon annans ögon. Så det som är skapat av människan är nog alltid skönt ur någon synvinkel.

   Det som är skapat i naturen är alltid vackert, tror jag de flesta skulle hålla med om. Sedan förstör människan delar av det skapade. Det mesta förvaltas dock väl – vi njuter av vacker natur av skiftande slag över hela världen.

   Att älska livet är förstås mer än bara det sköna vi ser i naturen. Det är människors samvaro och gemenskap, likaväl som vår ensamhet (som är nödvändig). Det är musik, bild och text som skapats av människor och som talar till oss – också en slags gemenskap!

   När jag betraktar en tavla samspelar konstnären med mig, jag ser det han/hon uttryckt och får se en bit av hans inre, tolkat utifrån min erfarenhet och känsla. Detsamma gäller text och musik. Vissa bilder, texter och låtar talar inte till mig, av olika skäl, men de talar nog till någon. Stor konst utmärks väl av en komplexitet som vi inte omedelbart förstår, som vi måste ägna tid åt att tränga in i – och då blir utbytet desto större!

     Arbete är ju inte alltid något ont utan något som fyller vår dag och våra liv med aktivitet och glädje. Inte alltid roligt, men det ger våra liv innehåll och i bästa fall mening. Att göra nytta för andra kan vara en mening som ger tillfredsställelse. Ett leende, ett tack kan göra dagen ljus och lätt.

   I mitt jobb ser jag ju ofta utveckling som ger både mig och eleven en sorts glädje. Samspelet med unga är ju i sig stimulerande och tvingar mig att ständigt tänka nytt. Just nu känns det allt svårare, med alla de kringuppgifter som även ska göras.

Livet

Livet är nära förbundet med arbetslivet. För mig är jobbet så krävande, att jag känner att hela livet påverkas.
   Ändå är det i alla fall för mig det liv som levs utanför jobbet, som är det mest väsentliga. Då kan jag vara mig själv på ett annat sätt, utan att fylla rollen som duktig arbetstagare. För duktiga, det tror jag de flesta vill vara. Jag vill att min arbetsgivare ska tycka att jag gör ett bra jobb, och jag blir mer tillfreds med mig själv också, när jag känner att jobbet flyter på och ger resultat. Och jobbet är nödvändigt, för att få en inkomst.
   Balansen är svår att få, mellan jobb och fritid, det vet vi alla. Jag försöker prioritera på jobbet, så att orken ska finnas kvar efter arbetstid. Oftast misslyckas jag dock ... och jag vet att det är så för många. Något fel är det på hur vi ordnar våra liv, om det inte finns kraft kvar till det vi tycker är viktigast. Och tyvärr har vi inte själva makten över våra liv fullt ut. Men det jag inte kan göra något åt, det får jag acceptera. Och det jag kan påverka, det får jag jobba med. Det kan ta tid, men ingen annan förändrar ditt liv åt dig.
   Och mitt mål? Att leva så att jag skadar så få som möjligt och kan leva mitt eget liv så gott som möjligt. Ett gott liv betyder inte ett liv i överflöd, utan ett liv i harmoni och balans, där jag ska få tid till eftertanke och kunna njuta av dagen, så som den är. Det enda jag vet, är att jag lever nu, idag, och i nuet kan jag finna harmoni och "lycka".

Tankeblogg

Att starta en tankeblogg låter kanske märkvärdigare än vad jag menar att det ska vara. Min avsikt är att skriva en del tankar om livet och skolan. Om någon hittar hit, vill läsa och kommentera mina tankar så är det bara roligt!
   Skriva om skolan? Ja, det är ju ett ämne som många har åsikter om. Och eftersom jag är lärare, så är det ju ett område som ligger nära till hands för mig.
   Och allt ingår i livet, det liv vi har fått som en gåva. Inte känns det alltid som just en gåva, men så länge jag finns här vill jag försöka se positivt och leva positivt. Vi får alla törnar av livet, men det är ju så livet är ...