Länge levde jag som på ett ständigt framåtsträvande tåg, full av glädje och hopp, tillförsikt och förnöjsamhet. Livet fortsatte framåt. Den ljusnande framtid som kändes vacklande som student innebar trots allt många möjligheter, framtidstro och förväntan. Och livet utvecklades, ungefär som jag väntat och hoppats. Ingen vidare yrkeskarriär i yttre mening, men den ambitionen har jag inte haft. Vilja att göra ett bra jobb och vara duktig i mitt yrke har räckt, titlar och lön har varit underordnat viljan att leva ett liv jag trivdes med, ett liv med mening och värme, familj och gemenskap. Och det gjorde jag, trivdes alltså. Allt var förstås inte solsken, det är det väl aldrig för någon. Men livet var gott och bra, fullt av glädjeämnen som förgyllde mina dagar, små och stora saker som kändes meningsfulla. Jag hade kraft och ork, ville allt, gjorde mycket, trodde på livets kraft och glädje. Jag är glad och tacksam över det goda livet gett - och förstås ledsen över sådant som blev dåligt, sådant som jag inte förstod då, när jag var mitt uppe i det.
När man sedan gjort mycket av det man trodde på, och kommit ut på andra sidan utbildning, äktenskap, de ljuvliga barnåren där nya liv följdes och gav stor glädje, och till slut utflugna barn; när arbetslivets utveckling gått i stå för man är passé och utarbetad, när man står där ensam, längtande efter ett nytt liv men stampande på samma plats, allt mer utmattad av det arbete som fyller stora delar av ens tid, och ett normalt socialt liv blir svårt att uppehålla. Vad göra? Ja, det var en fråga som väntade på sitt svar.
När jag var ung, trodde jag den frågan skulle vara avklarad vid mogen ålder. Mogna människor levde utan annan förändring än att några dog före andra. Att livet själv, eller omständigheter man inte rår över, skulle gripa in, just när man var på livets topp (så kändes det), det var oväntat, och är nog så för alla. Vi tror inte att vi ska bli sjuka, drabbas av skador eller olyckor. Vi lever på, ångar på för att hinna allt, göra allt, uppleva allt ... i en slags evig framgång. Inte framgång i betydelsen karriär och berömmelse, utan mer att man utvecklas, har kvar det man tycker om men också får nya, spännande erfarenheter.
Jodå, visst har jag fortsatt att få erfarenheter, men inte endast av det slag jag trodde. En del var mycket tuffa och svåra att förstå och anpassa sig till. Varför klarar jag inte det jag gjorde förr? Varför kan jag inte läsa, lyssna, umgås, klara jobbets alla krav, träffa folk och vara aktiv så som förr? Varför får jag detta brännande tryck över vänster hjässhalva, varför fattar folk inte vad jag talar om (nej, det är inte som att vara trött en fredag. Detta tryck som slår ut hjärnan, som omöjliggör alla sorters intryck och tänkande, som kommer varje dag eller möjligen först på eftermiddagen/kvällen i flera års tid, det är något mer än det ...), varför är läkaren så oförstående, varför ser folk inte under den yta som kan se frisk ut, men döljer en orimlig utmattning och värk, varför lyssnar de inte ... jag sökte svar via böcker, artiklar, samtal och internet, när vården inte hade svar att ge. Problemlösning och analys är också något som drivit mig genom livet: hur gör man bäst för att klara av detta? Hur löser man denna situation? Jag fann pusselbitar som ledde mig framåt, och med tiden forum med råd och stöd. Jag fann bättre förståelse när jag efterhand tydligare förstod och kunde förklara mina behov och begränsningar, både för mig själv och andra. Det var en analys som tog tid, en process på flera år, ännu pågående.
Jag har tvingats till ett lugnare liv, och nu när jag under några år år tränat på och vant mig vid en eftertankens stilla liv, med tystnad, meditationer och mindfulness, så är det ändå så, att livet visserligen är annorlunda, men ändå i en slags balans som är bättre än alla dåliga, trötta dagar. Jag vet bättre vad min kropp och hjärna behöver idag, och när jag vet och får möjlighet att ta hänsyn till det kan jag må bra oftare. Inte alltid, men bättre idag än för bara ett år sedan, t ex. Bakslag kommer, dagar då hjärnan protesterar och inte vill vara med, bara trycker och värker, men idag vet jag bättre varför. Ibland är det ett pris jag betalar, för att göra sådant som stimulerar och är roligt, eller saker som bara måste göras. Men jag vet idag bättre vad som är viktigast i mitt liv, och sparar min kraft till det, medan jag avstår annat - för att må bra.
Tack kära familj som står ut med mig, tack till er som finns kvar, som stöd och vänner, tack till er som kanske inte alltid förstår, men som accepterar mig som jag är. Själv accepterar jag idag mig själv och mina begränsningar och behov på ett nytt sätt. Vägen var lång, och är inte slut. Det vet jag! För de bra dagarna ska bli fler och fler ...
Jodå, visst har jag fortsatt att få erfarenheter, men inte endast av det slag jag trodde. En del var mycket tuffa och svåra att förstå och anpassa sig till. Varför klarar jag inte det jag gjorde förr? Varför kan jag inte läsa, lyssna, umgås, klara jobbets alla krav, träffa folk och vara aktiv så som förr? Varför får jag detta brännande tryck över vänster hjässhalva, varför fattar folk inte vad jag talar om (nej, det är inte som att vara trött en fredag. Detta tryck som slår ut hjärnan, som omöjliggör alla sorters intryck och tänkande, som kommer varje dag eller möjligen först på eftermiddagen/kvällen i flera års tid, det är något mer än det ...), varför är läkaren så oförstående, varför ser folk inte under den yta som kan se frisk ut, men döljer en orimlig utmattning och värk, varför lyssnar de inte ... jag sökte svar via böcker, artiklar, samtal och internet, när vården inte hade svar att ge. Problemlösning och analys är också något som drivit mig genom livet: hur gör man bäst för att klara av detta? Hur löser man denna situation? Jag fann pusselbitar som ledde mig framåt, och med tiden forum med råd och stöd. Jag fann bättre förståelse när jag efterhand tydligare förstod och kunde förklara mina behov och begränsningar, både för mig själv och andra. Det var en analys som tog tid, en process på flera år, ännu pågående.
Jag har tvingats till ett lugnare liv, och nu när jag under några år år tränat på och vant mig vid en eftertankens stilla liv, med tystnad, meditationer och mindfulness, så är det ändå så, att livet visserligen är annorlunda, men ändå i en slags balans som är bättre än alla dåliga, trötta dagar. Jag vet bättre vad min kropp och hjärna behöver idag, och när jag vet och får möjlighet att ta hänsyn till det kan jag må bra oftare. Inte alltid, men bättre idag än för bara ett år sedan, t ex. Bakslag kommer, dagar då hjärnan protesterar och inte vill vara med, bara trycker och värker, men idag vet jag bättre varför. Ibland är det ett pris jag betalar, för att göra sådant som stimulerar och är roligt, eller saker som bara måste göras. Men jag vet idag bättre vad som är viktigast i mitt liv, och sparar min kraft till det, medan jag avstår annat - för att må bra.
Tack kära familj som står ut med mig, tack till er som finns kvar, som stöd och vänner, tack till er som kanske inte alltid förstår, men som accepterar mig som jag är. Själv accepterar jag idag mig själv och mina begränsningar och behov på ett nytt sätt. Vägen var lång, och är inte slut. Det vet jag! För de bra dagarna ska bli fler och fler ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar