Om livsvärden och tillit

Konkurrens, prestation, kommersialism, jakt på pengar (och lycka?), krig, maktdemonstrationer, längtan efter "gillanden" och "följare", dvs populäritet - det är inte hela bilden av vår verklighet speglad genom media, även om det alltför ofta kan tyckas så.

Nej, det finns annat, som ligger närmare vårt dagliga liv och som jag tror vi alla värderar högst, när vi stannar upp och ger oss tid att tänka efter.  Jag talar om gemenskap, kärlek, vänskap och fred. Och även dessa finns i mediavärlden, så klart!

Häromveckan hittade jag tidskriften Good News Magazine på jobbet, och fick äntligen något värdefullt att ägna mig åt under rasten. Tidskriften vill berätta om goda insatser som görs för att skapa ett bra liv på vår planet, alltså inte endast för sig själv och ekonomiskt. Den vill sprida kunskap och inspiration kring goda nyheter, samt berätta om människor som på olika sätt sprider godhet.

Igår dök ett annat exempel upp, filmen I am , skapad av Tom Shadyac 2012. I intervjuer och fantastiska bilder från såväl djur- som människoriket vill han visa att vi är skapade för gemenskap, inte konkurrens. Han bar fram budskapet om kärlekens makt, och om att det naturliga för oss inte är krig och strid, inte maktkamp och konkurrens, utan samarbete och gemenskap. Darwin talade t ex endast två gånger i sitt verk Om arternas uppkomst om att den bäst anpassade överlever , medan han nämnde kärlek 95 gånger. För att överleva behövde djur, och människan, samarbeta och kunna enas demokratiskt.

Ja, detta vet vi ju. Men varje röst som för fram goda budskap är viktiga, inte minst för att jag som människa ska känna gemenskap med likatänkande, och veta att jag inte är ensam i en överkommersialiserad och konkurrensinriktad värld som kan upplevas som främmande.

Desmond Tutu var en av dem som intervjuades i "I am". För några år sedan läste jag en bok av honom där han förklarade varför dåliga nyheter är de som får störst plats. Det är för att vi förväntar oss det goda av varandra. Vi förväntar oss som av en naturlag att livet ska ge oss det goda, och hoppas att inga olyckor ska hända samt att sjukdomar och fattigdom ska hålla sig borta. Därför blir alla "brott" mot det goda en nyhet, något som bryter det idealmönster vi vill leva med.

Här tycker jag vi börjar närma oss begreppet tillit. Tillit innebär att vi litar på varandra och på att medmänniskan vill oss gott. Utan tillit till varandra blir däremot livet en kamp, om uppmärksamhet, om kärlek, om makt och pengar. Tillit i det digitala samhället var temat för förra veckans Filosofiska rummet - ännu ett tips för dem som liksom jag funderar kring dessa frågor.

Gertrud

Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud som nu ges på Dramaten i Stockholm har med rätta hyllats i flera recensioner. Igår såg även jag den - såg, lyssnade och tog in. Jag påmindes om varför Söderberg tidigt blev en av mina favoritförfattare; en författare med särskild förmåga att med små medel och precist språk skildra människan och hennes tankar. Jag påmindes om ett antal fantastiska verk av hans hand: förutom Martin Bircks ungdom och ett antal oförglömliga noveller (eller historietter som han kallade en samling) är det främst Doktor Glas och Den allvarsamma leken som gjort Söderberg känd; samt pjäsen Gertrud. Hans vilja och känsla för att utforska både livets vägar och kärlekens väsen är såväl insiktsfulla som intressanta.

I Gertrud möter vi en kvinna som vågar sätta både sann kärlek och, i mer mogen ålder, även sig själv i fokus. Makt och ära är ingenting värt, för henne är det sanningen och att vara trogen sitt inre som är det väsentliga. Hon har älskat och hon har blivit älskad, hon har tagit emot kärlek av konvention och hon har upplevt både förälskelse, äventyr och äktenskap. Men att bli älskad tillbaka av den man själv älskar är inte givet. Och ska man då välja tvåsamheten? Ska man leva i en relation som bygger på att endast den ena älskar, och den andra spelar ett spel för att få gemenskap eller en position? Gertrud vet eller kommer fram till vad hon tänker om detta.

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet", är ett välkänt citat ur pjäsen. Och visst är det sant att vi alla innerst inne är ensamma. Även när vi umgås med andra kan vi uppleva ensamhet. Men vi kan också mötas i denna ensamhet, tala och öppet lyssna på varandra. Vi kan uppleva gemenskap på olika plan, i små och stora grupper. Vi kan också finna att ensamhet inte nödvändigtvis och i alla sammanhang är något ont. Det handlar nog om att komma till freds med sig själv och livets olika faser.

Slutligen vill jag ge en stor eloge till de fantastiska skådespelarna som i en förtätad pjäs, både vad gäller miljö och stämning, förmedlade detta mästerstycke. Det var stort att uppleva!