Fortfarande tagen av fredagens händelser i Stockholm finner jag det idag svårt att i tidningen se hur varuhuset där lastbilen körde in öppnar igen. Människor passerar ut och in genom entrén, kastar ett öga mot plywoodväggen som täcker det sönderkörda hörnet, eller står där och läser hälsningar, lägger blommor och skriver kanske själva någon fras, om det finns något utrymme kvar.
Jag vet att livet måste återgå till det normala, och att inget är vunnet på att vi är rädda eller håller oss undan. Men sorgen är så stor över att det som hände verkligen kunde ske. Sorg och smärta vid tanken på dem som förlorade en nära familjemedlem, släkting eller vän fyller mig. Platsen och gatan känns som genomsyrade av tung sorg, och är inte ett ställe som jag gärna kommer närma mig. Inte av rädsla, utan av sorg.
Från fredag eftermiddag följde jag nyheterna via tv och press, helt fokuserad på att få veta vad som hänt, hur det gått till och hur det kunnat ske. Oron för egna närstående lade sig så småningom. Jag själv återgick under lördagen och söndagen gradvis till mina vanliga sysslor, samtidigt som det blev fler telefonsamtal än vanligt för att få dela upplevelsen med mina barn, släkt och vänner, och höra om de alla mådde bra.
Men jag känner ingen nyfikenhet på att återse den plats där jag otaliga gånger passerat, stått och väntat vid trafikljusen eller hastat in i en butik. Jag kände inte att jag orkade delta i någon ceremoni som den på Sergels torg igår, men deltog vid min tv med en tyst minut. Talen upplevde jag som fokuserade väl mycket på hur duktiga många varit (vilket är sant!), och hur viktig kärleken är, även om sorgen som var anledningen till att man träffades förstås fick sitt utrymme, syntes och hördes bland de många deltagarna i publiken.
Inte heller kan jag förstå den nyfikenhet som gör att man i en sådan situation som den i fredags tar bilder på skadade och döda med mobiler, och sedan sprider vidare via sociala media. Var finns respekten för det enskilda livet och de närstående? Varför vill man visa lemlästade och döda människor på det sättet? Varför vill någon se det? Räcker det inte att vi vet att fyra personer avlidit, att många skadats och att hundratals fått uppleva skräcken på närhåll, när de sprang för att rädda sig, eller maktlösa stod vid sidan och såg lastbilens framfart?
Jag vet att vi alla är olika, och att vi handskas med krissituationer på olika sätt. Det är också svårt att i förväg vara förberedd på hur man själv kommer att reagera. Kanske är det känslan av overklighet som gör att vissa vill ha bildbevis. Men för mig smakar det sensationshunger och en slags okänslighet för sin nästa, som jag själv har svårt att förstå.
Jag kommer förstås en dag att gå på Drottninggatan igen, eftersom det är en pulsåder i Stockholm. Men känslan av sorg som nu förknippas med den kommer nog aldrig att försvinna. Den sorgen inbegriper många tankar på dem som drabbats personligen, och för vilka livet aldrig kommer bli detsamma igen. Måtte livet ge er styrka att gå vidare!
måndag 10 april 2017
söndag 5 februari 2017
Avtryck genom tiden
Det finns många diktböcker i min bokhylla, som mest blivit stående. Flertalet har kommit från mitt föräldrahem, klassiker som är skrivna av välkända svenska författare, och några av mindre kända poeter. Mycket är från 50-60-70-talet, men en del är tidigare. Jag vet att verken innehåller ordskatter.
Att jag varit dålig på att ta mig tid att läsa dem beror mycket på att jag upplever att dikter kräver just tid, för att reflektera över dem. Noga utvalda ord som är mångtydiga och bär på dolda budskap, och som ibland är vaga och svåra att genast förstå, tar tid i anspråk, en tid som inte alltid finns, eller som jag tar mig i en brusande omvärld.
Jag har tyckt att tiden kan kännas stillastående på något sätt, när jag ska försjunka i några rader i en bok, utan att föras framåt i samma takt som jag brukar. Jag är som många andra van vid en värld där man vill och velat hinna mycket, läsa mycket, följa med i debatter, vara aktiv och inte stilla. Och trots att jag verkligen uppskattar meditativa stunder, hemma och i naturen, så har just poesiböckerna ändå förblivit olästa, medan romanernas handling drivit mig framåt och lockat till läsning.
Sakta kan man komma in i nya vanor. På jullovet, när jag hade tid över, drog jag först fram en del konstböcker som kommer från olika håll, läste och förundrades, gladdes och njöt av fina bilder och intressant text.
Sen hamnade jag vid lyrikhyllan. En bok av Harry Martinson, den erkänt skickliga poeten vars verk jag ändå aldrig riktigt trängt in i, kom fram: Dikter om ljus och mörker, en passande titel i dessa på flera sätt mörka dagar. Jag läser och njuter av formuleringar, som målar upp bilder och världar.
Och så upptäcker jag några rader, som markerats med blyerts i kanten, och förstår att det är min far som en gång strukit för dem. Orden får dubbel betydelse, för även jag fängslas av dem, och kanske skulle jag själv gjort samma markering om inte han hunnit före mig.
Att på detta sätt få dela min läsupplevelse med pappa, som inte längre finns med oss, ger en svindlande känsla. Hans markeringar av fraser som han fastnade för skickar ett budskap till mig: så här tänker jag, dessa ord uppskattar jag. När jag får ta del av hans förstrykningar, och dela orden med honom, kommer vi nära varandra, som i ett boksamtal som sträcker sig genom tid och rum och skapar en närhet och en hälsning. Då får läsningen en alldeles särskild dimension.
Att jag varit dålig på att ta mig tid att läsa dem beror mycket på att jag upplever att dikter kräver just tid, för att reflektera över dem. Noga utvalda ord som är mångtydiga och bär på dolda budskap, och som ibland är vaga och svåra att genast förstå, tar tid i anspråk, en tid som inte alltid finns, eller som jag tar mig i en brusande omvärld.
Jag har tyckt att tiden kan kännas stillastående på något sätt, när jag ska försjunka i några rader i en bok, utan att föras framåt i samma takt som jag brukar. Jag är som många andra van vid en värld där man vill och velat hinna mycket, läsa mycket, följa med i debatter, vara aktiv och inte stilla. Och trots att jag verkligen uppskattar meditativa stunder, hemma och i naturen, så har just poesiböckerna ändå förblivit olästa, medan romanernas handling drivit mig framåt och lockat till läsning.
Sakta kan man komma in i nya vanor. På jullovet, när jag hade tid över, drog jag först fram en del konstböcker som kommer från olika håll, läste och förundrades, gladdes och njöt av fina bilder och intressant text.
Sen hamnade jag vid lyrikhyllan. En bok av Harry Martinson, den erkänt skickliga poeten vars verk jag ändå aldrig riktigt trängt in i, kom fram: Dikter om ljus och mörker, en passande titel i dessa på flera sätt mörka dagar. Jag läser och njuter av formuleringar, som målar upp bilder och världar.
Och så upptäcker jag några rader, som markerats med blyerts i kanten, och förstår att det är min far som en gång strukit för dem. Orden får dubbel betydelse, för även jag fängslas av dem, och kanske skulle jag själv gjort samma markering om inte han hunnit före mig.
Att på detta sätt få dela min läsupplevelse med pappa, som inte längre finns med oss, ger en svindlande känsla. Hans markeringar av fraser som han fastnade för skickar ett budskap till mig: så här tänker jag, dessa ord uppskattar jag. När jag får ta del av hans förstrykningar, och dela orden med honom, kommer vi nära varandra, som i ett boksamtal som sträcker sig genom tid och rum och skapar en närhet och en hälsning. Då får läsningen en alldeles särskild dimension.
lördag 14 januari 2017
Ett skrivande minne
Min blogg är en vän som jag inte alltid har tid med, tyvärr. När jag ser överblicken över mina inlägg på den, är ojämnheten i antalet publicerade inlägg påfallande. 2016 var ett magert år såtillvida, med bara två inlägg varav ett på årets sista dag. Jag skrev annat, som jag ville fokusera på, och lämnade bloggen därhän. Innan dess hade jag haft en hyfsat tät publiceringstakt, särskilt under 2012 -13. Då var bloggen både avkoppling och en slags ventil, där jag kunde släppa ut tankar jag gick och bar på.
För skrivandet är så suveränt när det gäller detta att fundera och formulera sig. Visst tycker jag väldigt mycket om att diskutera och samtala med en levande samtalspartner om viktiga ting, men det blir alltför sällan tyvärr. Så mycket av det vi säger till varandra är rätt ytligt. Vi har sällan tid att komma till verkliga samtal, verkar det som. Eller så vill man inte, för samtal kan också bli jobbiga och beröra sådant som man helst inte vill gräva i, i alla fall inte med vem som helst. Kanske vill man inte tala om politik, för att inte stöta sig med vänner, eller om annat där man vet att åsikterna går isär.
Ändå och därför: Vad vore vi utan skriften? Text är där vi kan både bevara och förnya tankar, föra vidare dem och minnas.
På olika sätt antecknar vi vad vi ska göra i en kalender, vi skriver dagbok eller blogg, inköpslistor, anteckningar från möten, och att-göra-listor. En del skriver memoarer (om vi är berömda, vilket jag inte är) eller texter för publicering på olika sätt - eller för att redovisa kunskaper. Hur skulle vi kunna lära oss, eller minnas saker, om vi inte hade skriften? För mig är också min kalender (både fysisk och digital) och mina noteringar av olika slag en slags "extern hårddisk", som avlastar minnet, något att gå tillbaka till när jag vill.
Vi kan uppleva och leva flera liv genom att läsa andras berättelser, eller försvinna in i fantasivärldar som ger nya perspektiv. Mycket av detta finns även i film, men nästan all film har ett skrivet manus som grund - för att minnas det man vill ha med!
Skriften är i min mening också oöverträffad när det gäller att snabbt få en överblick över skeenden, och den hindras inte heller av någons uppläsning (som en ljudbok), eller ett muntligt, kanske filmiskt berättande som går i långsam eller alltför snabb takt för just min uppfattning. Bilder fyller en funktion och kan säga mycket, men är ofta mer fria för tolkning.
Därför kommer texter säkert finnas kvar, och kanske öka i betydelse, även om vi idag ser många tendenser att alltmer gå över till bild och ljud för att berätta eller förmedla något - men jag tror inte att de kan ersätta det nyanserade uttrycket i ord som vi kan fyllas av, i egen takt.
För skrivandet är så suveränt när det gäller detta att fundera och formulera sig. Visst tycker jag väldigt mycket om att diskutera och samtala med en levande samtalspartner om viktiga ting, men det blir alltför sällan tyvärr. Så mycket av det vi säger till varandra är rätt ytligt. Vi har sällan tid att komma till verkliga samtal, verkar det som. Eller så vill man inte, för samtal kan också bli jobbiga och beröra sådant som man helst inte vill gräva i, i alla fall inte med vem som helst. Kanske vill man inte tala om politik, för att inte stöta sig med vänner, eller om annat där man vet att åsikterna går isär.
Ändå och därför: Vad vore vi utan skriften? Text är där vi kan både bevara och förnya tankar, föra vidare dem och minnas.
På olika sätt antecknar vi vad vi ska göra i en kalender, vi skriver dagbok eller blogg, inköpslistor, anteckningar från möten, och att-göra-listor. En del skriver memoarer (om vi är berömda, vilket jag inte är) eller texter för publicering på olika sätt - eller för att redovisa kunskaper. Hur skulle vi kunna lära oss, eller minnas saker, om vi inte hade skriften? För mig är också min kalender (både fysisk och digital) och mina noteringar av olika slag en slags "extern hårddisk", som avlastar minnet, något att gå tillbaka till när jag vill.
Vi kan uppleva och leva flera liv genom att läsa andras berättelser, eller försvinna in i fantasivärldar som ger nya perspektiv. Mycket av detta finns även i film, men nästan all film har ett skrivet manus som grund - för att minnas det man vill ha med!
Skriften är i min mening också oöverträffad när det gäller att snabbt få en överblick över skeenden, och den hindras inte heller av någons uppläsning (som en ljudbok), eller ett muntligt, kanske filmiskt berättande som går i långsam eller alltför snabb takt för just min uppfattning. Bilder fyller en funktion och kan säga mycket, men är ofta mer fria för tolkning.
Därför kommer texter säkert finnas kvar, och kanske öka i betydelse, även om vi idag ser många tendenser att alltmer gå över till bild och ljud för att berätta eller förmedla något - men jag tror inte att de kan ersätta det nyanserade uttrycket i ord som vi kan fyllas av, i egen takt.
onsdag 4 januari 2017
Nytt år
2017 kom med terror, så som vi vant oss, tyvärr. Attacken på en nattklubb i Istanbul var förfärlig. Varför någon vill göra sånt, är vi så många som inte förstår. Ja, kan någon förstå det? Förutom förövarna själva förstås.
Och kall luft och ymnigt snöfall drar in oss i våra hem, alla vi som har ett varmt hem att förskansa oss i. Tacksamheten är stor över denna bostad, där jag kan betrakta snöyran utanför men slipper utsätta mig för den. Jag hör hur vinden tar i runt knuten vid balkongen. Genom fönstret ser jag att snötäcket på balkongbordet redan är några centimeter tjockt. Rumsfönstret som vetter åt ett annat håll har fått ett spetsmönster av snö klistrat mot sig, och vita gardiner på sidan. Världen är annorlunda och ny, men ändå inte. Den har bara fått nya kläder, vita kläder som döljer det gråbruna som finns under. Tänk om det var så lätt att dölja all ondska som finns, att bara pudra över med snö, eller något annat. Istället är det många som lider, med djup sorg inom sig, som bara sakta kommer att tona bort.
Och här sitter jag, med en kopp varmt te och utan nämnvärda bekymmer, just nu, förutom en envis huvudvärk. Jag har lugna dagar nu när det är lov. Jag läser (äntligen tid till det!), jag skriver, jag fixar saker hemma som blivit liggande, städar (det går bra att "julstäda" efter jul!), går dagliga promenader, och vilar.
Vilan innebär tid att bara vara, att reflektera och komma ner i mig själv. Arbetsdagarnas tempo och uppgifter blir avlägsna. Att få vara sig själv, och för sig själv, är vila i sig. Jag rullar ut dagen framför mig efter behag, har kanske några sysslor som bör göras i tankarna, men när, och om, de verkligen blir gjorda, är en annan sak. Nu gör jag som det mig lyster.
Hoppas ni och jag får njuta av flera sådana dagar framöver. Vi behöver lugnet, som omväxling mot de ibland alltför intensiva arbets- och umgängesperioder som många av oss får och även ofta vill ha. Det får bara inte bli för mycket av det, så att vi glömmer bort oss själva och vad vi värderar högst i livet.
Gott nytt år önskas alla, med betoning på gott, dvs att året må innehålla många goda dagar!
Och kall luft och ymnigt snöfall drar in oss i våra hem, alla vi som har ett varmt hem att förskansa oss i. Tacksamheten är stor över denna bostad, där jag kan betrakta snöyran utanför men slipper utsätta mig för den. Jag hör hur vinden tar i runt knuten vid balkongen. Genom fönstret ser jag att snötäcket på balkongbordet redan är några centimeter tjockt. Rumsfönstret som vetter åt ett annat håll har fått ett spetsmönster av snö klistrat mot sig, och vita gardiner på sidan. Världen är annorlunda och ny, men ändå inte. Den har bara fått nya kläder, vita kläder som döljer det gråbruna som finns under. Tänk om det var så lätt att dölja all ondska som finns, att bara pudra över med snö, eller något annat. Istället är det många som lider, med djup sorg inom sig, som bara sakta kommer att tona bort.
Och här sitter jag, med en kopp varmt te och utan nämnvärda bekymmer, just nu, förutom en envis huvudvärk. Jag har lugna dagar nu när det är lov. Jag läser (äntligen tid till det!), jag skriver, jag fixar saker hemma som blivit liggande, städar (det går bra att "julstäda" efter jul!), går dagliga promenader, och vilar.
Vilan innebär tid att bara vara, att reflektera och komma ner i mig själv. Arbetsdagarnas tempo och uppgifter blir avlägsna. Att få vara sig själv, och för sig själv, är vila i sig. Jag rullar ut dagen framför mig efter behag, har kanske några sysslor som bör göras i tankarna, men när, och om, de verkligen blir gjorda, är en annan sak. Nu gör jag som det mig lyster.
Hoppas ni och jag får njuta av flera sådana dagar framöver. Vi behöver lugnet, som omväxling mot de ibland alltför intensiva arbets- och umgängesperioder som många av oss får och även ofta vill ha. Det får bara inte bli för mycket av det, så att vi glömmer bort oss själva och vad vi värderar högst i livet.
Gott nytt år önskas alla, med betoning på gott, dvs att året må innehålla många goda dagar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)