Förutbestämt liv?

Ibland möter jag tanken att livet är förutbestämt. Jag vet inte riktigt hur man tänker då. Jag kan hålla med om att vissa saker sker per automatik i våra liv. Vi åldras och så småningom dör vi. Men om man dessutom menar att det finns en plan för våra liv, uträknad av någon högre makt eller inbyggd i våra gener, då är jag inte med längre. Det skulle ju innebära att man fråntas sin fria vilja och möjlighet att välja vart man går i livet, eller hur livet ska utvecklas för oss alla på jorden.

Vi vet att livet ger oss många val. Otaliga gånger, flera gånger varje dag t o m, väljer vi. Ibland är valen rätt omedvetna och går snabbt, ibland känner vi tydligare att vi gör ett val som är viktigt på något sätt. Vi väljer inte bara vad vi vill lägga våra pengar på, vi väljer också hur vi ska svara och agera i olika situationer. Inte förrän efteråt vet vi om vi valde rätt eller fel - eller vet vi? Även val som kan visa sig negativa efter ett tag, kan vara val som jag var tvungen att göra just då. Vi prövar olika vägar och kanske blir inte alla beslut lyckade. Men de är ändå erfarenheter som vi bär med oss vidare i livet. Ett "felaktigt val", en vilsegång, behöver inte vara fel. Det kanske är den vägen vi måste ta för att komma fram till ett bättre val så småningom.

Vi kan inte välja allt i livet, förstås. Jag kan inte välja vilka som bor granne med mig, vilken arbetsplats jag hamnar på eller vilka kollegor jag får. Mycket styrs av omständigheter som vi inte rår över själva. Att säga att envar är sin egen lyckas smed och att det bara är en själv det beror på, hur det går i livet, det är inte riktigt sant. Men det är ändå så att vi har har möjlighet att välja i många situationer.

Valfriheten innebär också att jag tar ansvar för mitt liv och mina handlingar. Jag kan inte skylla ifrån mig på andra, inte heller säga att det jag gör inte betyder något i det stora hela. Istället kan jag försöka handla på bästa sätt, inte bara för mig själv utan även så att det blir tillräckligt bra för dem som finns omkring mig. Jag kan försöka ta ansvar för att bidra till en bättre miljö, och jag kan välja mina ord när jag talar till andra. Jag säger inte att jag alltid lyckas, men om jag lever med inställningen att jag vill detta, att jag vill ta ansvar för mina val och försöka välja "rätt", då tänker jag att jag i alla fall ger mig själv bättre förutsättningar att lyckas, än om jag skulle säga att allt är förutbestämt. Ett liv som är förutbestämt skulle för mig bli rätt meningslöst att leva, eftersom jag då inte skulle kunna påverka något i mitt liv.

Pengars värde och/eller livsvärde?

Vad händer egentligen med oss när vi ständigt matas med fakta om hur landets och världens ekonomi ser ut? Hur påverkas vi, och till vilken nytta är dessa "katastrofrapporter" om en allt dystrare ekonomisk framtid? Vem tjänar egentligen på dessa rapporter? Hur påverkas jag i realiteten av att få veta att ekonomin är dålig i t ex Grekland? Leder det kanske till att jag själv får lägre förhoppningar kring min egen ekonomi, ev löneutveckling etc? Betyder det också att de som är insatta, ekonomer och makthavare av olika slag, kan passa på att sko sig på situationen (för det gör de ju!) medan jag tror att det inte finns några pengar till mig?

Detta är tankar som dyker upp hos mig nästan varje gång en ny rapport kommer om att börsen faller, att våra pensioner håller på att krympa, eller liknande. Det är nog bra och viktigt att media följer och skriver om börsens utveckling, men för gemene man, såna som jag, är det ofta redan för sent att agera och t ex sälja fonder eller aktier. Finansvalparna har förstås redan agerat, och säkrat sina pengar för länge sedan.

Och mycket av det tal om pensioner som fyller media idag, menar jag fungerar framför allt som skrämselpropaganda. Viktig upplysning ja, men genom att vi hör att vi måste jobba länge och mycket för att ha lika hög (eller nästan lika hög) standard som pensionärer, som vi blivit vana vid som löntagare, blir vi på något sätt "dresserade" till att se en lång arbetskarriär som nödvändig. Tyvärr vinner vanliga löntagare inte mycket på att jobba flera år efter 65, efter vad jag förstått.

Jag tänker att det egentligen är andra än vanliga löntagare som vinner mest på att hålla befolkningen sysselsatt i arbete, och gärna ett arbete som tar så mycket kraft att man inte orkar mycket mer än slötitta på tv eller hänga vid sociala medier på internet. Trötta arbetstagare ställer få krav och utslitna jobbare lär sig att man ska vara glad att ha ett jobb och en lön, för tänk vad låg lön de har i andra länder!

Samtidigt förstår jag ju att det inte existerar konspirationer, som är genomtänkta av någon/några för att hålla oss sysslesatta så länge och mycket som möjligt. Och jag vinner förstås en del själv på att jobba, jag får ju en inkomst att leva av. Men om pensionen inte blir lika hög som lönen, vilket jag ju verkligen vet är sant, så är det inte mycket jag kan göra åt det. Jag föredrar att inte oroa mig för en framtid som jag inte vet något om. Jag tänker också att jag inte kan skjuta upp livet till senare, inte planera alltför mycket för kommande dagar. Jag vet ju bara att jag lever nu - det finns ändå inga garantier för hur livet blir längre fram.

Självklart kan och ska man läsa ekonomiska rapporter, likaväl som andra nyheter. Men jag vill hålla lite distans till dem, och minnas att det är livet här och nu som är det viktiga.

Daggdroppe

Livet rymmer så mycket
och allt finns koncentrerat
i små atomer

som en daggdroppe

liten, skimrande

där vi kan se allt

liksom en liten molekyl
som i sig rymmer allt

alltet som omfamnar oss

som svävar, rinner, glider i oss

allt omkring oss, allt inom oss

Träd

Det är något särskilt med träd. De växer och grönskar, de avlövas och härjas av vind och storm. På något sätt är träd nästan som människor. En del är stabila, stadigt förankrade i marken, breda, kanske med skrovlig stam, likt en rynkad hud. Det är ofta gamla träd, som haft många år på sig att rota sig,  och som ibland står ensamma eftersom trädkamraterna fallit, av ålder eller för att de huggits ner. Andra träd har tunn stam och böjs lätt för vinden, de svajar och står ofta klungvis, det är unga träd som behöver skydd av varandra.

Jag tycker om träd, tycker om att se årstiderna växla genom lövverkens förändringar, och tycker om att se hur de växer och blir större. Träden står ofta fast rotade genom många år och symboliserar därför en trygghet i livet. Jag tycker också om att vandra bland träd. Vissa skogar, främst bokskog, får ett särskilt ljus när solen silas genom deras blad, det är skogar som känns lätta att vandra i. Barrträd kan kanske uppfattas som rätt tråkiga, men de har också en skönhet och fungerar som bra skydd vintertid för både djur och människor.

Liksom träd växer vi människor. Som unga syns det utanpå oss, vi blir längre och grövre. När vi blir äldre växer vi mer inombords, och det syns inte på samma sätt. Mognaden syns kanske, eller anas, genom rynkor och gråa hår. Men ålder i sig är förstås ingen garant för mognad, och redan unga människor kan visa livsvisdom och klokhet som ibland överträffar dem som är äldre.

Jag tycker om träd som står som solitärer och på det sättet framstår mer tydligt i sin egenart, precis som människor som värnar sin egenhet, och de är värda särskild aktning. Träd som står i klunga, i en liten dunge eller i en stor skog, har sin skönhet och delar en gemenskap, men även de måste, precis som vi människor, även fungera som enskilda individer. De finner stöd i att stå nära varandra, men var och en har en egen kärna, en egen stam där saven rinner. På samma sätt måste vi människor kunna stå på egna ben, sammanhangen omkring oss fungerar som trygghet och stöd men vi är alla solitärer innerst inne, och vi måste alla ha en egen rot och ett eget inre att lita till.

För några år sedan skrev jag dessa rader under en promenad då blicken fångats av en grupp träd:

Skogen sluttar ner mot sjön

tätt sammanpackade träd

som en folkhop

sökande trygghet i varandra

andra står raka och enstaka

på rad vid sjön

precis som vi

var för sig
men ändå nära

Stilla kväll

Igår skrev jag om musik och att mycket av gamla godingar från t ex 60-talet kan kännas som rätt enkel musik. Idag fick jag fram en gammal klassiker som däremot står sig genom alla tider, Marvin Gaye's What's going on. Hela albumet är som en fantastisk enhet av musik och ytterst tänkvärda texter.

Det han beskriver är en värld där klyftorna mellan fred och krig, välstånd och fattigdom, våld och trygghet är stora. Och idag är de knappast mindre.

Häromdagen cyklade jag hem, efter ett gympapass, i en ljus och stilla kväll, och tänkte på vad glad jag kan vara att leva i ett så lugnt och säkert samhälle. Knappt en människa var ute, solnedgången skymtade än som ett brandgult sken i väster, och jag kunde lugnt ta mig hemåt, nöjd efter ännu ett roligt gympapass.

Samtidigt har flera elever denna vecka haft redovisningar av böcker de läst, bl a Anne Franks dagbok och andra böcker från tiden för andra världskriget. Då, under kriget, fick så många leva i skräck och fruktan, deras städer och samhällen bombades sönder, de flydde eller tvingades gömma sig. Och även idag lever många under sådana förhållanden på andra ställen i världen. Fattigdom och svåra arbetsförhållanden finns på många platser, alltmedan penger satsas på forskning som går ut på att genom skicka neutriner genom ett stort rör för att se om Einstein hade rätt i sin teori om att ljuset är det snabbaste som finns.

Jag förstår att världens fattigdom och ondska inte löses mot att man avstår från forskning om annat. Men jag önskar att det såg annorlunda ut i världen, och tänker att vi som bor i denna del av världen nog sällan tänker på att uppskatta sådana enkla och för oss naturliga ting som fred, trygghet och frihet.

Det enda vi, var och en, kan göra är att fortsätta tro på det goda och göra det vi själva kan för att sprida trygghet och kärlek omkring oss. Marvin Gaye är en av dem som kan stärka i alla fall mig i vetskapen om att det finns många som vill det goda. Att han själv gick ett sorgligt öde till mötes och att han hade ett tufft liv ändrar ingenting, utan visar bara ännu mer att vi andra måste fortsätta tro på det goda.

Music, maestro ...

Musik är centralt i mitt liv, utan att jag själv är musiker och knappast ens hobbysångare, fast jag gärna skulle vilja sjunga mer. Musiken är som en följeslagare genom mina dagar, den har ofta styrkt och väglett mig. I musik och framför allt låttexter möter vi andras tankar, ungefär som i poesi eller annan litteratur. Texterna kan sätta ord på mina känslor och tankar och fungera som en gemenskapsmarkör då jag känner igen mig. Själva musiken understryker, om det är en bra låt, de ord och tankar som förmedlas. Att låttexter sällan är så krångliga som en del poesi kan vara behöver inte betyda att de är platta och intetsägande, även om det finns sådan musik. Men bra låttexter slår ofta modern poesi, om ni frågar mig!

Jag har alltid läst mycket och varit något av en bokslukare, och även läst litteraturvetenskap, men jag måste erkänna att modern poesi har rätt svårt att falla mig på läppen. Text som blir alltför obegriplig talar inte till mig. Övertydligt behöver det inte vara, eller ska helst inte vara för min del. Jag vill gärna få grunna lite över ord och formuleringar, men orden måste skapa någon slags bild hos mig för att gå hem. Pär Lagerkvist är en klar favorit bland svenska lyriker, och en för allmänheten mer okänd poet som jag fann för några år sedan är Bertil Pettersson, som skrivit fantastisk kärlekslyrik. Jag vet inte om så klar, genomarbetad och stämningsfull lyrik skrivs och ges ut idag, det jag stött på i bokväg känns ofta alltför kryptiskt.

Om låttexter är obegripliga gör mindre. Tänk bara på gamla fina klassikern A Whiter Shade of Pale. Inte gör det så mycket att man inte helt förstår allt i den låten, det är ändå så fin harmoni mellan musik och text att det är en ren njutning att lyssna. Musiken kompenserar på något sätt texten och skapar en helhet.

För ett tag sen lyssnade jag på en radiokanal med 60-70-80-talshits. Kul, i och för sig! Men faktiskt upptäckte jag också att många texter på den tiden var väldigt tunna och rätt enahanda, med upprepande av meningslösa refränger, och med en musik som också var mycket enkel. Så allt var inte bättre förr, vilket var en kul upptäckt. Det finns massor av musik som är bra mycket bättre och genomarbetad i dag än den var förr.