Om att arbeta

Jag har aldrig sett arbetet som det viktigaste i livet. Självklart vet jag hur viktigt det är att ha ett jobb för att ha en struktur på dagen, få en inkomst så att man kan både försörja sig och ha råd att göra lite kul på fritiden samt få en social samvaro. Och jag är av naturen en plikttrogen typ som tar stort ansvar för det jag gör, så när jag jobbar gör jag verkligen det. Ibland har jag nog  t o m alltför lätt att engagera mig och söka lösningar och förbättringar, så att jag ofta glömt att sätta gränsen mot fritiden. Jag tränar fortfarande på att bli bättre på det, men finner det svårt i mitt jobb där det inte finns någon gräns för när man är klar. Det gäller att ha disciplin och säga: detta vill jag göra, och när tiden är slut eller jag märker att huvudet börjar ta slut, då är tiden för arbete slut och jag ska göra något annat. Och även att ha disciplin och se till att ta rast när jag ska.
   Men jag är inte mitt arbete, jag är inte mitt yrke. Den jag är skulle kunna fylla det mesta av årets dagar utan att ha ett jobb att gå till. Jag kan tänka mig att jobba deltid upp i hög ålder, eller jobba ideellt. Jag trivs med att ha saker att göra - men skulle vilja kunna styra min tid mer själv. Att kunna vakna på morgonen och veta att det finns saker att göra, men jag kan själv bestämma om det ska ske idag, eller i vilken ordning jag ska göra dem - det är drömmen!
   Den drömmen kan jag leva när jag har lov. Men under terminen tar jobbet mycket tid, och jag får mindre tid att t ex skriva i den här bloggen. Skrivandet är för mig en ventil, och jag skriver på många ställen. Vissa texter och dagboksanteckningar är privata och inget som är värt ljuset i en blogg. Och om mina inlägg på bloggen nu är rätt glesa, så beror det helt enkelt på att jag just nu väljer att ägna mig åt jobbet, måste göra det kan man säga men det är också ett val eftersom jag vill känna att jag har kontroll över det jag gör. I en värld som är fylld av intryck har jag behov av struktur och kontroll, att avgränsa mina aktiviteter och gå in för en sak i taget.
   Sånt är livet, var sak har sin tid. Arbete just nu, bloggande när jag har tid, och så förstås tid för avkoppling och återhämtning. Och jag är rätt bra på att slappa och koppla av också!

11 september

Idag är nyhetsmedia av alla de slag fyllda av återblickar och artiklar om det som hände för 10 år sedan. Visst var det en fruktansvärd händelse som vi måste minnas... Ändå känns det på något sätt lite västligt självupptaget, att ägna så mycket utrymme åt det. Det som händer i USA, eller där USA deltar, det ges alltid stor plats.
   Att rutiner kring flygsäkerhet förändrades, som är en del av det man tar upp idag, är ju ändå ett mindre problem, ett riktigt i-landsproblem, jämfört med smärtan och sorgen för alla dem som förlorade anhöriga, för att inte tala om fasan för dem som kastade sig ut från de brinnade husen hellre än att dö i lågorna.
   Ja, det var ett angrepp på vår västliga demokrati och inledning (eller fortsättning) på fasansfulla långa krig där många dött, i kampen för det ens land tror på. Det var också ett angrepp på den trygghet vi kanske trott att vi levde i.
   Men jag tänker ändå, att vi kunde ha gått en annan väg, efter attacken. Att hämnas genom krig och därmed öka motsättningar gör bara att våld och otrygghet eskalerar.
   Och bilden på dem som låter sig fotograferas vid Ground Zero känns bara motbjudande. Det är en fasans plats där vi ödmjukt kan sänka våra huvuden i åtanke på alla som dog där, och i tacksamhet för att inte själv vara drabbad. Det är inte en turistattraktion som många andra ... utan en plats för vördnad och eftertanke.

Elitism

Jag skräms en del av den elitism som jag tycker präglar vårt samhälle. Idag är man inte nöjd med att vara en i mängden, nej man vill sticka ut, vara bäst, synas mest, tjäna mest ... och i skolan duger det inte med att nå målen, att klara allt som krävs. Nej, alla ska stimuleras att hela tiden sträva vidare, sikta högre och försöka höja sina betyg.
   Självklart kan jag inte säga att det är fel med att sträva högre och längre. Jag tycker bara att det blir som en hets kring det. Föräldrar vill att deras barn ska börja gå tidigt, eller börja tala tidigt, eller läsa en svårare kurs än andra i samma åldersgrupp. Men varför, egentligen? Vem blir lyckligare för det? Vad har hänt med eftertanken och detta att kunna njuta av dagar och livet?
   På våren citeras ofta den skomakare som hade stängt mellan hägg och syrén. Jag skulle önska att vi alla försökte ha stängt för våra strävanden oftare, och särskilt när det gäller barnen som idag stressas av så mycket i samhället. Tänk om de kunde få uppleva mer bekymmerslöshet och i skolan få en fristad där man visst lär sig saker, men där man också finner tid att vara tillsammans, så att man kan skratta och prata om allt det som egentligen är viktigt i livet: livet i sig.