Året som gått

Så här på årets sista dag kanske jag ska passa på att fundera lite över året som gått även på ett personligt plan. Jag kan inte säga att det blev riktigt som jag hoppats. Periodvis har det känts som jag haft en bra balans i livet, med enstaka roliga tillfällen insprängda. Men året slutade i ett par månaders alltför hög arbetsbelastning, vilket tärde mycket på mig. Det är inte roligt när krafter och mental förmåga inte räcker till för det man förväntas och vill göra. Mitt mål att förändra arbetssituationen så den blir mer dräglig känns fortfarande rätt avlägset, även om jag funnit bitar och sätt att handskas med stressen som fungerar bra. Men i slutändan är det alltid saker som ska göras, som ingen annan kan fixa och som måste ske innan ett visst datum. Det är svårt.

Livet är ju nu inte bara arbete, och jag vill helst ha min blogg som en zon där jag kan låta tankarna sväva runt annat, för avkoppling och mental påfyllning. Läsa, skriva, gympa, promenader och en del samvaro med släkt och vänner är positiva delar under året som gått. Att jag saknar någon vid min sida att dela livet med, ska inte förnekas, men det känns som en svår bit att påverka själv ... Mer tid att skriva är dock något som jag önskar inför nästa år, och resten får väl ge sig. Livet får visa vägen, brukar jag tänka!

Önskar så alla ett riktigt Gott Nytt År och hoppas att vi ses igen nästa år!

Bilden av oss själva

Knausgård ger upphov till fler reflexioner:

Knausgårds Min kamp beskrivs som en autofiktion, dvs det är ingen självbiografi utan hans egen berättelse om sitt liv som vi får läsa. Delvis beror detta säkert på praktiska skäl: det är förstås omöjligt att minnas exakta ordval i dialoger och samtal som ligger långt tillbaka i tiden, eller exakt vilken dag något skedde. Det har förstås inte heller någon egentlig betydelse för skildringen. Personerna i boken är så vitt jag vet tagna ur verkliga livet, och skildrade så som Knausgård ser dem. Sen väljer han som författare hur och vad han ska berätta om, och det är självklart författarens rätt. Genom att kalla verket autofiktion blir det ändå en mer "sann" berättelse än en roman. Även om romaner också ibalnd ligger nära författarens liv så är de ju mer förklädda bakom en mask att dölja sig bakom: "detta är fiktion."

Bredvid mig ligger nu en annan text från i höstas av Knausgård,  Ett självporträtt i speglarnas tid, som handlar om en utställning på Louisiana, "Självporträtt". Det är en oerhört intressant betraktelse kring konstnärers självporträtt, men också om speglar och om hur vi både ser och visar oss själva och andra. Knausgård skriver bl a om hur vi genom att öppet mötas och se varandra kan upptäcka hur lika vi alla är och att vi, som en och densamma, hör ihop, samt om hur gränserna mellan jaget och de andra kan suddas ut när vi möts, i konsten eller i verkligheten.

Att måla med pensel är väl på sätt och vis endast ett annat sätt än att måla med ord, för att beskriva sig själv. Konstnären som står framför sitt staffli och med en spegel till hands (antar jag) får begrunda sitt yttre men vill nog också få fram något av sin karaktär i självporträttet, tänker jag. Han eller hon måste säkert också fjärma sig lite från sig själv och försöka se sig själv utifrån, precis som jag tänker att en författare gör när han beskriver sitt liv. Knausgård visar sig själv i Min kamp, och genom att han gör det kan vi se oss själva. Det han visar, eller en konstnär visar, är förstås en bild så som han själv väljer att visa sig - någon annan skulle kanske göra bilden eller boken annorlunda. Men skulle den vara mer sann då? Svårigheten är kanske att som läsare och betraktare godta självporträttet eller självbiografin för det den är, att inse att även om den strider mot min uppfattning av personen så är detta hans/hennes egen bild av sig själv.

Den bild vi har av oss själva påverkas förstås både av spegelbilder och av samverkan med andra. Idag betyder utseendet mycket för många, både för ens eget självförtroende och för hur vi ser på andra. Vi tar kort av familj och vänner i en ständig ström, för att bevara minnen men också för att försöka visa vilka vi är. I en fotolös och spegellös värld inbillar jag mig att självuppfattningen blir en annan, kanske man är mer beroende av gensvaren man får i form av ord, leenden och beröringar på ett djupare och mer nära plan. Troligen är man mer utåtriktad men också mer fri från självupptagenhet och behov av att se bra ut. Men detta är bara mina egna spekulationer och fria tankar, när jag försöker föreställa mig en värld utan självporträtt och speglar.

Knausgård skriver att så gott som alla konstnärer förr eller senare målar självporträtt. Det är en intressant iakttagelse, som jag tror gäller oss alla, på något sätt. Porträttet behöver inte bara visa utsidan. Genom livet försöker vi hitta, förstå och beskriva både oss själva och hela livet. Och svårast är väl detta, att se varandra som de vi är, inte som de vi tror att vi eller de är. Då är det inte så dumt att få hjälp av en konstnärs skarpa blick eller en författares vassa penna!

Årets läsupplevelse

Så en reflexion kring en osedvanligt fantastisk författare:

I slutet av sommaren började jag läsa Karl Ove Kanusgårds Min kamp och blev genast fängslad. Jag hade förstås hört talas om verket rätt länge, och blev mer och mer intresserad och nyfiken på det, så det var med stor spänning jag började läsa del 1. Jag blev inte besviken, så som man ibland kan bli när man har förväntningar på en bok (eller film för den delen), nej jag drogs genast in i berättelsens makt och fortsatte läsa med stor njutning och beundran, både för språket och den raka skildringen av såväl personer som händelser.

Språket har ett underbart flyt och varvar tydligt berättade detaljer med ett händelseförlopp som slingrar sig fram och tillbaka i associativa banor, utan att för den skull tappa tråden. Tillbakablickar ger läsaren bakgrundsförståelse men leder alltid tillbaka till utgångspunkten så att berättelsen åter kan föras framåt. Pusselbit läggs vid pusselbit och vi får ta del av ett vardagsliv med beskrivningar som känns nya och fräscha - aldrig förr har jag läst en skildring av hur man tappar en smörklick med större precision och närvarokänsla! Bilder målas upp av träd och av hur luften står stilla mellan dem, eller lyfter i snödis, vattnets iskyla när Karl Ove ska bada som liten beskrivs så att jag kan känna kylan i min egen hud - men detaljerna överskyler aldrig själva händelserna, det finns ingen överdriven realism som tråkar ut med alltför långt gången detaljrikedom, nej det är glimtar och passusar som skänker variation i texten.

Handlingen är så hudnära och öppen, skildrar vad som händer så naket och rakt på sak att man som läsare förundras över att Knausgård lämnar ut så mycket - och egentligen utan att kommentera hur han kände, bara att han grät, att han var ledsen, han beskriver sina tankar utan att kommentera dem. Vi som läsare får ta del av en barndom och uppväxt och själva dra slutsatser om hur det kan ha känts för ett litet barn. Så småningom, när Knausgård blir lite äldre kommer mer reflexioner kring uppväxten och främst kring faderns beteende, men inte när han är barn: han skildrar så som ett barn upplever det, när man inte har perspektiv utan kanske bara tänker att så här är livet. Ett barn förstår att det är fel att bli slagen t ex, men har ingenstans att ta vägen med upplevelsen och ingen att tala med om just detta. Kanske skäms man, eller tror att man själv handlat fel. Karl Ove hade sin bror, men inte heller de talade så nära om saken, de visste vad som hände men berörde det inte mycket sinsemellan. Så uppfattar i alla fall jag att det skildras, och jag tänker att det finns en mening med detta: barnets upplevelser ska skildras så som ett barn upplever det, en tonåring kan berätta mer om sina tankar kring vad som sker, och en vuxen kan med sitt perspektiv sätta ord på erfarenheter på ett helt annat sätt.

När jag började läsa Min kamp var Strindberg den som först kom i tankarna när det gäller att beskriva berättarstilen. Detaljer som skapar miljöer och personer, och en text som går så nära författarens eget jag, som inte väjer för att berätta även det svåra, som inte gottar sig i hemskheter utan bara helt enkelt beskriver livet just så svårt som det kan vara. Vi får dela detta liv, och ibland känna igen oss i tankar, uppfattningar och erfarenheter av livet. Så är det med stor litteratur!

Jag är nu mitt i del 4 och är glad att veta att det finns två delar till. Och jag vet också att detta är en bok som jag kommer återkomma till, inte för att återuppleva just händelserna, utan för att återigen få njuta av det vidunderliga språket! Tack, Karl Ove!

Vad är humanism?

Nästa reflexion ur mina gömmor:

Jag har under de senaste åren funderat en hel del kring detta med humanism. För mig är humanism ett sätt att se på människor med kärlek och förståelse, vilket bl a en känsla för allas lika värde och för att man visar tolerans mot andra och deras sätt att tänka. När jag läser om ordets ursprung ser jag att de tidiga humanisterna ville ifrågasätta auktoriteter och kristna värderingar. Humaniora i sin tur handlar främst om språk och litteratur, om konst i olika former som vi kan ägna oss åt för att på ett slags andligt/mentalt sätt utforska livet (min definition).

Humanism eller att vara human innebär att vara mänsklig, att inte döma eller strida, varken med vapen eller hårda ord. Att det inte är givet att alla ser humanism som en fullständig eller tillräcklig ideologi kan jag förstå när jag läser på mer. Vetenskapen har utvecklats och vi ser annorlunda på livet och oss själva idag.

Det jag ändå inte riktigt kan förlika mig med idag är att det finns ett sällskap (eller vad de kallar sig) som heter Humanisterna och som så kategoriskt förnekar allt som har med religion att göra. Man verkar närmast rädd för att överhuvudtaget diskutera saken, och ändå kallar man sig för humanister! En humanist lyssnar på andra och låter andra ha sina tankar, anser jag. Att blint tro enbart på vetenskap känns för mig lika främmande som att blint tro på en religion. Vi måste våga prata om saker och ifrågasätta dem. Jag har svårt att förstå fysikens lagar och universums storhet, men jag förnekar dem inte för det. Lika lite kan jag med bestämdhet säga att de som tror på en gud absolut har fel. Viktigast är att vi öppet vågar tala om våra uppfattningar och inte blir förlöjligade eller hånade beroende på vad vi tror, och likaså att vi inte tvingar någon att tänka som vi.

Humaniora har som vetenskap kommit en hel del i skymundan numera, och de naturvetenskapliga ämnena framställs ofta som viktigare än de humanistiska. Ändå är ju humaniora något vi alla har behov av, på ett helt annat sätt än naturvetenskap! Språk och litteratur, film och konst, musik och teater ger oss insikter samtidigt som de kan roa och oroa, lugna oss eller ställa frågor, visa oss vägar i livet och öppna våra ögon för andra människors tankar och känslor. Bredvid mig ligger en recension av boken "Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle" av Anders Ekström och Sverker Sörlin, som kom i höstas. Den boken vill jag verkligen läsa!

Reflexioner

Precis som många andra säkert gör, så julstädade jag lite inför helgen. Det är skönt att få undan gamla tidningar och rensa bland papper, utöver att dammsuga och dammtorka. På mitt soffbords underhylla hittade jag en del sparade tidningar och/eller utrivna sidor med sådant som jag velat ha kvar, för eftertanke eller för att läsa mer noggrant. Många tankar kring skilda händelser har också passerat mitt huvud utan att formuleras så tydligt eller betänkas på bloggen. Nu, när det lider mot årets slut och jag har lite tid för mig själv vill jag passa på att skriva lite reflektioner kring året som gått. Så, here we go :)

Jag börjar med något som ligger nära i tiden, nämligen debatten kring olika figurers varande eller icke-varande i filmer och andra media, eller i verkligheten för den delen. Det har varit många åsikter i svang om både pepparkaksgubbar och dockor i Disneys filmer, och tidigare i höst en svensk film där Lilla hjärtat fått ett utseende som uppfattades som rasistiskt. Jag, som vit svensk kan kanske inte riktigt förstå allt i detta, säkert är jag också färgad av en slags vana att se bilder utan att närmare reflektera över dess innebörd. Det jag själv tänkte, när den svarta dockan i Disneys tomteverkstad skulle försvinna, var dels att jag inte förstod på vilket sätt den var rasistisk, dels att jag tyckte den vita dockan var minst lika illa att ha med. Så typiskt att framställa en tjej som söt och guldlockig! Flickor ska vara söta och gulliga, och dessutom är ju dockor i princip alltid gjorda som just flickor. Varför det? 

Nåja, det visade sig ju sen att båda dessa dockor togs bort, vilket jag tycker var bra. Man klippte även bort en figur som man var rädd kunde ses som en nidbild av en jude. Däremot får tre roliga gubbar, som jag anser är uppenbar parodi på kineser, finnas kvar ... Vi är nog många som undrar varför!

Det som jag framför allt tycker är märkligt är att inte alla typer av människor tydligen ska få skildras på bild? Är det automatiskt rasistiskt om jag målar någon med mörk hy? Är jag inte minst lika rasistisk om jag vill gömma undan allas olikheter och låtsas om att det inte finns folk med olika hudfärg, kön, längd etc? En sång som jag skulle vilja kalla söndagsskolsång dyker upp i bakhuvudet, den handlar om att Jesus älskar alla barnen: "röd och vit och brun och svart, gör detsamma har han sagt" ... och är det inte det vi alla vill? Vi talar om lika rättigheter för alla, och hur får man lika rättigheter om man inte får visas, finnas eller synas? Vit man i västvärlden, är det den enda normen?

När jag var liten fanns inte den svarta dockan med i paraden av leksaker, och jag minns också att de små tomtenissarna då hade röda kläder. Nån gång, kanske på 70- eller 80-talet, dök den svarta dockan upp, liksom några andra figurer som gjorde paraden mer lättbegriplig. Jag kan inte minnas att det var några protester då, själv tyckte jag det var naturligt att man visade även en svart docka som uppenbarligen funnits med i filmen från början men sen av någon anledning censurerats bort. Jag tänkte att det var ett slags framsteg och en utveckling, från ett monokulturellt samhälle med minnen från apartheidtiden i USA, till ett samhälle där alla fanns med. 

Frågan jag ställer mig är vidare vad debatten som följde kring Disneyfilmen den här gången egentligen handlade om? Är det för att vi alla numera så lätt kan tycka saker i olika sociala medier, som det blir så stort och upphaussat? Är det media i form av tidningar, tv mm som underblåser? Är det snabbheten i dagens medievärld som gör att man inte ger sig tid att tänka efter? Är det rädslan för förändringar som egentligen ligger bakom - allt ska vara som det alltid har varit? 

Det verkar så lätt att stämma in i körer av ogillande mot än det ena och än det andra. Jag bryr mig egentligen inte om ifall man har med just den svarta dockan, eller Lilla hjärtat. Om någon känner sig kränkt så ska vi förstås ändra eller ta bort bilder. Min julstämning ligger inte heller i en Disney-figurs varande eller inte. Men fortfarande förstår jag inte varför det är bättre att plocka bort, än att ta med alla i en gemenskap där vi visar alla hudfärger, alla kön och alla åldrar.

Ps. Jag använder med förkärlek stavningen reflexion istället för reflektion. Det blir då tydligare att det handlar om en återspegling, en reflex, av något. 

Minnen av en sjö

Det finns en sjö som jag ofta ser. Den är det första jag ser när jag sätter på datorn, det sista innan skärmen släcks. Det är en vacker sjö, kanske lik många andra sjöar, med skog rätt nära och så en liten sandstrandsremsa med en brygga. I sjön finns några få näckrosor, solens värme speglas mjukt i vattnet, ljuset belyser några björkstammar på andra sidan en liten bukt och ger liv åt lövverket som växlar mellan olika gröna nyanser och ibland nästan går över i vitt.

Det är en alldeles särskild sjö, förknippad med minnen av en sommar som jag inte ville skulle ta slut, en sommar som jag trodde var början på en lång rad av somrar, höstar, vintrar och vårar. En sommar som kändes så naturlig, det var så självklart allting, inga konstigheter utan bara ett varande i ett nu som blev ett då, en tid som försvann men som lever kvar. Den lever i mina minnen likaväl som i bilden, i minnena kommer även dofter och ljud, personer som rör sig, en värme som bara kan stillas i det järnrika vattnet eller under skuggan av träden. Det är en sommar jag vill minnas.

Det finns förstås andra somrar i mitt liv, och andra perioder som känns levande och nära fastän de är långt borta. Det vi levat finns kvar i oss, det kan väckas till liv i sekundsnabba återblickar, det är minnen eller upplevelser, som ibland helt opåkallat vaknar, kanske t o m oftast utan att jag medvetet söker mig till en viss plats eller ett särskilt minne. Det dyker bara upp, bilden av en plats jag var på en gång, minnet av en tanke jag tänkte där en gång, eller av ett möte, ett samtal, något jag upplevde ... varför dessa bilder kommer vet jag inte, kanske det är någon doft eller något ljud som för mig dit i mina tankar, kanske är det bara så att det läcker ut ur mitt inre som en påminnelse om allt jag varit med om.

Min sjö är en bild som jag gärna försjunker i, den är levande nästan lika mycket som landskapet utanför mitt fönster. Jag tycker om att titta på naturen, att betrakta träden, ängarna och vattendragen, att se hur en gren vajar eller en våg krusas. Då kan sinnet koppla av helt, och jag bara är.

 

 

Om perspektiv, överblick och analys

Läste idag, som vanligt, DN:s Namn och Nytt. Där uppenbarade sig på ett välgörande sätt den lilla, överskådliga och därmed gripbara värld jag så ofta kan sakna idag. Informationsflödets tyranni kan kännas rätt utmattande, vilket jag berört flera gånger i min blogg.

Nåväl, på NoN dyker det ju upp smått och gott från hela landet, filtrerat genom en klok redaktör. Idag var det läsarreaktioner på en teckning från 1928, som särskilt fångade mig. Från runt om i landet kom flera svar på frågan om vilken bil teckningen kunde ha som förebild. Och helt plötsligt kände jag att min värld blev mer gripbar: ett antal svar, återgivna av redaktören, gav mig bilden av hur folk vid andra köksbord i vårt land läser tidningen, funderar, och skickar in svar som sedan vällovligt publiceras via en papperstidning. Gammaldags kanske, men ändå: åh så skönt när någon väljer, förklarar och visar saker!  Samtidigt känslan av samband mellan alla oss läsare, samlade runt tidningen.

Den känslan är svår att uppnå över internet, där så många röster hörs och det kan vara svårt att orientera sig. Man finner sina favoriter förstås, men kanske missar man också en hel del ... detta är en anledning så god som någon att vi fortfarande behöver god journalistik, och får vara beredda att betala för den.

Vidare lyssnade jag som vanligt på Spanarna idag, där en spanare såg (förhoppningsvis) en trend att vi framöver åter kommer söka oss till längre reportage i tidningar som t ex Filter. Alla korta nyhetssnuttar som inte ger djup och analys behöver definitivt kompletteras med längre artiklar där debatten inte bara lyfts (som hon sade) utan också analyseras och kanske förklaras.

I vår ordrika värld är det ändå så ofta vi inte når varandra. Orden skärmar av, och kan kanske bli för många helt enkelt. Jag läste också idag i DN om en dansk serie där en modern version av Vänner hade ritats. Där satt fem vänner tysta i var sin ruta, medan de uppdaterade Facebook. Kanske blir det så för att vi behöver egna rum, kanske för att vi ofta inte känner oss lyssnade på, kanske för att vi delvis förlorat förmågan att lyssna och tala med varandra, eller kanske för att vi har svårt att finna tiden för det verkliga mötena. Kommer vi få en flashback även på detta? Tröttna på att tala via tangentbord och istället mötas irl? Jag är faktiskt hoppfull och rätt övertygad om det!

Bilder och ord

Det finns mycket bilder omkring oss. Man säger ibland att en bild kan säga mer än tusen ord. Jag uppskattar bildkonst av alla slag och går gärna på utställningar. Jag har också fotograferat mycket, som vi gör för att bevara minnen, inte minst av barnen när de var små. Det är fantastiskt att nu kunna gå tillbaka i tiden och minnas hur det var - jag är verkligen glad för de fotoalbum jag har!

Så småningom blev det väl många foton att hålla reda på, och jag ville inte heller leva livet så att säga genom kameran. Livet började också gå långsammare, dvs förändringarna är av naturliga skäl inte lika stora. Behovet och viljan att spara varje ögonblick avstannade. Idag sparar vi bilder på ett annat sätt och många tar foton i alla möjliga situationer, tittar på dem och kastar dem kanske rätt snart. Foton är en snabbvara där vi direkt kan skratta åt en skojig bild eller njuta av en vacker vy - förhoppningsvis ser vi den även fullt ut i verkligheten!

Bilder som jag kan bevara inom mig, i minnet, kan vara väl så värdefulla. Vissa "bilder" har jag försökt fånga med ord istället för bild, jag strävar efter att måla med ord istället för med kamera eller pensel (som jag är dålig på). De här bilderna finns bevarade i nån låda, några har dykt upp på bloggen men inte alla.

Precis som vi översvämmas av ord i alla möjliga media så är också världen omkring oss full av bilder, rörliga eller stillbilder, målade eller etsade, laverade eller fotade. Idag verkar det också som att bilden allt mer tar över det vi förut sagt med ord. Det är som att vi vill uttrycka oss så snabbt som möjligt. Brev och samtal blev sms och mail, hemsidor och bloggar blev twitter, och ord på facebook ersätts med instagram eller sidor där du kan följa andras bilder på sina intressen.

Jo, vi är ekonomiska av oss, vi människor, det vet jag! Inte minst har ju språket många gånger förändrats till att bli kortare och enklare, så varför inte ersätta våra ord med bilder helt enkelt, gå hela vägen? Nej, där är i alla fall inte jag ännu! Jag som gillar att formulera ord och fraser, att försöka få flöde i en text och få fram budskap, jag håller nog fast vid skrivandet och läsandet ett tag till! Ord säger nog ändå mer än bilder... och de kan hjälpa mig att skapa egna inre bilder. Det gillar jag!

Samtal i ensamhet

Jag är den jag är oberoende av andra. Dvs min kärna, mitt inre jag, måste kunna fungera självständigt och oberoende av sammanhang. Att veta vem man är är en lång process som vi kanske aldrig blir riktigt färdiga med. Jag vet vem jag är idag, men i morgon eller längre fram har jag säkert fått nya insikter och förändrats en aning (fast kanske inte märkbart för andra).

För vi förändras under resans gång, när nya intryck och erfarenheter tar plats och påverkar, och vi blir alltså även till i sammanhang. Vi är också beroende av dessa sammanhang, eftersom vi behöver andra för att fungera som de sociala varelser vi är. Det är kanske olika hur mycket socialt sällskap vi vill ha, själv trivs jag rätt bra i ensamhetens lugn och ro - men bara för återhämtning och för att landa i mig själv. Jag behöver andra för att få spegla mina tankar, bli lyssnad på och lyssna på den andre, för att komma vidare i de funderingar och resonemang som uppstår i mig.

Det finns tankar som blir till rundgång, som på något sätt inte finner sin jord att gro och växa i. Tankar som stannar hos mig istället för att nå den jag vill tala med. Andra tankar, de som finner sin motpart, kan läggas bort, växa hos en annan och så återkomma. Det är goda tankeutbyten, sådana som jag ofta söker men inte alltid finner.

Ibland möter jag personer som är lätta att tala med, som förstår mina tankar men också kan komma med nya vinklar. Ofta möter jag personer där vi i våra samtal inte hinner komma så långt. Något avbryter, eller tiden för mötet är för kort, eller vi finner inte fram till varann just då, eller kanske aldrig.

För tvillingsjälar, det finns det nog inte så många av. Och om de finns, hinner vi ändå inte mötas, i en värld som är överlupen av arbete och sysslor. Att få sitta och samtala, länge, med en som har tid och är öppen för att både tala och lyssna, det är något jag saknar just nu.

Intryck

Vardagen består just nu mycket av jobb. Då och då lyfter jag näsan och kollar läget, ser i tidningen vad som hänt eller fördjupar mig i någon intressant artikel eller bok. Men ännu viktigare är för mig att lyfta näsan ur alla ord, all information och alla intryck från olika media och möten med människor.

På morgonpromenaden kan jag som idag njuta av dimman som lättar bland träden, dimman som förtydligade avståndet mellan de olika dungarna och gav ett nytt perspektiv på naturen. Till höger en skogsbacke med ekar, snett till vänster al, rönn och lönn längs med den lilla bäcken. Solen bröt igenom dimman medan de frostnupna löven föll till marken med ett knastrande ljud. Sådana bilder och sinnesintryck vill jag gärna bevara inom mig, men de överlagras förstås snart av andra.

Det finns också andra landskap nära mig. En promenad för mig ut på rena landsbygden, med åkrar och ängar. Där ligger en vacker gård med väl bevarade byggnader som det är en njutning att passera. Längs vägen kan jag om sommaren plocka smultron och blommor.
   En annan promenad för mig neråt sjön och den svarta mjuka stigen där asp och al skuggar. I somras såg jag häger där, en gång hela tre stycken som svävade över ytan, jagandes varandra. Andra gånger är det kanoter eller andra båtar ute på sjön. I lördags var himmelen klarblå över de gula asplöven. Bara bruset av vägen som leder till storstaden störde friden en aning, annars var det helt tyst.

Varför skriver jag ner detta? Ja, kanske för att de ögonblick som jag sätter ord på och fäster på papper på något sätt blir bevarade. Att ge ord åt det jag ser omkring mig känns också som ett sätt att förstärka och tydliggöra det. De ögonblick då jag stannar upp och ser vad jag har runt mig blir då ett sätt att dra ut på tiden och att inte bara låta förnimmelser och upplevelser passera. En slags mindfulness, helt enkelt.
  

Rutiner

Alla rutiner blir tråkiga i längden. Att göra samma sak varje dag tråkar ut mig, jag gillar utveckling och räds inte förändringar. Själv förändras jag väl bara långsamt, även om jag vid vissa tillfällen upplevt större förändringar som påverkat mig, ofta utan att någon annan märkt det.

Många förändringar sker förstås utan att jag påverkar dem. Samhället förändras, eller jag får en ny chef, eller man organiserar om på jobbet. När jag var ung kunde förändringar oroa mig, men nu vet jag att de inte gör någon större skillnad i praktiken. Livet rullar på, och i min vardag ser det mesta lika ut oavsett vem som är statsminister eller min närmaste chef.

Rutiner är också hållpunkter i livet. Årstiderna växlar rutinmässigt och ger en slags omväxling i livet, årsdagar och stora helger är också välkomna rutiner för det mesta. Inte för att man behöver göra allt likadant jämt, traditioner kan med fördel ändras och det finns mer än ett sätt att fira jul och midsommar på!

Egentligen har jag ett rätt bra jobb om man inte gillar rutiner. Mitt arbetsår växlar och avbryts titt som tätt av ett lov, och arbetstiderna är inte desamma dag efter dag, år efter år. Ändå tycker jag ofta att jobbet väldigt mycket består av rutinmässigt upprepande av samma saker. Varje år försvinner en nia från skolan och ersätts av en sjua, som man ska börja om med på nåt sätt. Samma saker ska läras ut, och eleverna gör samma misstag som de gamla årskullarna, ett evigt upprepande som kan bli tjatigt.

Den digitala utvecklingen har tack och lov inneburit att mitt dagliga arbete känns roligare idag, trots rutinmässigheten. Jag har förmånen att jobba på en skola där alla elever har en dator, och det gör flexibiliteten i arbetet så mycket större. En dator är förstås "bara" ett verktyg, och behöver eller ska endast användas när det passar. Vi använder fortfarande böcker, skrivblock och penna när det är lämpligt. Men att tänka digitalt, att utveckla nya arbetsmetoder och slippa en massa papper är guld värt! Planeringar, uppgifter och dokument gör vi tillgängliga över nätet och på våra bloggar, och det underlättar verkligen! Enda nackdelen är kanske att det blir mer text som produceras, för läsning av mig ... så numera har jag ofta en maxlängd på arbeten för att inte drunkna i ord.

Kanske skulle jag behöva tillämpa det på mig själv också, tänker jag när jag märker hur tangenterna springer iväg med mig! Tack alla som orkade läsa :)

Femtio nyanser

Den mest omtalade boken idag är nog Fifty Shades of Grey, eller Femtio nyanser av honom som den heter på svenska. "Alla" läser den, eller nästan ... för mig har det räckt att läsa om den för att inse att jag inte vill lägga min lästid på sådant. Inte för att jag är pryd, jag tycker absolut att man ska kunna skildra, läsa och skriva om sex i alla slags litteratur, och det har man också gjort sedan urminnes tider. Sex är en naturlig del av våra liv, alltså är det naturligt att även det skildras.

Det jag ogillar starkt är delvis att kvinnan där, som jag förstått det, underkastar sig mannen på ett sätt som jag trodde vi lämnat bakom oss för länge sedan. Hon är även en kvinna som tror hon kan omvända mannen till att bli annorlunda, och som sådan kanske hon är ett bra varningsexempel. Men framför allt är det de många inslagen av våldsam sex av råaste slag som jag vänder mig emot. Att det dessutom verkar framställas som att kvinnan innerst inne gillar det, nej det får det att vända sig i magen på mig och undra vart vi är på väg. Gränsen mot våldtäkt, ursäktad med att hennes nej nog var ett undertryckt ja, verkar svag.

Sex är en naturlig följd av kärlek, och ett innerligt uttryck för en närhet som förenar två människor. Hur man kan kombinera detta med våld och hårda tag, med "fisting", bondage och annat, det förstår jag inte. Det är sorgligt om människor inte kan njuta av sk "vanlig" sex där båda parter deltar med kärlek och ömhet, utan att vara "ömma" av hårda tag efteråt. Är det så idag, att man vill ha häftigare och kraftigare upplevelser överallt? Råare filmer, våldsammare sex, mer elaka ord på fotbollsläktare ... det gör mig både lite rädd och ledsen.

I dag läste jag om en ny tidskrift i USA som kommer i spåren av boken. Den vänder sig till tjejer och ska bl a lära ut hur man delar ut dominerande smisk ...  varför?  Sex borde väl vara en jämlik upplevelse, där ingen vill dominera den andra, och ingen ska underkasta sig. Är jag en anakronism, ett ufo med romantiska drömmar? Jag hoppas det inte är så, och tror att det är viktigt att sådana röster som mina hörs.

Det finns så mycket fint i vår värld också, så mycket äkta kärlek - jag vill värna det liv där vi lever med full respekt för varandra och varandras olikheter, där vi inte vill göra varandra illa utan lever i glädje och nära samvaro.


Och om någon som läst boken anser att jag missuppfattat den (jag har läst en hel del om den, och hört/läst intervju med författaren så jag tror min uppfattning är rätt välgrundad) eller ser annorlunda på saken, så finns kommentarsfältet öppet. Även för de som håller med, förstås!

Skrivarmöda

Jag har en outsinlig lust att skriva, men kommer inte alltid dit. Dvs några rader blir det alltid, varje dag nästan, men kanske inte där jag tänkt. Istället för att ägna mig åt det jag egentligen vill skriva, klottrar jag några rader i en dagbok eller på ett socialt forum.

Jag har förstått att det är många författares och skribenters största dilemma att finna skrivtid, och det finns massor av råd kring detta. Man ska t ex skaffa sig goda vanor och rutiner, skriva en viss tid eller en viss mängd ord varje dag, och gärna under en särskild tid varje dag. Man ska inte vänta på inspiration, heter det vidare, inspiration kommer medan man skriver och man kan inte förvänta sig att åstadkomma något om man inte ständigt skriver.

Nå, skriver gör jag varje dag, men ... Det är nog bra råd för dem som kan disponera sin tid och verkligen är författare, de som inte har ett arbete att sköta samtidigt. Jag vet också att många lägger stor del av sin fritid på skrivande, samtidigt som de arbetar heltid i ett annat yrke. Så jag beundrar dem! Själv är jag ofta trött efter jobbet och behöver mest vila känns det som. I bästa fall känner jag mig pigg nog att få till några rader eller någon sida varje vecka, men det blir ett långsamt skrivande.

Vissa kvällar ägnar jag åt motion, vilket ju också behövs, och på helgerna ska det städas och handlas, eller bara ta det lugnt, promenera, läsa en bra bok och kanske träffa vänner nån gång. Sedan flera år lägger jag bara sparsamt med tid på tv-tittande, så den tidstjuven har jag i alla fall undanröjt.

Någon kanske tycker att jag behöver ju inte skriva, och det är ju sant. Jag känner ingen press att jag måste. Men så är det ju detta att jag tycker det är så kul! Jag gillar att formulera och uttrycka mig, och har berättelser som jag känner att jag vill skriva. Enda vägen är alltså att försöka finna mina rutiner, mina hål i tiden då jag kan ägna mig åt skrivandet. Det går, bara jag bestämmer mig!

September

September bjuder hittills på rätt varmt väder, med soliga dagar och ljumma kvällar. Kvällsmörkret sänker sig dock tidigare och tidigare omkring oss, och snart lever vi i det mörker som vintern omfamnar oss med. Det är inget man kan påverka, bara med tanken. Med det menar jag att det i alla fall för mig känns lättare om jag inte fäster mig så mycket detta med mörka morgnar och kvällar. Istället försöker jag njuta av dagarnas ljus så mycket det går. Inte lätt alltid, när man är instängd på en arbetsplats och mestadels är hänvisad till att uppleva dagsljuset genom de fönsterrutor som omger oss. Jag är ändå glad att ha den möjligheten, då jag vet att t ex de som jobbar i köpcentrum ofta ser ännu mindre av solen.

Jag brukar alltid promenera sista biten till jobbet, en promenad på ca 25 minuter. Det ger mig både tillfälle att leva lite extra i morgonens ljus, för tack och lov börjar aldrig jobbet före kl 8 för mig, och så får jag lite välbehövlig motion medan jag går där och vaknar till. Inte för att jag någonsin brukar känna mig särskilt vaken på morgonen, morgontrött som jag är! Ända sedan tonåren minns jag hur livsandarna hos mig oftast vaknar till liv först framåt middag, dvs 12 på dagen (visst är det lite konstigt att det ordet förlorat sin ursprungliga betydelse, medan ordet midnatt har kvar sin!). Egentligen borde jag kanske ha något slags eftermiddags- eller kvällsarbete, men så har det inte blivit.

Jag är överlag väldigt förtjust i hösten, särskilt om det inte regnar! Luften blir så klar och frisk, och höstlövens förändring med gyllene asplöv, och rött brinnande lönn- och rönnlöv ger färger som kontrasterar vackert mot en förhoppningsvis blå himmel. Men även grådisiga dagar har charm, med svartgråa trädstammar och bruna löv, mot en svart jord som doftar svamp. Ännu har vi dock långt till vinter och helt kala träd, och säkert många vackra ljumma dagar kvar att njuta av!

... och mål

Det är förstås en sak att drömma, en annan att ha mål som man strävar efter. Drömmer gör vi kanske om ett nytt kök, en härlig semesterresa eller att träffa den rätte. Men det är ju först när vi gör något mer än drömmer som vi kan påverka och genom aktiva val och ofta träget arbete försöka nå våra mål.

Idag handlade Filosofiska rummet delvis om detta att vi idag alla anses ansvariga för våra liv och var vi hamnar, både vad gäller skola och jobb. Att vi trots det inte kan påverka allt är tyvärr en sanning som inte alltid verkar uppenbar för alla. Ändå tror jag vi alla vet det innerst inne. Vi kan bara göra det bästa utifrån de förutsättningar vi har och får. Och inte ens då kan vi vara säkra på hur väl vi ska lyckas. Tur, kontakter, talang och "flyt" spelar också in.

Men även om det är så, finns det bara en väg att gå, menar jag. Om jag vill komma någonstans, får jag helt enkelt gå i den riktningen. Kanhända att jag inte kommer fram, men jag har då i alla fall försökt. Och att gå den väg jag själv vill, mot mitt eget mål, det är väl den enda rätta vägen om jag vill vara sann mot sig själv. Om jag stannar längs vägen, vänder om eller går in på ett sidospår spelar ingen roll egentligen. Jag väljer själv.

Jag vet idag vilka mål jag har, och tycker det är spännande hur livet på något sätt lägger ut sig själv efterhand, framför mig. För tio år sedan anade jag inte var jag skulle vara idag - en svag känsla av en slags riktning fanns nog, men inte mer. Idag är vägen både tydligare och vagare, beroende på vilken aspekt av livet jag tänker på. Att möjligheterna smalnar av när man blir äldre kan kännas svårt att acceptera, men samtidigt är det en stor trygghet att genom årens erfarenheter tydligare känna sig själv och vad man vill i livet. Det kan vara en lättnad att inte ha så många val och att redan ha provat flera vägar. Målen blir därmed också tydligare - jag vet vad jag vill och vart jag ska!

Drömmar

Jag är på många sätt en drömmare som gärna fantiserar om hur livet kan komma att gestalta sig i både stort och smått. Jag tror och hoppas också på dagar som inte ska tyngas av alltför mycket arbete som ger tryck i huvudet. Och vad vore vi utan våra drömmar och förhoppningar? Tron på en morgondag som är lika bra, eller bättre, än dagen idag är nog nödvändig för fler än mig.

Jag är också en som vill vidare, som inte vill stå stilla utan vill utvecklas. Att tiden står stilla och "inget" händer kan på ett sätt vara positivt eftersom man då kan njuta mer av det som är, tänker jag. Livet behöver inte rusa på hela tiden, jag tar det gärna lugnt och låter saker och ting utvecklas i sin egen takt. Det finns så mycket omkring mig som jag inte kan påverka i alla fall. Men alltför länge vill jag inte att livet ska stå stilla, då blir jag otålig. Då glömmer jag också att jag numera inte har samma kraft som förut, att hjärnan numera bara klarar ett visst mått av tänkande innan den strejkar. Det är en konstig situation som jag har svårt att förklara för andra, detta med min hjärntrötthet eller vad man ska kalla den. Med avund kan jag se hur andra jobbar på och är superaktiva, medan jag kanske har haft min bästa tid.

Eller så är det faktiskt lika bra, eller bättre, att bara sitta stilla som en betraktare och begrunda vad som sker omkring mig. Egentligen spelar saker och ting kanske inte så stor roll som man gärna vill tro. "Vad gör det om hundra år?" är ett uttryck vi ofta använde i min ungdom när man ville bagatellisera något småtråkigt som hänt. Skillnaden nu mot då är väl att livet då kändes gå framåt hela tiden. Idag är jag fortfarande nyfiken på livet, men vet inte vart eller ens om det kommer att föra mig vidare. Möjligheterna är förstås inte lika många som när jag var ung, men läget är ändå mer öppet idag än det var för 10 år sedan då jag trodde att jag visste hur resten av livet skulle gestalta sig. Jag vet idag vart jag vill, samtidigt som jag gärna otåligt brister ut: Kom an, Liv! Visa mig vägen!

Kanske kommer allt bara fortsätta i samma gamla lunk, trots min uppmaning till Livet. Och då får jag väl vara nöjd ändå, med allt som livet redan gett mig. Men mina mål och drömmar kommer jag fortsätta bära med mig, för utan dem förlorar livet en del av sin glans. Jag skäms inte för att vara en drömmare!

Att skriva böcker

Att jag gillar att skriva är kanske rätt självklart, eftersom jag har en blogg. Men mycket hamnar förstås inte på bloggen. Egentligen är mitt huvudintresse just nu annat skrivande.

För några år sedan fick jag en idé om en bok jag ville skriva. Varför vet jag inte egentligen, det kom bara flygande till mig under en föreläsning. Under senaste året har jag samlat en del material, mest under enstaka lovdagar då jag oftast känner att mitt jobb tar mycket tid och kraft. En dröm är att få mer tid till skrivande, och inte behöva jobba så mycket som lärare. På sätt och vis är läraryrket fantastiskt, men det är också krävande och stressigt och jag känner inte att det ger mig så mycket utbyte längre - största ljusglimten är dock fortfarande eleverna (och jättefina kollegor), vilket är jätteviktigt att påpeka. En del tror ju att det är stökiga elever som gör lärare trötta, men för de flesta är det nog alla otaliga sysslor, administration och dokumentation som tar på krafterna. Det är ju inte heller för att sköta sånt som man valde att bli lärare - i så fall kunde man ju valt något administrativt jobb!

I somras gick jag en skrivarkurs, eller Författarkurs som den så vackert hette, mycket för att få hjälp med hur jag skulle handskas med materialet och få ihop det till en bra berättelse. Kursen var otroligt givande och gav många redskap för hur man kan bygga en text så att den blir spännande, intressant och läsvärd. Det betyder ju inte att jag automatiskt kommer lyckas göra just detta, men det gav mig i alla fall lite bättre kunskaper om vad som är viktigt att tänka på. För även om jag är lärare i bl a svenska och alltså undervisar i hur man kan och ska skriva olika texter, och fast jag har läst många böcker och studerat litteraturvetenskap på universitetet så känner jag mig som en amatör när det gäller att skriva annat än utredande text. Icke desto mindre är det otroligt kul och stimulerande att försöka få till något som andra kanske kan vilja läsa med nöje!

Nyligen kände jag att det även fanns en annan bok som pockade på att bli skriven. Så nu har jag två projekt igång! Det går långsamt än så länge, men det får ta den tid det tar. Allt är processer och det enda jag kan göra är att ge det all tid jag kan. Och mitt mål är faktiskt att en dag publicera (dvs inte i bloggform), på ett eller annat sätt. Slutligen ett citat från Neil Gaiman: ”Finish what you’re writing. Whatever you have to do to finish it, finish it.” (Tack, Jorun!)

Boken lever

Som vanligt när jobbet drar igång igen efter lovet så blir det mindre tid för annat, i alla fall så här i början innan alla planeringar och praktiska ting är i ordning. Skrivandet kommer då på undantag, liksom läsningen. Lite har jag dock hunnit läsa i den bok som är min tredje sommarläsningsupplevelse detta år.

Ibland är jag lite avvaktande inför böcker som haussas upp redan vid utgivningen. Så var det även med Karl-Ove Knausgårds Min kamp, när första delen kom ut. Jag läste recensioner, men blev inte omedelbart intresserad. Jag tänkte att detta kanske var ett mastodontverk av manlig karaktär, som nog inte skulle tilltala mig. Allteftersom den fortsatte omtalas skapades dock en allt större nyfikenhet hos mig som förstås bara kunde stillas på ett sätt, så det blev sommarens tredje stora bokupplevelse.

Min kamp fängslade mig omedelbart framför allt för sitt fina språk. Där finns nära och personliga skildringar av både inre och yttre verklighet, och exakta och livfulla beskrivningar av miljö och karaktärer. När Knausgård t ex brer en smörgås tar han med små detaljer på ett så målande sätt. Vardagliga detaljer får därmed en tyngd som gör bilden både levande och nära, och får mig att tänka på Strindberg i inledningen till Röda rummet.

Vidare skapas ibland bilder som känns helt nya. De får mig att stanna upp och njuta av att få se verkligheten med lite annorlunda ögon än annars: orden skapar ett nytt filter att se igenom på något sätt. Jag brukar ofta ha svårt för alltför noggranna miljöbeskrivningar och hoppar gärna över dem, eller skumläser dem. Miljön kan jag ju ändå skapa inom mig, och om ett hus är rött eller gult känns oväsentligt. Men Knausgård lyckas växla så mellan olika typer av beskrivningar, och beskriva med ett så fint bildspråk, att jag läser varje ord noga.

Så till handlingen, som i många stycken handlar om vardagliga ting och ett rätt vanligt liv. Men den tydliga skildringen med små fina detaljer gör att det blir intressant ändå. Berättelsen innehåller förstås även mer dramatiska händelser, och det är med intresse jag ser fram emot att få fortsätta ta del av den uppväxt och det liv som Knausgård beskriver. Varför boken heter Min kamp vet jag inte riktigt ännu, men nog kan allas våra liv innehålla en del kamp av olika skäl. Boken uppges vara självbiografisk, och att skriva så öppet och uppriktigt om sig själv är beundransvärt och kanske en kamp i sig.

Att boken som företeelse inte alls är på väg att dö tror jag vi kan vara säkra på, trots hot från andra media. Men att vi har många media kan ju också helt enkelt betyda mångfald och att fler får möjlighet att ta del utifrån sina behov. Idag besökte jag Litteraturfestivalen i Sigtuna, med mycket smått och gott kring böcker och läsning. Mycket intressant och givande, inte minst att möta författare, förläggare, bloggare och e-boksföreträdare. Vi är alla intresserad av orden, ord som förmedlar och så att säga sparar våra liv och berättelser. Och det är nog ett behov och intresse som aldrig kommer dö, oavsett vilken form vi föredrar.

Sommarläsning

Som så många andra blir sommaren ett tillfälle för mig att läsa lite mer än vanligt. Jag läser visserligen inte lika mycket nu som förr, men njuter nog desto mer när/om jag hittar en välskriven och intressant bok som fängslar mig.

Först, det finns två anledningar till att mitt läsintresse avtagit. Främst är det pga min spänningshuvudvärk, som ofta gör det jobbigt att följa andras tankegångar och ord. Jag har varit en som både läst och lyssnat mycket på andra, och på något sätt tagit in andras liv. Det har varit av intresse för hur människor tänker och för hur livet kan se ut, läsningen har varit ett sätt att leva flera liv så att säga. Nu känns det som att hjärnan inte klarar att ta emot så mycket längre, i en värld så full av ord och intryck, och istället har behovet av att skriva och få ur mig tankar växt. Detta verkar kanske konstigt, men det är så jag upplever det.

Den andra orsaken till att jag inte läser så mycket är att det finns få böcker och författare som har något att tillföra en gammal bokmal som mig. Jag låter kanske förmäten när jag säger det, men jag tycker att jag redan kan de flesta intriger och vet hur det ska gå. Så är det förstås inte, men om man läser mycket så blir man ju ändå van att se mönster. Deckare läser jag inte alls numera, eftersom de är ren fiktion kring något förfärligt som jag inte vill fastna i, nämligen att man dödar andra. Ofta är språket också rätt torftigt, dock med undantag förstås. Håkan Nesser är t ex en god berättare och stilist, som jag ofta tycker har ett budskap utöver att lösa en mordgåta. Det finns kanske fler, men det svenska deckarundret är jag hjärtligt trött på.

Så vad krävs för att jag ska vilja läsa en bok numera? Framför allt ett gott språk, gärna med fantasieggande bildspråk och metaforer, formuleringar som får mig att stanna upp och njuta av det lästa, kanske att läsa om meningen och grunna över den. Jag läser alltså oftast inte för intrigen, utan för språket. En favoritförfattare, nästan den enda jag läst senaste åren, är Haruki Murakami, som både har ett fantastiskt språk och oväntade berättelser med sin blandning av magi och realism. Allra bäst av hans böcker tycker jag Kafka på stranden är, det var den första av honom som jag läste och den öppnade en ny värld för mig.

I sommar är det främst tre böcker som fångat mig. Jag startade med att läsa en lagom lättsam bok, Niceville av Kathryn Stockett. Ja, lättsam är kanske fel ord, eftersom den handlar om rasmotsättningar i 1960-talets Söder i USA, och svårigheten att förändra tänkesätt. Men det är en lättillgänglig och mycket läsvärd bok, som trots sitt budskap inte känns tung att läsa utan bara intressant och spännande.

Nästa bok var Yarden av Kristian Lundberg, en bok jag länge tänkt läsa. Jag gillade både det korthuggna och talande språket, och beskrivningen av ett arbetsliv som man inte trodde fanns. En bok som rekommenderas varmt! Jag läste också uppföljaren Och allt ska vara kärlek, men den kändes mest som tjatig upprepning och grep mig inte alls på samma sätt.

Den tredje bokupplevelsen i sommar väntar jag med till nästa blogginlägg. God läsning önskar jag alla så länge, och om någon vill ge ett boktips eller kommentera något kring läsning är det bara kul :)

Barnfattigdom

Återigen kommer frågan om barnfattigdom upp i media. Att vara fattig är förstås tungt och jobbigt på många sätt, och det är kanske särskilt märkbart i vårt samhälle som på många sätt är välmående och som bygger så mycket på konsumtion. Fattigdomen idag ska förstås inte jämföras med hur det var förr, när ett stort antal människor levde i armod och fick leva mycket enkelt och kanske knappt ha mat på bordet, eller med den fattigdom som fortfarande finns i många länder. Idag har vi en högre levnadsstandard som måttstock och de förhållanden man levde under förr i tiden är varken eftersträvansvärda eller något att förhärliga på något sätt.

Men vad är fattigdom, och vad beror den på? Det finns skribenter som Susanna Alakoski som hävdat att en god väns son, som inte har en smartphone och inte kan följa skolundervisningen pga detta, därför är fattig. Nej, Susanna, detta är inte fattigdom. För det första är det skolans skyldighet att se till att varje elev får möjlighet att sköta läxor och uppgifter inom skolans ram. En privat smartphone får inte förutsättas finnas i varje hand. Men framför allt kan det inte ses som grundläggande levnadsstandard att ha just en smartphone och möjlighet att vara uppkopplad överallt. Det är inte livsnödvändigt, om det än ses som rätt nödvändigt för dem som vant sig vid att ständigt vara on-line.

I dagarna har vi kunnat läsa om en familj som bytte till större lägenhet för att två tonårsbarn, en pojke och en flicka, inte skulle behöva dela rum. Och visst, det förstår man ju. Problemet är att man sökte bistånd från socialtjänsten för detta, och då frågar jag mig är om det är via skattemedel sådant ska betalas? Varje individ och familj måste väl sträva efter att själva försörja sig, och inte lita till staten, dvs skattebetalarna. Och om man vill ha det bättre ekonomiskt måste man ta eget ansvar och själv försöka förbättra sin ekonomi. Varför familjen i detta fall inte kan betala själva vet jag inte, men kanske finns det arbetslöshet med i bilden. Och där, i arbetsfrågan, ligger förstås huvudproblemet bakom barnfattigdom, något som dock sällan berörts i debatten efter vad jag har sett.

Istället har det lagts mycket fokus på att definiera barnfattigdom som företeelse och på att bevisa att den finns. Men få har verkat villiga att diskutera hur vi ska komma åt fattigdomen, och det kan man ju förstå, eftersom den frågan är mycket svårare att lösa. Att skapa en arbetsmarknad där fler får jobb är inte det lättaste, ändå är det den enda hållbara vägen att gå. Tyvärr är det idag tuffa krav inom alla yrken, och alla får inte jobb. Det behövs därför krafttag och kanske nytänkande från politiker, om vi ska kunna komma åt fattigdomen som vissa tvingas leva i.

Lite mer eftertanke kring vad som är fattigdom och en rimlig levnadsstandard efterlyser jag också. Mat och husrum behöver vi alla, samt kläder så vi inte fryser. Men vad vi därutöver verkligen behöver för att överleva och må bra är en annan sak. Kanske får vi t o m högre livskvalitet om vi inte fastnar i egna rum, appar och sociala medier, utan är nöjda med livet som det är, i gemenskap irl.

Vädertankar

Vädret denna sommar har knappast varit det bästa, i alla fall inte i Sverige eller där jag har varit. Hittills i år tror jag att jag har upplevt tre riktigt varma sommardagar, sådana där med klarblå himmel och strålande sol. Visst är det skönt med värme! Man behöver inte gassa i solen och solbada, det är ju inte så hälsosamt för huden. Men att sitta ute med en bok, en kopp kaffe, solglasögon och solhatt, det är något som hör till på sommaren. Eller att ligga på stranden och kunna gå ner i vattnet och svalka sig när man blir varm, det är också så härligt. Gröna skogar och ängar, blommor och fåglar bidrar också till att livet känns gott och inte så instängt som på vintern.

Men vädret rår vi inte över.  Det blir som det blir, och Sverige ligger inte vid Medelhavet. Vi kan inte förvänta oss massor av dagar med temperaturer på 25-30 grader. Växlande molnighet, en och annan regnskur och däremellan lite sol är mer normalt här. Och det räcker, tycker jag. Bara detta att inte behöva gå med tjocka kläder på sig hela tiden, och att t ex milda kvällar få känna ljumma vindar mot bara armar, gör att livet känns lite lättsammare och enklare.

Kanske är det våra resvanor till varmare länder som fått oss att tro att svensk sommar ska vara lika solig och varm (nästan) som grekisk eller thailändsk. Men att ha sådana förväntningar leder lätt till besvikelse. Framför allt är det meningslöst att bli arg eller sur på vädret. Jag vill inte låta sådant som jag inte kan påverka ha inflytande över hur jag mår eller vilket humör jag är på. Jodå, visst blir jag lite lättare till sinnes om det är fint väder, än om det spöregnar i flera dagar. Men vädret är som det är, och det är lika bra att acceptera det och ta det som det kommer. Man får anpassa vad man gör och hur man klär sig, så enkelt är det. Och trots allt har sommaren bjudit på många regnfria dagar eller delar av dagar, då jag kunnat vara ute, promenera, cykla, sitta och läsa, ta det lugnt på en bänk, eller något liknande. Det är bra nog!


Ps. Dagen efter läser jag om översvämningar i Sverige som förstör grödor, och om Manila som har dränkts i vattenmassor. Samtidigt har Indien drabbats av torka pga uteblivna monsunregn, problem av en helt annan dimension än mina vardagsfunderingar kring sol och värme. Globalt finns verkligen anledning att klaga över vädret och beklaga alla drabbade, samt fundera över vad vi gör med vår jord. Hur ska vi tackla klimatförändringarna? Går det att vända den skenande utvecklingen? Ja, det måste vi tro, och jag önskar att forskningen kring klimatfrågor prioriteras i alla länder. Vi har en gemensam jord som vi måste vårda och värna. Och var och en kan bidra även i det lilla, det är jag övertygad om, genom medvetet miljötänkande.

Anekdoter

I alla samhällen och familjer finns en slags gemensamma berättelser eller anekdoter. De behöver inte alltid vara helt sanna, men brukar vara baserade på en historisk händelse av stort eller litet slag. Dessa berättelser blir som ett sammanhållande kitt och bidrar till att vi känner att vi tillhör ett kollektiv. Att veta varför Kungens kurva heter som den gör, vem Karl XII var eller varifrån våra veckodagar fått sina namn är några exempel. Många sådana här anekdoter berättas om och om igen och brukar kunna verifieras utifrån flera källor och vittnen. Ibland händer det att de blir förvrängda och då kan det vara svårt att rubba den föreställning som blivit fel - "alla" vet ju redan hur det ska vara!

Familjeanekdoter brukar handla om händelser av udda slag, som den gången man cyklade omkull eller tjuvrökte. Till skillnad mot historiska händelser i ett land eller ett större sammanhang får familjeanekdoterna oftast uppträda oemotsagda utifrån endast en källa. Den som berättar först, eller bäst, om en händelse får tolkningsföreträde och den versionen blir den enda gällande. Om det handlar om små lustiga händelser kanske de inblandade inte bryr sig så mycket om sanningen, man kan ändå skratta med. Att det sen kan bli väldigt tjatigt att höra dessa berättelser år efter år, vid så gott som varje familjesammankomst, är en annan sak och något som man kanske får stå ut med, eller blinka och sucka åt bakom ryggen på den berättande.

Värre är det med händelser där man kan känna att så där upplevde inte jag det. Någon beskriver en situation och ger en sammanfattande beskrivning utifrån sin egen synpunkt, men uttrycker sig så att man innefattar även andra. Men vi har alla våra egna berättelser och våra filter som vi upplever vår omvärld genom. Det någon tycker är underbart, tycker en annan mest är plågsamt, det någon ser som positivt tycker någon annan är tråkigt.

Jag tycker själv oerhört illa om att bli ålagd en tanke, åsikt eller uppfattning om något som har hänt (eller ska hända för den delen) utan att ha tillfrågats om hur jag ser på det. Jag önskar att fler kunde tänka på att uttrycka sig mer nyanserat och med insikten att ens egen upplevelse är just det, en egen personlig upplevelse. Din berättelse är din, och min berättelse är min. Ingen av dem är mer giltig än någon annan. Som anekdot kanske den duger, men inte som berättelse om verkliga förhållanden.  Fast om vi någon gång får tillfälle att prata och jämföra våra personliga berättelser, tror jag att de kommer växa, nyanseras och bli mer intressanta att ta del av. Det kan vara rätt spännande att upptäcka andra sidor av den verklighet man tror att man känner. Frågan är: vågar vi?

Medaljens baksida

OS är högaktuellt och förväntningarna på svenska medaljer har varit stora, inte minst i media. Den ena efter den andra av svenska idrottsmän och -kvinnor har getts status av medaljhopp. De kanske ligger i topp på världsrankingen, eller har gjort fina prestationer i år, under förra OS eller i något VM, t ex. Dessa förhoppningar tycker jag sedan har glidit över i någon slags krav eller orealistiska förväntningar på mirakel. Det verkar som att man i media glömer bort att en hel värld har samlats i London för att tävla. Inget är givet och allt ska tävlas om, innan vi vet vem som får de åtråvärda medaljerna.

Jag tycker faktiskt synd om de idrottare, ibland väldigt unga, som får orimligt stor press på sig från media. De gör många gånger fantastiskt fina prestationer utan att för den skull vinna eller få medalj. En fjärdeplats blir liktydigt med misslyckande! Och istället för att glädjas åt framgångar, ser vi hur media fastnar i spekulationer kring var/när/hur just Sverige ska få medalj. Kanske gör gemene man det också, kanske tycker man att sommaren är misslyckad pga vädret, och OS ett misslyckande om inte Sverige glänser.

Häromdagen njöt jag av svenska fälttävlanslandslagets insatser i terrängritten. De red strålande allihop, på en fantastiskt utformad bana, vackert belägen i Greenwich Park, och i underbart väder. Det var verkligen en glädjestund. Roligt var det förstås också att hästsport fick så stor uppmärksamhet i svensk tv, och att intresset växte så att man möblerade om lite i tv-tablån för att kunna visa hela den avslutande banhoppningen dagen efter.

Men samtidigt var det nästan patetiskt hur man i tv-studion fokuserade på just detta med medalj. Det lades inte många ord på hur enastånde bra alla varit. Istället talade man mycket om att svenska laget låg på tredje plats, skulle man klara en lagmedalj? Dessutom var Sara Algotsson Ostholt delad etta, så nu skulle väl äntligen medaljtorkan upphöra! Som man sa, bara vi får en medalj, så lossnar det säkert så att det blir fler, så brukar det gå.

Och visst blev det en mycket välförtjänt silvermedalj till Sara, efter fantastiska prestationer. Att laget blev fyra är väldigt bra det också, med tanke på övriga lag och deltagare. Men i media: laget missade medalj ... förstås med dessa ord. Sara däremot, som blev intervjuad senare, vägrade se fjärdeplatsen som en miss. Målet var att bli sämst fyra, och det hade de blivit. End of discussion - tack!

Jag önskar att vi alla mer kunde uppmärksamma de fantastiska prestationer som görs, och glädjas åt varje insats, istället för att muttra om missade medaljer. Det finns så många konkurrenter från olika länder, och bästa man eller kvinna vinner. Det kanske inte är en svensk, men vad gör det? Sveriges väl och ve ligger inte i att vinna flest medaljer. Det är roligt om Sverige vinner, men glädjen hos de idrottsmän som vinner kan vi alltid dela, oavsett var de kommer ifrån.

Fria iakttagelser

Ibland gör man av en slump iakttagelser som kan vara både oväntade och humoristiska. Det hände mig senast idag, när jag genom bussfönstret fick syn på en tjej i en bil. Hon hade stannat vid trafikljusen, och hennes huvud guppade frenetiskt åt olika håll. Jag tänkte att hon säkert lyssnade på musik, troligtvis något rätt rockigt eller i alla fall svängigt med tanke på intensiteten i hennes rörelser. Håret var svart och halvlångt, och hon bar en svart t-shirt, det var allt jag hann se innan bussen passerat och hon försvann ur mitt synfält. Kanske lyssnade hon på sin favoritlåt, kanske var hon glad över att vara på hemväg från jobbet och njöt av friheten i att släppa loss.

Jag har just läst Kristian Lundbergs Yarden (äntligen!) där han bl a beskriver friheten kontra behovet av försörjning. Under drygt ett år tvingades han av försörjningsskäl tillbaka till det kroppsarbete han trodde han hade lämnat för gott. Det var hårt slit på en arbetsplats där han tillhörde dem som var lägst i rang, de inhyrda som inte kunde vara säkra på att få jobba varje dag. Trygghet och rättvisa saknades, det som fanns var ett tvång att sköta allt minutiöst noga och samtidigt se till att hinna med alla uppgifter under dagen, annars kunde det hända att inte bara man själv utan hela arbetslaget "straffades" och blev utan jobb några dagar. Kanske man t o m fick sparken.

Jag tänker att livet är lite av en balansgång mellan friheten att slänga med håret i en bil, och tvånget att försörja sig. En del har förstås jobb som de trivs med. Kanhända har de också viss frihet att disponera sin tid så att visserligen jobbet finns kvar till morgondagen om de har "en dålig dag", men de får ändå behålla sin anställning. Andra har jobb som de inte trivs med, eller jobb där de inte kan lägga upp arbetet efter sina egna förutsättningar just den dagen. Det är ofta fysiskt krävande eller monotona arbeten. Oavsett vilket jobb man har är det ändå väl att de allra flesta idag har lagstadgad semester med lön, då vi kan njuta av friheten att själva bestämma över vår dag och vad vi ska göra. Nog kan det bli så att vi ibland gör något som någon annan ber oss om, även när vi är lediga, men vi har oftast frihet att bestämma om vi vill eller inte. Och ibland kanske vi inte gör något alls, vilket är väl så viktigt! 

Favoritpryl

Jag ser mig inte som särskilt prylgalen, men det finns vissa saker som betyder mer för mig än andra. Detta är ett exempel på en slags sak som är viktig för mig:

"Du finns framför mig, ännu tom och vit. Ibland har du ränder, men numera är du ofta helt blank och omöjlig att ta i min hand. Men vilken form du än har, så bär du alla möjligheter som inte förstörts än. Du blir mottagare av tankar, idéer, glada och positiva händelser lika väl som sorgliga och tråkiga. Du finns där, och väntar på mina ord.

Ibland får du finna dig i att bli hopknycklad och kastad i en papperskorg, eller raderad. Ibland blir du bortglömd, kanske i en ficka på ett par byxor som tvättas så att texten försvinner. Ibland blir du fullklottrad, ibland står bara enstaka ord på dig. Någon gång får dina tecken vandra vidare och bearbetas, andra gånger blir du bara liggande.

Du är en utväg, en vän, en som hjälper mig att reda ut mina tankar och bevara dem - för hur ofta glömmer jag inte annars de formuleringar som skapas i mitt huvud, under stilla stunder eller promenader.

Utan dig skulle livet kännas tomt och fattigare."

Havsvidd

Jag stannar i strandkanten, där havet öppnar vidderna med sina blågråa vågor.  Kvällssolens strålar smeker över sandöarna ute i viken. Det öppna landskapet öppnar sinnet och känns både stimulerande och lugnande.  Jag sjunker lätt in i öppna vyer, det kan vara från en bergskam eller vid en slätt, där säden böljar, lika väl som vid havet.

Kanske blir jordens skönhet extra tydlig när man kan få ett vidare och större perspektiv över det. Eller så är det något djupt inne i just mig, en ton från barndomens tidiga år i Skåne, som gör att jag har en särskild förkärlek för öppna landskap. Kanske gillar inte alla de öppna vidderna lika mycket som jag. Men vackra utsikter verkar fängsla de flesta, förstås, så nog verkar det finnas en särskild lockelse i att kunna se långt och få överblick över ett landskap.

Nu är jag allmänt förtjust i de flesta naturtyper. Vi har en omväxlande natur i Sverige, och alla typer har sin tjusning. Skogar med vindlande stigar och susande träd, ängar med blommande örter och sjöar som glittrar bland vassruggar är också underbara. I andra delar av världen kan man stöta på massiva bergsformationer, böljande kullar och höga vattenfall, som alla har sin skönhet. Men ingenstans trivs jag lika bra som i det öppna landskapet, där vinden gärna får ge friskhet och blicken kan färdas långt, långt bort i fjärran.

Hönsigt

Jag har ett kort hemma, ett konstkort, som föreställer sex hönor med kvinnliga människohuvuden. Bakom dem står en tupp, han är alltigenom tupp, med kam och haklapp. Han sträcker upp näbben och ser bestämd ut, tuppen. Och glad kan han vara, som fått bevara sitt tupphuvud! Hans kropp syns inte men han är säkert tupp från kam till tars och tå.

Det förefaller som att tavlan vill förringa kvinnor och framställa dem som hönshjärnor. En av "kvinnorna", den bakersta, har svart fjäderdräkt och håller ut sina vingar i en beskyddande gest, omfamnande de andra. Hon är väl högsta hönset, kan tänka. Hur som helst tycker jag det är en rätt hemsk bild. Jag fick den vid ett besök på Nationalmuseum i våras, som tack för att jag svarat på en enkät. Tavlan finns alltså på museet och är målad av en svensk, Johan Pasch (1706-1769).

På baksidan av kortet ser jag att namnet på tavlan är "Le tableau des poules", vilket betyder Hönstavlan. Vid en sökning finner jag att tavlan är en satirisk avbild av hovdamer, och Pasch har väl då velat visa hur virriga dessa var, yra som höns. Jag vet inte omständigheterna kring det, men jag tycker det är anmärkningsvärt att man idag, 2012, delar ut just det motivet till besökare på Nationalmuseum. Må vara, att det är en tavla som finns där, men jag tycker det är en synnerligen illa vald gåva, som i alla fall jag motvilligt tog emot, endast pga att jag i brådrasket fann det svårt att förklara varför jag inte skulle vilja ha kortet.

Jag vet inte heller varför just det kortet delades ut. Kanske var det bara en slump, kanske hade man många kvar av just det motivet, kanske kan man se det som en rolig anspelning på debatten om "hen" ... fast det är nog väl långsökt! Hur som helst ogillar jag som kvinna att en sådan bild, där kvinnor förringas och förlöjligas, delas ut till besökare. För inte var det väl så, att höns på den tiden sågs som uppskattade, intelligenta varelser?

Man lär så länge man lever

Det händer rätt ofta att jag får revidera uppfattningar som jag haft. Livet förändras, och man får anpassa sig eller lära sig nya sätt att leva och vara.

Trots att jag ser mig själv som självständig och rätt oberoende, har jag haft bilden av att man mår bäst av att leva tillsammans med någon, för två ska man vara! Så ser ju normen ut. De som påstår att de trivs som singel, de säger säkert så för att dölja en besvikelse, tänkte jag. Efter några år som singel har jag dock insett, att det går bra att leva ensam. Jag har också förstått, att det jag tidigare sökte hos andra, det fanns mycket närmare, det fanns inom mig själv. Nu tänker jag, att om vi söker Lyckan (=kärleken) hos andra, då ger vi på något sätt ifrån oss makten över vårt eget liv.

Att leva som singel har en del fördelar. Man kan rå sig själv, man har lugn och ro när man kommer hem från ett jobb med många sociala kontakter, det går överhuvudtaget att leva rätt fritt och avslappnat. Men utan familj, släkt och vänner skulle förstås livet kännas tomt. De finns, runtomkring mig, för möten av olika slag, samtal, fester, aktiviteter. Jag är inte ensam. Och jag trivs med livet!

Vad framtiden kommer innebära, om det blir ett liv i en- eller tvåsamhet, det får visa sig. Det viktiga är att det känns bra just nu. Och jag har förstått att de som säger att de trivs som singel, de menar det säkert uppriktigt.

Hastighet

Vem vill mäta livskvalitet i hastighet? Vem vill rusa fram genom livet så att man helt plötsligt står där och känner att oj, så fort det gick? Varför har vi ofta så bråttom?

Vi säger att vi behöver mer tid att bara vara, mer tid att umgås, mer tid att i lugn och ro göra saker, mer tid att fundera över livet och vad vi vill ... och ändå ... ändå skickar internetleverantören ut reklam om snabbare internet, för att "vi lever ju i ett samhälle där hastigheten och informationsflödet ökar hela tiden, eller hur!"

Just det, Comhem, just det ... och just därför vill jag inte ha ert snabbare internet, inte hemma. På jobbet är det en annan sak, då ska ett arbete utföras och många använda nätet samtidigt, och då behövs snabbare och bättre kapacitet. Och visst kan man ha bråttom och känna stress över att saker tar längre tid än man önskar även hemma. Men när jag är hemma, då vill jag koppla av och ta det lugnt. Om nu informationsflödet ökar, innebär det ju inte att jag hela tiden måste ta del.  Jag kan också träna mig i tålamod, och låta en del få ta sin tid. Egentligen är det kanske fåfängt att ens försöka hänga med i allt som händer, för det kommer ju hela tiden nya nyheter, nya trender. Det blir en evig jakt på att hänga med, i en allt högre hastighet, och jag undrar var det kommer att sluta.

Det är som att vi tror att om vi skyndar oss, då får vi tid sedan. När vi hunnit allt, då ska vi sitta ner och ta det lugnt. Men kanske är hela detta tänkesätt fel, kanske ska man hellre leva livet i lagom takt, hela tiden? Om tåget inte kommer, om jag får vänta en stund på att få fram den info jag behöver, om jag köar, jaha - det behöver inte betyda att jag ska bli stressad. Det blir mindre tid att hänga i soffan hemma men kanske istället en liten ficka i tiden där jag kan få ett oväntat andrum, som en liten present nästan, eftersom det är en väntetid där ingen kan begära att jag ska göra mer än vänta ... utan stress. Väntetider som jag själv inte kan påverka är ju ingen idé att stressa upp sig över, om man tänker efter.

Därmed inte sagt att jag själv alltid väntar i lugn och ro på att information ska nå fram till mig, eller på att ett tåg ska komma. Men jag gör det oftare numera, och det är något jag vill lära mig att göra ännu mer. Lite mer "Manana" i vår tillvaro skadar nog inte.

Och visst förstår jag att företag har varor att sälja och försöker göra det på sitt sätt. Men för mig fungerar reklamen om snabbare internet tvärtom, så att jag blir ovillig att ta till mig fördelarna. Så kan det också gå!

Förändring?

Jag tycker att jag förändrats mycket under de senaste åren. Så hittar jag en gammal anteckningsbok och läser lite, och upptäcker att många av de tankar jag hade då, de har jag fortfarande. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom grundvärderingarna är desamma nu som då. Den kärna av värdegrund som man får med sig från barnsben lär ju vara fast och svårrubbad.

Jag minns att jag för många år sedan läste om en undersökning av polisaspiranter, där man kollade deras värderingar före och efter utbildningen, en utbildning som utöver rent polisiär utbildning också tog upp vår svenska värdegrund, byggd på demokrati, jämlikhet och tolerans. Det visade sig att trots övningar, samtal och diskussioner så förändrades inte värderingarna när det kom till autentiska fall. Sorgligt kanske, men också något att minnas så att vi förstår vikten av att mycket tidigt grundlägga ett empatiskt och demokratiskt synsätt hos våra barn.

Att jag förändrats vet och ser jag dock, om än inte vad gäller värderingar. Då skrev jag för hand med tunn blyerts, nu skriver jag med kulspetspenna. Då målade jag ett träd med tunn stam och vek krona, som vajade för vinden och nästan svävade över marken. För några år sedan tecknade jag ett träd med bred stam, fast rotat och med breda, knotiga grenar. Då fanns en osäkerhet och ovilja att uttrycka egna tankar och känslor klart och tydligt, senare kom en annan trygghet och ett annat mod.

Att ha en fast kärna precis som ett kraftigt träd betyder inte att man behöver vara fast i tanken. Jag vill fortsätta vara nyfiken och lyhörd, fortsätta ta intryck av andra, fortsätta ändra åsikt ibland (se Om att ändra åsikt). Jag vill inte heller ha en tjock bark omkring mig, som ett gammalt träd, en tjock bark som gör mig okänslig. Den fasta kärnan handlar bara om grundvärderingar och trygghet, och om att bättre kunna stå för den jag är. Men barken ska vara föränderlig och tunn, öppen för nya tankar och föreställningar.

Samtal och innehåll

Jag talade med en vän om vad vi brukar samtala om, vi människor. De nära samtalen ligger ju ofta långt borta mentalt sett. Först efter att ha pratat runt om vardagliga ting, når vi de djupare samtalsämnena. Och så måste det kanske vara, vi känner av varann och kollar läget innan vi går vidare och djupare.

Om det istället är nya och tidigare okända personer vi talar med så startar vi ofta med vad man jobbar med, som ett sätt att lära känna varandra. Det lär visst vara lite typiskt svenskt att inleda samtal så, jag vet inte riktigt varför eller vad man i så fall inleder samtal med i andra länder. Och vad säger vårt yrke om oss egentligen? Att man är kreativ kanske, eller ekonomiskt kunnig, eller expert på idrottsskador. Vem man är som person vet vi inte genom dessa upplysningar.

Min vän framhöll att vi ju lika gärna kunde börja med att fråga vad man är intresserad av, och vi skulle då få en tydligare bild av den vi har framför oss. Kanske är intressen alltför personliga, eller ses de inte som lika viktiga, eftersom vi inte frågar efter det? En tanke som slår mig nu är att intressen kan delas av människor som är väldigt olika varann, så frågan är om man skulle veta mer genom att tala om sådant? Vad jag vet är, att om man i ett samtal kommer fram till att man har samma intressen (eller bakgrund för den delen), då ger sig resten av samtalet lätt, man har tusen saker att fördjupa sig i och finna nöje i att tala om. Om man har skilda intressen kan det å andra sidan ge upphov till intressanta utbyten av erfarenheter och nya perspektiv på en kanske för en själv okänd del av världen.

Ett vanligt sätt att inleda samtal med dem vi känner är att fråga hur det är. Men det är en fråga som man helst inte ska svara på, om man inte säger "bara bra!" eller något liknande. Att säga att livet är jobbigt, att man mår dåligt eller något annat negativt, det förväntas inte. Frågan är kanske den mest retoriska vi har, och ett ärligt svar är inte vad man efterfrågar. Det är mer en hälsningsfras, samtidigt som man kanske vill visa att man bryr sig, fast bara helt ytligt alltså!

Det är inte alltid man kommer dit man önskar i samtal, inte alltid man kan leda pratet ditåt som man kanske först tänkte. Men ett samtal kan också bli så mycket mer intressant än man trott, eller ge nya infallsvinklar. Det är spännande att fundera på detta med våra samtals innehåll. Hur som helst gillar jag att samtala, och även att "samtala" via denna blogg! Gör du också det?

Mötas, igen

Det är en gyllene kväll, och den nedåtgående solen belyser en gulnande äng och en vackert grön skog. I hemmets lugna vrå finner jag ro att sjunka in i mig själv, utan att varken lyssna eller prata med någon annan. Då flyter fler tankar om möten upp, inte nya men ständigt aktuella.  Att vi, som jag skrev tidigare, kan mötas både i verkligheten och på nätet är något jag finner i grunden bra och välgörande. Vi behöver sammanhang och bekräftelse för att bli hela människor, vi behöver speglas i varandra och utbyta tankar för att växa.

Men det allra viktigaste mötet är ändå mötet med sig själv. Man kan inte finna något hos andra, som inte finns hos en själv. Möten med andra kan hjälpa oss att se och förstå, men vi behöver också låta tankarna  djupna, stillna och mogna, eller dyka upp som om de var nya, hos oss själva.

Vårt arbete, tidningar, tv, samtal irl eller via telefon, internet och andra aktiviteter av olika slag kan döva den inre längtan efter frid som jag tror vi alla bär på. Det är lätt att glömma sig själv och bara hasta vidare med nästa sak som man bara måste göra (eller tror man måste göra). Alltför ofta blir det så även för mig, trots att jag vill prioritera egen tid just för reflektion och återhämtning.

Men när ledigheten från jobbet breder ut sig finns det mer tid och luft omkring mig, och jag har tid att bara vara, som det så enkelt heter. Då kan jag vila och landa. Dessa mellanlandningar är nödvändiga för att tanka, dvs samla krafter innan jag åter vill flyga iväg, för att kunna möta dig ... eller dig ... eller dig.

Landa i jaget,  begrunda, samla mig och sedan igen flyga ut till mötesplatserna, för att återse gamla sammanhang, och för att få nya intryck att ta med mig hem. Vi möts där, eller nån annanstans!

Intighet

Jag snubblade, i bildlig bemärkelse, över en staty gömd under några vissna, blöta löv, när jag var i Lund.  Bildligt, eftersom det inte gick att snubbla över den bokstavligen, då den var stulen. Och frågan är om man någon gång kunnat snubbla över den mer än imaginärt?

Statyn var utmärkt med två plaketter bland gatstenarna. Statyns namn var Intighet, och den första plaketten sa att den "uppförts" 1984 av Uarda (eller av Uarda-akademien (?), som fått sitt namn av studentspexet Uarda som  numera genomförs vart fjärde år).
   Plakett nummer två omtalade att Intigheten bortförts från platsen av okända förövare några år senare.
   Huruvida det någonsin funnits något mer än en plakett på platsen vet jag inte, och inte heller hur den statyn i så fall kan ha sett ut. Konstnärer kan ju visualisera det mesta, så nog är det tänkbart att i konst visa det som inte finns. Men nej, Intigheten visas nog bäst genom just ingenting!

Jag antar att fler än jag lättade vandrat vidare från platsen, så skönt att Intigheten inte finns kvar på platsen utan bortförts! Och om Intigheten någonsin funnits mer än i vår fantasi, så är jag tacksam för svar!

Mötesplatser

Promenerar i Stadsparken i Lund. Ett lätt regn faller, men under de täta bokarna är man skyddad och kan slå sig ner på en bänk och betrakta blommor och fontäner. Jag har gått grusade gångvägar fram och tillbaka, utan att behöva vända utan bara slå in på en ny parallell väg eller stig.

Parken förefaller vara anlagd för sådana promenader som skildras i 1800-talslitteratur, och som vi sett filmade otaliga gånger. Där går eleganta damer med parasoll, ledsagade av stiliga män. De flanerar och hälsar på vänner, som en slags dåtidens Facebook. Behovet av att mötas, hälsa och ses är detsamma nu som då. Jag tänker att de som ogillar Facebook (jag hör själv delvis dit) har mindre behov av att möta vänner och släkt via internet, antingen för att att man redan har vänner och familj nära, eller för att man trivs med att vara för sig själv.

Men för oss andra (mig också) kan Facebook och andra mötesplatser på nätet vara en välsignelse. Du kan växla ett par ord, kolla läget med dem du känner, och ibland dela ensamheten. Man vet att det finns andra, som en själv, och det skapar en slags gemenskap. Man kan också hitta nya vänner på nätet, vänner som delar ens tankar och värderingar, en del kanske man aldrig kommer att träffa, ungefär som brevvänner förr i världen, men de är ändå vänner. Gamla och nya vänner möts, över gränser och ibland hundratals mil - det är fantastiskt!

Visst finns också möjligheten att känna sig utanför på nätet, likaväl som i verkligheten. Att ingå i en stor grupp där man inte blir lyssnad på eller sedd kan förstärka en upplevelse av utanförskap. Men oftast finner man någon att utbyta en blick (irl) eller ett par ord med. Själv uppskattar jag alla former av möten, och är tacksam över att vi har så många möjligheter att hålla kontakt med varandra idag. Vi lever kanske med stora fysiska avstånd, men ändå så nära att bara en bildskärm skiljer oss åt - för så känns det ju!


(Du undrar kanske varför jag ibland ogillar Facebook? Mest är det nog numera för att man får ta del av för mycket, att det dyker upp kommentarer från vänners vänner på t ex bilder, som jag inte bryr mig så mycket om. En liten manöver, så har jag avsagt mig sådana kommentarer, men ändå - vi lever i en värld som översvämmas av information, och därför behöver i alla fall jag ibland koppla bort och koppla ner, för att koppla av!)

Doldisar

Häromdagen hände mig något som nog flera varit med om, nämligen att man upptäcker någon man känner, eller sig själv, på en bild där det är helt oväntat.

Jag satt och läste en tidskrift som jag råkade hitta, inte helt ny men från i februari i år. En av artiklarna var en intervju med en kvinna som fått uppmärksamhet för en roll i en omtalad film, Avalon. Jag kände inte till henne som skådespelare innan, men hon hade blivit omtalad för sin roll. Och där, där var fotot som fångade min uppmärksamhet: visst var det något bekant med bilden, och visst var det min moster som var med där, på familjebilden från 1960?

Jag läste texten febrilt för att finna ledtrådar, det var ju en mycket liten bild, med en hel stor familj och hundar ute i en trädgård, så helt säker kunde jag inte vara på att det var en bild jag sett förut. Skådespelerskan hade inget namn som jag kände igen. Men jag visste att min moster varit barnsköterska, och att hon besökt den familj där hon arbetade i många år, även efter sin anställning för att tillbringa en tid med dem i deras sommarbostad. Jodå, det fanns ett bekant efternamn i eftertexten, och när jag så fick bekräftat av min mor att sommarhuset, som enligt den tidens sed hade ett namn, verkligen hette som i artikeln, så var jag säker.

Min moster var ogift och hade inga egna barn. Hon blev, som det väl ofta blev med barnsköterskor, som en i familjen där hon arbetade, och säkert lite av en mor för barnen. Jag minns att ett av barnen som min moster hade skött som liten kände närhet till moster, skrev brev till henne och även besökte henne på ålderns höst.

Och här stod hon nu, min moster, klädd i vit sköterskeuniform, min moster som alltid fört ett rätt obemärkt liv. Hon stod där som en påminnelse om henne och hennes liv. Kanske är jag den enda, som reagerat på bilden och insett vem kvinnan längst till höger är. Hon är i högsta grad en bifigur i artikeln om skådespelaren. Själv vet hon inget om skådespelerskans filmgenombrott, då hon är död sedan många år. Hennes liv liknar tusentals andras, hon var en älskad moster och omtyckt barnsköterska, snällast av alla i min släkt. Visst minns vi henne, men för den nya generationen är hon bara ett namn, och så småningom kommer de som minns henne också vara borta.

För mig blev upptäckten en påminnelse om hur vi alla lever vidare genom foton, minnen och texter. Till och med gamla fotografier, från tiden när vi bara hade enstaka kopior i våra privata album, kan vakna till liv och spridas.  Just du och jag finns säkert som bifigurer i någons album eller fotosamling, kanske man inte ens minns våra namn. Men en dag kan det hända att någon efterlevande eller bekant  känner igen våra ansikten i ett för dem oväntat sammanhang. Och då kanske de då sitter med samma funderingar som jag fick: hur var det nu, vad hette hon, hmmm ...?

Möten

Jag gillar att möta både gamla och nya vänner. Även korta möten kan vara mycket givande. Möten, liksom relationer, av vilket slag det än vara må, lär en något om en själv, samtidigt som man lär känna den andre. Grunden i mig blir tydligare då den speglas i en annan. Jag förstår bättre vem jag är, och vem jag inte är. Jag förstår kanske vem du är, lite grann i alla fall - beroende på hur mycket du visar.
   Du är en annan, och kanske har vi många beröringspunkter, kanske bara få. Men genom att du vill möta mig, ger du mig något. Ibland gåvor för livet att minnas, ibland insikter som sekundsnabbt tar plats i mig och bevaras, kanske osedda och otydda, men alltid värdefulla.

Varje dag en gåva, varje möte något att vila i, varje leende något att bevara, varje vän en källa att glädjas åt.

Klyftor, fattigdom och hur vi hanterar det

Jag har tidigare berört samhällets sociala klyftor utan att gå in närmare på ämnet. Att de sociala klyftorna har ökat är välkänt. Visst har levnadsstandarden ökat, men samtidigt finns det större skillnader mellan de riktigt rika och de fattiga. Fattiga förresten, ingen är kanske fattig i Sverige i egentlig mening om man jämför med utvecklingsländer. Men alla har inte det gott ställt, och vi ser tiggare på gator och torg, något man inte sett på många år i samma utsträckning som nu. Samtidigt har de rika blivit rikare.

För min egen del jämför jag ofta med min uppväxt under 60- och 70-talen då social rättvisa stod högt på den politiska agendan. Kanske var klyftorna lika stora då, eller större, men man arbetade aktivt för att motverka dem, vilket man inte gör på samma sätt numera. Idag verkar strömningarna mer gå mot större klyftor och avstånd mellan människor, mot ett samhälle där den kan känna sig som vinnare som satsat på rätt aktie, skola eller fond.

Jag saknar ofta ordet och företeelsen solidaritet. Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar, och det måste vi ju när vi lever i ett samhälle. Men solidariteten med dem som har det sämre har minskat, på bekostnad av roffar-mentalitet. De gånger man verkligen ser att folk är villiga att ge till dem som är sämre lottade av olika skäl, är oftast i olika insamlingsgalor. Jag vet inte varför det måste till en galaföreställning för att man ska lätta på plånboken?

Men solidaritet är mer än pengar och ekonomisk utjämning. Det innebär att vi stöttar varandra och inte bara ser till oss själva för att skaffa fördelar. Att man är solidarisk inom en familj eller släkt kanske faller sig naturligt. Lika viktigt tycker jag det är att man är solidarisk med sina arbetskamrater. Men för mig innebär solidaritet också att vi respekterar varandra och inser att alla behövs. I ett solidariskt samhälle råder jämlikhet mellan könen och mellan olika samhällsgrupper. Man ses inte som mer värd pga av sitt ursprung eller yrke. Det är möjligt att jag här gör en utvidgad tolkning av ordet, men för mig är detta en naturlig följd av ett solidariskt samhälle.

Slutligen ett par ord om en debatt som förts kring klass och klasshat i media på sistone. Visst är det tydligt att det finns olika samhällsklasser. Men jag instämmer definitivt med Jens Liljestrand, när han säger att hat krymper människan. Hat leder inte framåt, utan nedåt, och för inte med sig något gott. Ilska kan skapa kreativitet, men hat är enbart av ondo. I min värld finns olika klasser, att förneka det vore att förneka verkligheten, men de är jämbördiga och lika mycket värda -  och jag anser inte att det anstår en civiliserad människa att hata andra!

Sommartankar

Njuter av sommar och ledighet, då tankar får leva och ibland vandra fritt. Och sommar är det, om än regnet strilar och ibland öser ner! För mig är året indelat i årstidernas kvartal, så att vi har sommar i Sverige juni, juli och augusti, oavsett väder. Regnet tillhör årstiden, och enligt DN idag så kommer vårt land också att bli allt blötare (och varmare). Det är bara att rusta sig efter det, och minnas att vi är anpassningsbara varelser som dessutom lever i en tid då det finns utmärkta regnkläder och stövlar att klä sig i!

Även när jag har sommarlov har jag förstås ofta ögon och huvud öppna för frågor som är angelägna för mig. För några dagar sedan läste jag en utmärkt artikel om bildning och utbildning i Helsingborgs Dagblad. Skribenten, Johanna Sturesson, talar om hur man idag har svikit bildningstraditionen som t ex arbetarrörelsen tog fasta på när de ville utveckla människors levnadsvillkor. Man insåg att livet inte bara gällde pengar, utan det fanns även stora värden i kultur och allmänbildning, som man ville skulle komma alla till del. Det fanns inte heller en motsättning mellan bildning och utbildning. Man utbildade sig och blev förhoppningsvis bildad på kuppen. Men idag har samhället överlag svikit de idealen, och låtit nyttoaspekten ta över. Vi ska studera det som kan ge jobb och dra in pengar såväl till oss själva som till staten i form av skattepengar.

Jag funderar lite på varför det blivit så?  Först en definitionsfråga: Bildningsbegreppet är lite svårdefinierat, men anses av mig vara studier i t ex filosofi och litteratur, men också i sociala samspel, och ett sätt att lära sig att förstå sig själv och sin omvärld bättre. Det kräver tid och intresse. Bildning leder ofta till tolerans för andras sätt att tänka, och en förståelse för medmänniskan, tänker jag.  Det är lite som detta med att vara född "i rätt familj" och därmed veta hur man ska uppföra sig i olika sammanhang. Vi vet att bildning är svårare att nå, än utbildning, och kanske är det därför man idag till stor del ändrat fokus. Eller är det för att de stora företagen och arbetsgivarna fått väl stor makt, de som lever mest för penningen? Eller, o hemska tanke, är det för att klyftorna ökat i vårt samhälle, och den bildade gruppen vill ha sin bildning för sig själv och motverka rörelser över "klassgränserna"?

Kanske är det helt enkelt så, att vi alla i första hand måste tänka på att få mat på bordet, och då får bildningen stå tillbaka. Och det är svårt att mäta nyttan av att läsa poesi, även om vi känner och vet hur viktigt det är med litteratur, musik och konst för vårt välbefinnande. Bildningen i sig ger sällan pengar i plånboken, men kan förstås vara oerhört värdefullt inom många yrken. Och bildningen ger rikedom åt ens inre, och säkerhet i många sammanhang där allmänbildning är av stort värde.

Det är tråkigt att vi idag lever i en tid då nyttan i så hög grad går före människan, och då vårt värde mer mäts i hur hög lön man lyckas få efter sin fina utbildning, än efter hur man är i sitt inre. Tack och lov vet jag att det fortfarande finns många som, kanske i tysthet men tydlig och envist, förfäktar bildningsidealen. Heja oss, vi ses i litteraturens och filosofins dimmor :)

Paus och vila

Efter en intensiv arbetsperiod har jag nu äntligen kommit till en vilopunkt. Bara en dag kvar att jobba innan jag får lov! På sätt och vis lättade det redan för en vecka sedan, då betygen var satta, men vi lärare har ju mycket efterarbete att göra också. Många konferenser och utvärderingar ska göras!

Liksom skomakaren skulle jag gärna ta ledigt redan mellan hägg och syrén, men det är den mest intensiva perioden i mitt jobb. Jag försöker ändå stanna upp så ofta det går, och bara titta, lukta och njuta av våren och försommaren. Vi behöver vila i stunden, för att ha kraft att klara av intensiva arbetsperioder.

Jag läste i vintras min farfars anteckningar och manus från olika föreläsningar och valtal. I ett tal säger han att ju mer maskinerna tar över, desto mer behöver vi människor vila från dem. (Det var nog i samband med att man till slut sänkte veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar.) Och så tänkte han redan för ca 70-80 år sedan ... Det känns på något vis så framsynt, att de tankarna lades fram redan då. Det är inte bara nu och idag som vi är stressade. Maskiner och tekniska hjälpmedel underlättar visserligen, men bidrar också till att man förväntas hinna och orka mer, när inte kroppen behöver slita på samma sätt.

Att få leva i ett land och en värld med relativt lång semester är förstås en förmån. Att även under intensiva arbetsperioder stanna upp ibland och vila i stunden är något vi inte heller får glömma. Och nu under den varma, gröna årstiden är det nog inte bara jag som önskar att tiden kunde stå stilla lite, så att vi får njuta och vila ordentligt. Jag tänker i alla fall själv försöka vara i nuet och stunden så mycket det går, jag vill vara här och nu, mer än där och sen. För "sedan" kommer ändå, det vet vi ju!

Liten klagovisa om våren - fast i juni!

Sedan drygt fyra år har jag en slags tryckande huvudvärk som egentligen alltid finns som ett molande i vänster del av huvudet. Ibland känns nästan ingenting, men oftast tilltar trycket under dagen. Självklart har jag besökt läkare, som konstaterat att det inte är något fysiskt fel på mig. Problemen beror på stress. Men själva trycket har egentligen kognitivt ursprung. Som min kiropraktor sa: om man använt vänster hjärnhalva för mycket till planerande och logiskt tänkande, blir det så här. Hjärnan har sina begränsningar.

Av detta kan man dra slutsatsen att vi inte ska tänka för mycket - eller? Fast kanske snarare att vi behöver låta hjärnan likaväl som kroppen vila mellan varven, annars säger de säger ifrån på ett eller annat sätt. Jag tänker rätt ofta på en faster som när hon fick problem med synen sa: man måste överlista svårigheterna och finna andra vägar. Och så är det ju, man får försöka överlista krämpor och annat trist, genom att lyssna på sitt inre och ta hänsyn till kroppens signaler. Det är ju inte givet, att man genom hela livet klarar samma saker som när man var yngre. Å andra sidan kan man upptäcka att ålderns erfarenheter ger en något annat, som man inte hade som ung.

Hur som helst hjälper inte klagovisor mer än för stunden. Jag tror definitivt på att vi behöver få ur oss sånt som kan ligga och trycka inom oss, om det är värk eller annat. Goda vänner eller familjemedlemmar får väl ta emot en del, liksom arbetskamrater. Men sen är det bra om vi klarar att släppa saker, att inte låta dem tynga oss. Troligtvis drabbas vi alla av något, nån gång. Jag känner i alla fall själv hur viktigt det är är att inte fastna i det onda. Inte mår jag bättre av att tänka på det ... nej tvärtom! Jag vill gå vidare, släppa taget om det och se till allt positivt och kul som finns! Delad glädje är dubbel glädje, och jag önskar alla mångdubbel glädje och lust på livet!


Fotnot: Lars Wivallius skrev på 1600-talet "Klagevisa över denna torra och kalla vår", en dikt i många verser där han ber om goda dagar framöver, både vad gäller skörd och annat. Hans titel inspirerade mig till rubriken på mitt inlägg, men i övrigt finns bara diffusa likheter. Möjligen kan man skönja en likhet i att han liksom jag önskar goda tider.

Det viktiga

Visst är det konstigt att vi rätt ofta ser mer till fel, eller skönhetsfläckar som jag skulle vilja kalla det, än till allt som är positivt! Livet har så mycket gott att ge oss, och vi är alla bra, unika och värdefulla, var och en på sitt sätt. Jag tror alla vet det, inom sig. Ändå är det ofta småfel som upptar vår vardag. Vi är inte snygga nog, rika nog, duktiga nog ...

På jobbet hör vi oftast om saker som behöver förbättras. Självklart ska vi se framåt och åtgärda sånt som inte fungerar. Men måste vi därför glömma bort allt det som vi gör bra? Ett litet fel tillåts överglänsa en massa som redan fungerar utmärkt. Elever som gjort stora framsteg kanske ändå tycker att deras betyg inte är bra nog, och personal känner sig ofta otillräckliga.

Jag vill dra en lans för att vi ska tala mer om allt som är bra, roligt, utmärkt, positivt! Se på dig själv med milda ögon och minns allt det du gör som är bra. Ta fasta på berömmande ord (även om de inte känns helt sanna) och lägg undan förtreten över misslyckanden. För nog är det väl ändå så, att vi utvecklas mer av beröm än av kritik? Uppmuntran får oss att känna oss bra, medan dåliga omdömen kan stämma ner humöret. Allt det du gör är inte bäst, men det är bra nog!

Glädje

Det är lätt att glömma glädjen när livet snurrar på och man är fullt upptagen av göromål av olika slag. Vi fyller livet av "nödvändiga" saker att göra, på jobbet är det så mycket man ska hinna, för vi vill ju vara duktiga och dessutom tjäna mycket pengar som vi kan använda när vi inte jobbar ...och jobbet ska skötas noggrant och seriöst. Självklart ska vi det, men tar vi oss tid att skratta ihop?

Livet har blivit allvarligt, på nåt sätt. Skrattar, det gör man åt folk som gör bort sig, eller kanske barn och hundar i filmer som skickas in till tv. Vi anses inte ens vara humoristiska nog för att själva förstå om det är något kul i ett tv-program, utan det finns pålagda skratt eller så finns det studiofolk som håller upp skyltar när publiken ska skratta. Ett gott skratt förlänger livet heter det, men härligast är väl det spontana skrattet?

Det finns mycket annan glädje än just humor och skratt. Glädjen över att leva, vara frisk, ha underbara barn, släkt och vänner ... glädjen över att leva i ett rikt land, ha ett jobb. Just i kväll vill jag slå ett slag för glädjen - glädje i det lilla, i allt gott som finns. Låt oss se lite lätt på livet, ta saker mer med en klackspark. Vi måste väl inte alltid vara så allvarliga, seriösa och målmedvetna? Nä, fram för mer skratt och lättsamhet, ungefär som när jag var med mina barn (och svärbarn) på Mors dag. Tack!

Eurovision

Denna kväll, då hela Sverige verkar titta på Eurovision Song Contest lyssnar jag istället på musik från förr. Jag har rätt svårt för schlagermusik, även om det finns vissa mycket bra låtar, som t ex Loreens låt i år! Men allmänt sett är det inte min typ av musik. Jag tror det hänger ihop med att jag var ung på 60-70-talet, då schlager ansågs fult och töntigt, i alla fall i mina kretsar. Vi lyssnade på soul, pop, rock, disco ... musik med takt och mening av ett helt annat slag!

Dagens schlager är förstås inte jämförbar med dåtidens. Musiken idag är betydligt bättre, men verkligen inte överallt. Och så är det ju lite konstigt att tävla i musik. Numera kan man ju också ringa in och rösta själv, och jag är säker på att en del ringer flera samtal. Kompisröstning mellan länder lär vara vanligt, och det gör ju också att resultaten blir snedvridna. Och vem bestämmer vilken låt som är bäst, när det verkligen är så stor skillnad på vad man gillar?

Nej, jag föredrar att lyssna på Human League, Ultravox, Madness och Simple Minds istället för på schlager! Den musiken håller än, i alla fall för mig :)