Jag stannar i strandkanten, där havet öppnar vidderna med sina blågråa vågor. Kvällssolens strålar smeker över sandöarna ute i viken. Det öppna landskapet öppnar sinnet och känns både stimulerande och lugnande. Jag sjunker lätt in i öppna vyer, det kan vara från en bergskam eller vid en slätt, där säden böljar, lika väl som vid havet.
Kanske blir jordens skönhet extra tydlig när man kan få ett vidare och större perspektiv över det. Eller så är det något djupt inne i just mig, en ton från barndomens tidiga år i Skåne, som gör att jag har en särskild förkärlek för öppna landskap. Kanske gillar inte alla de öppna vidderna lika mycket som jag. Men vackra utsikter verkar fängsla de flesta, förstås, så nog verkar det finnas en särskild lockelse i att kunna se långt och få överblick över ett landskap.
Nu är jag allmänt förtjust i de flesta naturtyper. Vi har en omväxlande natur i Sverige, och alla typer har sin tjusning. Skogar med vindlande stigar och susande träd, ängar med blommande örter och sjöar som glittrar bland vassruggar är också underbara. I andra delar av världen kan man stöta på massiva bergsformationer, böljande kullar och höga vattenfall, som alla har sin skönhet. Men ingenstans trivs jag lika bra som i det öppna landskapet, där vinden gärna får ge friskhet och blicken kan färdas långt, långt bort i fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar