Sommarlov och semestrar börjar gå mot sina slut, och jag tar åter tillfället att fundera över sommarens höjdpunkter. Här kommer en liten sammanfattning av min sommar:
Sommarens bästa bok får bli två: September av Kristoffer Leandoer, en fantastisk skildring av en kvinnas alltför korta liv (jo, man får veta det redan i början av boken, så detta var ingen spoiler, faktiskt), hennes drömmar och vilka svårigheter vi alla kan möta när det kommer till relationer och hur vi vill leva.
Sedan läste jag Anders Paulruds Som vi älskade varandra, en bok som jag fann på en loppis och är väldigt glad att jag köpte. Vänskap, kärlek, arbete, uppväxt, förändringar och skrämmande dramatik skildras med pregnans och humor, parat med stor insikt och öppenhet. Hans andra böcker ligger nu högt på min lista över önskade läsningar.
Sommarens konsert får bli den fantastiska kvällen på Branteviks IP, då Jazz under stjärnorna bjöd på artisterna Sven-Bertil Taube och Göran Fristorp, ackompanjerade av Curt-Erik Holmqvist och dessutom en skicklig orkester, Huaröds kammarorkester. Taube visade vilken fantastisk estradör han är, med anekdoter om sin far och framförande av några av de mest älskade sångerna vi har i Sverige. Fristorp imponerade med sitt oerhört skickliga gitarrspel och en fantastisk sångröst. Kvällssolen släpade över den gröna gräsytan och värmde oss dessutom länge, pojkar gick och sålde lotter, publiken njöt av picknickkorgar och samvaro, sillamackor och lättöl fanns till försäljning, med mera. Dessutom en allmänt god stämning, och musikglädje!
Sommarens mesta CD blev sedan Göran Fristorps "Klassiska Fristorp" som snurrat många gånger i min CD-spelare (jo, jag har en sådan!).
Sommarens tokroligaste upplevelse blir nog hattparaden i Brantevik. Vilken härlig idé, med roligt utstyrda hattar, denna gång på temat Maffiosos och Bella Donnor, som bedömdes av en mycket seriös domartrio, vilka noga synade hattarna, ställde frågor och överlade innan de fina priserna delades ut. Kul och mycket trivsamt evenemang!
Sommarens bad ser ut att bli endast ett i år. Sällan eller aldrig har jag badat så lite, men väder och vind, låga badtemperaturer och förmågan att vara på fel ställe för bad, gjorde att mitt premiärdopp blev först den 8 augusti. Nå, bättre sent än aldrig, och det var väldigt skönt att till sist få simma en stund i Östersjöns vågor, vid den kust jag känner sedan barnsben.
Sommarens bästa lunch blir buffén på Börje Olssons skafferi i Simrishamn.
Sommarens mysigaste middag avåts på en grekisk restaurang i Stockholm, med underbar lammfilé och mycket trevligt sällskap.
Sommarens bästa promenader gick på stigarna över underbara Grönet i Brantevik, samt på Djurgården i Stockholm.
Sommarens möten innehöll bland annat festligheter med släktingar under ett par olika högtider, trivsamma och festliga, var och en på sitt sätt.
Och ännu återstår DN-konserten vid Sjöhistoriska, Sigtuna Litteraturfestival, och kanske något mer att njuta av innan vi går in i hösten, som för den delen också kan vara en härlig årstid!
onsdag 12 augusti 2015
torsdag 16 juli 2015
Sommar
Sommar med sol, bad och värme. Sommar med regn, mulet och vind. Sommar med utflykter, myggbett och blomdoft. Sommar med allt vi vill, och en del vi bara gör av vana eller för att vi måste. Sommar är att vara utomhus så mycket vi kan och njuta av långa dagar och ljusa kvällar, om än påbyltade och med paraply. Sommar är grönska och blåa (el kanske gråa) hav. Sommar är njutning nära den natur vi kommer från.
Vi fyller lata dagar med ingenting, eller arbete, eller aktiviteter, möten med släkt och vänner, ensamma stunder och dagar för återhämtning på olika sätt. För min egen del har sommaren förändrats, från en tid då man for hit och dit för resor och upplevelser, skratt och bad, möten och kalas, till dagar som är mindre fulla av aktiviteter, dagar då jag nu får tid att kravlöst göra ungefär det jag själv vill. Mycket lugna dagar, ofta för mig själv men utan att känna mig ensam, är vad jag söker. Och jag hinner träffa vänner och släkt, fast i mindre skala. Flera dagars samvaro krymper till några timmar, eller någon dag. Och det är bättre så just nu. Inte för att det som var förr var dåligt, inte alls. Det var ett aktivt, sprudlande liv som jag tyckte om. Men livet förändras. Det märkliga är man kan finna nöje i annat än förr, när man blir äldre. Det visste jag inte! Fast det är förstås lika naturligt som att man en dag tröttnat på sandlådan ... Vi växer alla, hela tiden, och livet ger oss i bästa fall chansen att upptäcka annat än det gamla invanda, att gå nya vägar, och hitta nya sätt att leva.
Jag vill fortfarande uppleva saker, men det känns inte som ett tvång att det ska vara stora, långa resor. En stund vid svenska kusten är också en upplevelse. Att sitta invid en vitmurad husvägg, med doft av kaprifol och rosor är något att njuta av. Att "bara vara", just där man är, och vara nöjd med stunden, det önskar jag alla.
Vi fyller lata dagar med ingenting, eller arbete, eller aktiviteter, möten med släkt och vänner, ensamma stunder och dagar för återhämtning på olika sätt. För min egen del har sommaren förändrats, från en tid då man for hit och dit för resor och upplevelser, skratt och bad, möten och kalas, till dagar som är mindre fulla av aktiviteter, dagar då jag nu får tid att kravlöst göra ungefär det jag själv vill. Mycket lugna dagar, ofta för mig själv men utan att känna mig ensam, är vad jag söker. Och jag hinner träffa vänner och släkt, fast i mindre skala. Flera dagars samvaro krymper till några timmar, eller någon dag. Och det är bättre så just nu. Inte för att det som var förr var dåligt, inte alls. Det var ett aktivt, sprudlande liv som jag tyckte om. Men livet förändras. Det märkliga är man kan finna nöje i annat än förr, när man blir äldre. Det visste jag inte! Fast det är förstås lika naturligt som att man en dag tröttnat på sandlådan ... Vi växer alla, hela tiden, och livet ger oss i bästa fall chansen att upptäcka annat än det gamla invanda, att gå nya vägar, och hitta nya sätt att leva.
Jag vill fortfarande uppleva saker, men det känns inte som ett tvång att det ska vara stora, långa resor. En stund vid svenska kusten är också en upplevelse. Att sitta invid en vitmurad husvägg, med doft av kaprifol och rosor är något att njuta av. Att "bara vara", just där man är, och vara nöjd med stunden, det önskar jag alla.
söndag 12 juli 2015
Frihet i dikt
Rätt ofta diskuteras vad som är ok att skriva om eller uttrycka. Nu tänker jag inte på kränkande ord, för de är och skall alltid vara tabu, dvs om de rör personen eller gruppen. Åsikter däremot måste få ifrågasättas, fast även då kan man ju ha ett hyfsat språk.
Nej, jag tänker mer på skönlitteraturen, det uppdiktade och fantasigrundade. Som skribent eller författare kan man använda inte bara artiklar och essäer, utan även fiktiv text för att få fram sina egna åsikter och tankar. Man vill så att säga inte bara berätta en historia, utan även påverka, komma med kloka ord och erfarenheter, kanske visa en möjlig väg att leva och tänka. Man kan vilja visa en moraliskt sett god sida, skildra ett gott Utopia där även samhällets rådande ideal speglas, eller skildra avigsidor i vårt samhälle så att läsaren förstår budskapet om att vi inte ska leva så, inte mörda, bedra eller annat - och förstå bakgrunden till andra människors beteende.
Men när man litterärt vill skildra verkligheten så som man själv ser eller upplever den, så är det inte givet att man samtidigt tar upp andra aspekter av händelserna. En skönlitterär text är inte samma sak som en vetenskaplig uppsats, doktorsavhandling eller historisk översikt. Dessa präglas, liksom tidningars artiklar, av en påbjuden objektivitet som gör att flera sidor av saken ska belysas. Men skönlitteraturen? Vilka krav kan vi ställa på den?
Simone Weil menar i sin bok Att slå rot, på tal om yttrandefrihet, att i ett friskt, normalt samhälle behövs frihet, och den intellektuella, suveräna friheten är nödvändig, annars saknar vi något. Hon skriver vidare att "intellektet är något som finns uteslutande hos den enskilda människan." Men om en sammanslutning av flera personer uttrycker åsikter blir det lätt att dessa åsikter påtvingas medlemmarna. Tankefriheten ska därför inte bindas till en förening av något slag. Individens egen frihet att tänka blir alltför lätt inskränkt i en grupp, där man förväntas visa upp en gemensam syn.
Det finns i dagens samhälle en självklar grundtanke om yttrandefrihet, men den är eller blir ofta beskuren av grupper som anser att man "tycker fel" eller har åsikter som ska bekämpas med alla medel, inklusive hat och personangrepp. I våras debatterades till exempel begreppet "kulturmannen" och Karl Ove Knausgårds Min kamp, främst utifrån hans berättelse om de varma känslorna för en minderårig elev, något som Ebba Witt-Brattström försökte analysera i Kulturmannens trettonåriga alibi. Där angreps han för att förhärliga pedofili, och den s k kulturmannens makt att skildra sina upplevelser ifrågasattes.
Jag är definitivt emot pedofiler och ogillar alla sammanslutningar där mannens makt anses självklar. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt om alla män (så som Knausgård tydligen sagt) främst ser kvinnor som sexobjekt, men tror att den som uttalar sig på det viset egentligen bara uttrycker sin egen åsikt, och drar in andra i detta, för att så att säga legitimera sin uppfattning. Dock vet man egentligen föga om vad ens vänner tycker inom sig, i sin egen tankefrihet. Att tala för alla är hur som helst rätt enfaldigt, särskilt om man vill värna yttrandefrihet och demokrati.
För att återgå till Min kamp, så har jag ändå svårt att förstå den kritik och analys som verket, en skönlitterär skildring, nu utsattes för. När Knausgård skildrar hur en ung lärare attraheras av en yngre skolflicka, får vi inblick i hur en ung man kan tänka och känna. Han brottas också i romanen med skuldkänslor kring attraktionen. Jag ser en modig skildring av tankar som är tabu, men jag ser dem därmed inte förhärligade, eller ens förverkligade. Att angripa en skönlitterär texts innehåll, och dessutom analysera den utifrån märkliga teorier om att begäret till kvinnan blir ett slags övergångsobjekt för en homosocial gemenskap som män ägnar sig åt, vilket leder till frågan om man då menar att detta gäller all vänskap, oavsett kön, och vad den analysen i så fall kan bidra med, ja, det blir för mig att använda texten i ett analysschema för sina egna syften, medan man glömmer vad diktens frihet innebär.
Det jag själv bär med mig från läsningen av Knausgård härom året är fortfarande fascination inför öppenheten med vilken han skildrar livets händelser, må vara sanna eller bara hans egen upplevelse, samt ett språk och en stil i beskrivningarna som är oerhört utstuderade i all sin skenbara enkelhet. Texten ger inblickar och förståelse, och visar oss ett sätt att vara fria i våra tankar, samtidigt som svårigheten i detta och dess konsekvenser också beskrivs - nog så viktigt! En skönlitterär text måste få ha denna frihet att skildra även de sidor av oss själva som inte är politiskt korrekta. Man behöver inte gilla den litteraturen, men den måste väl få finnas? Eller? Hur kan vi egentligen försvara utbudet av deckare, thrillers och skräckromaner, med fruktansvärda våldsskildringar? Är det ett innehåll som vi förväntas tåla och accpetera, då är väl fria, om än icke politiskt korrekta fantasier och tankevärldar också det.
Nej, jag tänker mer på skönlitteraturen, det uppdiktade och fantasigrundade. Som skribent eller författare kan man använda inte bara artiklar och essäer, utan även fiktiv text för att få fram sina egna åsikter och tankar. Man vill så att säga inte bara berätta en historia, utan även påverka, komma med kloka ord och erfarenheter, kanske visa en möjlig väg att leva och tänka. Man kan vilja visa en moraliskt sett god sida, skildra ett gott Utopia där även samhällets rådande ideal speglas, eller skildra avigsidor i vårt samhälle så att läsaren förstår budskapet om att vi inte ska leva så, inte mörda, bedra eller annat - och förstå bakgrunden till andra människors beteende.
Men när man litterärt vill skildra verkligheten så som man själv ser eller upplever den, så är det inte givet att man samtidigt tar upp andra aspekter av händelserna. En skönlitterär text är inte samma sak som en vetenskaplig uppsats, doktorsavhandling eller historisk översikt. Dessa präglas, liksom tidningars artiklar, av en påbjuden objektivitet som gör att flera sidor av saken ska belysas. Men skönlitteraturen? Vilka krav kan vi ställa på den?
Simone Weil menar i sin bok Att slå rot, på tal om yttrandefrihet, att i ett friskt, normalt samhälle behövs frihet, och den intellektuella, suveräna friheten är nödvändig, annars saknar vi något. Hon skriver vidare att "intellektet är något som finns uteslutande hos den enskilda människan." Men om en sammanslutning av flera personer uttrycker åsikter blir det lätt att dessa åsikter påtvingas medlemmarna. Tankefriheten ska därför inte bindas till en förening av något slag. Individens egen frihet att tänka blir alltför lätt inskränkt i en grupp, där man förväntas visa upp en gemensam syn.
Det finns i dagens samhälle en självklar grundtanke om yttrandefrihet, men den är eller blir ofta beskuren av grupper som anser att man "tycker fel" eller har åsikter som ska bekämpas med alla medel, inklusive hat och personangrepp. I våras debatterades till exempel begreppet "kulturmannen" och Karl Ove Knausgårds Min kamp, främst utifrån hans berättelse om de varma känslorna för en minderårig elev, något som Ebba Witt-Brattström försökte analysera i Kulturmannens trettonåriga alibi. Där angreps han för att förhärliga pedofili, och den s k kulturmannens makt att skildra sina upplevelser ifrågasattes.
Jag är definitivt emot pedofiler och ogillar alla sammanslutningar där mannens makt anses självklar. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt om alla män (så som Knausgård tydligen sagt) främst ser kvinnor som sexobjekt, men tror att den som uttalar sig på det viset egentligen bara uttrycker sin egen åsikt, och drar in andra i detta, för att så att säga legitimera sin uppfattning. Dock vet man egentligen föga om vad ens vänner tycker inom sig, i sin egen tankefrihet. Att tala för alla är hur som helst rätt enfaldigt, särskilt om man vill värna yttrandefrihet och demokrati.
För att återgå till Min kamp, så har jag ändå svårt att förstå den kritik och analys som verket, en skönlitterär skildring, nu utsattes för. När Knausgård skildrar hur en ung lärare attraheras av en yngre skolflicka, får vi inblick i hur en ung man kan tänka och känna. Han brottas också i romanen med skuldkänslor kring attraktionen. Jag ser en modig skildring av tankar som är tabu, men jag ser dem därmed inte förhärligade, eller ens förverkligade. Att angripa en skönlitterär texts innehåll, och dessutom analysera den utifrån märkliga teorier om att begäret till kvinnan blir ett slags övergångsobjekt för en homosocial gemenskap som män ägnar sig åt, vilket leder till frågan om man då menar att detta gäller all vänskap, oavsett kön, och vad den analysen i så fall kan bidra med, ja, det blir för mig att använda texten i ett analysschema för sina egna syften, medan man glömmer vad diktens frihet innebär.
Det jag själv bär med mig från läsningen av Knausgård härom året är fortfarande fascination inför öppenheten med vilken han skildrar livets händelser, må vara sanna eller bara hans egen upplevelse, samt ett språk och en stil i beskrivningarna som är oerhört utstuderade i all sin skenbara enkelhet. Texten ger inblickar och förståelse, och visar oss ett sätt att vara fria i våra tankar, samtidigt som svårigheten i detta och dess konsekvenser också beskrivs - nog så viktigt! En skönlitterär text måste få ha denna frihet att skildra även de sidor av oss själva som inte är politiskt korrekta. Man behöver inte gilla den litteraturen, men den måste väl få finnas? Eller? Hur kan vi egentligen försvara utbudet av deckare, thrillers och skräckromaner, med fruktansvärda våldsskildringar? Är det ett innehåll som vi förväntas tåla och accpetera, då är väl fria, om än icke politiskt korrekta fantasier och tankevärldar också det.
måndag 6 juli 2015
Dikt och frihet
Ibland hittar vi guldkorn, saker som ger lyster åt våra liv. Men de är inte alltid så synliga eller tydliga. Guldkorn kan vara sådant man förut passerat, men inte lagt märke till eller fångats av. Kanske var man inte mogen eller redo för just det mötet, just då. Troligen var det så när jag förut läste poesi. Fångades av en del, men var för otålig för att riktigt öppna mig för ordens djupa, eller för all del ibland ytliga, betydelse. Detta att i få ord sätta ord på en upplevelse eller tanke, så som poeter kan, kräver mer lugn än jag hade förr, då jag visserligen slukade texter och böcker med ohejdbar vana, men mer i romanform. Bokläsningen gav så mycket, jag fick ta del av så många liv, leva på så många olika platser, lära mig så mycket om andra (utan att lärdomen egentligen var något syfte, mer en bieffekt).
Nu, i takt med att huvudet inte vill ta emot lika mycket, därför att hjärnan på något sätt är intrycksmätt, trött på att ständigt överösas av ord, ljud och händelser, har poesin fått en viktigare ställning i mitt läsande. Först för att jag märkte att de korta texterna gick bättre att läsa än långa romaner, hjärnan släckte inte ner eller protesterade med tryckande värk, sedan för att jag upptäckte hur mycket mer man kan själv läsa in i när man tolkar dikter. De skriver en inte på näsan, de förmedlar (i bästa fall) en känsla och tankar att sjunka ner i, fördjupa sina egna funderingar och känna en delaktighet med andra, både poeten och flera läsare. För det som en säger, är ofta allmänmänskligt, om inte för alla och alltid, men nog tänker jag att andra läsare också bör uppleva det jag gör. Och gör de inte det, så är vi i alla fall två, som möts i orden.
Bertil Pettersson (inte så allmänt känd, men värd att lära känna) som jag förut skrivit om, har varit en ständig följeslagare de senaste åren med sin finstämda lyrik. Harry Martinson är en av dem jag på senare tid läst mer av, och läst med nya ögon. Och så Gunnar Ekelöf, den store, som förut känts svår och kanske är det också, i vissa verk. Men många av hans dikter är allmänt uppskattade, och nu finner jag att om man bara ger orden tid att sjunka in, läser om och låter dikten växa fram långsamt, då öppnar sig ett universum och en gemenskap som är en verklig ordens gemenskap. Då får dikten makt att skänka min dag en djupare mening, långt från ytlig stress och de tusen intryckens värld. Orden ger frihet åt tanken, en frihet som också kan får större utrymme under lediga, fria dagar om sommaren.
I Envoi skriver Ekelöf:
"Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit."
Nu, i takt med att huvudet inte vill ta emot lika mycket, därför att hjärnan på något sätt är intrycksmätt, trött på att ständigt överösas av ord, ljud och händelser, har poesin fått en viktigare ställning i mitt läsande. Först för att jag märkte att de korta texterna gick bättre att läsa än långa romaner, hjärnan släckte inte ner eller protesterade med tryckande värk, sedan för att jag upptäckte hur mycket mer man kan själv läsa in i när man tolkar dikter. De skriver en inte på näsan, de förmedlar (i bästa fall) en känsla och tankar att sjunka ner i, fördjupa sina egna funderingar och känna en delaktighet med andra, både poeten och flera läsare. För det som en säger, är ofta allmänmänskligt, om inte för alla och alltid, men nog tänker jag att andra läsare också bör uppleva det jag gör. Och gör de inte det, så är vi i alla fall två, som möts i orden.
Bertil Pettersson (inte så allmänt känd, men värd att lära känna) som jag förut skrivit om, har varit en ständig följeslagare de senaste åren med sin finstämda lyrik. Harry Martinson är en av dem jag på senare tid läst mer av, och läst med nya ögon. Och så Gunnar Ekelöf, den store, som förut känts svår och kanske är det också, i vissa verk. Men många av hans dikter är allmänt uppskattade, och nu finner jag att om man bara ger orden tid att sjunka in, läser om och låter dikten växa fram långsamt, då öppnar sig ett universum och en gemenskap som är en verklig ordens gemenskap. Då får dikten makt att skänka min dag en djupare mening, långt från ytlig stress och de tusen intryckens värld. Orden ger frihet åt tanken, en frihet som också kan får större utrymme under lediga, fria dagar om sommaren.
I Envoi skriver Ekelöf:
"Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land's Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen
Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna
Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägen har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar i dyningen, vit."
tisdag 30 juni 2015
Djupt rotat - och oföränderligt?
Dödssynden (To Kill a Mockingbird är den engelska titeln) av Harper Lee är en klassiker som jag känt till, men inte förrän nu kommit mig för att läsa. Under våren läste jag en del om den och dess uppföljare (egentligen en föregångare men inte utgiven förrän nu på engelska, svensk översättning kommer i augusti), och bestämde mig för att det var dags att fylla denna läslucka. Därmed blev detta sommarens första läsupplevelse, och jag läste med stigande spänning och stor fascination.
Boken, som kom ut 1960, är fantastiskt välskriven och intressant, med perspektiv på livet i USA sett ur en flickas ögon. Vi får ta del av hennes barndom med skola, lekar och fantasier, mycket upplevt tillsammans med hennes bror och en kamrat, men vi får också lära känna många andra personer i staden. Flickans pappa Atticus Finch är advokat och en ovanligt klok och balanserad person, som lär sina barn jämlikhet och att alla människor är lika mycket värda, samt att ingen ska dömas pga sin hudfärg. Som advokat åläggs han vara försvarare i ett mål mot en färgad man, och försvarar honom med övertygande bevis och väl övervägd argumentation. Hur det går avslöjar jag inte, utan rekommenderar alla som inte läst den att göra det!
Att läsa om hur fördomar frodas i amerikanska Södern vid den tiden känns också, tyvärr, skrämmande aktuellt med tanke på dådet i Charleston förra veckan. Efterspelet, med bl a kritik mot sydstatsflaggan, avslöjar motsättningar som i alla fall inte jag var medveten om fortfarande existerade där. Det är som om inget hänt på de över 50 år som gått sedan Harper Lee skrev sin bok. Och jag frågar mig varför dessa motsättningar fortsätter årtionde efter årtionde, och vad som krävs för att vi alla ska inse att vi faktiskt i grunden bara är just människor allihop, oavsett hudfärg, kön, religion och ålder. Vi är människor, och lika mycket värda, inte minst och kanske främst, som Atticus säger, inför lagen.
Jag undrar också om vi kunde göra mer, om det finns en kritisk punkt där lagen tidigt borde säga ifrån och gripa in, för att förhindra våld och terror? Vi blir bestörta när illasinnade dåd inträffar (nu även i Tunisien, mot oskyldiga symboliska turister från demokratiska samhällen), och de skyldiga grips ofta (eller möter döden på ett eller annat sätt) men kan vi göra något innan hatet fått växa till fruktansvärda händelser? Kan vi påverka sinnelag och tankemönster, och på sikt utrota fördomar och hat som endast bygger på våra olikheter? Ja, just nu känns det inte så. Men att ge upp tanken på lika värde går inte heller för mig, så jag får fortsätta tro på människors inre goda, precis som Atticus, som rakryggat hela tiden vidhöll sin tro på rättvisa och respekt för andra.
Boken, som kom ut 1960, är fantastiskt välskriven och intressant, med perspektiv på livet i USA sett ur en flickas ögon. Vi får ta del av hennes barndom med skola, lekar och fantasier, mycket upplevt tillsammans med hennes bror och en kamrat, men vi får också lära känna många andra personer i staden. Flickans pappa Atticus Finch är advokat och en ovanligt klok och balanserad person, som lär sina barn jämlikhet och att alla människor är lika mycket värda, samt att ingen ska dömas pga sin hudfärg. Som advokat åläggs han vara försvarare i ett mål mot en färgad man, och försvarar honom med övertygande bevis och väl övervägd argumentation. Hur det går avslöjar jag inte, utan rekommenderar alla som inte läst den att göra det!
Att läsa om hur fördomar frodas i amerikanska Södern vid den tiden känns också, tyvärr, skrämmande aktuellt med tanke på dådet i Charleston förra veckan. Efterspelet, med bl a kritik mot sydstatsflaggan, avslöjar motsättningar som i alla fall inte jag var medveten om fortfarande existerade där. Det är som om inget hänt på de över 50 år som gått sedan Harper Lee skrev sin bok. Och jag frågar mig varför dessa motsättningar fortsätter årtionde efter årtionde, och vad som krävs för att vi alla ska inse att vi faktiskt i grunden bara är just människor allihop, oavsett hudfärg, kön, religion och ålder. Vi är människor, och lika mycket värda, inte minst och kanske främst, som Atticus säger, inför lagen.
Jag undrar också om vi kunde göra mer, om det finns en kritisk punkt där lagen tidigt borde säga ifrån och gripa in, för att förhindra våld och terror? Vi blir bestörta när illasinnade dåd inträffar (nu även i Tunisien, mot oskyldiga symboliska turister från demokratiska samhällen), och de skyldiga grips ofta (eller möter döden på ett eller annat sätt) men kan vi göra något innan hatet fått växa till fruktansvärda händelser? Kan vi påverka sinnelag och tankemönster, och på sikt utrota fördomar och hat som endast bygger på våra olikheter? Ja, just nu känns det inte så. Men att ge upp tanken på lika värde går inte heller för mig, så jag får fortsätta tro på människors inre goda, precis som Atticus, som rakryggat hela tiden vidhöll sin tro på rättvisa och respekt för andra.
tisdag 23 juni 2015
Livet - en ständig fråga
Vad ska man göra med sitt liv? Varför lever man? Vad ger mening? Vad vill jag? Vad kan jag? Ständiga frågor som återkommer, även för en medelålders kvinna. Eller kanske allra helst för den till medelåldern komna personen, som kan summera en del och se fram emot mindre än tidigare.
Länge levde jag som på ett ständigt framåtsträvande tåg, full av glädje och hopp, tillförsikt och förnöjsamhet. Livet fortsatte framåt. Den ljusnande framtid som kändes vacklande som student innebar trots allt många möjligheter, framtidstro och förväntan. Och livet utvecklades, ungefär som jag väntat och hoppats. Ingen vidare yrkeskarriär i yttre mening, men den ambitionen har jag inte haft. Vilja att göra ett bra jobb och vara duktig i mitt yrke har räckt, titlar och lön har varit underordnat viljan att leva ett liv jag trivdes med, ett liv med mening och värme, familj och gemenskap. Och det gjorde jag, trivdes alltså. Allt var förstås inte solsken, det är det väl aldrig för någon. Men livet var gott och bra, fullt av glädjeämnen som förgyllde mina dagar, små och stora saker som kändes meningsfulla. Jag hade kraft och ork, ville allt, gjorde mycket, trodde på livets kraft och glädje. Jag är glad och tacksam över det goda livet gett - och förstås ledsen över sådant som blev dåligt, sådant som jag inte förstod då, när jag var mitt uppe i det.
När man sedan gjort mycket av det man trodde på, och kommit ut på andra sidan utbildning, äktenskap, de ljuvliga barnåren där nya liv följdes och gav stor glädje, och till slut utflugna barn; när arbetslivets utveckling gått i stå för man är passé och utarbetad, när man står där ensam, längtande efter ett nytt liv men stampande på samma plats, allt mer utmattad av det arbete som fyller stora delar av ens tid, och ett normalt socialt liv blir svårt att uppehålla. Vad göra? Ja, det var en fråga som väntade på sitt svar.
Länge levde jag som på ett ständigt framåtsträvande tåg, full av glädje och hopp, tillförsikt och förnöjsamhet. Livet fortsatte framåt. Den ljusnande framtid som kändes vacklande som student innebar trots allt många möjligheter, framtidstro och förväntan. Och livet utvecklades, ungefär som jag väntat och hoppats. Ingen vidare yrkeskarriär i yttre mening, men den ambitionen har jag inte haft. Vilja att göra ett bra jobb och vara duktig i mitt yrke har räckt, titlar och lön har varit underordnat viljan att leva ett liv jag trivdes med, ett liv med mening och värme, familj och gemenskap. Och det gjorde jag, trivdes alltså. Allt var förstås inte solsken, det är det väl aldrig för någon. Men livet var gott och bra, fullt av glädjeämnen som förgyllde mina dagar, små och stora saker som kändes meningsfulla. Jag hade kraft och ork, ville allt, gjorde mycket, trodde på livets kraft och glädje. Jag är glad och tacksam över det goda livet gett - och förstås ledsen över sådant som blev dåligt, sådant som jag inte förstod då, när jag var mitt uppe i det.
När man sedan gjort mycket av det man trodde på, och kommit ut på andra sidan utbildning, äktenskap, de ljuvliga barnåren där nya liv följdes och gav stor glädje, och till slut utflugna barn; när arbetslivets utveckling gått i stå för man är passé och utarbetad, när man står där ensam, längtande efter ett nytt liv men stampande på samma plats, allt mer utmattad av det arbete som fyller stora delar av ens tid, och ett normalt socialt liv blir svårt att uppehålla. Vad göra? Ja, det var en fråga som väntade på sitt svar.
När jag var ung, trodde jag den frågan skulle vara avklarad vid mogen ålder. Mogna människor levde utan annan förändring än att några dog före andra. Att livet själv, eller omständigheter man inte rår över, skulle gripa in, just när man var på livets topp (så kändes det), det var oväntat, och är nog så för alla. Vi tror inte att vi ska bli sjuka, drabbas av skador eller olyckor. Vi lever på, ångar på för att hinna allt, göra allt, uppleva allt ... i en slags evig framgång. Inte framgång i betydelsen karriär och berömmelse, utan mer att man utvecklas, har kvar det man tycker om men också får nya, spännande erfarenheter.
Jodå, visst har jag fortsatt att få erfarenheter, men inte endast av det slag jag trodde. En del var mycket tuffa och svåra att förstå och anpassa sig till. Varför klarar jag inte det jag gjorde förr? Varför kan jag inte läsa, lyssna, umgås, klara jobbets alla krav, träffa folk och vara aktiv så som förr? Varför får jag detta brännande tryck över vänster hjässhalva, varför fattar folk inte vad jag talar om (nej, det är inte som att vara trött en fredag. Detta tryck som slår ut hjärnan, som omöjliggör alla sorters intryck och tänkande, som kommer varje dag eller möjligen först på eftermiddagen/kvällen i flera års tid, det är något mer än det ...), varför är läkaren så oförstående, varför ser folk inte under den yta som kan se frisk ut, men döljer en orimlig utmattning och värk, varför lyssnar de inte ... jag sökte svar via böcker, artiklar, samtal och internet, när vården inte hade svar att ge. Problemlösning och analys är också något som drivit mig genom livet: hur gör man bäst för att klara av detta? Hur löser man denna situation? Jag fann pusselbitar som ledde mig framåt, och med tiden forum med råd och stöd. Jag fann bättre förståelse när jag efterhand tydligare förstod och kunde förklara mina behov och begränsningar, både för mig själv och andra. Det var en analys som tog tid, en process på flera år, ännu pågående.
Jag har tvingats till ett lugnare liv, och nu när jag under några år år tränat på och vant mig vid en eftertankens stilla liv, med tystnad, meditationer och mindfulness, så är det ändå så, att livet visserligen är annorlunda, men ändå i en slags balans som är bättre än alla dåliga, trötta dagar. Jag vet bättre vad min kropp och hjärna behöver idag, och när jag vet och får möjlighet att ta hänsyn till det kan jag må bra oftare. Inte alltid, men bättre idag än för bara ett år sedan, t ex. Bakslag kommer, dagar då hjärnan protesterar och inte vill vara med, bara trycker och värker, men idag vet jag bättre varför. Ibland är det ett pris jag betalar, för att göra sådant som stimulerar och är roligt, eller saker som bara måste göras. Men jag vet idag bättre vad som är viktigast i mitt liv, och sparar min kraft till det, medan jag avstår annat - för att må bra.
Tack kära familj som står ut med mig, tack till er som finns kvar, som stöd och vänner, tack till er som kanske inte alltid förstår, men som accepterar mig som jag är. Själv accepterar jag idag mig själv och mina begränsningar och behov på ett nytt sätt. Vägen var lång, och är inte slut. Det vet jag! För de bra dagarna ska bli fler och fler ...
Jodå, visst har jag fortsatt att få erfarenheter, men inte endast av det slag jag trodde. En del var mycket tuffa och svåra att förstå och anpassa sig till. Varför klarar jag inte det jag gjorde förr? Varför kan jag inte läsa, lyssna, umgås, klara jobbets alla krav, träffa folk och vara aktiv så som förr? Varför får jag detta brännande tryck över vänster hjässhalva, varför fattar folk inte vad jag talar om (nej, det är inte som att vara trött en fredag. Detta tryck som slår ut hjärnan, som omöjliggör alla sorters intryck och tänkande, som kommer varje dag eller möjligen först på eftermiddagen/kvällen i flera års tid, det är något mer än det ...), varför är läkaren så oförstående, varför ser folk inte under den yta som kan se frisk ut, men döljer en orimlig utmattning och värk, varför lyssnar de inte ... jag sökte svar via böcker, artiklar, samtal och internet, när vården inte hade svar att ge. Problemlösning och analys är också något som drivit mig genom livet: hur gör man bäst för att klara av detta? Hur löser man denna situation? Jag fann pusselbitar som ledde mig framåt, och med tiden forum med råd och stöd. Jag fann bättre förståelse när jag efterhand tydligare förstod och kunde förklara mina behov och begränsningar, både för mig själv och andra. Det var en analys som tog tid, en process på flera år, ännu pågående.
Jag har tvingats till ett lugnare liv, och nu när jag under några år år tränat på och vant mig vid en eftertankens stilla liv, med tystnad, meditationer och mindfulness, så är det ändå så, att livet visserligen är annorlunda, men ändå i en slags balans som är bättre än alla dåliga, trötta dagar. Jag vet bättre vad min kropp och hjärna behöver idag, och när jag vet och får möjlighet att ta hänsyn till det kan jag må bra oftare. Inte alltid, men bättre idag än för bara ett år sedan, t ex. Bakslag kommer, dagar då hjärnan protesterar och inte vill vara med, bara trycker och värker, men idag vet jag bättre varför. Ibland är det ett pris jag betalar, för att göra sådant som stimulerar och är roligt, eller saker som bara måste göras. Men jag vet idag bättre vad som är viktigast i mitt liv, och sparar min kraft till det, medan jag avstår annat - för att må bra.
Tack kära familj som står ut med mig, tack till er som finns kvar, som stöd och vänner, tack till er som kanske inte alltid förstår, men som accepterar mig som jag är. Själv accepterar jag idag mig själv och mina begränsningar och behov på ett nytt sätt. Vägen var lång, och är inte slut. Det vet jag! För de bra dagarna ska bli fler och fler ...
söndag 21 juni 2015
En dag kan vara så olika ...
En vanlig dag
då jag inte gjort så mycket,
bara talat med någon en halvtimme eller så,
läst några nyheter, kanske lyssnat på radio
bara rört mig bland folk, hört röster, sett glimrande ljus, märkt rörelser
strömma in i tankecentralen
för bearbetning och process
i ett utarbetat sinne
bara gjort vardagliga ting, inget ansträngande
egentligen
men hjärnan vill inte mer
ett malande tryck vid vänster tinning, söker sig uppåt;
molar, bränner
min hjärna har fått nog
det är stopp, inget mer kan tas in
protesten är kraftig, värkande
Då sitter jag kanske vid mitt fönster
ser skyar, guldfärgade i underkant, dra förbi mot öster
oftast mot öster
ser solens kvällsljus vila över ekarna
ser vinden leka i rönn och syrén
vilar i mig själv
gör just ingenting
kan inte göra det andra gör
inte se tv, inte träffa någon, inte umgås, läsa, eller tänka
bara är - och väntar på en dag med bättre hjärnkondition
då jag ska orka mer
Och en annan dag kommer
en dag med lite mer kraft
en dag då hjärnan känns nästan normal
ibland, bara ibland
Ibland, men allt oftare
igen
om jag bara minns min hjärnas begränsningar
dess behov av vila och lugn
i en värld full av intryck
Den dagen finns
också
Den dagen är dagar att minnas
då jag inte gjort så mycket,
bara talat med någon en halvtimme eller så,
läst några nyheter, kanske lyssnat på radio
bara rört mig bland folk, hört röster, sett glimrande ljus, märkt rörelser
strömma in i tankecentralen
för bearbetning och process
i ett utarbetat sinne
bara gjort vardagliga ting, inget ansträngande
egentligen
men hjärnan vill inte mer
ett malande tryck vid vänster tinning, söker sig uppåt;
molar, bränner
min hjärna har fått nog
det är stopp, inget mer kan tas in
protesten är kraftig, värkande
Då sitter jag kanske vid mitt fönster
ser skyar, guldfärgade i underkant, dra förbi mot öster
oftast mot öster
ser solens kvällsljus vila över ekarna
ser vinden leka i rönn och syrén
vilar i mig själv
gör just ingenting
kan inte göra det andra gör
inte se tv, inte träffa någon, inte umgås, läsa, eller tänka
bara är - och väntar på en dag med bättre hjärnkondition
då jag ska orka mer
Och en annan dag kommer
en dag med lite mer kraft
en dag då hjärnan känns nästan normal
ibland, bara ibland
Ibland, men allt oftare
igen
om jag bara minns min hjärnas begränsningar
dess behov av vila och lugn
i en värld full av intryck
Den dagen finns
också
Den dagen är dagar att minnas
måndag 15 juni 2015
En fråga om arbete
Hur ska man egentligen förhålla sig till arbete? Det är något vi alla ägnar oss åt, i en eller annan form. Hushållsarbete, hemarbete, trädgårdsarbete, läxor, hobbyarbete, handarbete ... otaliga former av arbete finns. Och de är naturliga delar av vår dag, de speglar våra intressen och vår vardag, de formar vår dag och våra veckor. De ger oss sysselsättning och struktur.
Men så finns detta, som vi förväntas ägna oss åt, med mer eller mindre glädje och lust: lönearbetet, på något sätt så självklart, för att tjäna pengar till vårt uppehälle, hem och mat. I bästa fall är arbetet roligt och intressant, i alla fall ett tag, tills man vant sig vid rutinerna. Kanske man utvecklas inom sitt yrke, gör karriär och får stimulans till nya uppgifter.
Idag, när arbeten försvinner och robotar tar över, när alltfler "onödiga" sysselsättningar istället skapas, endast för att det så ska vara men till höga kostnader såväl för samhället som för dem som drabbas (t ex dyrbara konsulter och coacher som inte når det de säger sig arbeta för), när välutbildade inte får jobb och kanske sätts på meningslösa uppgifter i arbetsförmedlingens regi för att få a-kassa (för tänk om de fuskar! Folk vill ju vara lata! De smiter undan!), ifrågasätts arbetets nödvändighet. Varför ska vi jobba?
Frågan är berättigad i en tid då vi skulle kunna jobba mindre och låta maskinerna göra mer. Tekniken kan ta över mer och mer av rutinuppgifter, och snart även de som kräver intelligens och omdömesförmåga. Vi skulle kanske kunna njuta av ledig tid, allihopa, och inte stressa runt i ekorrhjulet? Ligga på stranden, resa jorden runt, äta god mat, samtala - njuta av livets dagar och stunder.
Det låter fantastiskt. Ändå har jag en invändning och en fråga. Frågan först: var ska pengarna komma ifrån, de som vi ska leva av? Hur ska vi försörja oss och andra? En eventuell medborgarlön baseras på skatter, antar jag: skatter på vad, om inte på arbete? Konsumtion? Jag är ingen statsekonom, men jag begriper inte denna utopi om att inte lönearbeta i någon form. Och många service-, vård- och utbildningsjobb kommer ändå behövas. Blir framtiden då en tid av större klassklyftor än idag, en tid då vissa tjänar och andra blir uppassade?
Den invändning jag har rör mer detta att vi genom att överlåta alltför mycket på tekniken fördummar oss själva. Om vi inte tränar vår hjärna att lösa problem, hitta mat, hitta rätt väg, hitta ord och formulera oss självständigt, kunna beräkna kostnader själva osv, blir vi lätta byten för dem som vill påverka, vi tappar vårt kritiska sinne och blir allmänt slöare i tänkandet, är jag rädd. Det är inte bara kroppen som behöver aktivitet, även hjärnan behöver stimulans av ett flertal olika uppgifter, för att skapa, forska och analysera.
Ovedersägligt är att vissa tjänar på att vi inte ifrågasätter för mycket, de vinner om många förlorar sin förmåga att tänka själva. Detta är jag nog mest rädd för. Forskare som leder utvecklingen framåt kommer fortsätta finnas, men ett aktivt tänkande och engagerat folk är nödvändigt för att vi inte, som världssamfund, ska gå vilse och okritiskt ta emot allt dessa forskare säger eller vill sälja. Så varför ska det finnas självstyrande bussar, robotar som vårdar med mera? Vad är det för fel på människor som styr och vårdar? Förutom att de kostar pengar, förstås ... löner för ett rejält och viktigt arbete. Gärna med kortare arbetstid, men ändå utförda av oss människor.
Men så finns detta, som vi förväntas ägna oss åt, med mer eller mindre glädje och lust: lönearbetet, på något sätt så självklart, för att tjäna pengar till vårt uppehälle, hem och mat. I bästa fall är arbetet roligt och intressant, i alla fall ett tag, tills man vant sig vid rutinerna. Kanske man utvecklas inom sitt yrke, gör karriär och får stimulans till nya uppgifter.
Idag, när arbeten försvinner och robotar tar över, när alltfler "onödiga" sysselsättningar istället skapas, endast för att det så ska vara men till höga kostnader såväl för samhället som för dem som drabbas (t ex dyrbara konsulter och coacher som inte når det de säger sig arbeta för), när välutbildade inte får jobb och kanske sätts på meningslösa uppgifter i arbetsförmedlingens regi för att få a-kassa (för tänk om de fuskar! Folk vill ju vara lata! De smiter undan!), ifrågasätts arbetets nödvändighet. Varför ska vi jobba?
Frågan är berättigad i en tid då vi skulle kunna jobba mindre och låta maskinerna göra mer. Tekniken kan ta över mer och mer av rutinuppgifter, och snart även de som kräver intelligens och omdömesförmåga. Vi skulle kanske kunna njuta av ledig tid, allihopa, och inte stressa runt i ekorrhjulet? Ligga på stranden, resa jorden runt, äta god mat, samtala - njuta av livets dagar och stunder.
Det låter fantastiskt. Ändå har jag en invändning och en fråga. Frågan först: var ska pengarna komma ifrån, de som vi ska leva av? Hur ska vi försörja oss och andra? En eventuell medborgarlön baseras på skatter, antar jag: skatter på vad, om inte på arbete? Konsumtion? Jag är ingen statsekonom, men jag begriper inte denna utopi om att inte lönearbeta i någon form. Och många service-, vård- och utbildningsjobb kommer ändå behövas. Blir framtiden då en tid av större klassklyftor än idag, en tid då vissa tjänar och andra blir uppassade?
Den invändning jag har rör mer detta att vi genom att överlåta alltför mycket på tekniken fördummar oss själva. Om vi inte tränar vår hjärna att lösa problem, hitta mat, hitta rätt väg, hitta ord och formulera oss självständigt, kunna beräkna kostnader själva osv, blir vi lätta byten för dem som vill påverka, vi tappar vårt kritiska sinne och blir allmänt slöare i tänkandet, är jag rädd. Det är inte bara kroppen som behöver aktivitet, även hjärnan behöver stimulans av ett flertal olika uppgifter, för att skapa, forska och analysera.
Ovedersägligt är att vissa tjänar på att vi inte ifrågasätter för mycket, de vinner om många förlorar sin förmåga att tänka själva. Detta är jag nog mest rädd för. Forskare som leder utvecklingen framåt kommer fortsätta finnas, men ett aktivt tänkande och engagerat folk är nödvändigt för att vi inte, som världssamfund, ska gå vilse och okritiskt ta emot allt dessa forskare säger eller vill sälja. Så varför ska det finnas självstyrande bussar, robotar som vårdar med mera? Vad är det för fel på människor som styr och vårdar? Förutom att de kostar pengar, förstås ... löner för ett rejält och viktigt arbete. Gärna med kortare arbetstid, men ändå utförda av oss människor.
lördag 9 maj 2015
Mindfulness - vad är det egentligen?
Första gången jag fick närmare kontakt med mindfulness var under en föreläsning då åhörarna fick varsitt russin i handen. Vi skulle titta, lukta, känna, smaka försiktigt på det, jag tror vi skulle lyssna på det också, vi skulle undersöka russinet på alla sätt innan vi slutligen uppmanades att långsamt stoppa in det i munnen, trycka sönder det mot gommen, tugga och sedan svälja. Hela processen att äta ett russin tog ett par minuter. Så skulle mindfulness vara, fick vi veta. Andra uppmaningar var att dricka sitt kaffe långsamt för att riktigt känna smaken, och framför allt utan att göra något annat än just det, alltså inte tänka på något annat än just kaffesmaken. Vidare skulle man vara medvetet närvarande när man borstade tänderna, känna smaken, känna formen av tandborsten och tänderna, inte tänka på vad man skulle göra härnäst utan vila i stunden.
Senare läste jag svenska böcker om mindfulness, som ett sätt att handskas med stress, med ungefär liknande upplägg. Stanna upp, observera situationen, lukta, lyssna och känn efter hur det känns att vara i skogen, känn och lyssna på gruset på gången, titta på saker omkring dig och se på dem ordentligt. Det verkade handla om att långsamt leva i var sekund. Jag läste på vårdguiden och fick ungefär samma intryck: mindfulness var ett sätt att vara koncentrerad på det man gjorde just då, oavsett vilken petitess i ens liv det gällde.
Jag tyckte inte att beskrivningarna fullt ut gav ledning för att bättre koppla av och koppla bort stress, så som det sades göra. Man skulle ju koncentrera sig mer! Vara mer medveten om vad man gjorde! Notera och observera! Jodå, utan att döma eller värdera, utan att tänka på annat än det man höll på med, och det var ju en god tanke, att inte så att säga planera bort tiden eller bekymra sig så mycket om saker som hänt, eller kanske skulle hända, utan helt enkelt leva i nuet. Carpe diem, som man säger. Och visst försökte jag vara "mindful" eller medvetet närvarande, saktade ner stegen när jag var ute i skogen, betraktade löv och lyssnade på fåglar, eller försökte vara närvarande i stunden, oavsett vad det gällde. Fast egentligen kändes det inte annorlunda än vad jag redan brukat göra, utan att ha namn på det, dvs att njuta av natur och miljö omkring mig, eller komma ihåg att lyssna ordentligt på vad någon sade, utan att låta tankarna vandra iväg, till exempel.
Tänkesätt och filosofier kan ta tid att införliva med sig själv, och förstå på ett djupare plan. Med tiden blev jag bättre på att tömma huvudet på tankar, som ett sätt att minska hjärnstressen och tröttheten. Meditationer som jag fått av en vän följde mig många kvällar, jag lärde mig fokusera på andningen som ett sätt att inte fastna i tankar (och problem). Så stötte jag, efter flera års meditationer, på Jon Kabat-Zinn, den amerikanska forskare som kanske främst av alla spridit meditation och mindfulness som stressreducerande teknik. Jag hittade en mängd Youtube-filmer med föreläsningar, meditationer och korta upplysningsfilmer om flera olika aspekter av mindfulness.
Det som framför allt gör John Kabat-Zinn annorlunda än det jag mött tidigare, är den avslappnade attityd han har. Med lugn röst uppmanar han oss att släppa krav på oss själva, och den önskan vi ofta har att saker och ting skulle vara annorlunda än de är. Istället ska vi sträva efter att acceptera situationen som är just nu, för det är bara nuet vi vet att vi har. Just så har jag i och för sig försökt tänka och leva de senaste åren, eller kanske i många år, alltså att det är nuet som gäller, inte så att jag inte tänker på minnen från förr, eller inte planerar för framtiden. Men jag menar, att man helst inte ska längta bort livet, inte leva för att längta till ett lov, en semester, ett annat liv, utan att varje dag måste få kännas bra nog, hur den än är. För det är den dagen vi har, just nu. Ofta svårt, men ett mål så gott som något. Tanken är inte heller att vi bara ska acceptera det som är dåligt, mer att vi inte ska lägga full energi på att förändra saker hela tiden, eller grubbla över problem var stund.
Jon Kabat-Zinn gör det enkelt att meditera, ofta utifrån andning eller kroppsskanning, väl medveten om att vi alla tappar fokus ibland, så att tankarna flyr till annat än meditationens centralpunkt, men det gör inget. Vi ska aldrig döma oss själva i det. Att känna tacksamhet, att släppa kontrollen och vila med tålamod i nuet, att inte sträva efter så mycket hela tiden, känna tillit till livet och vara snäll mot sig själv är andra delar han betonar. Han visar oss på livets viktiga kärna, och gör det med ett lugn som är välgörande. I ett avsnitt framhåller han att mindfulness även innebär "heartfulness", dvs att vi ska göra saker med hjärtat och känsla, och inte bara på ett medvetet sätt i tanken.
Kabat-Zinn ger därmed det hela en slags andlig dimension, som jag inte funnit i de svenska beskrivningarna, där det talas om prosaiska saker som kaffesmak och tandborstning, tråkiga rutinelement i livet. Kabat-Zinn fokuserar mer på vårt inre och på en djupare sida av livet. Mycket är förstås detsamma, när det gäller beskrivningarna av övningar och tänkesätt, men själva grundtonen och definitionen tycker jag inte är densamma.
Kanske vittnar detta om våra något skilda kulturer, eller också är det annat som gör att jag uppfattar att förklaringarna har olika fokus. Hur som helst har Jon Kabat-Zinn gett mig nya ögon när det gäller vad mindfulness handlar om. Och när Hanna Fahl igår i DN fantiserar om mindfulnessgrupper kring kvantfysik, kan jag bara notera att hon nog är ute i en helt annan dimension och tolkning av begreppet, inte alls så krass som den jag först mötte, men också långt ifrån den närhet och det lugn i nuet som Kabat-Zinn förmedlar.
Senare läste jag svenska böcker om mindfulness, som ett sätt att handskas med stress, med ungefär liknande upplägg. Stanna upp, observera situationen, lukta, lyssna och känn efter hur det känns att vara i skogen, känn och lyssna på gruset på gången, titta på saker omkring dig och se på dem ordentligt. Det verkade handla om att långsamt leva i var sekund. Jag läste på vårdguiden och fick ungefär samma intryck: mindfulness var ett sätt att vara koncentrerad på det man gjorde just då, oavsett vilken petitess i ens liv det gällde.
Jag tyckte inte att beskrivningarna fullt ut gav ledning för att bättre koppla av och koppla bort stress, så som det sades göra. Man skulle ju koncentrera sig mer! Vara mer medveten om vad man gjorde! Notera och observera! Jodå, utan att döma eller värdera, utan att tänka på annat än det man höll på med, och det var ju en god tanke, att inte så att säga planera bort tiden eller bekymra sig så mycket om saker som hänt, eller kanske skulle hända, utan helt enkelt leva i nuet. Carpe diem, som man säger. Och visst försökte jag vara "mindful" eller medvetet närvarande, saktade ner stegen när jag var ute i skogen, betraktade löv och lyssnade på fåglar, eller försökte vara närvarande i stunden, oavsett vad det gällde. Fast egentligen kändes det inte annorlunda än vad jag redan brukat göra, utan att ha namn på det, dvs att njuta av natur och miljö omkring mig, eller komma ihåg att lyssna ordentligt på vad någon sade, utan att låta tankarna vandra iväg, till exempel.
Tänkesätt och filosofier kan ta tid att införliva med sig själv, och förstå på ett djupare plan. Med tiden blev jag bättre på att tömma huvudet på tankar, som ett sätt att minska hjärnstressen och tröttheten. Meditationer som jag fått av en vän följde mig många kvällar, jag lärde mig fokusera på andningen som ett sätt att inte fastna i tankar (och problem). Så stötte jag, efter flera års meditationer, på Jon Kabat-Zinn, den amerikanska forskare som kanske främst av alla spridit meditation och mindfulness som stressreducerande teknik. Jag hittade en mängd Youtube-filmer med föreläsningar, meditationer och korta upplysningsfilmer om flera olika aspekter av mindfulness.
Det som framför allt gör John Kabat-Zinn annorlunda än det jag mött tidigare, är den avslappnade attityd han har. Med lugn röst uppmanar han oss att släppa krav på oss själva, och den önskan vi ofta har att saker och ting skulle vara annorlunda än de är. Istället ska vi sträva efter att acceptera situationen som är just nu, för det är bara nuet vi vet att vi har. Just så har jag i och för sig försökt tänka och leva de senaste åren, eller kanske i många år, alltså att det är nuet som gäller, inte så att jag inte tänker på minnen från förr, eller inte planerar för framtiden. Men jag menar, att man helst inte ska längta bort livet, inte leva för att längta till ett lov, en semester, ett annat liv, utan att varje dag måste få kännas bra nog, hur den än är. För det är den dagen vi har, just nu. Ofta svårt, men ett mål så gott som något. Tanken är inte heller att vi bara ska acceptera det som är dåligt, mer att vi inte ska lägga full energi på att förändra saker hela tiden, eller grubbla över problem var stund.
Jon Kabat-Zinn gör det enkelt att meditera, ofta utifrån andning eller kroppsskanning, väl medveten om att vi alla tappar fokus ibland, så att tankarna flyr till annat än meditationens centralpunkt, men det gör inget. Vi ska aldrig döma oss själva i det. Att känna tacksamhet, att släppa kontrollen och vila med tålamod i nuet, att inte sträva efter så mycket hela tiden, känna tillit till livet och vara snäll mot sig själv är andra delar han betonar. Han visar oss på livets viktiga kärna, och gör det med ett lugn som är välgörande. I ett avsnitt framhåller han att mindfulness även innebär "heartfulness", dvs att vi ska göra saker med hjärtat och känsla, och inte bara på ett medvetet sätt i tanken.
Kabat-Zinn ger därmed det hela en slags andlig dimension, som jag inte funnit i de svenska beskrivningarna, där det talas om prosaiska saker som kaffesmak och tandborstning, tråkiga rutinelement i livet. Kabat-Zinn fokuserar mer på vårt inre och på en djupare sida av livet. Mycket är förstås detsamma, när det gäller beskrivningarna av övningar och tänkesätt, men själva grundtonen och definitionen tycker jag inte är densamma.
Kanske vittnar detta om våra något skilda kulturer, eller också är det annat som gör att jag uppfattar att förklaringarna har olika fokus. Hur som helst har Jon Kabat-Zinn gett mig nya ögon när det gäller vad mindfulness handlar om. Och när Hanna Fahl igår i DN fantiserar om mindfulnessgrupper kring kvantfysik, kan jag bara notera att hon nog är ute i en helt annan dimension och tolkning av begreppet, inte alls så krass som den jag först mötte, men också långt ifrån den närhet och det lugn i nuet som Kabat-Zinn förmedlar.
onsdag 25 februari 2015
Tidernas olika attribut
Isen har vikt från sjökanten och gett en flik av öppen sjö närmast land. Koltrasten sjunger, enstaka måsar vågar sig på några sommarlika skrin. Fåglarna är vårens attribut, som känns så uråldriga och så hemtama. Att höra ett för länge sedan tystnat ljud igen väcker något inom mig, liksom doften av jord eller synen av den första vårblomman.
Antika gudar och historiska personer har attribut som hjälper oss att förstå vilka de är och vad de står för. Vi lär oss betydelsen och tar med dem i vår tolkning av världen, kulturen och samhället.
Andra attribut är mer förgängliga och föränderliga. Modet förstås, med sin föränderliga klädstil. Ja, inte alltid så personligt föränderlig, för vissa verkar ha samma stil genom hela livet. Men de flesta av oss har inte samma typ av väska idag, eller hatt, eller kläder.
Men så finns det sådant som är väsentligt annorlunda. Förr var en cigarett i handen en osviklig markör för den som ville vara tuff. Cigarretten gav en anledning att närma sig gänget, eller hjälpte en att stå nonchalant för sig själv och blåsa rökringar. Idag ser vi istället en smartphone i var mans hand. Är den av rätt märke är det ännu bättre, och då en tydlig markör av vem man är. Särskilt bland ungdomar blir den ett sätt att visa att man är en som vet vad som gäller, och som vet vad man ska lägga pengar på. Smartphonen betyder också att du alltid har något att vända blicken mot, något att hålla i handen, något att ty dig till. Smartphonen inger attityden av att du är oberoende och stark - fast egentligen väldigt beroende, precis som cigaretten gjorde.
Det är säkert oändligt mycket bättre för hälsan att ha en mobil i handen än en cigarrett. Det förefaller mig, som att största risken är att man missar mötet med sig själv och med sina egna tankar och reflektioner. Nog så allvarligt! Men jag tror, att det rättar till sig med tiden.
Det finns andra attribut som jag hoppas ska förändras i en mer hälsosam riktning. Bilen, den kanske största statussymbolen av alla, och ett attribut som visar vem vi är på vägen, borde det väl vara dags att ersätta med cykeln? Inte minst i staden, där det märkligt nog kör runt en mängd bilar som tycks gjorda för landsbygden, men ägs och körs av dem som vill visa hög status bland de boende i staden eller den fina förorten. Kanske ett sätt att visa sin tillhörighet till landsbygden och stora lantgårdar eller slott? Ja, vad vet jag. Ett attribut som är svårt att missa är det i alla fall, och tanken på miljön och fördelen med att passa på att få motion medan man transporterar sig är nog långt borta för dem som kör dessa bilar.
Jag vet att bilen är praktisk i många fall, och oumbärlig för dem som bor på landet. Jag vill absolut att vi ska ha en levande landsbygd och att folk ska kunna bo där. Men väldigt många som bor mer centralt borde kunna avstå bilen och istället skaffa sig en snitsig cykel! Den kan bli ett riktigt fint attribut!
Antika gudar och historiska personer har attribut som hjälper oss att förstå vilka de är och vad de står för. Vi lär oss betydelsen och tar med dem i vår tolkning av världen, kulturen och samhället.
Andra attribut är mer förgängliga och föränderliga. Modet förstås, med sin föränderliga klädstil. Ja, inte alltid så personligt föränderlig, för vissa verkar ha samma stil genom hela livet. Men de flesta av oss har inte samma typ av väska idag, eller hatt, eller kläder.
Men så finns det sådant som är väsentligt annorlunda. Förr var en cigarett i handen en osviklig markör för den som ville vara tuff. Cigarretten gav en anledning att närma sig gänget, eller hjälpte en att stå nonchalant för sig själv och blåsa rökringar. Idag ser vi istället en smartphone i var mans hand. Är den av rätt märke är det ännu bättre, och då en tydlig markör av vem man är. Särskilt bland ungdomar blir den ett sätt att visa att man är en som vet vad som gäller, och som vet vad man ska lägga pengar på. Smartphonen betyder också att du alltid har något att vända blicken mot, något att hålla i handen, något att ty dig till. Smartphonen inger attityden av att du är oberoende och stark - fast egentligen väldigt beroende, precis som cigaretten gjorde.
Det är säkert oändligt mycket bättre för hälsan att ha en mobil i handen än en cigarrett. Det förefaller mig, som att största risken är att man missar mötet med sig själv och med sina egna tankar och reflektioner. Nog så allvarligt! Men jag tror, att det rättar till sig med tiden.
Det finns andra attribut som jag hoppas ska förändras i en mer hälsosam riktning. Bilen, den kanske största statussymbolen av alla, och ett attribut som visar vem vi är på vägen, borde det väl vara dags att ersätta med cykeln? Inte minst i staden, där det märkligt nog kör runt en mängd bilar som tycks gjorda för landsbygden, men ägs och körs av dem som vill visa hög status bland de boende i staden eller den fina förorten. Kanske ett sätt att visa sin tillhörighet till landsbygden och stora lantgårdar eller slott? Ja, vad vet jag. Ett attribut som är svårt att missa är det i alla fall, och tanken på miljön och fördelen med att passa på att få motion medan man transporterar sig är nog långt borta för dem som kör dessa bilar.
Jag vet att bilen är praktisk i många fall, och oumbärlig för dem som bor på landet. Jag vill absolut att vi ska ha en levande landsbygd och att folk ska kunna bo där. Men väldigt många som bor mer centralt borde kunna avstå bilen och istället skaffa sig en snitsig cykel! Den kan bli ett riktigt fint attribut!
söndag 22 februari 2015
Religion - i kärlekens och våldets namn
Jag är nog inte den enda som funderar kring religionens olika ansikten idag. Religion har jag mest sett som en tro på en högre makt, en gud (eller flera), som hjälper och kanske styr våra liv. Guden är en i grunden kärleksfull gud som vill gott, någon man ser upp till och vördar. Alla religioner har också en trosgrund, en lära som ger rättesnören med moraliska regler för hur människor ska leva. Att göra gott mot sina medmänniskor, till exempel.
Att också tro på ett liv efter detta, i en obestämd himmel, har för mig känts konstigt. Jag lever här och nu, i den här världen. Det är allt jag vet säkert. Och jag kan använda etiska normer som har sitt ursprung i olika religioner, för att bidra till en bra värld, i min närmiljö men också genom att genomgående försöka stå fast vid mina värdegrunder om tolerans, respekt, allas lika värde samt att älska varandra, i vid bemärkelse, att helt enkelt tro på det goda i människan.
Talet om ett liv efter detta har jag uppfattat som ett lockbete för alla som stretar på jorden, arbetar i sitt anletes svett och har svårt att få livet att gå ihop. Man fick något att se fram emot, om man skötte sig alltså. Då fick man sin lön, i himlen. En väldigt osäker lön, lika osäker som alla löften om framtida löneförhöjningar när ekonomin så tillåter. Numera klarar vi oss bättre i stora delar av världen, och behöver därför inte längta efter ett himmelrike. Tron på detta eviga liv är inte lika utbredd längre. Trodde jag.
Men många ser inte på religion på mitt troskyldiga, enkla sätt. Religion är för dem inte att göra gott mot sin medmänniska, utan att med alla medel strida för sin egen religion och bekämpa andra. De bryr sig inte om ifall de själva dör samtidigt som de strider. De strider med tro på en belöning i ett liv efter detta, ungefär som kristna gjorde under sina korståg. De står för en tro som inte är kärleksfull, fast de kan säga att det är av kärlek till sin gud som de gör sina dåd. De strider för att skaffa makt åt sin egen religion. De bryr sig inte om tolerans och respekt för oliktänkande, de bryr sig inte om kärlek till alla medmänniskor.
Ofta handlar det om att inte känna den andre. Ofta beror det nog på förutfattade meningar, uppfattningar om den andre som man fått med sig, kanske sedan barnsben. Vi har utbildningar och samhällen där vi lär oss om andra folk och seder, andras historia och religion. Men alla tar inte till sig det. Alla får inte chansen, eller tar inte chansen, att öppet möta andras tankar och liv. Och frågan är hur vi ska handskas med det? Vi kan leva i vårt elfenbenstorn och känna oss ädla och goda, vi kan tala om hur man ska möta den andre, lyssna på varandra och visa respekt. Men vad gör vi? Risken finns att vi stannar i vår bekvämlighetszon och samtalar med likar. Sällan möter vi dem som tycker olika. Och med dagens tendens att skärma av sitt eget nyhetsflöde (kanske för att flödet är alltför stort), så att man bara följer dem man gillar, bara tar del av de nyheter som passar i ens egen världsbild, lär vi få allt större problem att mötas för att samtala och förstå vem den andre är. Och den som inte vill mötas, den möter vi inte.
Ändå känner jag, att det enda jag själv kan göra är att fortsätta tro på ett öppet samhälle med respekt för alla. För i grunden tror jag också, att det inte är hat, utan kärlek till våra nära, våra medmänniskor och till världen, som driver oss och världen framåt.
Att också tro på ett liv efter detta, i en obestämd himmel, har för mig känts konstigt. Jag lever här och nu, i den här världen. Det är allt jag vet säkert. Och jag kan använda etiska normer som har sitt ursprung i olika religioner, för att bidra till en bra värld, i min närmiljö men också genom att genomgående försöka stå fast vid mina värdegrunder om tolerans, respekt, allas lika värde samt att älska varandra, i vid bemärkelse, att helt enkelt tro på det goda i människan.
Talet om ett liv efter detta har jag uppfattat som ett lockbete för alla som stretar på jorden, arbetar i sitt anletes svett och har svårt att få livet att gå ihop. Man fick något att se fram emot, om man skötte sig alltså. Då fick man sin lön, i himlen. En väldigt osäker lön, lika osäker som alla löften om framtida löneförhöjningar när ekonomin så tillåter. Numera klarar vi oss bättre i stora delar av världen, och behöver därför inte längta efter ett himmelrike. Tron på detta eviga liv är inte lika utbredd längre. Trodde jag.
Men många ser inte på religion på mitt troskyldiga, enkla sätt. Religion är för dem inte att göra gott mot sin medmänniska, utan att med alla medel strida för sin egen religion och bekämpa andra. De bryr sig inte om ifall de själva dör samtidigt som de strider. De strider med tro på en belöning i ett liv efter detta, ungefär som kristna gjorde under sina korståg. De står för en tro som inte är kärleksfull, fast de kan säga att det är av kärlek till sin gud som de gör sina dåd. De strider för att skaffa makt åt sin egen religion. De bryr sig inte om tolerans och respekt för oliktänkande, de bryr sig inte om kärlek till alla medmänniskor.
Ofta handlar det om att inte känna den andre. Ofta beror det nog på förutfattade meningar, uppfattningar om den andre som man fått med sig, kanske sedan barnsben. Vi har utbildningar och samhällen där vi lär oss om andra folk och seder, andras historia och religion. Men alla tar inte till sig det. Alla får inte chansen, eller tar inte chansen, att öppet möta andras tankar och liv. Och frågan är hur vi ska handskas med det? Vi kan leva i vårt elfenbenstorn och känna oss ädla och goda, vi kan tala om hur man ska möta den andre, lyssna på varandra och visa respekt. Men vad gör vi? Risken finns att vi stannar i vår bekvämlighetszon och samtalar med likar. Sällan möter vi dem som tycker olika. Och med dagens tendens att skärma av sitt eget nyhetsflöde (kanske för att flödet är alltför stort), så att man bara följer dem man gillar, bara tar del av de nyheter som passar i ens egen världsbild, lär vi få allt större problem att mötas för att samtala och förstå vem den andre är. Och den som inte vill mötas, den möter vi inte.
Ändå känner jag, att det enda jag själv kan göra är att fortsätta tro på ett öppet samhälle med respekt för alla. För i grunden tror jag också, att det inte är hat, utan kärlek till våra nära, våra medmänniskor och till världen, som driver oss och världen framåt.
söndag 1 februari 2015
Nätets sötma
Det finns en otrolig lockelse i internet och alla dess möjligheter. Likt flugan söker sig till sockerbiten, eller nattfjärilen till ljuset, flockas vi idag kring digitala skärmar i en kanske fåfäng jakt på något nytt, något sött, något glatt och ljust - eller sorgligt att förfasas över.
Vad är det i internet som lockar och drar? Medan jag funderar över dess goda sidor, och samtidigt vet dess tidsslukande och ibland tröttande funktion på mig (alltför tröttande många gånger!), dyker det upp artiklar med förklaringar som visar att det inte bara är en känsla jag har, det finns också forskning som visar dess skadliga inverkan på hjärnan. Aftonbladet hade häromdagen en artikel baserad på en betydligt längre men mycket intressant artikel i The Guardian. De visar att multitaskande frigör skadligt stresshormon, och ständig uppkoppling påverkar hjärnan negativt. Samtidigt ger internetsidor oss många positiva kickar, vilka håller oss kvar i dess nät. Även detta förklaras i artikeln.
Så söker jag mer information och googlar ordet slösurfande, som AB använde i sin rubrik, och då blir det riktigt intressant! Toppnoteringarna ger helt motsatt bild: "Slösurfande ökar produktiviteten" menar ett företag som hänvisar till annan forskning, från för några år sedan. Det framhävs att vi behöver mikropauser och att då surfa vid datorn ses som välgörande avbrott, vilka "sannolikt leder till mer fokus och energi"(Jobbsafari).
Att avsändaren till budskapen har olika syften är uppenbart, men också att forskningen gått framåt. Det man "sannolikt" trodde var bra, och ville uppmuntra eller i alla fall godkänna, av anledningar som jag misstänker hängde ihop med bekvämlighet och aningslöshet, berodde nog också på en ovilja att verka bakåtsträvande, kombinerad med en önskan att få ut mesta möjliga produktivitet ur medarbetarna genom att låta dem, och uppmuntra dem till att, göra fler saker samtidigt, t ex surfa om privatsaker medan de väntar i telefon. Och den friheten kan förstås vara bra. Men hur går det om vi ständigt har flera saker samtidigt i huvudet? Uppenbarligen mindre bra.
För något år sedan läste jag Trötthetssamhället av Byung-Chul Han (se Om trötthet, kreativitet och självkritik). Nu har han kommit med en ny bok som heter I svärmen, tankar om det digitala. Han har ett vidare och mer filosofiskt perspektiv, där hela vårt samhällsbygge analyseras. Jag är ännu bara i början av att tränga igenom denna långa essä, men ville nämna den som ytterligare ett exempel på hur en forskare tar upp frågan om den digitala uppkopplingens påverkan på oss och samhället. Jag återkommer säkert till den i bloggen.
För övrigt är jag en av de få (fast inte ensam, det vet jag!) som har en smartphone men medvetet valt att inte ha internet i den. Jag vill inte vara ständigt uppkopplad, jag vill ha mina mikropauser utan internet. Istället ser jag ut genom ett helt vanligt fönster, eller på den helt vanliga gatan vid busshållplatsen, och får välbehövlig hjärnvila. Häng med i denna otrendiga trend, det är skönt att tänka på ingenting!
Vad är det i internet som lockar och drar? Medan jag funderar över dess goda sidor, och samtidigt vet dess tidsslukande och ibland tröttande funktion på mig (alltför tröttande många gånger!), dyker det upp artiklar med förklaringar som visar att det inte bara är en känsla jag har, det finns också forskning som visar dess skadliga inverkan på hjärnan. Aftonbladet hade häromdagen en artikel baserad på en betydligt längre men mycket intressant artikel i The Guardian. De visar att multitaskande frigör skadligt stresshormon, och ständig uppkoppling påverkar hjärnan negativt. Samtidigt ger internetsidor oss många positiva kickar, vilka håller oss kvar i dess nät. Även detta förklaras i artikeln.
Så söker jag mer information och googlar ordet slösurfande, som AB använde i sin rubrik, och då blir det riktigt intressant! Toppnoteringarna ger helt motsatt bild: "Slösurfande ökar produktiviteten" menar ett företag som hänvisar till annan forskning, från för några år sedan. Det framhävs att vi behöver mikropauser och att då surfa vid datorn ses som välgörande avbrott, vilka "sannolikt leder till mer fokus och energi"(Jobbsafari).
Att avsändaren till budskapen har olika syften är uppenbart, men också att forskningen gått framåt. Det man "sannolikt" trodde var bra, och ville uppmuntra eller i alla fall godkänna, av anledningar som jag misstänker hängde ihop med bekvämlighet och aningslöshet, berodde nog också på en ovilja att verka bakåtsträvande, kombinerad med en önskan att få ut mesta möjliga produktivitet ur medarbetarna genom att låta dem, och uppmuntra dem till att, göra fler saker samtidigt, t ex surfa om privatsaker medan de väntar i telefon. Och den friheten kan förstås vara bra. Men hur går det om vi ständigt har flera saker samtidigt i huvudet? Uppenbarligen mindre bra.
För något år sedan läste jag Trötthetssamhället av Byung-Chul Han (se Om trötthet, kreativitet och självkritik). Nu har han kommit med en ny bok som heter I svärmen, tankar om det digitala. Han har ett vidare och mer filosofiskt perspektiv, där hela vårt samhällsbygge analyseras. Jag är ännu bara i början av att tränga igenom denna långa essä, men ville nämna den som ytterligare ett exempel på hur en forskare tar upp frågan om den digitala uppkopplingens påverkan på oss och samhället. Jag återkommer säkert till den i bloggen.
För övrigt är jag en av de få (fast inte ensam, det vet jag!) som har en smartphone men medvetet valt att inte ha internet i den. Jag vill inte vara ständigt uppkopplad, jag vill ha mina mikropauser utan internet. Istället ser jag ut genom ett helt vanligt fönster, eller på den helt vanliga gatan vid busshållplatsen, och får välbehövlig hjärnvila. Häng med i denna otrendiga trend, det är skönt att tänka på ingenting!
söndag 25 januari 2015
Mera om balans, eller "balansera mera"
Ordboken säger: Balans innebär jämvikt, men ordet kan också användas i betydelsen harmoni och behärskning. Speciella användningar är balanshjul i en klocka, eller balansräkning, men även de handlar om just jämvikt. Att ha gott balanssinne är viktigt för att kunna röra sig lätt och rätt i olika sammanhang, utan att snubbla eller falla.
Alltför ofta tycker jag att det saknas balans, eller behärskning, i debatter och diskussioner i media av olika slag. Vi blir så lätt arga på dem som inte tycker som vi, och tyvärr begränsar vi det ofta inte till åsikterna, utan går till personangrepp. De ska bort ur riksdagen, eller de ska inte få finnas, eller de borde förpassas iväg - "de" är här lika med människor som har andra åsikter än jag själv.
Men var finns balansen? Var finns medvetenheten om vad frågan gäller? Är det verkligen personerna jag ska angripa? Är det inte åsikterna? I en debatt ska och kan man inte alltid vara välbalanserad och ange alla argument för och emot, då blir det ingen intressant debatt. Diskussioner av alla slag innebär att testa tankar, bolla dem med andra, få mothugg och kanske ändra sig, eller övertyga den andre. Men fortfarande gäller, att vi måste vara klara över vad vi ska tala om. Personen som framför en åsikt, eller åsikten? För mig är valet självklart. I en demokrati borde det vara självklart. I ett mänskligt samhälle borde det vara självklart. Att gå till personangrepp är lågt, och vittnar mest om dåliga argument för sin sak.
Förra veckan läste jag om en Miss Universum-deltagare som bad om ursäkt för att ha tagit selfies tillsammans med konkurrenter från andra länder. Representanter från Israel och Libanon fanns på samma bild. Och? De tävlar ju i samma tävling! Många gånger har vi kunnat se makthavare med skilda åsikter och från motstridande länder på samma bild. Om de kan, varför kan då inte "skönhetsmissar"? Total brist på balans!
"Eftertanken kranka blekhet" talade Shakespeare om i Hamlets berömda dialog. Där var det beslutsamhetens friska färg som övergick i en sjuklig blekhet (krank betyder sjuk på tyska, ett inlån och minne från en mer tyskinfluerad tid i vårt land).
I ett snabbt samhälle, där nyheter flimrar förbi snabbare än tanken, finns föga tid för eftertanke om man snabbt vill kommentera, gilla eller dissa något. Ibland verkar folk inte ens ha läst ordentligt innan de tycker till. Jodå, det händer mig med. Läser rubriker och drar mina slutsatser, eller skummar texter med förutfattade tankar. Men om jag går tillbaka i och läser igen, kan jag upptäcka att budskapet var ett annat än jag trodde, att texten hade fler aspekter, att rubriken kanske bara var satt utifrån att fånga läsare, eller kanske satt i hast, utan tid till eftertanke.
En stunds eftertanke, för att slippa blekna efteråt, är vad jag skulle vilja se mer av. Eller helt enkelt att vi balanserar mera, men inte på en slak lina, utan på en som är spänd, med tydligt fokus på åsikter och innehåll i det som sägs.
Alltför ofta tycker jag att det saknas balans, eller behärskning, i debatter och diskussioner i media av olika slag. Vi blir så lätt arga på dem som inte tycker som vi, och tyvärr begränsar vi det ofta inte till åsikterna, utan går till personangrepp. De ska bort ur riksdagen, eller de ska inte få finnas, eller de borde förpassas iväg - "de" är här lika med människor som har andra åsikter än jag själv.
Men var finns balansen? Var finns medvetenheten om vad frågan gäller? Är det verkligen personerna jag ska angripa? Är det inte åsikterna? I en debatt ska och kan man inte alltid vara välbalanserad och ange alla argument för och emot, då blir det ingen intressant debatt. Diskussioner av alla slag innebär att testa tankar, bolla dem med andra, få mothugg och kanske ändra sig, eller övertyga den andre. Men fortfarande gäller, att vi måste vara klara över vad vi ska tala om. Personen som framför en åsikt, eller åsikten? För mig är valet självklart. I en demokrati borde det vara självklart. I ett mänskligt samhälle borde det vara självklart. Att gå till personangrepp är lågt, och vittnar mest om dåliga argument för sin sak.
Förra veckan läste jag om en Miss Universum-deltagare som bad om ursäkt för att ha tagit selfies tillsammans med konkurrenter från andra länder. Representanter från Israel och Libanon fanns på samma bild. Och? De tävlar ju i samma tävling! Många gånger har vi kunnat se makthavare med skilda åsikter och från motstridande länder på samma bild. Om de kan, varför kan då inte "skönhetsmissar"? Total brist på balans!
"Eftertanken kranka blekhet" talade Shakespeare om i Hamlets berömda dialog. Där var det beslutsamhetens friska färg som övergick i en sjuklig blekhet (krank betyder sjuk på tyska, ett inlån och minne från en mer tyskinfluerad tid i vårt land).
I ett snabbt samhälle, där nyheter flimrar förbi snabbare än tanken, finns föga tid för eftertanke om man snabbt vill kommentera, gilla eller dissa något. Ibland verkar folk inte ens ha läst ordentligt innan de tycker till. Jodå, det händer mig med. Läser rubriker och drar mina slutsatser, eller skummar texter med förutfattade tankar. Men om jag går tillbaka i och läser igen, kan jag upptäcka att budskapet var ett annat än jag trodde, att texten hade fler aspekter, att rubriken kanske bara var satt utifrån att fånga läsare, eller kanske satt i hast, utan tid till eftertanke.
En stunds eftertanke, för att slippa blekna efteråt, är vad jag skulle vilja se mer av. Eller helt enkelt att vi balanserar mera, men inte på en slak lina, utan på en som är spänd, med tydligt fokus på åsikter och innehåll i det som sägs.
söndag 11 januari 2015
Med höjd penna
Jag lever. Jag kan skriva. Jag kan skriva och säga det jag vill, tack vare tryckfriheten och den lyckliga omständigheten att jag lever här och nu. Född i Sverige, i en tid då kvinnor har lika stor rätt som män, och då tekniken gör det lätt att publicera tankar digitalt.
Jag är lyckligt lottad. Jag kan skriva. Inte med den vassa penna som skriver eller ritar satiriskt. Men jag kan, vill och måste stötta alla, som använder ordets goda makt, och inte våldets, för att sprida sina tankar. Vi ska inte kränka varandra, men den som har en maktposition får finna sig i att även bli kritiserad. Det ingår i jobbet. Det ingår i detta att vi vill att alla röster ska höras. Vi ska inte ha ett samhälle som endast jamar med, då makthavare säger eller gör något. Vi ska vara kritiska och analytiska, vi ska säga ifrån, säga hur vi tänker, granska andras åsikter och komma med egna idéer. Det är så vårt öppna demokratiska samhälle är och ska vara.
Våld hör inte hemma i en demokrati. Med våld ska aldrig ord och liv få kränkas eller dödas. Vi använder ordet och pennan, för att säga det vi tycker. Förtryck och terror hör inte hemma i en demokrati. De som skändar, förtrycker eller dödar bryter mot den öppna värld vi skapat. Därför är jag en av dem som idag symboliskt höjer pennan till försvar för den yttrandefrihet som använder ordet, och inte våld, aldrig våld, för att säga sin mening. Det är genom orden våra tankar får liv, det är genom orden våra tankar får spridning, det är genom orden vi kan mötas. Aldrig genom våld.
Jag är lyckligt lottad. Jag kan skriva. Inte med den vassa penna som skriver eller ritar satiriskt. Men jag kan, vill och måste stötta alla, som använder ordets goda makt, och inte våldets, för att sprida sina tankar. Vi ska inte kränka varandra, men den som har en maktposition får finna sig i att även bli kritiserad. Det ingår i jobbet. Det ingår i detta att vi vill att alla röster ska höras. Vi ska inte ha ett samhälle som endast jamar med, då makthavare säger eller gör något. Vi ska vara kritiska och analytiska, vi ska säga ifrån, säga hur vi tänker, granska andras åsikter och komma med egna idéer. Det är så vårt öppna demokratiska samhälle är och ska vara.
Våld hör inte hemma i en demokrati. Med våld ska aldrig ord och liv få kränkas eller dödas. Vi använder ordet och pennan, för att säga det vi tycker. Förtryck och terror hör inte hemma i en demokrati. De som skändar, förtrycker eller dödar bryter mot den öppna värld vi skapat. Därför är jag en av dem som idag symboliskt höjer pennan till försvar för den yttrandefrihet som använder ordet, och inte våld, aldrig våld, för att säga sin mening. Det är genom orden våra tankar får liv, det är genom orden våra tankar får spridning, det är genom orden vi kan mötas. Aldrig genom våld.
tisdag 6 januari 2015
Några tankar om balans
Ett nytt år innebär att se framåt mot nya mål och möjligheter. Nyårslöften brukar jag inte avlägga, kanske för att jag menar att varje dag är en ny möjlighet att förändra sig själv, att lägga av med ovanor och tänka efter lite mer innan jag säger eller gör något. Många galen tunna kan hoppas i på grund av obetänksamhet, tyvärr. Då får jag tänka till och försöka minnas att tänka efter före, nästa gång.
Det nya året bär med sig ett växande ljus. Dagarna blir längre, om än inte särskilt märkbart ännu, men snart, snart kommer vi upptäcka att det inte är lika kolsvart när vi går till och från jobbet. För mig är bara det skäl nog att pusta ut. Den mörkaste tiden är över, och jag har klarat det igen!
Och med några dagars extra lugn har jag även fått tid att tänka i fred, och umgås lite mer. Man talar ibland om att ha egen tid, den tid då vi kan återhämta oss, en tid som för mig lika mycket kan innebära avkopplande aktivitet med de intressen man själv känner för, som tid att göra ingenting. Denna "ingenting-att-göra-tid" kan kännas tråkig, man kan bli otålig och frustrerad, kanske känna sig ensam, och ofta leder en stund i viloläge på soffan till att jag hoppar upp och gör någon av alla de saker som alltid finns att ägna sig åt.
Varje dag vet jag, att jag också behöver tid att bara vila, särskilt huvudet som så gärna fylls av för många tankar. Att ligga ner en stund och blunda var något jag förr hade svårt för på dagen, jag var alltför mycket uppe i varv och alltför medveten om allt jag egentligen borde göra. Nu har jag kommit mer i ro, och vet bättre när jag behöver sträcka ut mig raklång och tömma huvudet på tankar. Lite lugn musik (utan text) kan finnas med, och ibland lite enkel yoga.
Guidade meditationer har blivit om än inte dagliga, så ändå vanliga delar av min dag. Oftast på kvällen, för att varva ner. Jag började för ca 3-4 år sedan, och de meditationer jag då fick har lyssnats på otaliga gånger. Nu har jag hittat fler, och växlar också om med meditationsmusik eller tibetanska klangskålar. Det finns så mycket på youtube! Över lag är ju internet, trots nackdelar med digitala spår och risken för att bli uttröttad av alla intryck (som jag blivit), en välsignelse på många sätt. Och vi lär oss förstås allt mer att handskas med det. Total nedkoppling, som även ungdomar vill ha när de är i fjällen, enligt en artikel i DN häromdagen, tror jag kommer bli mer vanligt för att få balans i våra liv. Vi behöver ju inte göra allt samtidigt.
Det nya året bär med sig ett växande ljus. Dagarna blir längre, om än inte särskilt märkbart ännu, men snart, snart kommer vi upptäcka att det inte är lika kolsvart när vi går till och från jobbet. För mig är bara det skäl nog att pusta ut. Den mörkaste tiden är över, och jag har klarat det igen!
Och med några dagars extra lugn har jag även fått tid att tänka i fred, och umgås lite mer. Man talar ibland om att ha egen tid, den tid då vi kan återhämta oss, en tid som för mig lika mycket kan innebära avkopplande aktivitet med de intressen man själv känner för, som tid att göra ingenting. Denna "ingenting-att-göra-tid" kan kännas tråkig, man kan bli otålig och frustrerad, kanske känna sig ensam, och ofta leder en stund i viloläge på soffan till att jag hoppar upp och gör någon av alla de saker som alltid finns att ägna sig åt.
Varje dag vet jag, att jag också behöver tid att bara vila, särskilt huvudet som så gärna fylls av för många tankar. Att ligga ner en stund och blunda var något jag förr hade svårt för på dagen, jag var alltför mycket uppe i varv och alltför medveten om allt jag egentligen borde göra. Nu har jag kommit mer i ro, och vet bättre när jag behöver sträcka ut mig raklång och tömma huvudet på tankar. Lite lugn musik (utan text) kan finnas med, och ibland lite enkel yoga.
Guidade meditationer har blivit om än inte dagliga, så ändå vanliga delar av min dag. Oftast på kvällen, för att varva ner. Jag började för ca 3-4 år sedan, och de meditationer jag då fick har lyssnats på otaliga gånger. Nu har jag hittat fler, och växlar också om med meditationsmusik eller tibetanska klangskålar. Det finns så mycket på youtube! Över lag är ju internet, trots nackdelar med digitala spår och risken för att bli uttröttad av alla intryck (som jag blivit), en välsignelse på många sätt. Och vi lär oss förstås allt mer att handskas med det. Total nedkoppling, som även ungdomar vill ha när de är i fjällen, enligt en artikel i DN häromdagen, tror jag kommer bli mer vanligt för att få balans i våra liv. Vi behöver ju inte göra allt samtidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)