Ibland blir jag förvånad över naiviteten hos erkänt skickligt folk, som t ex vetenskapsjournalister. Karin Bojs brukar i DN tydligt kunna redogöra för och resonera kring forskningsresultat av allahanda slag, och jag läser ofta hennes krönikor. Idag rapporterar hon om neurologisk forskning kring psykiska problem, som oftare uppstår i stadsmiljö än på landet.
En tysk-kanadensisk forskargrupp har kommit fram till att det verkligen är skillnad på hjärnan hos stadsbor och landsbygdsbor. Vid test visade det sig att de som växt upp i storstan hade "kopplingsproblem" mellan två delar av hjärnan, av samma slag som psykiskt sjuka personer brukar ha. Slutsatsen är att det är negativt att bo i storstaden, och att risken för psykiska sjukdomar ökar ju mer vi bor i städer.
Så kommer slutklämmen, och det är här jag inte är med på resonemanget längre: vi måste hitta vad i stadslivet som är farligt för psyket, och ändra på de faktorerna ...
Hoppsan, om det var så lätt ... själv är jag övertygad om att orsaken till största delen ligger i mångfalden av intryck som omger alla i staden, samtidigt som man har fler ytliga möten och relationer, än på landet. Vår kropp och vår hjärna är inte stort annorlunda nu, mot förr, och de är skapade i en tid och en värld då mängden dagliga intryck var betydligt färre. De relationer man hade var ganska fåtaliga och mer långvariga, samt byggde på ett större beroende och närhet till varandra.
Tusentals ljud- och synintryck varje dag, stress att hinna med arbete, fritid, vänner, bussen, handla mat, se på tv, följa med i allt och alla som rör sig ... självklart påverkar det oss! Det skulle ju inte behöva leda till psykisk sjukdom, men att förlora fotfästet i en sådan värld, där man kanske dessutom har svårt att hitta någon att tala med, någon som har tid att sitta ner och lyssna, det är kanske inte så konstigt.
Vi vill gärna ha enkla svar och lösningar i våra liv, men tillvaron är mer komplex än så. Så tyvärr Karin Bojs, snarare än att hitta enskilda faktorer att ändra på, så menar jag att det handlar om att vi måste lära oss att leva i denna stadsmiljö, att säga nej till en del "kul saker", att skärma av oss från alltför många intryck och välja ett lugnare sätt att leva, gärna i mer nära relation till varandra.
Kan vi sedan få stadsplanerare att behålla stadens lungor (parker)och begränsa biltrafik, samt förmå de kommersiella krafterna att ta bort lysande, blinkade reklamskyltar och allt musikjingel från butikerna, ja då kanske tillvaron i staden kan bli riktigt dräglig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar