Ett av mina fönster mot världen har vilat länge nu. Ibland har jag kikat på bloggen, och sett att jag haft en del besök, trots allt. Och de tankar jag publicerat här är väl fortfarande giltiga, på något sätt, även om jag lagt en del av dem bakom mig, så där som man gör. Roligt är det i alla fall, att läsare uppenbart hittat hit. Hur mycket var och en läser, det vet man ju inte ... precis som en undersökning nu visat: väldigt många delar och gillar texter på nätet, trots att de inte läst dem! Ja, så sprids rykten och skapas uppmärksamhet kring artiklar, fast många kanske egentligen inte gillat eller förstått innehållet - om de läst igenom det först.
Själv är jag en sådan som inte "jagar i flock", som jag kallar det. Det spelar ingen roll varifrån ett inlägg eller en artikel kommer, om det så är min bästa vän, någon betrodd person eller välkänd källa - jag kan inte förmå mig att gilla eller dela något, utan att veta vad det är för innehåll. Jag vill kunna stå för det jag säger eller tycker helt enkelt.
Det är som en hets, detta att snabbt vilja bekräfta att man sett det som florerar på nätet. Så blir man en i flocken, på gott om man är medveten om vad man gör och vet att man sympatiserar med budskapet, på ont om man aningslöst följer med en trend, bara för att en kändis, en kompis eller ett företag framhåller det goda i detta.
Reflektion och att "tänka själv" behövs mer än någonsin idag, när informationsflödet är gigantiskt och det är svårt att sovra. Tack och lov finns fortfarande kanaler som hjälper oss. En oberoende tidning med skickliga journalister, forskare som är obundna av företag, och radioprogram som granskar media och makt - det är något att ta vara på! Där får jag och andra hjälp att tänka och förstå. Tack för att ni finns!
Så blev det några rader igen på min blogg, min kanal där jag reder ut egna tankar och tvingas fundera på hur jag uttrycker mig. Det gillar jag!
Nej, jag är inte släkt med någon på Bonniers eller SR/Svt, eller andra med makt att synas i media, kanske jag bör tillägga :)