Det är något särskilt med träd. De växer och grönskar, de avlövas och härjas av vind och storm. På något sätt är träd nästan som människor. En del är stabila, stadigt förankrade i marken, breda, kanske med skrovlig stam, likt en rynkad hud. Det är ofta gamla träd, som haft många år på sig att rota sig, och som ibland står ensamma eftersom trädkamraterna fallit, av ålder eller för att de huggits ner. Andra träd har tunn stam och böjs lätt för vinden, de svajar och står ofta klungvis, det är unga träd som behöver skydd av varandra.
Jag tycker om träd, tycker om att se årstiderna växla genom lövverkens förändringar, och tycker om att se hur de växer och blir större. Träden står ofta fast rotade genom många år och symboliserar därför en trygghet i livet. Jag tycker också om att vandra bland träd. Vissa skogar, främst bokskog, får ett särskilt ljus när solen silas genom deras blad, det är skogar som känns lätta att vandra i. Barrträd kan kanske uppfattas som rätt tråkiga, men de har också en skönhet och fungerar som bra skydd vintertid för både djur och människor.
Liksom träd växer vi människor. Som unga syns det utanpå oss, vi blir längre och grövre. När vi blir äldre växer vi mer inombords, och det syns inte på samma sätt. Mognaden syns kanske, eller anas, genom rynkor och gråa hår. Men ålder i sig är förstås ingen garant för mognad, och redan unga människor kan visa livsvisdom och klokhet som ibland överträffar dem som är äldre.
Jag tycker om träd som står som solitärer och på det sättet framstår mer tydligt i sin egenart, precis som människor som värnar sin egenhet, och de är värda särskild aktning. Träd som står i klunga, i en liten dunge eller i en stor skog, har sin skönhet och delar en gemenskap, men även de måste, precis som vi människor, även fungera som enskilda individer. De finner stöd i att stå nära varandra, men var och en har en egen kärna, en egen stam där saven rinner. På samma sätt måste vi människor kunna stå på egna ben, sammanhangen omkring oss fungerar som trygghet och stöd men vi är alla solitärer innerst inne, och vi måste alla ha en egen rot och ett eget inre att lita till.
För några år sedan skrev jag dessa rader under en promenad då blicken fångats av en grupp träd:
Jag tycker om träd, tycker om att se årstiderna växla genom lövverkens förändringar, och tycker om att se hur de växer och blir större. Träden står ofta fast rotade genom många år och symboliserar därför en trygghet i livet. Jag tycker också om att vandra bland träd. Vissa skogar, främst bokskog, får ett särskilt ljus när solen silas genom deras blad, det är skogar som känns lätta att vandra i. Barrträd kan kanske uppfattas som rätt tråkiga, men de har också en skönhet och fungerar som bra skydd vintertid för både djur och människor.
Liksom träd växer vi människor. Som unga syns det utanpå oss, vi blir längre och grövre. När vi blir äldre växer vi mer inombords, och det syns inte på samma sätt. Mognaden syns kanske, eller anas, genom rynkor och gråa hår. Men ålder i sig är förstås ingen garant för mognad, och redan unga människor kan visa livsvisdom och klokhet som ibland överträffar dem som är äldre.
Jag tycker om träd som står som solitärer och på det sättet framstår mer tydligt i sin egenart, precis som människor som värnar sin egenhet, och de är värda särskild aktning. Träd som står i klunga, i en liten dunge eller i en stor skog, har sin skönhet och delar en gemenskap, men även de måste, precis som vi människor, även fungera som enskilda individer. De finner stöd i att stå nära varandra, men var och en har en egen kärna, en egen stam där saven rinner. På samma sätt måste vi människor kunna stå på egna ben, sammanhangen omkring oss fungerar som trygghet och stöd men vi är alla solitärer innerst inne, och vi måste alla ha en egen rot och ett eget inre att lita till.
För några år sedan skrev jag dessa rader under en promenad då blicken fångats av en grupp träd:
Skogen sluttar ner mot sjön
tätt sammanpackade träd
som en folkhop
sökande trygghet i varandra
andra står raka och enstaka
på rad vid sjön
precis som vi
var för sig
men ändå nära
men ändå nära
Vackert!
SvaraRadera