Årets läsupplevelse

Så en reflexion kring en osedvanligt fantastisk författare:

I slutet av sommaren började jag läsa Karl Ove Kanusgårds Min kamp och blev genast fängslad. Jag hade förstås hört talas om verket rätt länge, och blev mer och mer intresserad och nyfiken på det, så det var med stor spänning jag började läsa del 1. Jag blev inte besviken, så som man ibland kan bli när man har förväntningar på en bok (eller film för den delen), nej jag drogs genast in i berättelsens makt och fortsatte läsa med stor njutning och beundran, både för språket och den raka skildringen av såväl personer som händelser.

Språket har ett underbart flyt och varvar tydligt berättade detaljer med ett händelseförlopp som slingrar sig fram och tillbaka i associativa banor, utan att för den skull tappa tråden. Tillbakablickar ger läsaren bakgrundsförståelse men leder alltid tillbaka till utgångspunkten så att berättelsen åter kan föras framåt. Pusselbit läggs vid pusselbit och vi får ta del av ett vardagsliv med beskrivningar som känns nya och fräscha - aldrig förr har jag läst en skildring av hur man tappar en smörklick med större precision och närvarokänsla! Bilder målas upp av träd och av hur luften står stilla mellan dem, eller lyfter i snödis, vattnets iskyla när Karl Ove ska bada som liten beskrivs så att jag kan känna kylan i min egen hud - men detaljerna överskyler aldrig själva händelserna, det finns ingen överdriven realism som tråkar ut med alltför långt gången detaljrikedom, nej det är glimtar och passusar som skänker variation i texten.

Handlingen är så hudnära och öppen, skildrar vad som händer så naket och rakt på sak att man som läsare förundras över att Knausgård lämnar ut så mycket - och egentligen utan att kommentera hur han kände, bara att han grät, att han var ledsen, han beskriver sina tankar utan att kommentera dem. Vi som läsare får ta del av en barndom och uppväxt och själva dra slutsatser om hur det kan ha känts för ett litet barn. Så småningom, när Knausgård blir lite äldre kommer mer reflexioner kring uppväxten och främst kring faderns beteende, men inte när han är barn: han skildrar så som ett barn upplever det, när man inte har perspektiv utan kanske bara tänker att så här är livet. Ett barn förstår att det är fel att bli slagen t ex, men har ingenstans att ta vägen med upplevelsen och ingen att tala med om just detta. Kanske skäms man, eller tror att man själv handlat fel. Karl Ove hade sin bror, men inte heller de talade så nära om saken, de visste vad som hände men berörde det inte mycket sinsemellan. Så uppfattar i alla fall jag att det skildras, och jag tänker att det finns en mening med detta: barnets upplevelser ska skildras så som ett barn upplever det, en tonåring kan berätta mer om sina tankar kring vad som sker, och en vuxen kan med sitt perspektiv sätta ord på erfarenheter på ett helt annat sätt.

När jag började läsa Min kamp var Strindberg den som först kom i tankarna när det gäller att beskriva berättarstilen. Detaljer som skapar miljöer och personer, och en text som går så nära författarens eget jag, som inte väjer för att berätta även det svåra, som inte gottar sig i hemskheter utan bara helt enkelt beskriver livet just så svårt som det kan vara. Vi får dela detta liv, och ibland känna igen oss i tankar, uppfattningar och erfarenheter av livet. Så är det med stor litteratur!

Jag är nu mitt i del 4 och är glad att veta att det finns två delar till. Och jag vet också att detta är en bok som jag kommer återkomma till, inte för att återuppleva just händelserna, utan för att återigen få njuta av det vidunderliga språket! Tack, Karl Ove!