Fria iakttagelser

Ibland gör man av en slump iakttagelser som kan vara både oväntade och humoristiska. Det hände mig senast idag, när jag genom bussfönstret fick syn på en tjej i en bil. Hon hade stannat vid trafikljusen, och hennes huvud guppade frenetiskt åt olika håll. Jag tänkte att hon säkert lyssnade på musik, troligtvis något rätt rockigt eller i alla fall svängigt med tanke på intensiteten i hennes rörelser. Håret var svart och halvlångt, och hon bar en svart t-shirt, det var allt jag hann se innan bussen passerat och hon försvann ur mitt synfält. Kanske lyssnade hon på sin favoritlåt, kanske var hon glad över att vara på hemväg från jobbet och njöt av friheten i att släppa loss.

Jag har just läst Kristian Lundbergs Yarden (äntligen!) där han bl a beskriver friheten kontra behovet av försörjning. Under drygt ett år tvingades han av försörjningsskäl tillbaka till det kroppsarbete han trodde han hade lämnat för gott. Det var hårt slit på en arbetsplats där han tillhörde dem som var lägst i rang, de inhyrda som inte kunde vara säkra på att få jobba varje dag. Trygghet och rättvisa saknades, det som fanns var ett tvång att sköta allt minutiöst noga och samtidigt se till att hinna med alla uppgifter under dagen, annars kunde det hända att inte bara man själv utan hela arbetslaget "straffades" och blev utan jobb några dagar. Kanske man t o m fick sparken.

Jag tänker att livet är lite av en balansgång mellan friheten att slänga med håret i en bil, och tvånget att försörja sig. En del har förstås jobb som de trivs med. Kanhända har de också viss frihet att disponera sin tid så att visserligen jobbet finns kvar till morgondagen om de har "en dålig dag", men de får ändå behålla sin anställning. Andra har jobb som de inte trivs med, eller jobb där de inte kan lägga upp arbetet efter sina egna förutsättningar just den dagen. Det är ofta fysiskt krävande eller monotona arbeten. Oavsett vilket jobb man har är det ändå väl att de allra flesta idag har lagstadgad semester med lön, då vi kan njuta av friheten att själva bestämma över vår dag och vad vi ska göra. Nog kan det bli så att vi ibland gör något som någon annan ber oss om, även när vi är lediga, men vi har oftast frihet att bestämma om vi vill eller inte. Och ibland kanske vi inte gör något alls, vilket är väl så viktigt! 

Favoritpryl

Jag ser mig inte som särskilt prylgalen, men det finns vissa saker som betyder mer för mig än andra. Detta är ett exempel på en slags sak som är viktig för mig:

"Du finns framför mig, ännu tom och vit. Ibland har du ränder, men numera är du ofta helt blank och omöjlig att ta i min hand. Men vilken form du än har, så bär du alla möjligheter som inte förstörts än. Du blir mottagare av tankar, idéer, glada och positiva händelser lika väl som sorgliga och tråkiga. Du finns där, och väntar på mina ord.

Ibland får du finna dig i att bli hopknycklad och kastad i en papperskorg, eller raderad. Ibland blir du bortglömd, kanske i en ficka på ett par byxor som tvättas så att texten försvinner. Ibland blir du fullklottrad, ibland står bara enstaka ord på dig. Någon gång får dina tecken vandra vidare och bearbetas, andra gånger blir du bara liggande.

Du är en utväg, en vän, en som hjälper mig att reda ut mina tankar och bevara dem - för hur ofta glömmer jag inte annars de formuleringar som skapas i mitt huvud, under stilla stunder eller promenader.

Utan dig skulle livet kännas tomt och fattigare."

Havsvidd

Jag stannar i strandkanten, där havet öppnar vidderna med sina blågråa vågor.  Kvällssolens strålar smeker över sandöarna ute i viken. Det öppna landskapet öppnar sinnet och känns både stimulerande och lugnande.  Jag sjunker lätt in i öppna vyer, det kan vara från en bergskam eller vid en slätt, där säden böljar, lika väl som vid havet.

Kanske blir jordens skönhet extra tydlig när man kan få ett vidare och större perspektiv över det. Eller så är det något djupt inne i just mig, en ton från barndomens tidiga år i Skåne, som gör att jag har en särskild förkärlek för öppna landskap. Kanske gillar inte alla de öppna vidderna lika mycket som jag. Men vackra utsikter verkar fängsla de flesta, förstås, så nog verkar det finnas en särskild lockelse i att kunna se långt och få överblick över ett landskap.

Nu är jag allmänt förtjust i de flesta naturtyper. Vi har en omväxlande natur i Sverige, och alla typer har sin tjusning. Skogar med vindlande stigar och susande träd, ängar med blommande örter och sjöar som glittrar bland vassruggar är också underbara. I andra delar av världen kan man stöta på massiva bergsformationer, böljande kullar och höga vattenfall, som alla har sin skönhet. Men ingenstans trivs jag lika bra som i det öppna landskapet, där vinden gärna får ge friskhet och blicken kan färdas långt, långt bort i fjärran.

Hönsigt

Jag har ett kort hemma, ett konstkort, som föreställer sex hönor med kvinnliga människohuvuden. Bakom dem står en tupp, han är alltigenom tupp, med kam och haklapp. Han sträcker upp näbben och ser bestämd ut, tuppen. Och glad kan han vara, som fått bevara sitt tupphuvud! Hans kropp syns inte men han är säkert tupp från kam till tars och tå.

Det förefaller som att tavlan vill förringa kvinnor och framställa dem som hönshjärnor. En av "kvinnorna", den bakersta, har svart fjäderdräkt och håller ut sina vingar i en beskyddande gest, omfamnande de andra. Hon är väl högsta hönset, kan tänka. Hur som helst tycker jag det är en rätt hemsk bild. Jag fick den vid ett besök på Nationalmuseum i våras, som tack för att jag svarat på en enkät. Tavlan finns alltså på museet och är målad av en svensk, Johan Pasch (1706-1769).

På baksidan av kortet ser jag att namnet på tavlan är "Le tableau des poules", vilket betyder Hönstavlan. Vid en sökning finner jag att tavlan är en satirisk avbild av hovdamer, och Pasch har väl då velat visa hur virriga dessa var, yra som höns. Jag vet inte omständigheterna kring det, men jag tycker det är anmärkningsvärt att man idag, 2012, delar ut just det motivet till besökare på Nationalmuseum. Må vara, att det är en tavla som finns där, men jag tycker det är en synnerligen illa vald gåva, som i alla fall jag motvilligt tog emot, endast pga att jag i brådrasket fann det svårt att förklara varför jag inte skulle vilja ha kortet.

Jag vet inte heller varför just det kortet delades ut. Kanske var det bara en slump, kanske hade man många kvar av just det motivet, kanske kan man se det som en rolig anspelning på debatten om "hen" ... fast det är nog väl långsökt! Hur som helst ogillar jag som kvinna att en sådan bild, där kvinnor förringas och förlöjligas, delas ut till besökare. För inte var det väl så, att höns på den tiden sågs som uppskattade, intelligenta varelser?

Man lär så länge man lever

Det händer rätt ofta att jag får revidera uppfattningar som jag haft. Livet förändras, och man får anpassa sig eller lära sig nya sätt att leva och vara.

Trots att jag ser mig själv som självständig och rätt oberoende, har jag haft bilden av att man mår bäst av att leva tillsammans med någon, för två ska man vara! Så ser ju normen ut. De som påstår att de trivs som singel, de säger säkert så för att dölja en besvikelse, tänkte jag. Efter några år som singel har jag dock insett, att det går bra att leva ensam. Jag har också förstått, att det jag tidigare sökte hos andra, det fanns mycket närmare, det fanns inom mig själv. Nu tänker jag, att om vi söker Lyckan (=kärleken) hos andra, då ger vi på något sätt ifrån oss makten över vårt eget liv.

Att leva som singel har en del fördelar. Man kan rå sig själv, man har lugn och ro när man kommer hem från ett jobb med många sociala kontakter, det går överhuvudtaget att leva rätt fritt och avslappnat. Men utan familj, släkt och vänner skulle förstås livet kännas tomt. De finns, runtomkring mig, för möten av olika slag, samtal, fester, aktiviteter. Jag är inte ensam. Och jag trivs med livet!

Vad framtiden kommer innebära, om det blir ett liv i en- eller tvåsamhet, det får visa sig. Det viktiga är att det känns bra just nu. Och jag har förstått att de som säger att de trivs som singel, de menar det säkert uppriktigt.

Hastighet

Vem vill mäta livskvalitet i hastighet? Vem vill rusa fram genom livet så att man helt plötsligt står där och känner att oj, så fort det gick? Varför har vi ofta så bråttom?

Vi säger att vi behöver mer tid att bara vara, mer tid att umgås, mer tid att i lugn och ro göra saker, mer tid att fundera över livet och vad vi vill ... och ändå ... ändå skickar internetleverantören ut reklam om snabbare internet, för att "vi lever ju i ett samhälle där hastigheten och informationsflödet ökar hela tiden, eller hur!"

Just det, Comhem, just det ... och just därför vill jag inte ha ert snabbare internet, inte hemma. På jobbet är det en annan sak, då ska ett arbete utföras och många använda nätet samtidigt, och då behövs snabbare och bättre kapacitet. Och visst kan man ha bråttom och känna stress över att saker tar längre tid än man önskar även hemma. Men när jag är hemma, då vill jag koppla av och ta det lugnt. Om nu informationsflödet ökar, innebär det ju inte att jag hela tiden måste ta del.  Jag kan också träna mig i tålamod, och låta en del få ta sin tid. Egentligen är det kanske fåfängt att ens försöka hänga med i allt som händer, för det kommer ju hela tiden nya nyheter, nya trender. Det blir en evig jakt på att hänga med, i en allt högre hastighet, och jag undrar var det kommer att sluta.

Det är som att vi tror att om vi skyndar oss, då får vi tid sedan. När vi hunnit allt, då ska vi sitta ner och ta det lugnt. Men kanske är hela detta tänkesätt fel, kanske ska man hellre leva livet i lagom takt, hela tiden? Om tåget inte kommer, om jag får vänta en stund på att få fram den info jag behöver, om jag köar, jaha - det behöver inte betyda att jag ska bli stressad. Det blir mindre tid att hänga i soffan hemma men kanske istället en liten ficka i tiden där jag kan få ett oväntat andrum, som en liten present nästan, eftersom det är en väntetid där ingen kan begära att jag ska göra mer än vänta ... utan stress. Väntetider som jag själv inte kan påverka är ju ingen idé att stressa upp sig över, om man tänker efter.

Därmed inte sagt att jag själv alltid väntar i lugn och ro på att information ska nå fram till mig, eller på att ett tåg ska komma. Men jag gör det oftare numera, och det är något jag vill lära mig att göra ännu mer. Lite mer "Manana" i vår tillvaro skadar nog inte.

Och visst förstår jag att företag har varor att sälja och försöker göra det på sitt sätt. Men för mig fungerar reklamen om snabbare internet tvärtom, så att jag blir ovillig att ta till mig fördelarna. Så kan det också gå!

Förändring?

Jag tycker att jag förändrats mycket under de senaste åren. Så hittar jag en gammal anteckningsbok och läser lite, och upptäcker att många av de tankar jag hade då, de har jag fortfarande. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom grundvärderingarna är desamma nu som då. Den kärna av värdegrund som man får med sig från barnsben lär ju vara fast och svårrubbad.

Jag minns att jag för många år sedan läste om en undersökning av polisaspiranter, där man kollade deras värderingar före och efter utbildningen, en utbildning som utöver rent polisiär utbildning också tog upp vår svenska värdegrund, byggd på demokrati, jämlikhet och tolerans. Det visade sig att trots övningar, samtal och diskussioner så förändrades inte värderingarna när det kom till autentiska fall. Sorgligt kanske, men också något att minnas så att vi förstår vikten av att mycket tidigt grundlägga ett empatiskt och demokratiskt synsätt hos våra barn.

Att jag förändrats vet och ser jag dock, om än inte vad gäller värderingar. Då skrev jag för hand med tunn blyerts, nu skriver jag med kulspetspenna. Då målade jag ett träd med tunn stam och vek krona, som vajade för vinden och nästan svävade över marken. För några år sedan tecknade jag ett träd med bred stam, fast rotat och med breda, knotiga grenar. Då fanns en osäkerhet och ovilja att uttrycka egna tankar och känslor klart och tydligt, senare kom en annan trygghet och ett annat mod.

Att ha en fast kärna precis som ett kraftigt träd betyder inte att man behöver vara fast i tanken. Jag vill fortsätta vara nyfiken och lyhörd, fortsätta ta intryck av andra, fortsätta ändra åsikt ibland (se Om att ändra åsikt). Jag vill inte heller ha en tjock bark omkring mig, som ett gammalt träd, en tjock bark som gör mig okänslig. Den fasta kärnan handlar bara om grundvärderingar och trygghet, och om att bättre kunna stå för den jag är. Men barken ska vara föränderlig och tunn, öppen för nya tankar och föreställningar.

Samtal och innehåll

Jag talade med en vän om vad vi brukar samtala om, vi människor. De nära samtalen ligger ju ofta långt borta mentalt sett. Först efter att ha pratat runt om vardagliga ting, når vi de djupare samtalsämnena. Och så måste det kanske vara, vi känner av varann och kollar läget innan vi går vidare och djupare.

Om det istället är nya och tidigare okända personer vi talar med så startar vi ofta med vad man jobbar med, som ett sätt att lära känna varandra. Det lär visst vara lite typiskt svenskt att inleda samtal så, jag vet inte riktigt varför eller vad man i så fall inleder samtal med i andra länder. Och vad säger vårt yrke om oss egentligen? Att man är kreativ kanske, eller ekonomiskt kunnig, eller expert på idrottsskador. Vem man är som person vet vi inte genom dessa upplysningar.

Min vän framhöll att vi ju lika gärna kunde börja med att fråga vad man är intresserad av, och vi skulle då få en tydligare bild av den vi har framför oss. Kanske är intressen alltför personliga, eller ses de inte som lika viktiga, eftersom vi inte frågar efter det? En tanke som slår mig nu är att intressen kan delas av människor som är väldigt olika varann, så frågan är om man skulle veta mer genom att tala om sådant? Vad jag vet är, att om man i ett samtal kommer fram till att man har samma intressen (eller bakgrund för den delen), då ger sig resten av samtalet lätt, man har tusen saker att fördjupa sig i och finna nöje i att tala om. Om man har skilda intressen kan det å andra sidan ge upphov till intressanta utbyten av erfarenheter och nya perspektiv på en kanske för en själv okänd del av världen.

Ett vanligt sätt att inleda samtal med dem vi känner är att fråga hur det är. Men det är en fråga som man helst inte ska svara på, om man inte säger "bara bra!" eller något liknande. Att säga att livet är jobbigt, att man mår dåligt eller något annat negativt, det förväntas inte. Frågan är kanske den mest retoriska vi har, och ett ärligt svar är inte vad man efterfrågar. Det är mer en hälsningsfras, samtidigt som man kanske vill visa att man bryr sig, fast bara helt ytligt alltså!

Det är inte alltid man kommer dit man önskar i samtal, inte alltid man kan leda pratet ditåt som man kanske först tänkte. Men ett samtal kan också bli så mycket mer intressant än man trott, eller ge nya infallsvinklar. Det är spännande att fundera på detta med våra samtals innehåll. Hur som helst gillar jag att samtala, och även att "samtala" via denna blogg! Gör du också det?

Mötas, igen

Det är en gyllene kväll, och den nedåtgående solen belyser en gulnande äng och en vackert grön skog. I hemmets lugna vrå finner jag ro att sjunka in i mig själv, utan att varken lyssna eller prata med någon annan. Då flyter fler tankar om möten upp, inte nya men ständigt aktuella.  Att vi, som jag skrev tidigare, kan mötas både i verkligheten och på nätet är något jag finner i grunden bra och välgörande. Vi behöver sammanhang och bekräftelse för att bli hela människor, vi behöver speglas i varandra och utbyta tankar för att växa.

Men det allra viktigaste mötet är ändå mötet med sig själv. Man kan inte finna något hos andra, som inte finns hos en själv. Möten med andra kan hjälpa oss att se och förstå, men vi behöver också låta tankarna  djupna, stillna och mogna, eller dyka upp som om de var nya, hos oss själva.

Vårt arbete, tidningar, tv, samtal irl eller via telefon, internet och andra aktiviteter av olika slag kan döva den inre längtan efter frid som jag tror vi alla bär på. Det är lätt att glömma sig själv och bara hasta vidare med nästa sak som man bara måste göra (eller tror man måste göra). Alltför ofta blir det så även för mig, trots att jag vill prioritera egen tid just för reflektion och återhämtning.

Men när ledigheten från jobbet breder ut sig finns det mer tid och luft omkring mig, och jag har tid att bara vara, som det så enkelt heter. Då kan jag vila och landa. Dessa mellanlandningar är nödvändiga för att tanka, dvs samla krafter innan jag åter vill flyga iväg, för att kunna möta dig ... eller dig ... eller dig.

Landa i jaget,  begrunda, samla mig och sedan igen flyga ut till mötesplatserna, för att återse gamla sammanhang, och för att få nya intryck att ta med mig hem. Vi möts där, eller nån annanstans!

Intighet

Jag snubblade, i bildlig bemärkelse, över en staty gömd under några vissna, blöta löv, när jag var i Lund.  Bildligt, eftersom det inte gick att snubbla över den bokstavligen, då den var stulen. Och frågan är om man någon gång kunnat snubbla över den mer än imaginärt?

Statyn var utmärkt med två plaketter bland gatstenarna. Statyns namn var Intighet, och den första plaketten sa att den "uppförts" 1984 av Uarda (eller av Uarda-akademien (?), som fått sitt namn av studentspexet Uarda som  numera genomförs vart fjärde år).
   Plakett nummer två omtalade att Intigheten bortförts från platsen av okända förövare några år senare.
   Huruvida det någonsin funnits något mer än en plakett på platsen vet jag inte, och inte heller hur den statyn i så fall kan ha sett ut. Konstnärer kan ju visualisera det mesta, så nog är det tänkbart att i konst visa det som inte finns. Men nej, Intigheten visas nog bäst genom just ingenting!

Jag antar att fler än jag lättade vandrat vidare från platsen, så skönt att Intigheten inte finns kvar på platsen utan bortförts! Och om Intigheten någonsin funnits mer än i vår fantasi, så är jag tacksam för svar!