För ett par veckor sedan läste jag en intressant spalt i DN där Jonas Thente går in på hur krafter vill tömma Sverige på innehåll. Han tar upp företeelserna tronen, altaret och penningpåsen. Och visst kan jag hålla med om att attackerna på de två förstnämnda är häftiga. Kungen ansätts på ett sätt som gör att man undrar om det är Republikanska föreningen som ligger bakom. Kyrkan angrips för att man upplåtit plats för skolavsluningar i sina lokaler, eftersom de flesta moderna skolor saknar en aula (och kanske pga tradition, men jag tror lokalfrågan var huvudsyftet från början). Skolorna har nog samtidigt sett det som lite bekvämt att präster håller i det hela, och man har förstått att kyrkan velat passa på att föra ut sitt budskap. Att Humanisterna angriper detta är bara väntat, de uppvisar en ytterst rabiat attityd mot allt som andas religion, på ett sätt som jag knappast skulle kalla humanistiskt.
Alltnog, kärnan i Thentes resonemang känns väldigt välfunnen: det är penningpåsen som ogillar att två institutioner har marknadsfördelar och erbjuder något som man inte behöver gå till en galleria för att finna! Alltså angriper man, med hjälp av sina stödtrupper, de värden som inte är ekonomiskt betingade. Heureka, är det enda jag kan säga!
söndag 26 juni 2011
Storstadens nackdelar
Ibland blir jag förvånad över naiviteten hos erkänt skickligt folk, som t ex vetenskapsjournalister. Karin Bojs brukar i DN tydligt kunna redogöra för och resonera kring forskningsresultat av allahanda slag, och jag läser ofta hennes krönikor. Idag rapporterar hon om neurologisk forskning kring psykiska problem, som oftare uppstår i stadsmiljö än på landet.
En tysk-kanadensisk forskargrupp har kommit fram till att det verkligen är skillnad på hjärnan hos stadsbor och landsbygdsbor. Vid test visade det sig att de som växt upp i storstan hade "kopplingsproblem" mellan två delar av hjärnan, av samma slag som psykiskt sjuka personer brukar ha. Slutsatsen är att det är negativt att bo i storstaden, och att risken för psykiska sjukdomar ökar ju mer vi bor i städer.
Så kommer slutklämmen, och det är här jag inte är med på resonemanget längre: vi måste hitta vad i stadslivet som är farligt för psyket, och ändra på de faktorerna ...
Hoppsan, om det var så lätt ... själv är jag övertygad om att orsaken till största delen ligger i mångfalden av intryck som omger alla i staden, samtidigt som man har fler ytliga möten och relationer, än på landet. Vår kropp och vår hjärna är inte stort annorlunda nu, mot förr, och de är skapade i en tid och en värld då mängden dagliga intryck var betydligt färre. De relationer man hade var ganska fåtaliga och mer långvariga, samt byggde på ett större beroende och närhet till varandra.
Tusentals ljud- och synintryck varje dag, stress att hinna med arbete, fritid, vänner, bussen, handla mat, se på tv, följa med i allt och alla som rör sig ... självklart påverkar det oss! Det skulle ju inte behöva leda till psykisk sjukdom, men att förlora fotfästet i en sådan värld, där man kanske dessutom har svårt att hitta någon att tala med, någon som har tid att sitta ner och lyssna, det är kanske inte så konstigt.
Vi vill gärna ha enkla svar och lösningar i våra liv, men tillvaron är mer komplex än så. Så tyvärr Karin Bojs, snarare än att hitta enskilda faktorer att ändra på, så menar jag att det handlar om att vi måste lära oss att leva i denna stadsmiljö, att säga nej till en del "kul saker", att skärma av oss från alltför många intryck och välja ett lugnare sätt att leva, gärna i mer nära relation till varandra.
Kan vi sedan få stadsplanerare att behålla stadens lungor (parker)och begränsa biltrafik, samt förmå de kommersiella krafterna att ta bort lysande, blinkade reklamskyltar och allt musikjingel från butikerna, ja då kanske tillvaron i staden kan bli riktigt dräglig!
En tysk-kanadensisk forskargrupp har kommit fram till att det verkligen är skillnad på hjärnan hos stadsbor och landsbygdsbor. Vid test visade det sig att de som växt upp i storstan hade "kopplingsproblem" mellan två delar av hjärnan, av samma slag som psykiskt sjuka personer brukar ha. Slutsatsen är att det är negativt att bo i storstaden, och att risken för psykiska sjukdomar ökar ju mer vi bor i städer.
Så kommer slutklämmen, och det är här jag inte är med på resonemanget längre: vi måste hitta vad i stadslivet som är farligt för psyket, och ändra på de faktorerna ...
Hoppsan, om det var så lätt ... själv är jag övertygad om att orsaken till största delen ligger i mångfalden av intryck som omger alla i staden, samtidigt som man har fler ytliga möten och relationer, än på landet. Vår kropp och vår hjärna är inte stort annorlunda nu, mot förr, och de är skapade i en tid och en värld då mängden dagliga intryck var betydligt färre. De relationer man hade var ganska fåtaliga och mer långvariga, samt byggde på ett större beroende och närhet till varandra.
Tusentals ljud- och synintryck varje dag, stress att hinna med arbete, fritid, vänner, bussen, handla mat, se på tv, följa med i allt och alla som rör sig ... självklart påverkar det oss! Det skulle ju inte behöva leda till psykisk sjukdom, men att förlora fotfästet i en sådan värld, där man kanske dessutom har svårt att hitta någon att tala med, någon som har tid att sitta ner och lyssna, det är kanske inte så konstigt.
Vi vill gärna ha enkla svar och lösningar i våra liv, men tillvaron är mer komplex än så. Så tyvärr Karin Bojs, snarare än att hitta enskilda faktorer att ändra på, så menar jag att det handlar om att vi måste lära oss att leva i denna stadsmiljö, att säga nej till en del "kul saker", att skärma av oss från alltför många intryck och välja ett lugnare sätt att leva, gärna i mer nära relation till varandra.
Kan vi sedan få stadsplanerare att behålla stadens lungor (parker)och begränsa biltrafik, samt förmå de kommersiella krafterna att ta bort lysande, blinkade reklamskyltar och allt musikjingel från butikerna, ja då kanske tillvaron i staden kan bli riktigt dräglig!
lördag 18 juni 2011
Brinnande lön
Idag skrev Gustaf Fridolin i DN om att lärarlönerna måste höjas så att läraryrket blir mer attraktivt, vi får fler sökande till lärarutbildningarna, och fler lärare som brinner för sitt arbete.
Det är självklart ett utmärkt förslag, läraryrket är viktigt och måste värderas mer. Att utbilda och fostra barn och ungdomar kräver engagemang och intresse för ungas utveckling. Det är ett komplext arbete där man inte bara ska undervisa utan även verka mot mobbing, för jämställdhet mellan pojkar och flickor, mot rasism och främlingsfientlighet, för ett gott samarbete med föräldrar etc. Man ska också dokumentera sin undervisning och elevernas utveckling samt vara kunnig i vilka åtgärder som krävs för barn med särskilda behov av stödåtgärder av olika slag. Varje elev ska mötas på sin individuella nivå och erbjudas stimulans och lämplig undervisning så att var och en kan nå så höga mål som möjligt. Som sagt, ett komplext arbete med höga krav från såväl elever, föräldrar och samhälle. Tyvärr har läraryrket varit undervärderat både lönemässigt och statusmässigt. En väg att höja statusen är förstås lönen!
Men, det finns fler aspekter av yrket. Det är ett kreativt jobb som kräver tid för planering, reflektion, inspiration till hur man fångar elever i ständigt nya lektioner, samt utvärdering av den egna undervisningen och av elevernas kunskaper. Och här skulle jag vilja se mer än bara en löneförhöjning. Gärna högre lön, men först bättre arbetsvillkor så att man orkar med alla krav som ställs!
Ingen eld kan brinna utan luft. Jag menar, att luften saknas i läraryrket idag. Vi får inte tid att andas och tänka efter vad vi håller på med. Ständigt på språng mot nya elever, nya lektioner, är det inte lätt att behålla inspirationen och förmågan att fängla. 5-6 gånger per dag ska batterierna vara fulladdade för att möta 20-30 elever per lektion. Inte undra på att lärare är ett av de yrken där utbrändheten är stor, och där många vill och försöker söka sig bort. Då hjälper inga löneförhöjningar ... kvar blir bara aska. Istället är det dags att inse att vi måste ha luft för att kunna hålla elden brinnande!
Det är självklart ett utmärkt förslag, läraryrket är viktigt och måste värderas mer. Att utbilda och fostra barn och ungdomar kräver engagemang och intresse för ungas utveckling. Det är ett komplext arbete där man inte bara ska undervisa utan även verka mot mobbing, för jämställdhet mellan pojkar och flickor, mot rasism och främlingsfientlighet, för ett gott samarbete med föräldrar etc. Man ska också dokumentera sin undervisning och elevernas utveckling samt vara kunnig i vilka åtgärder som krävs för barn med särskilda behov av stödåtgärder av olika slag. Varje elev ska mötas på sin individuella nivå och erbjudas stimulans och lämplig undervisning så att var och en kan nå så höga mål som möjligt. Som sagt, ett komplext arbete med höga krav från såväl elever, föräldrar och samhälle. Tyvärr har läraryrket varit undervärderat både lönemässigt och statusmässigt. En väg att höja statusen är förstås lönen!
Men, det finns fler aspekter av yrket. Det är ett kreativt jobb som kräver tid för planering, reflektion, inspiration till hur man fångar elever i ständigt nya lektioner, samt utvärdering av den egna undervisningen och av elevernas kunskaper. Och här skulle jag vilja se mer än bara en löneförhöjning. Gärna högre lön, men först bättre arbetsvillkor så att man orkar med alla krav som ställs!
Ingen eld kan brinna utan luft. Jag menar, att luften saknas i läraryrket idag. Vi får inte tid att andas och tänka efter vad vi håller på med. Ständigt på språng mot nya elever, nya lektioner, är det inte lätt att behålla inspirationen och förmågan att fängla. 5-6 gånger per dag ska batterierna vara fulladdade för att möta 20-30 elever per lektion. Inte undra på att lärare är ett av de yrken där utbrändheten är stor, och där många vill och försöker söka sig bort. Då hjälper inga löneförhöjningar ... kvar blir bara aska. Istället är det dags att inse att vi måste ha luft för att kunna hålla elden brinnande!
tisdag 7 juni 2011
Ettusen resor
Idag råkade jag gå in i en bokhandel. Väl skyltad på ett bord låg en bok: 1000 places to see before you die, handbok för världsresenären.
Sedan tidigare finns 1001 filmer du måste se innan du dör, och 1001 böcker du måste läsa innan du dör, och säkert finns det fler guider som ska hjälpa oss i en övermediafierad värld så att vi hittar rätt och inte ödslar tid på "fel" böcker, filmer ... eller, som nu, platser.
Men jag undrar, blir vi gladare eller lyckligare för att vi läser, ser eller reser till just de utvalda objekten? Ligger inte lite av charmen i att resa just i att själv få upptäcka smultronställen, själv få hitta något som känns alldeles speciellt, just den dagen? Och om jag nu väljer att i resan även inbegripa den inre resa vi gör när vi läser en bok eller ser en film (föralldel, det händer nog när vi lyssnar på musik också), så undrar jag: vem ska bestämma mina resmål? Varför har vi avhänt oss friheten att få nosa oss fram själva, hitta guldkorn och smågrus, söka vidare på livets väg ...
Jo, jag vet att jag inte behöver läsa dessa böcker. Jag vet också att de kan vara utmärkta guider och ge oss information som hjälper oss att välja rätt. Men ändå: jag ser dem som tecken på att vi har alltför mycket att välja bland, och alltför lite tid att sätta oss in i valen.
Jag känner också en tveksamhet inför varför vi ska resa till alla dessa platser? Var finner vi lyckan? Är det genom att stressa runt och pricka av olika resmål? Nej, jag tror inte det. Du har alltid dig själv med dig, och det är inom dig själv som din viktigaste resa sker. Att resa till en annan plats kan ge nya perspektiv, stimulans till nya tankar, och insikter i andra sätt att leva. Men att jaga runt på 1000 platser runt världen känns varken befogat för att mitt eget liv ska bli gott, eller vettigt med tanke på miljön och vår planets överlevnad.
Sedan tidigare finns 1001 filmer du måste se innan du dör, och 1001 böcker du måste läsa innan du dör, och säkert finns det fler guider som ska hjälpa oss i en övermediafierad värld så att vi hittar rätt och inte ödslar tid på "fel" böcker, filmer ... eller, som nu, platser.
Men jag undrar, blir vi gladare eller lyckligare för att vi läser, ser eller reser till just de utvalda objekten? Ligger inte lite av charmen i att resa just i att själv få upptäcka smultronställen, själv få hitta något som känns alldeles speciellt, just den dagen? Och om jag nu väljer att i resan även inbegripa den inre resa vi gör när vi läser en bok eller ser en film (föralldel, det händer nog när vi lyssnar på musik också), så undrar jag: vem ska bestämma mina resmål? Varför har vi avhänt oss friheten att få nosa oss fram själva, hitta guldkorn och smågrus, söka vidare på livets väg ...
Jo, jag vet att jag inte behöver läsa dessa böcker. Jag vet också att de kan vara utmärkta guider och ge oss information som hjälper oss att välja rätt. Men ändå: jag ser dem som tecken på att vi har alltför mycket att välja bland, och alltför lite tid att sätta oss in i valen.
Jag känner också en tveksamhet inför varför vi ska resa till alla dessa platser? Var finner vi lyckan? Är det genom att stressa runt och pricka av olika resmål? Nej, jag tror inte det. Du har alltid dig själv med dig, och det är inom dig själv som din viktigaste resa sker. Att resa till en annan plats kan ge nya perspektiv, stimulans till nya tankar, och insikter i andra sätt att leva. Men att jaga runt på 1000 platser runt världen känns varken befogat för att mitt eget liv ska bli gott, eller vettigt med tanke på miljön och vår planets överlevnad.
lördag 4 juni 2011
Skvaller
Ibland kan små detaljer ge nya pusselbitar till att förstå mig själv och hur jag upplever människan och livet. Idag skedde det då jag lyssnade på Spanarna i radions P1. Det jag fastnade för var ett inslag där Jessika Gedin talade om skvaller. Hon tog bl a upp en amerikansk studie om skvallrets funktion. I den framkommer att hjärnan är programmerad att vara intresserad av skvaller då ”det är ett sätt att tillgodogöra sig socialt relevant information om andra människor”. Skvaller (och småprat) blir viktigt när man ska leva tillsammans i stora grupper, och fungerar som ett socialt kitt. Hon berättade också om en engelsk studie där den som skvallrar sägs känna större social tillhörighet.
Jag som själv inte är intresserad av skvaller i någon hög grad såg i detta resonemang en koppling till det jag kan beskriva som min ”osociala” sida. Att inte vara intresserad av skvaller innebär, om man fullföljer tankegången från de nämnda studierna, att man har inte har lika lätt som de skvallerintresserade att anpassa sig till ett liv i gemenskap. Nu känner jag mig egentligen inte som osocial, tvärtom, men jag trivs med ensamhet och går gärna mina egna vägar, utan att nödvändigtvis alltid ha vänner som följeslagare. En hög grad av självständighet skulle då också kunna tolkas som ointresse för andras liv.
Men detta att jag inte bryr mig om skvaller, betyder inte att jag är ointresserad av andra. Jag har ett stort intresse för hur folk tänker. Jag bryr mig inte så mycket om det ytliga livet, men mycket om vad som sker på djupet inom oss. Det är ju där den verkliga människan finns, tänker jag.
Ändå var det en intressant tankeställare som gavs mig idag, och den känns helt logisk och självklar. Eftersom skvaller fungerar som ett socialt kitt, lever de som inte bryr sig om skvaller i en mindre tät gemenskap med andra. Och så vet jag ju att det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)