Det är viktigt för alla att hitta sin egen botten, den punkt där man har sin trygghet och sitt "själv". Denna botten har vi med oss och vi hittar den inom oss. Men samtidigt definieras denna botten och vår identitet i vårt förhållande till andra. Ingen människa är en ö, vi är ständigt beroende av andra. Vi kan välja hur nära vi vill komma, vi kan välja ståndpunkt, men allt vi gör är satt i relation till andra, oavsett om vi vill det eller inte.
Genom livet kommer olika faser och förändringar då vi tvingas omvärdera och söka vårt jag på nytt. Jaget kan vara mer eller mindre synligt, och vi kan ibland ha lätt att glömma detta jag och låta oss påverkas av andra. En del tränger sig på, någon söker vi själva, några kanske vill bestämma över oss och påverka oss, åter andra har inga avsikter men får oss ändå att fundera över "vem är jag?"
Det är lätt att förledas, att smickras, att känna längtan efter närhet. Närhet som är äkta och sann ska vi ta emot. Men den är en sällsynt gåva. De stunder den fattas oss, måste vi ständigt påminna oss att gå tillbaka till vårt eget jag, och inte genast eller alltför lättvindigt söka det någon annanstans än inom oss själva.
Ändå, att få spegla sin tanke och känsla i den andre gör inte bara livet dubbelt så rikt, nej det gör livet mångdubbelt rikare, som när en spegel speglas i en annan, och det blir en lång rad av speglar, så att vi kan få en känsla av att leva i flera dimensioner.
Att leva i närhet med andra gör livet rikare, men innan den närheten kan finnas är det inom sig själv man måste finna en botten att stå på, en grund för livet att leva i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar