Är goda råd dyra?

Är vi inte ibland alltför ivriga att ge andra råd i olika siuationer? Det enda jag vill ha är ofta ett par öron som lyssnar, utan att kommentera eller komma med förslag på lösningar. Tror jag hört att män oftare än kvinnor är lösningsinriktade och därför missförstår en kvinnas berättelse om något som hänt eller något hon känner, t ex, och vill lösa problemet åt henne. Men det är inte min uppfattning att män överlag är sådana. Visst finns de, men jag har nog mött minst lika många kvinnor som, förstås helt välmenande, vill ge råd. Och alla har sitt förslag, utifrån hur de själva löst problemet ...

Kanske är det för att man vill bli av med samtalsämnet, kanske är det t o m för att man hellre vill tala om sig själv, kanske är det för att man helt uppriktigt tror att man har en bra lösning. Jag vet, att jag själv förr ofta varit alltför snabb att ge råd, kanske innan jag lyssnat klart på min medmänniska. Med åren och tiden har jag dock alltmer förstått att det inte alltid är så att man vill ha ett råd. Jag vet, att jag själv ofta bara vill lufta något, för att kunna lägga ifrån mig det eller för att klargöra saken för mig själv. Att formulera mig utåt innebär ofta att jag förstår bättre, jag tänker så att säga medan jag talar och medan jag hör vad jag säger.

Och framför allt har jag, genom egna upplevelser, insett att man aldrig ska ge råd till den som inte bett om det. Det räcker så gott att lyssna! Och jag är glad att jag har ett par sådana medmänniskor omkring mig - tack för att ni lyssnar och väntar tills ni vet om jag vill ha ett råd eller om jag bara vill prata av mig.