Mötesplatser

Promenerar i Stadsparken i Lund. Ett lätt regn faller, men under de täta bokarna är man skyddad och kan slå sig ner på en bänk och betrakta blommor och fontäner. Jag har gått grusade gångvägar fram och tillbaka, utan att behöva vända utan bara slå in på en ny parallell väg eller stig.

Parken förefaller vara anlagd för sådana promenader som skildras i 1800-talslitteratur, och som vi sett filmade otaliga gånger. Där går eleganta damer med parasoll, ledsagade av stiliga män. De flanerar och hälsar på vänner, som en slags dåtidens Facebook. Behovet av att mötas, hälsa och ses är detsamma nu som då. Jag tänker att de som ogillar Facebook (jag hör själv delvis dit) har mindre behov av att möta vänner och släkt via internet, antingen för att att man redan har vänner och familj nära, eller för att man trivs med att vara för sig själv.

Men för oss andra (mig också) kan Facebook och andra mötesplatser på nätet vara en välsignelse. Du kan växla ett par ord, kolla läget med dem du känner, och ibland dela ensamheten. Man vet att det finns andra, som en själv, och det skapar en slags gemenskap. Man kan också hitta nya vänner på nätet, vänner som delar ens tankar och värderingar, en del kanske man aldrig kommer att träffa, ungefär som brevvänner förr i världen, men de är ändå vänner. Gamla och nya vänner möts, över gränser och ibland hundratals mil - det är fantastiskt!

Visst finns också möjligheten att känna sig utanför på nätet, likaväl som i verkligheten. Att ingå i en stor grupp där man inte blir lyssnad på eller sedd kan förstärka en upplevelse av utanförskap. Men oftast finner man någon att utbyta en blick (irl) eller ett par ord med. Själv uppskattar jag alla former av möten, och är tacksam över att vi har så många möjligheter att hålla kontakt med varandra idag. Vi lever kanske med stora fysiska avstånd, men ändå så nära att bara en bildskärm skiljer oss åt - för så känns det ju!


(Du undrar kanske varför jag ibland ogillar Facebook? Mest är det nog numera för att man får ta del av för mycket, att det dyker upp kommentarer från vänners vänner på t ex bilder, som jag inte bryr mig så mycket om. En liten manöver, så har jag avsagt mig sådana kommentarer, men ändå - vi lever i en värld som översvämmas av information, och därför behöver i alla fall jag ibland koppla bort och koppla ner, för att koppla av!)

Doldisar

Häromdagen hände mig något som nog flera varit med om, nämligen att man upptäcker någon man känner, eller sig själv, på en bild där det är helt oväntat.

Jag satt och läste en tidskrift som jag råkade hitta, inte helt ny men från i februari i år. En av artiklarna var en intervju med en kvinna som fått uppmärksamhet för en roll i en omtalad film, Avalon. Jag kände inte till henne som skådespelare innan, men hon hade blivit omtalad för sin roll. Och där, där var fotot som fångade min uppmärksamhet: visst var det något bekant med bilden, och visst var det min moster som var med där, på familjebilden från 1960?

Jag läste texten febrilt för att finna ledtrådar, det var ju en mycket liten bild, med en hel stor familj och hundar ute i en trädgård, så helt säker kunde jag inte vara på att det var en bild jag sett förut. Skådespelerskan hade inget namn som jag kände igen. Men jag visste att min moster varit barnsköterska, och att hon besökt den familj där hon arbetade i många år, även efter sin anställning för att tillbringa en tid med dem i deras sommarbostad. Jodå, det fanns ett bekant efternamn i eftertexten, och när jag så fick bekräftat av min mor att sommarhuset, som enligt den tidens sed hade ett namn, verkligen hette som i artikeln, så var jag säker.

Min moster var ogift och hade inga egna barn. Hon blev, som det väl ofta blev med barnsköterskor, som en i familjen där hon arbetade, och säkert lite av en mor för barnen. Jag minns att ett av barnen som min moster hade skött som liten kände närhet till moster, skrev brev till henne och även besökte henne på ålderns höst.

Och här stod hon nu, min moster, klädd i vit sköterskeuniform, min moster som alltid fört ett rätt obemärkt liv. Hon stod där som en påminnelse om henne och hennes liv. Kanske är jag den enda, som reagerat på bilden och insett vem kvinnan längst till höger är. Hon är i högsta grad en bifigur i artikeln om skådespelaren. Själv vet hon inget om skådespelerskans filmgenombrott, då hon är död sedan många år. Hennes liv liknar tusentals andras, hon var en älskad moster och omtyckt barnsköterska, snällast av alla i min släkt. Visst minns vi henne, men för den nya generationen är hon bara ett namn, och så småningom kommer de som minns henne också vara borta.

För mig blev upptäckten en påminnelse om hur vi alla lever vidare genom foton, minnen och texter. Till och med gamla fotografier, från tiden när vi bara hade enstaka kopior i våra privata album, kan vakna till liv och spridas.  Just du och jag finns säkert som bifigurer i någons album eller fotosamling, kanske man inte ens minns våra namn. Men en dag kan det hända att någon efterlevande eller bekant  känner igen våra ansikten i ett för dem oväntat sammanhang. Och då kanske de då sitter med samma funderingar som jag fick: hur var det nu, vad hette hon, hmmm ...?

Möten

Jag gillar att möta både gamla och nya vänner. Även korta möten kan vara mycket givande. Möten, liksom relationer, av vilket slag det än vara må, lär en något om en själv, samtidigt som man lär känna den andre. Grunden i mig blir tydligare då den speglas i en annan. Jag förstår bättre vem jag är, och vem jag inte är. Jag förstår kanske vem du är, lite grann i alla fall - beroende på hur mycket du visar.
   Du är en annan, och kanske har vi många beröringspunkter, kanske bara få. Men genom att du vill möta mig, ger du mig något. Ibland gåvor för livet att minnas, ibland insikter som sekundsnabbt tar plats i mig och bevaras, kanske osedda och otydda, men alltid värdefulla.

Varje dag en gåva, varje möte något att vila i, varje leende något att bevara, varje vän en källa att glädjas åt.

Klyftor, fattigdom och hur vi hanterar det

Jag har tidigare berört samhällets sociala klyftor utan att gå in närmare på ämnet. Att de sociala klyftorna har ökat är välkänt. Visst har levnadsstandarden ökat, men samtidigt finns det större skillnader mellan de riktigt rika och de fattiga. Fattiga förresten, ingen är kanske fattig i Sverige i egentlig mening om man jämför med utvecklingsländer. Men alla har inte det gott ställt, och vi ser tiggare på gator och torg, något man inte sett på många år i samma utsträckning som nu. Samtidigt har de rika blivit rikare.

För min egen del jämför jag ofta med min uppväxt under 60- och 70-talen då social rättvisa stod högt på den politiska agendan. Kanske var klyftorna lika stora då, eller större, men man arbetade aktivt för att motverka dem, vilket man inte gör på samma sätt numera. Idag verkar strömningarna mer gå mot större klyftor och avstånd mellan människor, mot ett samhälle där den kan känna sig som vinnare som satsat på rätt aktie, skola eller fond.

Jag saknar ofta ordet och företeelsen solidaritet. Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar, och det måste vi ju när vi lever i ett samhälle. Men solidariteten med dem som har det sämre har minskat, på bekostnad av roffar-mentalitet. De gånger man verkligen ser att folk är villiga att ge till dem som är sämre lottade av olika skäl, är oftast i olika insamlingsgalor. Jag vet inte varför det måste till en galaföreställning för att man ska lätta på plånboken?

Men solidaritet är mer än pengar och ekonomisk utjämning. Det innebär att vi stöttar varandra och inte bara ser till oss själva för att skaffa fördelar. Att man är solidarisk inom en familj eller släkt kanske faller sig naturligt. Lika viktigt tycker jag det är att man är solidarisk med sina arbetskamrater. Men för mig innebär solidaritet också att vi respekterar varandra och inser att alla behövs. I ett solidariskt samhälle råder jämlikhet mellan könen och mellan olika samhällsgrupper. Man ses inte som mer värd pga av sitt ursprung eller yrke. Det är möjligt att jag här gör en utvidgad tolkning av ordet, men för mig är detta en naturlig följd av ett solidariskt samhälle.

Slutligen ett par ord om en debatt som förts kring klass och klasshat i media på sistone. Visst är det tydligt att det finns olika samhällsklasser. Men jag instämmer definitivt med Jens Liljestrand, när han säger att hat krymper människan. Hat leder inte framåt, utan nedåt, och för inte med sig något gott. Ilska kan skapa kreativitet, men hat är enbart av ondo. I min värld finns olika klasser, att förneka det vore att förneka verkligheten, men de är jämbördiga och lika mycket värda -  och jag anser inte att det anstår en civiliserad människa att hata andra!

Sommartankar

Njuter av sommar och ledighet, då tankar får leva och ibland vandra fritt. Och sommar är det, om än regnet strilar och ibland öser ner! För mig är året indelat i årstidernas kvartal, så att vi har sommar i Sverige juni, juli och augusti, oavsett väder. Regnet tillhör årstiden, och enligt DN idag så kommer vårt land också att bli allt blötare (och varmare). Det är bara att rusta sig efter det, och minnas att vi är anpassningsbara varelser som dessutom lever i en tid då det finns utmärkta regnkläder och stövlar att klä sig i!

Även när jag har sommarlov har jag förstås ofta ögon och huvud öppna för frågor som är angelägna för mig. För några dagar sedan läste jag en utmärkt artikel om bildning och utbildning i Helsingborgs Dagblad. Skribenten, Johanna Sturesson, talar om hur man idag har svikit bildningstraditionen som t ex arbetarrörelsen tog fasta på när de ville utveckla människors levnadsvillkor. Man insåg att livet inte bara gällde pengar, utan det fanns även stora värden i kultur och allmänbildning, som man ville skulle komma alla till del. Det fanns inte heller en motsättning mellan bildning och utbildning. Man utbildade sig och blev förhoppningsvis bildad på kuppen. Men idag har samhället överlag svikit de idealen, och låtit nyttoaspekten ta över. Vi ska studera det som kan ge jobb och dra in pengar såväl till oss själva som till staten i form av skattepengar.

Jag funderar lite på varför det blivit så?  Först en definitionsfråga: Bildningsbegreppet är lite svårdefinierat, men anses av mig vara studier i t ex filosofi och litteratur, men också i sociala samspel, och ett sätt att lära sig att förstå sig själv och sin omvärld bättre. Det kräver tid och intresse. Bildning leder ofta till tolerans för andras sätt att tänka, och en förståelse för medmänniskan, tänker jag.  Det är lite som detta med att vara född "i rätt familj" och därmed veta hur man ska uppföra sig i olika sammanhang. Vi vet att bildning är svårare att nå, än utbildning, och kanske är det därför man idag till stor del ändrat fokus. Eller är det för att de stora företagen och arbetsgivarna fått väl stor makt, de som lever mest för penningen? Eller, o hemska tanke, är det för att klyftorna ökat i vårt samhälle, och den bildade gruppen vill ha sin bildning för sig själv och motverka rörelser över "klassgränserna"?

Kanske är det helt enkelt så, att vi alla i första hand måste tänka på att få mat på bordet, och då får bildningen stå tillbaka. Och det är svårt att mäta nyttan av att läsa poesi, även om vi känner och vet hur viktigt det är med litteratur, musik och konst för vårt välbefinnande. Bildningen i sig ger sällan pengar i plånboken, men kan förstås vara oerhört värdefullt inom många yrken. Och bildningen ger rikedom åt ens inre, och säkerhet i många sammanhang där allmänbildning är av stort värde.

Det är tråkigt att vi idag lever i en tid då nyttan i så hög grad går före människan, och då vårt värde mer mäts i hur hög lön man lyckas få efter sin fina utbildning, än efter hur man är i sitt inre. Tack och lov vet jag att det fortfarande finns många som, kanske i tysthet men tydlig och envist, förfäktar bildningsidealen. Heja oss, vi ses i litteraturens och filosofins dimmor :)

Paus och vila

Efter en intensiv arbetsperiod har jag nu äntligen kommit till en vilopunkt. Bara en dag kvar att jobba innan jag får lov! På sätt och vis lättade det redan för en vecka sedan, då betygen var satta, men vi lärare har ju mycket efterarbete att göra också. Många konferenser och utvärderingar ska göras!

Liksom skomakaren skulle jag gärna ta ledigt redan mellan hägg och syrén, men det är den mest intensiva perioden i mitt jobb. Jag försöker ändå stanna upp så ofta det går, och bara titta, lukta och njuta av våren och försommaren. Vi behöver vila i stunden, för att ha kraft att klara av intensiva arbetsperioder.

Jag läste i vintras min farfars anteckningar och manus från olika föreläsningar och valtal. I ett tal säger han att ju mer maskinerna tar över, desto mer behöver vi människor vila från dem. (Det var nog i samband med att man till slut sänkte veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar.) Och så tänkte han redan för ca 70-80 år sedan ... Det känns på något vis så framsynt, att de tankarna lades fram redan då. Det är inte bara nu och idag som vi är stressade. Maskiner och tekniska hjälpmedel underlättar visserligen, men bidrar också till att man förväntas hinna och orka mer, när inte kroppen behöver slita på samma sätt.

Att få leva i ett land och en värld med relativt lång semester är förstås en förmån. Att även under intensiva arbetsperioder stanna upp ibland och vila i stunden är något vi inte heller får glömma. Och nu under den varma, gröna årstiden är det nog inte bara jag som önskar att tiden kunde stå stilla lite, så att vi får njuta och vila ordentligt. Jag tänker i alla fall själv försöka vara i nuet och stunden så mycket det går, jag vill vara här och nu, mer än där och sen. För "sedan" kommer ändå, det vet vi ju!

Liten klagovisa om våren - fast i juni!

Sedan drygt fyra år har jag en slags tryckande huvudvärk som egentligen alltid finns som ett molande i vänster del av huvudet. Ibland känns nästan ingenting, men oftast tilltar trycket under dagen. Självklart har jag besökt läkare, som konstaterat att det inte är något fysiskt fel på mig. Problemen beror på stress. Men själva trycket har egentligen kognitivt ursprung. Som min kiropraktor sa: om man använt vänster hjärnhalva för mycket till planerande och logiskt tänkande, blir det så här. Hjärnan har sina begränsningar.

Av detta kan man dra slutsatsen att vi inte ska tänka för mycket - eller? Fast kanske snarare att vi behöver låta hjärnan likaväl som kroppen vila mellan varven, annars säger de säger ifrån på ett eller annat sätt. Jag tänker rätt ofta på en faster som när hon fick problem med synen sa: man måste överlista svårigheterna och finna andra vägar. Och så är det ju, man får försöka överlista krämpor och annat trist, genom att lyssna på sitt inre och ta hänsyn till kroppens signaler. Det är ju inte givet, att man genom hela livet klarar samma saker som när man var yngre. Å andra sidan kan man upptäcka att ålderns erfarenheter ger en något annat, som man inte hade som ung.

Hur som helst hjälper inte klagovisor mer än för stunden. Jag tror definitivt på att vi behöver få ur oss sånt som kan ligga och trycka inom oss, om det är värk eller annat. Goda vänner eller familjemedlemmar får väl ta emot en del, liksom arbetskamrater. Men sen är det bra om vi klarar att släppa saker, att inte låta dem tynga oss. Troligtvis drabbas vi alla av något, nån gång. Jag känner i alla fall själv hur viktigt det är är att inte fastna i det onda. Inte mår jag bättre av att tänka på det ... nej tvärtom! Jag vill gå vidare, släppa taget om det och se till allt positivt och kul som finns! Delad glädje är dubbel glädje, och jag önskar alla mångdubbel glädje och lust på livet!


Fotnot: Lars Wivallius skrev på 1600-talet "Klagevisa över denna torra och kalla vår", en dikt i många verser där han ber om goda dagar framöver, både vad gäller skörd och annat. Hans titel inspirerade mig till rubriken på mitt inlägg, men i övrigt finns bara diffusa likheter. Möjligen kan man skönja en likhet i att han liksom jag önskar goda tider.