Minnen av en sjö

Det finns en sjö som jag ofta ser. Den är det första jag ser när jag sätter på datorn, det sista innan skärmen släcks. Det är en vacker sjö, kanske lik många andra sjöar, med skog rätt nära och så en liten sandstrandsremsa med en brygga. I sjön finns några få näckrosor, solens värme speglas mjukt i vattnet, ljuset belyser några björkstammar på andra sidan en liten bukt och ger liv åt lövverket som växlar mellan olika gröna nyanser och ibland nästan går över i vitt.

Det är en alldeles särskild sjö, förknippad med minnen av en sommar som jag inte ville skulle ta slut, en sommar som jag trodde var början på en lång rad av somrar, höstar, vintrar och vårar. En sommar som kändes så naturlig, det var så självklart allting, inga konstigheter utan bara ett varande i ett nu som blev ett då, en tid som försvann men som lever kvar. Den lever i mina minnen likaväl som i bilden, i minnena kommer även dofter och ljud, personer som rör sig, en värme som bara kan stillas i det järnrika vattnet eller under skuggan av träden. Det är en sommar jag vill minnas.

Det finns förstås andra somrar i mitt liv, och andra perioder som känns levande och nära fastän de är långt borta. Det vi levat finns kvar i oss, det kan väckas till liv i sekundsnabba återblickar, det är minnen eller upplevelser, som ibland helt opåkallat vaknar, kanske t o m oftast utan att jag medvetet söker mig till en viss plats eller ett särskilt minne. Det dyker bara upp, bilden av en plats jag var på en gång, minnet av en tanke jag tänkte där en gång, eller av ett möte, ett samtal, något jag upplevde ... varför dessa bilder kommer vet jag inte, kanske det är någon doft eller något ljud som för mig dit i mina tankar, kanske är det bara så att det läcker ut ur mitt inre som en påminnelse om allt jag varit med om.

Min sjö är en bild som jag gärna försjunker i, den är levande nästan lika mycket som landskapet utanför mitt fönster. Jag tycker om att titta på naturen, att betrakta träden, ängarna och vattendragen, att se hur en gren vajar eller en våg krusas. Då kan sinnet koppla av helt, och jag bara är.