Fortfarande tagen av fredagens händelser i Stockholm finner jag det idag svårt att i tidningen se hur varuhuset där lastbilen körde in öppnar igen. Människor passerar ut och in genom entrén, kastar ett öga mot plywoodväggen som täcker det sönderkörda hörnet, eller står där och läser hälsningar, lägger blommor och skriver kanske själva någon fras, om det finns något utrymme kvar.
Jag vet att livet måste återgå till det normala, och att inget är vunnet på att vi är rädda eller håller oss undan. Men sorgen är så stor över att det som hände verkligen kunde ske. Sorg och smärta vid tanken på dem som förlorade en nära familjemedlem, släkting eller vän fyller mig. Platsen och gatan känns som genomsyrade av tung sorg, och är inte ett ställe som jag gärna kommer närma mig. Inte av rädsla, utan av sorg.
Från fredag eftermiddag följde jag nyheterna via tv och press, helt fokuserad på att få veta vad som hänt, hur det gått till och hur det kunnat ske. Oron för egna närstående lade sig så småningom. Jag själv återgick under lördagen och söndagen gradvis till mina vanliga sysslor, samtidigt som det blev fler telefonsamtal än vanligt för att få dela upplevelsen med mina barn, släkt och vänner, och höra om de alla mådde bra.
Men jag känner ingen nyfikenhet på att återse den plats där jag otaliga gånger passerat, stått och väntat vid trafikljusen eller hastat in i en butik. Jag kände inte att jag orkade delta i någon ceremoni som den på Sergels torg igår, men deltog vid min tv med en tyst minut. Talen upplevde jag som fokuserade väl mycket på hur duktiga många varit (vilket är sant!), och hur viktig kärleken är, även om sorgen som var anledningen till att man träffades förstås fick sitt utrymme, syntes och hördes bland de många deltagarna i publiken.
Inte heller kan jag förstå den nyfikenhet som gör att man i en sådan situation som den i fredags tar bilder på skadade och döda med mobiler, och sedan sprider vidare via sociala media. Var finns respekten för det enskilda livet och de närstående? Varför vill man visa lemlästade och döda människor på det sättet? Varför vill någon se det? Räcker det inte att vi vet att fyra personer avlidit, att många skadats och att hundratals fått uppleva skräcken på närhåll, när de sprang för att rädda sig, eller maktlösa stod vid sidan och såg lastbilens framfart?
Jag vet att vi alla är olika, och att vi handskas med krissituationer på olika sätt. Det är också svårt att i förväg vara förberedd på hur man själv kommer att reagera. Kanske är det känslan av overklighet som gör att vissa vill ha bildbevis. Men för mig smakar det sensationshunger och en slags okänslighet för sin nästa, som jag själv har svårt att förstå.
Jag kommer förstås en dag att gå på Drottninggatan igen, eftersom det är en pulsåder i Stockholm. Men känslan av sorg som nu förknippas med den kommer nog aldrig att försvinna. Den sorgen inbegriper många tankar på dem som drabbats personligen, och för vilka livet aldrig kommer bli detsamma igen. Måtte livet ge er styrka att gå vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar