Jag, vi eller man

Jag har hört att "man" helst inte ska använda ordet "man" när man talar om sina egna tankar och åsikter. Jag kan delvis hålla med, för visst blir det mer opersonligt och det blir lättare att gömma sina egna tankar då.
   Samtidigt innebär ju pronominet "man" att man inbegriper fler än sig själv i det man talar om, fast som en odefinierad massa. Det innebär att man tror att fler tycker likadant, eller att man vet det eftersom man hört eller läst det.
    Själv tycker jag det är värre med dem som säger "vi" och med det vill inbegripa även mig, utan att ha frågat mig om jag håller med. Det kan hända på en arbetsplats, en familj eller i ett kompisgäng, att någon anser sig sitta inne med mandat att tala för alla och, tror jag, i all välmening, säger "vi" istället för "jag". Eller också är det inte i välmening, utan bara att han/hon tänker att han/hon vet bäst? Jag vet inte, vet bara att själv vill jag vara noga med att inte säga "vi" om jag inte vet säkert att alla tycker som jag.
   Ibland tycker jag också att "man" passar bra, om jag känner att detta egentligen inte handlar om min egen åsikt. "Man vill så mycket", kan jag säga, fast egentligen vill jag kanske inte det innerst inne, utan dras med av andra ... eller glömmer bort mig själv. Då är jag "man" och inte "jag". Det kan ske för att jag vill vara vänlig mot den jag talar med. Det är inte alltid lätt eller ens rätt att hävda sin egen vilja och/eller tanke. Om det gäller småsaker kan det vara helt onödigt. Men i stort, och när det gäller sånt som är centralt för mig, då måste jag hävda mitt eget jag och stå stark i mig själv. Bara då visar jag ju vem jag är, bara då kan jag bli sedd som den jag är.