Jag skräms en del av den elitism som jag tycker präglar vårt samhälle. Idag är man inte nöjd med att vara en i mängden, nej man vill sticka ut, vara bäst, synas mest, tjäna mest ... och i skolan duger det inte med att nå målen, att klara allt som krävs. Nej, alla ska stimuleras att hela tiden sträva vidare, sikta högre och försöka höja sina betyg.
Självklart kan jag inte säga att det är fel med att sträva högre och längre. Jag tycker bara att det blir som en hets kring det. Föräldrar vill att deras barn ska börja gå tidigt, eller börja tala tidigt, eller läsa en svårare kurs än andra i samma åldersgrupp. Men varför, egentligen? Vem blir lyckligare för det? Vad har hänt med eftertanken och detta att kunna njuta av dagar och livet?
På våren citeras ofta den skomakare som hade stängt mellan hägg och syrén. Jag skulle önska att vi alla försökte ha stängt för våra strävanden oftare, och särskilt när det gäller barnen som idag stressas av så mycket i samhället. Tänk om de kunde få uppleva mer bekymmerslöshet och i skolan få en fristad där man visst lär sig saker, men där man också finner tid att vara tillsammans, så att man kan skratta och prata om allt det som egentligen är viktigt i livet: livet i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar