Rutiner

Alla rutiner blir tråkiga i längden. Att göra samma sak varje dag tråkar ut mig, jag gillar utveckling och räds inte förändringar. Själv förändras jag väl bara långsamt, även om jag vid vissa tillfällen upplevt större förändringar som påverkat mig, ofta utan att någon annan märkt det.

Många förändringar sker förstås utan att jag påverkar dem. Samhället förändras, eller jag får en ny chef, eller man organiserar om på jobbet. När jag var ung kunde förändringar oroa mig, men nu vet jag att de inte gör någon större skillnad i praktiken. Livet rullar på, och i min vardag ser det mesta lika ut oavsett vem som är statsminister eller min närmaste chef.

Rutiner är också hållpunkter i livet. Årstiderna växlar rutinmässigt och ger en slags omväxling i livet, årsdagar och stora helger är också välkomna rutiner för det mesta. Inte för att man behöver göra allt likadant jämt, traditioner kan med fördel ändras och det finns mer än ett sätt att fira jul och midsommar på!

Egentligen har jag ett rätt bra jobb om man inte gillar rutiner. Mitt arbetsår växlar och avbryts titt som tätt av ett lov, och arbetstiderna är inte desamma dag efter dag, år efter år. Ändå tycker jag ofta att jobbet väldigt mycket består av rutinmässigt upprepande av samma saker. Varje år försvinner en nia från skolan och ersätts av en sjua, som man ska börja om med på nåt sätt. Samma saker ska läras ut, och eleverna gör samma misstag som de gamla årskullarna, ett evigt upprepande som kan bli tjatigt.

Den digitala utvecklingen har tack och lov inneburit att mitt dagliga arbete känns roligare idag, trots rutinmässigheten. Jag har förmånen att jobba på en skola där alla elever har en dator, och det gör flexibiliteten i arbetet så mycket större. En dator är förstås "bara" ett verktyg, och behöver eller ska endast användas när det passar. Vi använder fortfarande böcker, skrivblock och penna när det är lämpligt. Men att tänka digitalt, att utveckla nya arbetsmetoder och slippa en massa papper är guld värt! Planeringar, uppgifter och dokument gör vi tillgängliga över nätet och på våra bloggar, och det underlättar verkligen! Enda nackdelen är kanske att det blir mer text som produceras, för läsning av mig ... så numera har jag ofta en maxlängd på arbeten för att inte drunkna i ord.

Kanske skulle jag behöva tillämpa det på mig själv också, tänker jag när jag märker hur tangenterna springer iväg med mig! Tack alla som orkade läsa :)

Femtio nyanser

Den mest omtalade boken idag är nog Fifty Shades of Grey, eller Femtio nyanser av honom som den heter på svenska. "Alla" läser den, eller nästan ... för mig har det räckt att läsa om den för att inse att jag inte vill lägga min lästid på sådant. Inte för att jag är pryd, jag tycker absolut att man ska kunna skildra, läsa och skriva om sex i alla slags litteratur, och det har man också gjort sedan urminnes tider. Sex är en naturlig del av våra liv, alltså är det naturligt att även det skildras.

Det jag ogillar starkt är delvis att kvinnan där, som jag förstått det, underkastar sig mannen på ett sätt som jag trodde vi lämnat bakom oss för länge sedan. Hon är även en kvinna som tror hon kan omvända mannen till att bli annorlunda, och som sådan kanske hon är ett bra varningsexempel. Men framför allt är det de många inslagen av våldsam sex av råaste slag som jag vänder mig emot. Att det dessutom verkar framställas som att kvinnan innerst inne gillar det, nej det får det att vända sig i magen på mig och undra vart vi är på väg. Gränsen mot våldtäkt, ursäktad med att hennes nej nog var ett undertryckt ja, verkar svag.

Sex är en naturlig följd av kärlek, och ett innerligt uttryck för en närhet som förenar två människor. Hur man kan kombinera detta med våld och hårda tag, med "fisting", bondage och annat, det förstår jag inte. Det är sorgligt om människor inte kan njuta av sk "vanlig" sex där båda parter deltar med kärlek och ömhet, utan att vara "ömma" av hårda tag efteråt. Är det så idag, att man vill ha häftigare och kraftigare upplevelser överallt? Råare filmer, våldsammare sex, mer elaka ord på fotbollsläktare ... det gör mig både lite rädd och ledsen.

I dag läste jag om en ny tidskrift i USA som kommer i spåren av boken. Den vänder sig till tjejer och ska bl a lära ut hur man delar ut dominerande smisk ...  varför?  Sex borde väl vara en jämlik upplevelse, där ingen vill dominera den andra, och ingen ska underkasta sig. Är jag en anakronism, ett ufo med romantiska drömmar? Jag hoppas det inte är så, och tror att det är viktigt att sådana röster som mina hörs.

Det finns så mycket fint i vår värld också, så mycket äkta kärlek - jag vill värna det liv där vi lever med full respekt för varandra och varandras olikheter, där vi inte vill göra varandra illa utan lever i glädje och nära samvaro.


Och om någon som läst boken anser att jag missuppfattat den (jag har läst en hel del om den, och hört/läst intervju med författaren så jag tror min uppfattning är rätt välgrundad) eller ser annorlunda på saken, så finns kommentarsfältet öppet. Även för de som håller med, förstås!

Skrivarmöda

Jag har en outsinlig lust att skriva, men kommer inte alltid dit. Dvs några rader blir det alltid, varje dag nästan, men kanske inte där jag tänkt. Istället för att ägna mig åt det jag egentligen vill skriva, klottrar jag några rader i en dagbok eller på ett socialt forum.

Jag har förstått att det är många författares och skribenters största dilemma att finna skrivtid, och det finns massor av råd kring detta. Man ska t ex skaffa sig goda vanor och rutiner, skriva en viss tid eller en viss mängd ord varje dag, och gärna under en särskild tid varje dag. Man ska inte vänta på inspiration, heter det vidare, inspiration kommer medan man skriver och man kan inte förvänta sig att åstadkomma något om man inte ständigt skriver.

Nå, skriver gör jag varje dag, men ... Det är nog bra råd för dem som kan disponera sin tid och verkligen är författare, de som inte har ett arbete att sköta samtidigt. Jag vet också att många lägger stor del av sin fritid på skrivande, samtidigt som de arbetar heltid i ett annat yrke. Så jag beundrar dem! Själv är jag ofta trött efter jobbet och behöver mest vila känns det som. I bästa fall känner jag mig pigg nog att få till några rader eller någon sida varje vecka, men det blir ett långsamt skrivande.

Vissa kvällar ägnar jag åt motion, vilket ju också behövs, och på helgerna ska det städas och handlas, eller bara ta det lugnt, promenera, läsa en bra bok och kanske träffa vänner nån gång. Sedan flera år lägger jag bara sparsamt med tid på tv-tittande, så den tidstjuven har jag i alla fall undanröjt.

Någon kanske tycker att jag behöver ju inte skriva, och det är ju sant. Jag känner ingen press att jag måste. Men så är det ju detta att jag tycker det är så kul! Jag gillar att formulera och uttrycka mig, och har berättelser som jag känner att jag vill skriva. Enda vägen är alltså att försöka finna mina rutiner, mina hål i tiden då jag kan ägna mig åt skrivandet. Det går, bara jag bestämmer mig!

September

September bjuder hittills på rätt varmt väder, med soliga dagar och ljumma kvällar. Kvällsmörkret sänker sig dock tidigare och tidigare omkring oss, och snart lever vi i det mörker som vintern omfamnar oss med. Det är inget man kan påverka, bara med tanken. Med det menar jag att det i alla fall för mig känns lättare om jag inte fäster mig så mycket detta med mörka morgnar och kvällar. Istället försöker jag njuta av dagarnas ljus så mycket det går. Inte lätt alltid, när man är instängd på en arbetsplats och mestadels är hänvisad till att uppleva dagsljuset genom de fönsterrutor som omger oss. Jag är ändå glad att ha den möjligheten, då jag vet att t ex de som jobbar i köpcentrum ofta ser ännu mindre av solen.

Jag brukar alltid promenera sista biten till jobbet, en promenad på ca 25 minuter. Det ger mig både tillfälle att leva lite extra i morgonens ljus, för tack och lov börjar aldrig jobbet före kl 8 för mig, och så får jag lite välbehövlig motion medan jag går där och vaknar till. Inte för att jag någonsin brukar känna mig särskilt vaken på morgonen, morgontrött som jag är! Ända sedan tonåren minns jag hur livsandarna hos mig oftast vaknar till liv först framåt middag, dvs 12 på dagen (visst är det lite konstigt att det ordet förlorat sin ursprungliga betydelse, medan ordet midnatt har kvar sin!). Egentligen borde jag kanske ha något slags eftermiddags- eller kvällsarbete, men så har det inte blivit.

Jag är överlag väldigt förtjust i hösten, särskilt om det inte regnar! Luften blir så klar och frisk, och höstlövens förändring med gyllene asplöv, och rött brinnande lönn- och rönnlöv ger färger som kontrasterar vackert mot en förhoppningsvis blå himmel. Men även grådisiga dagar har charm, med svartgråa trädstammar och bruna löv, mot en svart jord som doftar svamp. Ännu har vi dock långt till vinter och helt kala träd, och säkert många vackra ljumma dagar kvar att njuta av!

... och mål

Det är förstås en sak att drömma, en annan att ha mål som man strävar efter. Drömmer gör vi kanske om ett nytt kök, en härlig semesterresa eller att träffa den rätte. Men det är ju först när vi gör något mer än drömmer som vi kan påverka och genom aktiva val och ofta träget arbete försöka nå våra mål.

Idag handlade Filosofiska rummet delvis om detta att vi idag alla anses ansvariga för våra liv och var vi hamnar, både vad gäller skola och jobb. Att vi trots det inte kan påverka allt är tyvärr en sanning som inte alltid verkar uppenbar för alla. Ändå tror jag vi alla vet det innerst inne. Vi kan bara göra det bästa utifrån de förutsättningar vi har och får. Och inte ens då kan vi vara säkra på hur väl vi ska lyckas. Tur, kontakter, talang och "flyt" spelar också in.

Men även om det är så, finns det bara en väg att gå, menar jag. Om jag vill komma någonstans, får jag helt enkelt gå i den riktningen. Kanhända att jag inte kommer fram, men jag har då i alla fall försökt. Och att gå den väg jag själv vill, mot mitt eget mål, det är väl den enda rätta vägen om jag vill vara sann mot sig själv. Om jag stannar längs vägen, vänder om eller går in på ett sidospår spelar ingen roll egentligen. Jag väljer själv.

Jag vet idag vilka mål jag har, och tycker det är spännande hur livet på något sätt lägger ut sig själv efterhand, framför mig. För tio år sedan anade jag inte var jag skulle vara idag - en svag känsla av en slags riktning fanns nog, men inte mer. Idag är vägen både tydligare och vagare, beroende på vilken aspekt av livet jag tänker på. Att möjligheterna smalnar av när man blir äldre kan kännas svårt att acceptera, men samtidigt är det en stor trygghet att genom årens erfarenheter tydligare känna sig själv och vad man vill i livet. Det kan vara en lättnad att inte ha så många val och att redan ha provat flera vägar. Målen blir därmed också tydligare - jag vet vad jag vill och vart jag ska!

Drömmar

Jag är på många sätt en drömmare som gärna fantiserar om hur livet kan komma att gestalta sig i både stort och smått. Jag tror och hoppas också på dagar som inte ska tyngas av alltför mycket arbete som ger tryck i huvudet. Och vad vore vi utan våra drömmar och förhoppningar? Tron på en morgondag som är lika bra, eller bättre, än dagen idag är nog nödvändig för fler än mig.

Jag är också en som vill vidare, som inte vill stå stilla utan vill utvecklas. Att tiden står stilla och "inget" händer kan på ett sätt vara positivt eftersom man då kan njuta mer av det som är, tänker jag. Livet behöver inte rusa på hela tiden, jag tar det gärna lugnt och låter saker och ting utvecklas i sin egen takt. Det finns så mycket omkring mig som jag inte kan påverka i alla fall. Men alltför länge vill jag inte att livet ska stå stilla, då blir jag otålig. Då glömmer jag också att jag numera inte har samma kraft som förut, att hjärnan numera bara klarar ett visst mått av tänkande innan den strejkar. Det är en konstig situation som jag har svårt att förklara för andra, detta med min hjärntrötthet eller vad man ska kalla den. Med avund kan jag se hur andra jobbar på och är superaktiva, medan jag kanske har haft min bästa tid.

Eller så är det faktiskt lika bra, eller bättre, att bara sitta stilla som en betraktare och begrunda vad som sker omkring mig. Egentligen spelar saker och ting kanske inte så stor roll som man gärna vill tro. "Vad gör det om hundra år?" är ett uttryck vi ofta använde i min ungdom när man ville bagatellisera något småtråkigt som hänt. Skillnaden nu mot då är väl att livet då kändes gå framåt hela tiden. Idag är jag fortfarande nyfiken på livet, men vet inte vart eller ens om det kommer att föra mig vidare. Möjligheterna är förstås inte lika många som när jag var ung, men läget är ändå mer öppet idag än det var för 10 år sedan då jag trodde att jag visste hur resten av livet skulle gestalta sig. Jag vet idag vart jag vill, samtidigt som jag gärna otåligt brister ut: Kom an, Liv! Visa mig vägen!

Kanske kommer allt bara fortsätta i samma gamla lunk, trots min uppmaning till Livet. Och då får jag väl vara nöjd ändå, med allt som livet redan gett mig. Men mina mål och drömmar kommer jag fortsätta bära med mig, för utan dem förlorar livet en del av sin glans. Jag skäms inte för att vara en drömmare!