Men ett liv utan tankar är tomt och meningslöst, ett liv utan kreativitet och med nya insikter blir fattigt för mig. Så visst har jag lyssnat och läst och fått nya intryck, och kanske lite mer förståelse för några aspekter av vårt samhälle och dagens tidsanda. När jag så får lite mer luft omkring mig, med chans att koppla bort jobbet och tid att landa i mig själv, ledig tid då jag kan stanna upp och reflektera, då vaknar lusten att skriva igen.
Och äntligen fick jag tid att läsa den långa essän Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, en intressant genomgång och analys av det, som Han skriver, neurotiska samhälle som vi lever i idag, grundat i överdriven positivitet och med prestationstryck som följd. Han skriver bland annat om just detta att vi behöver vila för att vara kreativa, men också att vi behöver acceptera trötthet för att ge oss tid att tänka efter, inte bara tänka vidare - och rusa vidare. I en mening blir trötthetssamhället då något välkommet, en möjlighet just att stanna upp och "inte-göra". Hans essä är välskriven och oerhört intressant - läs den! (Eller läs mer om den i Maria Küchens recension.)
På något sätt tycker jag att Hans tankar passar väl ihop med radioprogrammet Filosofiska rummet, som den 26 januari tog upp frågan Självkritiken som samhällsfenomen. Medan vi förr var samhällskritiska och angrep strukturer, riktar vi nu kritiken mot oss själva. Det är vi som individer som inte lyckats hantera vår livsväg, genom att inte forma oss själva tillräckligt väl mot de mål vi vill uppnå. Det är vi som individer som ska prestera, som ska förändra inte bara oss själva utan även våra förutsättningar. Vad man glömmer bort om man är alltför självkritisk är ju dock, att ingen agerar i ett tomrum. Vi är alla beroende av andra, av arv och miljö, av tur och omständigheter som leder till nya jobb, rätt utbildning och rätt kontakter. I en individualistisk värld som den vi lever i försvinner lätt solidaritet och samhällsengagemang. Det paradoxala är att alla på något sätt ska vara lika idag, precis som Han skriver, inget ses som annorlunda utan på sin höjd som exotiskt, samtidigt som individualismen ju innebär att vi ska visa vår egenart. Den som går mot strömmen allt för mycket ses fortfarande som annorlunda, och att protestera mot hur strukturer ser ut blir svårt och kanske övermäktigt i en värld där fokus ligger på att förverkliga sitt eget liv.
Det finns förstås fler nyanser och aspekter av detta. Det är ändå ytterst tankeväckande att ta del av dessa sätt att tolka en tid och ett samhälle som i all sin globalitet på något sätt blivit väldigt liten, som en by där alla känner varann och förväntar sig att alla ska följa samma mönster - samtidigt som vi ser många som odlar sin egen unika livsväg, och som visar sin egen individualitet, utan att kanske bry sig om vare sig prestation eller karriär. De behövs!
Självkritik har jag själv ägnat mig åt, inte minst för att hitta vägar att leva utan trötthet och "hjärnstrejk", och har då prövat de vanliga vägar som finns: meditation, avslappnings- och andningsövningar, yoga, kbt med stresshantering, med mera. Det hjälper, men räcker inte. Strukturen jag jobbar inom är alltför överfylld av stimuli och önskemål, liksom hela vår värld. Mycket kan jag stänga ute, men inte allt. Alltså måste jag vara gammaldags strukturkritisk och säga att allt går inte att lösa genom att säga till individen att ändra sig. Utmattande och tröttande strukturer måste också ändras, eller överges. Luft och frihet skapar kreativitet och glädje, stängda väggar och vägar skapar endast trötthet. Och vem vill vara trött?
Och äntligen fick jag tid att läsa den långa essän Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, en intressant genomgång och analys av det, som Han skriver, neurotiska samhälle som vi lever i idag, grundat i överdriven positivitet och med prestationstryck som följd. Han skriver bland annat om just detta att vi behöver vila för att vara kreativa, men också att vi behöver acceptera trötthet för att ge oss tid att tänka efter, inte bara tänka vidare - och rusa vidare. I en mening blir trötthetssamhället då något välkommet, en möjlighet just att stanna upp och "inte-göra". Hans essä är välskriven och oerhört intressant - läs den! (Eller läs mer om den i Maria Küchens recension.)
På något sätt tycker jag att Hans tankar passar väl ihop med radioprogrammet Filosofiska rummet, som den 26 januari tog upp frågan Självkritiken som samhällsfenomen. Medan vi förr var samhällskritiska och angrep strukturer, riktar vi nu kritiken mot oss själva. Det är vi som individer som inte lyckats hantera vår livsväg, genom att inte forma oss själva tillräckligt väl mot de mål vi vill uppnå. Det är vi som individer som ska prestera, som ska förändra inte bara oss själva utan även våra förutsättningar. Vad man glömmer bort om man är alltför självkritisk är ju dock, att ingen agerar i ett tomrum. Vi är alla beroende av andra, av arv och miljö, av tur och omständigheter som leder till nya jobb, rätt utbildning och rätt kontakter. I en individualistisk värld som den vi lever i försvinner lätt solidaritet och samhällsengagemang. Det paradoxala är att alla på något sätt ska vara lika idag, precis som Han skriver, inget ses som annorlunda utan på sin höjd som exotiskt, samtidigt som individualismen ju innebär att vi ska visa vår egenart. Den som går mot strömmen allt för mycket ses fortfarande som annorlunda, och att protestera mot hur strukturer ser ut blir svårt och kanske övermäktigt i en värld där fokus ligger på att förverkliga sitt eget liv.
Det finns förstås fler nyanser och aspekter av detta. Det är ändå ytterst tankeväckande att ta del av dessa sätt att tolka en tid och ett samhälle som i all sin globalitet på något sätt blivit väldigt liten, som en by där alla känner varann och förväntar sig att alla ska följa samma mönster - samtidigt som vi ser många som odlar sin egen unika livsväg, och som visar sin egen individualitet, utan att kanske bry sig om vare sig prestation eller karriär. De behövs!
Självkritik har jag själv ägnat mig åt, inte minst för att hitta vägar att leva utan trötthet och "hjärnstrejk", och har då prövat de vanliga vägar som finns: meditation, avslappnings- och andningsövningar, yoga, kbt med stresshantering, med mera. Det hjälper, men räcker inte. Strukturen jag jobbar inom är alltför överfylld av stimuli och önskemål, liksom hela vår värld. Mycket kan jag stänga ute, men inte allt. Alltså måste jag vara gammaldags strukturkritisk och säga att allt går inte att lösa genom att säga till individen att ändra sig. Utmattande och tröttande strukturer måste också ändras, eller överges. Luft och frihet skapar kreativitet och glädje, stängda väggar och vägar skapar endast trötthet. Och vem vill vara trött?