"Hem till byn"

Det har varit mycket 70- och 80-tals-skildringar runt mig på senaste tiden. Knausgårds uppväxtskildringar i Min kamp, som jag levde så starkt med hela hösten, TV-dokumentärerna om Palme och ABBA under jullovet, Leif GW Perssons "En pilgrims död" som går som TV-drama just nu ... och så den gamla klassikern "Hem till byn", som jag lånat hem de tre första säsongerna av (1971-1979).

För den som inte känner till serien, vill jag bara kort säga att den som kommer hem till byn är en ung man som varit till sjöss, och som kommer tillbaka till en by i förvandling. Tidigt 70-tal innebar strukturomvandlingar av lantbruket, storstäder växte och det s k miljonprogrammet gav nya bostäder till alla dem som flyttade till jobben i städerna - och till andra också förstås.

Landsbygden låg för många närmare till hands då än vad den gör nu, vi hade kanske en mormor och morfar som bodde på landet, eller annan släkt. Men serien handlar inte bara om ett Sverige i förvandling, den är djupt mänsklig och visar både goda och mindre goda sidor av den tidens liv och levnadsvillkor. Man levde enkelt, ofta mycket enklare än nu, och flera generationer kunde samsas i samma hus eller på samma gård. Så var det för en del - men långt ifrån för alla förstås.

Själv känner jag igen mig i vissa bitar, men inte i allt. Det som ändå slår mig mest är hur annorlunda vardagen såg ut då, med t ex en lanthandel som man ville värna, och en mjölkpall i vägskälet som fortfarande användes, både som samlingsplats för småbrukarnas mjölk som skulle till mejeriet, och för ungdomarna som träffades där och hängde på cyklar och mopeder. Så umgicks unga då - på större orter såg det förstås annorlunda ut, men överallt var det mest möten irl som gällde, internet fanns inte och det närmaste man kom "fjärrsamvaro" var telefonen som man inte fick använda hur mycket som helst, för det kostade ...

Jag är inte nostalgisk eller längtar tillbaka, utan slås mest av hur allt förändrats på 40 år. Och det är förändringar som jag själv upplevt men inte ofta tänker på. Serien i 52 avsnitt kom i flera omgångar, och skildrar Sverige under 35 år, från 1971-2006. Det är ett unikt dokument som man kan titta på inte bara för att se vad som hänt i samhället, utan också för skildringarna av familjeliv och relationer av olika slag. För som människor är vi nog fortfarande rätt oförändrade, vi har samma basbehov av mat, kärlek, glädje och vila nu som då.

Om rätten att bära vapen

I min blogg skriver jag mest om det nära livet, om min lilla vardag och tankar kring den. Men livet och världen består förstås av mycket mer som berör. Krig, fattigdom, katastrofer, svält och annat är förstås saker som också engagerar mig, men jag känner mig inte tillräckligt insatt för att skriva om det i bloggen på ett vettigt sätt. Jag följer dock med i debatter och nyheter så gott jag kan.

Något som fått mig att reagera mer än vanligt är den fruktansvärda och tragiska skolmassakern i USA. Återigen har oskyldiga barn och vuxna offrats på ett avskyvärt sätt. Och så kom, återigen, det bedrövliga efterspelet, där vi fått läsa om vapenlobbyn, som talar starkt och högt om rätten att bära vapen. Jag förstår att inga vapenlagar kan stoppa en galning som vill skjuta ner folk, den personen ser ju till att skaffa vapen på något sätt. Men det gör mig lätt illamående att tänka att många i detta framgångsrika land känner sig så otrygga att befolkningen måste ha rätt att bära vapen.

Härom veckan läste jag också hur man utbildat lärare i att använda vapen för att kunna försvara barnen, vilket kanske låter rimligt efter vad som hänt, men hos mig väcks enbart tankar av avsmak. Ska lärare verkligen stå med vapen i hand och skjuta ner angripare? För mig känns detta helt barockt. Jag anser inte att ett civiliserat land ska ha lagar som mest för tankarna till Vilda västern. Kanske reagerar jag på detta sätt delvis för att jag vid en gång haft ett avsågat hagelgevär riktat mot mig. Jag har sett och skrämts av vapnets makt. 

Jag förstår att man inte ändrar folks inställning till vapen och respekt för liv i en handvändning, jag förstår också att en djupt rotad värdering av vapen kan ta generationer att förändra. Men det hjälps inte. Jag måste ta ställning på mitt sätt. Jag har släkt i USA som jag nog tänkt jag skulle hälsa på någon gång, och som lärare i engelska borde jag förstås resa dit för att se och uppleva det stora landet,  som betytt så mycket för vår kultur och historia. Men jag känner sådan avsky för detta med vapen och rätten att bära vapen, att jag säger nej tack, jag vill inte understödja detta på något sätt. Jag vill inte åka till USA. Det är en tyst protest som förstås inte kommer påverka så mycket, men som ändå känns som ett slags ställningstagande i det lilla.

Knausgård igen

Rekommenderar detta mycket intressanta radioprogram om Min kamp! Inkännande analyser och tänkvärda insikter, parat med många aspekter som gör verket ännu mer intressant, i ett samtal mellan tre medarbetare på Kulturradion. Tack för att vi fick ta del av dessa tankar!

SR P1 idag, finns för avlyssning i 30 dagar till.
Min Knausgård

Palme - en människa

Igår såg jag sista delen av tv-serien om Palme, en serie som gav mig en del eftertankar. Det var för det första intressant att få återuppleva en tid, då jag själv var rätt ung. Vi påmindes också om att Palme var en stor politiker och att han fick mycket uppskattning främst för sin solidaritet med förtryckta länder. Han stod för fred och rättvisa och var en mycket skicklig talare. Han var dessutom make och familjefar, och säkert mycket empatisk och mån om att alla i landet skulle ha det bra.

Men jag minns också det som beskrevs i filmen, att han var illa omtyckt. Jag var själv en av dem som inte tyckte om honom, och jag minns att det på något sätt var naturligt att tänka så ... vilket är både konstigt och hemskt, tycker jag när jag nu funderar över det. Det var inte alls så att jag på något sätt gillade att han blev skjuten, nej det var en fruktansvärd händelse som berörde mig mycket illa. Men jag gillade honom inte ... varför?

För min egen del tror jag det lite berodde på att jag såg "sossarna" som makthavarna, det var de som  bestämde och hade gjort så i många år. Jag var ung, inte alls revolutionär politiskt sett, men i opposition mot vuxna och sånt som stod för makt.

Jag undrar också om detta att Palme var så skicklig kan ha legat honom i fatet. Smart, intelligent, svår att överlista i debatter, kanske t o m lite segerviss i sin framtoning, van som han och andra sossar var vid att det var de som hade makten. Jag vet inte om han var arrogant, men han uppfattades så av många. Den man inte kan överlista eller bemästra på något annat sätt kanske man istället ogillar?

Tv-filmen gav inga svar på detta, utan beskrev bara situationen, och själv har jag inte heller några svar, bara detta obehagliga minne av hatet och avskyn mot en människa som inte alls förtjänade det han utsattes för, lika lite som hans familj. Minnet blir för mig en påminnelse om hur svårt vi ofta har att skilja en person från det han står för eller arbetar för, och att vi också alltför lätt dömer någon efter utseendet, istället för att se människan så som hon/han är. I ett inslag i filmen såg vi hur Palme själv inte ville "avrätta" någon p g a en felaktig handling, utan efterlyste humanitet. Själv blev han inte humant behandlad - och det gör mig beklämd, inte minst vetskapen om att jag själv var en del av det.