Livet som pensionär var och är efterlängtat. Jobbets stress och krav, tröttande uppgifter och upprepande av mötesrutiner, påbud och eviga bedömningar och betygssättningar är det en stor lättnad att slippa. Att pandemins påverkan på arbetet, med oro för smittan men till en början inga restriktioner alls, "för det är svårt att skapa avstånd i en skola", och sedan distansundervisning med elever som försvann bakom skärmar, svåra att nå och svåra att stötta och hjälpa så som jag var van, det kändes inte bra. Utmanande ja, men svårt att klara av så som jag ville. Det fanns många ljuspunkter i mitt arbete, med fantastiska kollegor och elever som var glada, trevliga och intresserade av att utvecklas och göra sitt skolarbete. Allt det visste jag att jag skulle sakna. Men de ljuspunkterna fanns inte på samma sätt när distansarbete och distansundervisning införts, helt eller delvis, så det blev under sista läsåret en slags avtoning av mitt arbetslivs goda sidor.
Nog anade vi att sommarens respit från hög smittspridning kunde avta när höst och vinter kom, och nya vågor ta kraft. Det var därför ett enormt frihetens behag att inte behöva återgå till arbetet i mitten av augusti. Njuta av sensommaren, träna genom jogging och promenader eller gympa framför datorn, mer tid att läsa böcker av allehanda slag, tid att lyssna på kulturprogram, gå på föreläsningar och bibliotek, och tid att ha lugna förmiddagar. Träffa släkt och vänner på ett enklare sätt, och ha tid göra det man vill. Rensa bland gamla saker och papper tar sin tid, och väcker minnen av sådant jag alldeles glömt bort. Gamla brev från ungdomen var en skatt att hitta, och härliga att få läsa igen. En hel del av dem behöll jag. Dödstädar gör jag inte! Ekonomin är förstås inte densamma, men jag njuter av att äga min tid, och det är också en rikedom.
Och så skrivandet. Där vill jag göra mer, och skriva mer! Välkommen att hänga med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar